Vid frontlinjen 2020

De senaste åtta åren har en totalt förändrad situation vuxit fram; inte trodde jag att det skulle vara förknippat med sexualitet när en svensk kvinna sitter i sin sommarklänning och dricker kaffe utomhus. Det som har varit en självklarhet hela mitt 60-åriga liv har blivit något mycket exotiskt – för vissa. En sak är säker: en ensam kvinnas närvaro utomhus har en sexuell prägel numera även om den sker i en trädgård liggandes på knä vid en rabatt, med handskar upp till armbågarna, för att rensa ogräs.

Dagens solstund i trädgården innebar glåpord från passerande invandrarbarn om ”gamla mormor” ”monster” samt en vuxens  trummande på ett paket som han håller i handen, där han stannat på andra sidan staketet och stirrar på mig med höjda ögonbryn en lång stund innan han går vidare. De nyanländas arrogans och helt självklara attityd att jag är något som ska rättas till, retar mig.

Jag tycker ändå att situationen har förbättras något med åren:  regelrätta förhör av män, tuggandes solrosfrön, där de frågar varför jag sitter utomhus, om jag bor ensam och varför jag bor ensam, har minskat. De sexuella inviterna över staketet har också avtagit; fraser som ”jag behöver dricka vatten upp hos dig” tillsammans med en blinkning till regelrätta bokningar ”vi ses klockan nio vid porten” har också avtagit. Jag vet inte om det har med mitt arbete i trädgården och med grannhusets bosocial att göra eller om jag bara blivit äldre och mer ointressant.De som bor kvar kanske bara har börjat vänja sig. De flesta flyttar dock vidare så småningom och nya anländer.

Barnen används som förmedlare av budskap från innestängda mödrar som aldrig själva går ut. De förmedlar den innestängda kvinnans syn på kvinnan utomhus: ”Jag är ärbar, du är förtappad.” Kvinnors bankningar i fönstren säger en sak; men kanske längtar de själva ut en solig sommardag, en av de få denna regniga sommar. Men aldrig ser man till dem.

Orden ”hora” hörs inte heller lika mycket som tidigare år. Kanske har de vant sig vid den konstiga kvinnan som sitter så oberörd i sin solstol med sina böcker och sye, år ut och in. Kanske har de gett upp att försöka uppfostra mig, likt den pojke som med en stor suck tittade på mig när han gick förbi en gång men nu utan kommentarer.

Det finns utländska föräldrar som peppar mig i smyg; de som viskar att jag gör något bra, men de hörs inte lika mycket som de högljudda, hånfulla kommentarerna. Det finns de som berömmer mitt arbete i trädgården, mitt underhållsarbete och min trädplantering. Men de värmande orden värmer mindre än de hatiska sårar.

Men jag ger mig inte – så länge som jag bor i Sverige ska jag leva som jag alltid gjort: utomhus i en trädgård om sommaren.

https://www.gp.se/debatt/skulle-pippi-ta-p%C3%A5-sig-en-burka-eller-niqab-1.7921349