“Vi fick tidigt lära oss..”

Varför det blev folk av ungarna förr, men inte idag? Tankar av författaren Lennart Olsson————-

“Jag är en fattig, men stolt pensionär. Jag har levt ett liv som varierat mellan sorg och glädje, lek och allvar, rikedom och fattigdom. Men det har aldrig fallit mig in att förbättra min tillvaro genom onda gärningar, som t ex stöld, bedrägerier eller annan brottslighet, inte ens i mina tankar. Jag har haft många vänner och bekanta som jag umgåtts med sen barndomen, som liksom jag levt ett hederligt, strävsamt liv. Hur kan det då komma sig att vi inte har fallit in på brottets bana? Kanske kan min historia ge en rimlig förklaring.

Jag föddes i Stockholm 1939. 1942 flyttade mina föräldrar in i ett “barnrikehus” i Malmö. Huset var placerat i utkanten av staden, avskilt av en järnväg. Vägen som gick under järnvägen var huvudleden in och ut från staden. Jag blev tidigt medveten om att jag bodde i ett, vad vi kallade för, “getto”. Här hade vi inpå knutarna, fängelset, “idiotanstalt”, en park där häxor och brottslingar hängdes för inte så länge sedan, en garnisonspark där de hängda begravdes. Här fanns några större omoderna huskomplex, där det bodde fattiga arbetarfamiljer.

Det fanns mer än 1000 barn i “gettot” varav 350 bodde i samma barnrikehus som jag. Vi hade en skola där sexhundra av dessa barn gick. De flesta av oss var tidigt medvetna om att vi levde under fattiga förhållanden. Vi fick kläder och skor av fattigvården, som bestod av Röda Korset och slumsystrarna, vi fick ofta fisk eller annan billig rätt, till middag. När det någon gång serverades kött, då oftast på en söndag, då var det fest.

Ungarna i “gettot” fördrev tiden med traditionella lekar, som hoppa hage, hopperep, kurra gömma, rulleband, pjet mm. Vi fick tidigt lära oss att själva tillverka leksaker, svärd, pistoler, lådebilar och pilbågar. Men vi kunde också hitta på bus och ofog, t.ex. använda slangabella där fönster träffades och gick i spillror, gubbar och kärringar som fick någon kastanj eller sten i huvudet. Vi kastade snöbollar på både fönster och annat som rörde sig. Ett trettiotal bilar blev totalförstörda vid frihamnen av ungar från “gettot”. Vi hittade på många andra hyss, som man inte fick göra, trots att vi visste om det. Många av oss provade även på att sno något i någon affär, då mest godis, som för det mesta var placerat på disken inom armens räckhåll.

Vi var kända i staden, de hade en stor respekt för oss; stadsborna vågade sig inte ut här. De kallade oss för “backabusar”. De trodde att om de kom in i vårt “getto”, så vankades det stryk. Vilket sällan hände. I “gettot” bodde förvisso ett par familjer som var kända bråkmakare, men det drabbade mest ordningsmakten. Disciplinen i “gettot” var hård , ibland för hård. Man fick lusingar och stryk av mattepiskare och klädesborstar för allt man hittade på som inte passade de äldre. Ibland obefogat.

I skolan var de flesta lärare riktiga barnuppfostrare, de använde en bambukäpp, en meter läng och ca 10 mm tjock, som ofta landade på skinkorna så det uppstod färgranna ränder i ändan. Man blev dragen i håret intill öronen så man följde med upp i taket. Kvarsittningar duggade tätt. Slagsmål förekom sällan i “gettot”, men i skolan kunde det max en gång i månaden uppstå ett mindre slagsmål, slagsmål som snabbt avbröts av en lärare som hade rastvakt.

En eller två gånger om året inträffade “gårdakrigen”. Dessa proklamerades i skolan på rasterna några dagar innan drabbningen. Det var ungarna i barnrikehuset mot ungarna, antingen på Östergård eller mot ungarna i Gula faran eller Sarisgården. Dessa krig var brutala, många fick riktiga blåmärken som satt kvar flera dagar. Vapnen bestod av träsvärd, pinnar, pilbågar, stenar, koks, kol och knytnävar. Kriget varade endast en dag. Dagen efter var alla vänner igen, de forna fienden kunde dagen efter, skratta och berätta för varandra hur de upplevt slaget.

Vi fick också uppleva och känna glädje, Vi var med i scouterna, Unga örnar eller Frälsningsarmen, där det ofta anordnades något trevligt för oss ungar. Men vi fick även här lära oss vett och omsorg under trevliga former. Ofta på söndagarna fick man en krona för att gå på bio för, eller spendera en dag i Folkets park. Vi gick ibland till museet som var gratis. Vi badade på Ribban eller saltsjön, vi lekte i den underbara Beijers park. Vi rörde oss fritt i hela staden, vi fick tidigt ta ansvar för var vi tog vägen eller för vad vi hittade på. De flesta föräldrar frågade eller brydde sig inte om var ungarna var eller hittade på, bara de var hemma i tid till maten eller läggdags.

VI FICK TIDIGT LÄRA OSS ATT VARA ARTIGA OCH UPPMÄRKSAMMA. Vi bockade oss när vi hälsade på någon äldre, vi höll upp dörren för äldre, vi reste oss och överlämnade platsen på buss eller spårvagn till äldre, vi sprang ärenden eller hjälpte till med sådant som hemmafruarna inte klarade av. Vi hade för det mesta vår mamma hemma Men det hände då och då att mammorna hade något städjobb hos någon rik familj inne i staden. Men för det mesta var de hemma och tog hand om ungarna. Vi barn kunde också bli disciplinerade av andras mammor.

Trots den hårda disciplinen i skolan, var man för det mesta glad och gick dit med glädje, Lärarna var ju inte bara tyranner, de kunde vara snälla också, de tog ut oss till parken för att gymnastisera i det fria. Vi fick några underbara dagar i Frostavallen, med snitseljakt och orientering. Vi fick spela rundboll, långboll, fotboll. Vi fick uppleva Alnarp, museet, plocka potatis hos någon bonde och mycket mer. Vi fick samla papper och tidningar, som efter försäljning finansierade en dagsutflykt till någon skog eller badstrand för hela skolan.

Vi fick mycket tidigt lära oss hushållsarbete, genom att vi fick bädda våra sängar, hjälpa till med städning, handla, diska och plocka undan. Efter den sjuåriga folkskolan fick vi en tvåårig fortsättningsskola, en dag i veckan, som var yrkesinriktad, De flesta barnen i “gettot” började arbeta redan i 11 års åldern, som springpojkar i affärer, eller på något trädgårdsmästeri. Efter grundskolan och de dagar man inte gick i fortsättningsskolan jobbade man på något kontor eller på något företag som lärling. Nu var man inne i yrkeslivet som upptog det mesta av tiden. Den fritid som blev över gick åt till att ha trevligt, man hade varken lust eller tid att hitta på bus eller ofog.

Uppväxten i detta “getto” med så många ungar lärde vi oss att respektera varandra och umgås på ett vänligt plan även med dem som inte var ens nära vänner. Jag vet att av alla de tusentals ungar som växte upp i detta “getto” är det endast högst fem som valde brottets bana. Att det inte var fler, berodde , vad jag personligen tror, på att det var en kombination av fattigdom, frihet, disciplin och uppfinningsrikedom, kamratskap, eget ansvarstagande den lärdom man fick både genom disciplinen, föreningsverksamheten, den äldre generationen och skolan.

Lennart Krigaren Olsson

Alla kippar efter andan

Det är senaste kommentaren som verkligen fick mig att inse att integration för alla är en omöjlighet.

Jag hade varit på semester och efter hemkomsten gick jag ut i hyreshusets trädgård, som jag månade om, för att ställa i ordning soffor inför ett historiskt föredrag jag skulle hålla där.

Då hör jag någon vråla från grannhuset, som jag försökt skapa lite ”gårdsgemenskap” med under åtta år:

– Är du fortfarande utomhus, har du inte fått dina ungar än!

Jag kände plötsligt att detta arbete är en total meningslöshet; under åren som gått har okvädesord haglat över mig från vuxna, barn har kastat stenar på solstolen, moralpoliser velat tvinga in mig under Ramadan. Jag har hållit ut med baktanken att ovanan vid ensamma kvinnor utomhus skulle mildras med åren, när de ser att det jag gör är att plantera träd, måla om utomhusmöbler, vattna blommor och plocka skräp. Men icke – kvinnor bakom gardiner har bankat sig trötta för att få mig att gå in. Söner har skrikit fula ord efter mig där jag legat och rensat ogräs i rabatterna.

Ett tag hade jag hand om en hund och bjöd in barnen att leka med den för att de skulle vänja sig; jag köpte små vattenkannor så de kunde vattna ihop med mig. Allt det gick bra så länge de var riktigt små, men sen stod plötsligt en pojk som nu var en del av ett mindre gäng och svor åt mig. Det hjälpte inte att jag sa: Minns du inte hur roligt vi hade, spelade freesbee, sparkade fotboll? En svag skymt av oro drog förbi hans ansikte en stund, sedan hårdnade han. Han höll på att formas av den hypermaskulinitet i utsatta områden man varnar för inom forskningen så sent som om häromdagen i en tidning.

Jag har känt denna trädgård sedan 1982, då min mor flyttade in i lägenhet i huset. Grannkvinnorna satt och drack kaffe om somrarna därute och tjattrade och bytte veckotidningar med varandra. Sakta men säkert avbefolkades trädgården och förföll tills jag tog mig an den på 2000-talet. Jag försökte, förutom själva målandet/fejandet/planterandet/ återskapa något av den sommarro som kunde infinna sig förr när man hörde sina grannar sitta och småprata utomhus i kvällningen. Ett tag ökade närvaron lite för att sedan efter 2015 avta allt eftersom okvädesorden ökade från grannhuset, tills endast jag själv satt utomhus helt ensam med mitt kaffe.

Nu ett tiotals år in i projektet ”gårdsgemenskap” inser jag att det aldrig går att återskapa. Vuxna vistas inte utomhus längre mer än för att gå till affären eller jobbet eller passa ett barn vid lekplatsen. Utomhusvärlden har blivit ett ingemansland. Istället hörs endast hätska konflikter mellan olika pojkgäng när man öppnar fönstret. Vrålen och hatet dem emellan kommer och går och är nu en del av bakgrundsljudet i den svenska trädgården.

Den sönderrivna, övergivna barnvagnen häromdagen på gångstigen är som en symbol över ett samhälle där den starkes lag återigen styr ”gatan”. Det sociala kittet människa till människa som skapade ett tryggt utomhus”rum” under 1900-talet faller sönder mer och mer. Vad är ett SAMHÄLLE mer än ”där vi tillSAMmans uppeHÅLLEr oss”? Utan den närvaron av människor utomhus är ett samhälle i sin gamla form slut: som en sjö som sinat och bara lämnat små fickor av gemenskap kvar här och där.

Alla kippar efter andan. Den svenska stugvärmen pyser sakta ut..

Över broar, över vatten..

Bilchi och jag på äventyr igen.

Bilchi är fullpackad för en campingvecka i Danmark; som boende i Skåne får jag resa över i Covid-tider. Jag väljer att bila under natten – sommarens ökenhetta om dagarna gör det omöjligt att befinna sig i en bil utan AC en längre stund.

Sommarens cruising song! “I am driving in the night”..

I kvällningen viftar jag sålunda med min Bizz vid Öresundsbron och vips är vi ute ur Sverige! Med det samma känner jag hur jag blir mentalt förändrad; frisk, mig själv, stark. Alla mina resor bort från Malmö är någon form av flykt från en miljö jag vantrivs i numera, men som all flykt innebär det ett återvändande. Jag har till slut insett det och vid varje resa vet jag numera att jag måste återvända, men bara en gång till lovar jag mig..

Bilchi och jag pausar längs vägen

Moderskeppet

förstör inte mitt möte med dig,

trots att det ändå inte kan förstöras

eftersom det blir just det mötet

som livet tänkt ut för mig idag

men jag ber dig,

dö med stil,

vi finner ändå inte moderskeppets

landningsplats bland alla

röster som rör sig runt oss,

moderskeppet finner oss

när det är dags att lyfta

Så ge mig nu bara de röda öppningarna

du känner så väl,

genom vilka min humla

surrar i ditt öra om natten

på jakt efter det stora blå, den stora

gränslösa bortsidan bakom

trygga sovrumsväggar

viska svåra ord i mitt öra

när du håller mig fast

med ena armen,

medan min näthinna

fylls av sällsamma bilder

när vårt möte fullbordas

i tillitens tecken

Malmö by night

En glättig glitteryta

reflexer i kanalens mörka vatten

drömmar om evig lycka

studsar i diskotekets glitterbubbla.

Sommarnattens stapelbara utestolar

fyllda av frisyrgelé och bruna ben,

väntande på sista drinken.

I det mörka vattnet:

trålar sävliga citybilar med öppna takluckor

likt storgäddorna

efter nattens fångst.

I sin trista tvåa

på sjunde våningen

drömmer den f.d. Kockumsanställde

om barndomens snorkeläventyr

vid Adriatiska havet,

medan ryggvärken får kroppen att

sno mellan fuktiga sommarlakan.

Framför en TV och

med två räkmackor och en flaska vin

bygger två systrar hysteriskt upp

till nästa dags lokalskvaller i Konsum.

På staden torg

saktar den sydsvenska sävlighetens energi

ner allt engagemang,

ljudlöst faller en

halväten hamburgare

till marken utanför Stippes.

När gryningsljusets verklighet

återtar scenen

sjunker de stora livsfrågorna tillbaka

i sina hålor likt kräftor i dyn

Och när sista man

har lämnat nattkvarterens mörker

för att trampa hemåt,

är ännu en natt på jorden förbi.

Ur “Jägarens hjärta” av Deon Meyer

” Liksom all sann visdom är sammansatt av en levande visshet om värdet av otaliga obetydliga ting och av de hårfinaste fjät framåt som människans skälvande ande lyckas gå; så bildas honungen av det lilla bidrag vart enskilt bi under ett livslångt tjänande kan ge de genomskinliga honungskakorna i bikupan.” s. 226