MÅNDAGSEXEMPLARET

Du vet inte när kriget bryter ut; kanske när mannen hukar över badrumsgolvet med disktrasan i högsta hugg.(ja,ja, han försöker.. ) Förhandligsutrymmet upphör plöstligt. Fylld med ilska, hör du en röst vråla: ”Disktrasans plats är i köket”.

 Det är din röst.

Mannen reser sig, slänger disktrasan i toalettstolen och klampar ut med en förnärmad min av “fruntimmer”.

Kanske bryter det ut när han förtvivlad står i hallen och ropar:”Var är skjortan jag hade igår?”

“Där du lämnade den” “Jamen, VAR la jag den?” I högen med dina kläder på sovrumsgolvet”… “Den är skrynklig och jag måste vara på mötet klockan åtta!”

Du hör en röst skrika: Det skulle den inte vara om du hade hängt upp den!”

Det är din röst.

En dörr stängs onödigt hårt och mannen är på väg.

På något sätt känner du dig trött.Det är inte förrän du vågar erkänna att något är galet som trycket lättar.

Du inser att just du, den enda kvinnan i hela världen, har fått det enda felfabricerade måndagsexemplaret till man

som finns. Diagnos: ofullständing ordnings-gen. Symptom: oförmåga att strukturera vardagen.

Du sätter dig ned i förtvivlan och funderar på om du antingen ska begära skilsmässa eller börja ta lugnande medel.Kanske både och.. Detta kaotiska, ogenomtänkta vardagsbeteende kan bara inte fortsätta längre!!

Det är inte förrän du talat med den nyskilda grannfrun

 eller med trebarnsmamman längre upp på gatan, som du till din fasa inser att han är fullständigt NORMAL!!

En panikattack sätter in; en snabb överslagsberäkning försöker kontrollera situationen:

om nu detta är en fullt normalt fungerande man så kommer nästa man att agera likadant. Alltså, skilsmässa är inget första alternativ.Han har ju ändå lärt sig lite under vägen.. Men synen av kommande, tjatiga år, med lugnande medel på köksbordet, får paniken att stiga igen. Det måste finnas en bättre lösning!

Du lugnar dig med att sätta tre år som dead-line. Om tre år måste han bara vara självgående!!

Men så börjar en annan tanke pocka på; varför befinner du dig överhuvudtaget i denna situation? Det måste ju finnas en anledning till att du flyttade ihop med en man  för ett år sedan?Du söker förtvivlat efter ett svar men inget kommer.

Du sätter dig vid köksbordet och tittar ut genom fönstret.

 Du tänker.

I samma stund ser du att köksfönstrena behöver putsas.

Och du gör det.

Rosetta stenen

Sådan är min bestämmelse

GUIDEN FRÅN LONDON WALKS  vandrar med sin grupp, in genom södra dörren till salen där Rosettastenen är placerad. Det ligger en förväntan i luften, när vi hunnit så här långt på vår tur genom the British Museum. En milstolpe i egyptisk historia; en symbol för hieroglyfernas gåta befinner sig inför våra ögon. Guiden stannar och väntar in. Övriga turisters sorl hörs dämpat i tystnaden.

JAG FÄSTER BLICKEN på den sten, som skapade sådan rivalitet och Egyptenfeber i Europa i början av 1800-talet. Konsten att läsa hieroglyfer föll i glömska redan  i slutet av det fjärde århundradet e. Kr. När stenen hittades blev många fascinerade av dess möjligheter att lysa upp i historiens mörker. Nu blev inte stenens tre skrifter den dechiffreringsnyckel man hoppats på. Andra inskrifter och papyrusar som följde tillhandahöll betydligt viktigare ledtrådar. Men ändå.. många var det som ville bli den förste som lät årtusendes tystnad falla.

JAG HÖR INOM MIG Jean-Francais ropa efter sin bror, anfådd och mycket upprörd; ja, så upprörd att han faller avsvimmad i broderns armar, efter att ha utropat: “Je tiens l´affaire!” (Jag har kommit på det!)

Hans enträgna arbete hade äntligen givit frukt efter 20 år av studier, motgångar och uppgivenhet. Men hur kunde en människa sluta med något som blivit hans mening med livet: att lösa hieroglyfernas gåta.

Jean-Francais skriver under en svår period in sin dagbok: “Mitt huvud, mina intressen och mitt hjärta driver mig obevekligen in på svåra vägar, vimlande av hinder som måste förnyas. Sådan är min bestämmelse och jag måste genomlida den vad som än händer..” Orden står i den biografi over universalgeniet Jean-Francais Champollion liv “Egyptens nycklar” skriven av Lesley och Roy Adkins. Vi får följa Napoelon på erövringskriget till Egypten 1798, upptäcka den gammalegyptiska kulturen och den påföljande febern i Frankrike, när Europa fylls av stöldgods från en okänd epok.

I SYDVÄSTRA FRANKRIKE föds Jean-Francais under besynnerliga omständigheter 1790. Hans mor är under havandeskapet mycket sjuk med förlamande reumatism. Läkarna kan inget göra och fruktar för fostrets liv. Trots detta utgångsläge tillfrisknar hon helt och föder sin son, till omgivningens häpnad. Miraklet tillskrivs trollkarlen Jacqou, en helbrädgagörare från trakten, som behandlade henne med diverse örter under havandeskapet. Han förkunnade, att hon skulle bli helt frisk samt föda en son som skulle bli mycket berömd under flera sekler framåt..

“BREVET TILL MONSIEUR DACIER” heter en rapport som blev en milstolpe inom egyptologin. En mörk, fuktig fredagsmorgon den 27 september 1822 började “L´Academie des inscriptions et belles-lettres” i Paris, att fyllas av akademiker från olika fakulteter. Ryktet hade gått att något extra skulle hända och de församlade blev inte besvikna. En viss Jean-Francais Champollion besteg podiet och föreläste om fonetiska hieroglyfer, vilket en gång för alla, meddelande världen att hieroglyfernas gåta var löst. Nu skulle man kunna läsa litteratur som var skriven för över tretusen år f. Kr.

JEAN-FRANCAIS CHAMPOLLION är idag fransk nationalhjälte. Han står staty på gårdsplanen utanför Collège de France i Paris och ligger begravd på Père Lachaise. Men för att bli ihågkommen för evigt krävs mer än statyer som kan rivas och gatunamn  som kan ändras. De forntida egyptierna ansåg nämlingen att en människas namn var en väsentlig del av hennes person och att sudda ut en ett namn var att utplåna en människa. De trodde vidare att efter döden red själen tillsammans med guden Thoth över skyarna på månen. Guden Thoth ansågs också vara hieroglyfernas uppfinnare.

SÅ VAD PASSADE BÄTTRE än att uppkalla något på månen efter Champollion!

För evigt skulle hans namn vandra över natthimlen tillsammans med andra själar, onåbar för tidens tand. En krater på månen har därför fått namnet “Champollion”. Genom att ge honom en plats ovanför oss, förvissade man sig om att han aldrig någonsin skulle kunna försvinna ur den franska själens djup.

Om att förlora fotfästet


Du ser dem inte.

De ser ut precis som dig och mig; klädda som folk gör mest och har helt normala sociala aktiviteter för sig. De verkar ta en paus på ett café, en bar eller på en soffa i köpcentret.Det är inte förrän du börjar prata med en och annan som du börjar förstå. De tillhör folket som tappat fotfästet i tillvaron. I Montmartre i Paris försöker de, över ett glas vin, ge ord åt en förlorad tillvaro, som bara liksom försvann en dag. I London och i småstaden Taunton hänger de i baren över ett glas öl och säger att inget är sig likt längre. På Gustavs café i Malmö och på Ströget i Köpenhamn fyller de på kaffekoppen för en fjärde gång.

Runt omkring dem pågår det stressiga vardagslivet med alla sina punkter på dagens schema. Du ser dem inte på din slalomfärd genom dagen.Och de gör sig inte heller synliga. Vem vill skylta med en känsla av utanförskap.Och du ser absolut inte dem som sitter hemma och inte vågar gå ut, rädda för småstadens onda öga.

Sitter du ett tag bland dessa människor hör du så småningom deras tystnad. Tystnaden av människor som slutat leva och bara väntar; som bara existerar dag efter dag. Utan framtid, utan drömmar, utan ekonomiska medel att göra något extra. Den sociala samvaron som förr fångade upp människor som gled ner i en svacka, finns inte mer.Det finns dom som jobbar och sedan resten. Och de lever i olika världar.

Jag minns en intervju med Susanne Brögger, den danska författarinnan, för ett antal år sedan. Hon fick frågan om hur hon såg samhället i framtiden. Hon log sitt skeva leende och svarade att alla de som inte längre hade någon plats i den direkta samhällskroppen sakta men säkert skulle marginaliseras. De skulle smyga runt i dess utkanter och endast ha energi att klara den grå vardagen. Vi är gruppvarelser som behöver gruppen för att skapa livsenergi och meningsfullhet, menade hon. Stora skaror kommer att tyna bort i sin ensamhet.

Dessa ord slog mig nu som fullständigt sanna, där jag satt bland alla dessa människor. De överflödiga, de sjuka, de utmobbade , de annorlunda, alla dem som samhället inte behöver sitter i ett förlamande utanförskap. På svensk TV sa en man att antalet förtidspensionerade i Sverige är lika med hela Göteborgs kommun. Tänk dig en halv miljon bara sitta och sitta och tyna bort.

Vivianne Forrestier skrev en bok för några år sedan “Den ekonomiska terrorn”. I den hon reste en appel för de överflödiga i västvärldens postindustriella samhälle. Hon varnade för de stora förorterna med passiviserade människor. Vad händer den dagen det demokratiska samhället inte längre ser dem som en del av samhället, undrar hon. Hon talar om samhällets systemskifte som innebär att drömmen om arbetets återkomst är en chimär. Hon vänder sig till “de överflödiga” med orden: “ Ni är de Första som börjat den vandring bort från detta samhälle som många av oss andra också kommer att göra. Se inte tillbaka på det samhälle  ni längtar efter att få återkomma till. Som en kärlekslängtan mellan två separerade älskande blir allt större, skriver hon, men det är bara en illusion.Det samhälle ni längtar efter finns inte mer. Organisera er, se er som den stora grupp ni är del av. Studera och tänk. Medvetenhet är det enda vapen som finns just nu mot att sjunka ner i det individuella träsket av personligt misslyckande och mot att låta det omgivande samhället ge dig skulden för din situation istället  för att se att ett  globalt systemskifte är på gång.

Jag önskar att jag kunde säga de orden där jag sitter i deras tystnad. Istället betalar jag mitt kaffe och går.

Eva Dahlgren

”Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare”(Eva Dahlgren)Som ung var jag en trotsig, trosviss visionär. Jag brandtalade på allehanda torg om kvinnans frigörelse så att lördagsruschen stannade av för att lyssna – och applådera. I den stunden var jag lycklig. Varför? Jo, jag hade förvisso nått fram till ”de andra” och uttalat mitt kvinnliga hjärtas sanning( samt Simone de Beauvoirs..) men jag hade också brutit igenom individualismens fängelse och skapat en ”vi-känsla” där på Gyllentorget i studenternas Linköping. ”Tillsammans”(Lukas Moodysson) gör vi det, tillsammans befriar vi oss på alla plan. ”Förena” var 1970-talets ord.

Sedan kom 80-talet. Den yttre folkliga arenan dog undan när medelklassens amerikanska familje”värld” blev samhällsidealet i stort. Energin vandrade över till att var och en  (eller tillsammans med familjen) skulle försöka rädda balansen genom freudianska vandringar till barndomens land och skapa personliga lösningar på livets problem. Genom att förstå ditt inre och ditt personliga familjetrassel skulle ”orden som befriar” (Marie Cardinal) komma rinnande ur dig likt ett Ingmar Bergman drama.

Jag minns sena nätter med tända ljus och djupa samtal,  dagböckerna fyllda med ord och ord och dikterna som flög på silvervingar.. ”Integrera” var 1980-talets ord.

 Så  ökade ensamhushållen i takt med samhällets kollaps på 90-talet.Den nya arbetslösheten startade flyttlassvågor igen till storstäderna och pendlingslivet blev norm i deklarationen.

Småstadsorterna började sin kräftgång, psykiatrin började kosta för mycket, antidepressiva medel gjorde sitt segertåg.och människor förtidspensionerades ”en masse”.

Nu gick energiresan inåt, bortom egot, i ensamhushållens lyor. Andliga ledare, meditation och shamanism blev den gränsöverskridande metoden för att finna balans.Nu kunde du själv gå en kurs i handpåläggning och snart utföra under utan att vara varken religiös eller Uri Geller. Ur boken ”En kurs i mirakler” vaskade jag fram orden: ”The function of love is to unite”. Kärlekens mening är att förena. ”Hela” var 1990-talets ord.

Alla dessa energivågor (”förena”,”integrera”,”hela”)  flyter var de kan, för att komma fram bland tillvarons stopp och hinder. Längtan efter enhet, på alla nivåer, rullar som ett dånande hav in mot våra livs stränder. Vad är det för enhet vi längtar efter? Barndomens symbios med modern, enheten med Gud, stammens skyddande vi-känsla?

Martin Buber beskriver i sin bok ”Jag och du” hur synen på ”vad är en människa” förändrades i takt med hur civilisationen förändras.Hos de gamla grekerna ansågs människan endast vara till i sin dialog med omgivningen. Det var först när medeltidens uppblomstrande handelskapitalism gick över i renässans och den moderna fysiken kastade loss från kyrkan, som människan kom att ses som ett självständigt objekt i tillvaron, ensam på sin vandring.

Jesper Hoffmeyer har en mer biologisk syn. I sin bok ”Livstecken” säger han följande:

”Att människans väsen rymmer en grundläggande existensiell splittring är ett tema som återkommer om och om igen hos filosofer, psykologer och psykoanalytiker som har ägnat sig åt ”självet”..Och denna splittring är naturligtvis också källan till det mänskliga begäret.Den längtan efter att bli hel igen som är själva livet: den oändliga genomsökningen av existensens mångfaldiga teman.Det är splittringen, den grundläggande omättligheten, som gör att världen betyder något, att vi begär den…Det är vår alienation som ger oss längtan, driften att hitta hem. Den holistiska drömmen om splittringens upphävande är en dröm om dödens lycksalighet, om all betydelses upphörande”.

Laurens van der Post levde en stor del av sitt liv i Afrika och har ett natur-människa perspektiv.I sin bok ”Jägarens hjärta” beskriver han sina kontakter med bushmänniskan i Kalahari-öknen.

Om nutidsmänniskan skriver han: ”Människan har aldrig förut ägt så stor kunskap; men låt henne plötsligt bli ensam på en bergstopp med vinden eller vakna mitt i nattens tystnad, så får hon en skrämmande förnimmelse av att hon är en främling både för sina närmaste och för sig själv.”  Om bushmänniskan säger han: ”Denna första individ levde i den mest fullkomliga intimitet med naturen.Det fanns inget opersonligt i hans förhållande till vare sig människor eller djur eller växter…Han hade ingen förnimmelse av att han inte hörde ihop med sin omgivning eller med livets gång runt honom – ingenting av den isolering som i all hemlighet fräter på den moderna människans livsmod och individualitet.”

Och där står vi idag. Med en känsla av att världen har förlorat sin charm och att livets mening tycks ovissare än någonsin.Är det någon som kan komma med en lösning? Det är dags att träda fram nu..

Bruce Springsteen

Den lilla människans smärta

Så är det den där gamla kärleken som aldrig rostar..

När Bruce Springsteen äntrar scenen i utkanten av London, kommer tårarna jag inte längre trodde jag hade.Men hans röst är samma röst, som alltid funnits där genom åren för mig, i vått och torrt; som, en för länge sedan, accepterad och integrerad del av livet.

HÄR SITTER JAG nu på läktaren , i början av min menopaus, med gråton under permanentfärgen och gråter ”pavlovskt”. Jag gråter i den plötsliga hemkomsten till en välkänd trygghet, som tillät mig vara mig själv fullt ut en gång. Hans röst väller ut ur högtalarna med samma vrede och smärta som förr; med den steinbeck:ska attityden till livet, som säger att detta är min värld, det är också din värld, vems annars och hur mår vi i den, hur formar den oss? Ihop med Bruce betyder även lilla människans smärta något.Ihop med Bruce betyder också jag något,finns jag till.Han sjunger för oss alla och ger oss alla värdighet.

STUNDEN FORMAS av musiken och rytmen till ett enda NU; igår–idag-imorgon fyller inte längre sin strukturerande funktion, jag är alla mina åldrar på en gång. Jag är i min ungdomskropp; jag har just flyttat till Göteborg 1975 i tjugo-års åldern.Jag är hembjuden till någon som flyttat före mig.Vi sitter i gamla Haga i ett mysigt kök med tända ljus och dricker te ur stora keramikmuggar och känner oss ”fria”; jag är på väg i mitt unga liv! Min värd sätter på en nyinköpt LP och hur hans små högtalare kom de första ackorden till ”Born to run”. Jag blir såld, förhäxad,stum.Jag känner att detta är min startskiva. Hela sommaren spelas den överallt och blir en signatur för en hel generation.

MIN FÖRSTA KONSERT kom långt senare efter många skivor och sönderlyssnade bootlegs.1986 spelar Bruce på Ullevi och lärarfröken är där.Resan till Göteborg är en enda lång resa i samhörighet.Buss efter buss länkar ihop på väg från Finland, norra Sverige, Norge, Stockholm,Malmö, ja, från hela Skandinavien. Vimplar, banderoller och musik fyller motorvägarna in mot Göteborg. Karavaner av bussar rör sig stadigt mot Ullevi.

Vi hoppar sönder betongen under konserten.( ”the first kick I got was when I hit the ground”) På väg hem skriver jag dikter i bussen som jag fortfarande har kvar, skrivna på stora ark med röd kärlekstusch.Grammofonbolaget lovade trött att sända dem vidare..Under flera år håller hans röst mig vid liv i en kaotisk tillvaro.

NU, HÄR PÅ LÄKTAREN i London år 2003, gråter jag en gråt som säger mig att vi lyckades ändå överleva och gå vidare, Bruce.Att dina sånger om livet bar många av oss över svarta vatten.Att vi alla nu kan se något lugnare på vad som komma skall i våra liv.Att livet har sina toppar och vågdalar.Du säger alltid tack från scenen, Bruce och jag svarar alltid: You are so welcome, so welcome.

 DU AVSLUTAR konserten med Born to run och vrålet bara stiger runt mig från alla håll på läktarna. Vi vet alla att tiden går och att vi alla tystnar  en gång i denna rumtidens geografi.   Men vi vet också att vi på något sätt kommer att fortsätta att sjunga tillsammans på andra sidan den magiska linjen.Vår unisona sång strömmar upp mot natthimlen som ett tecken och den alstrade energin skickas vidare. Vi ses på nästa konsert, Bruce, var än i väven den kommer att forma sig. Over and out from your Thunderbird.

26 maj 2003, Crystal Palace, London

Tacka vet jag 1600-talet!

Tacka vet jag 1600-talet!

Montacute, ett rikemanshus av sin tid, ligger vackert i landskapet Somerset i sydvästra England. Det är ett ståtligt minne från en epok som såg många dynastier födas. I huset kombineras gotisk tradition med nya renässansidéer från kontinenten. Husets grundare, Sir Edward Phelips, var nämligen en man av sin tid.

Under rundvandringen i detta tunga, mörka hus blickar många stränga ansikten ner på dig genom seklerna från svartglänsande porträtt. Därför fångas ens öga av något vitt skinande, när man träder in i stora salen ”the Great Hall”, en  f d matsal, senare omgjord till mottagningsrum. Det man ser är norra väggens två stora gipstavlor (”plasters of Paris”). Som två vitt skinande reliefer sträcker de sig högt över den mörkt ekbeklädda väggen.

På den vänstra framträder en bild av en kvinna, klädd i stora vida kjolar, som ilsket hötter åt sin karl med en soppslev. På en pall bredvid henne hukar mannen förskrämd med ett barn i famnen. Bredvid honom ligger en omkullvällt flaska. I guideboken står att läsa: ” Kvinna, bannar sin  make för att han dricker medan han passar barnen”: Såå, tänker man mannen passar barnen redan då, långt före modern ”faderskapspenning”. Problemet, som framställs på bilden, är att han dricker när han gör det.

Till höger finns den andra bilden. Den visar en karl som skämt ut sig på något sätt, som bärs runt i byn fastbunden vid en stång, som han ”rider”. Runt honom syns spefulla bybor peka finger åt honom. I guide boken finns att läsa: ”En make ”rider stången” (riding the Stang”). En tradition för att bestraffa en make som inte tillfredställer sin maka i sängen, så att hon måste göra sig omaket att gå till en annan.

Tacka vet jag 1600-talet! På den tiden hade det viktorianska 1800-talets England ännu inte påverkat nordeuropéens syn på sexualiteten; inte hade den svenska varianten av 1500-talets lutherdom (sträng plikttrogenhet, anspråkslöshet, ”arbeta i sitt anletes svett”) hunnit kila fast svensken i ett kuvat grepp; inte hade den borgerliga klassen tagit sin mer tydliga form, som efter den borgerliga revolutionen1789, och överfört bilden av en passiv kvinna i hemmet, till folket.

Inte hade heller den tekniska/industriella revolutionen i slutet av 1800-talet skjutit fart och medfört att en ny samhällsstruktur skapats med bondeklass, arbetareklass och en begynnande medelklass.

På 1600-talet stod inte heller iskalla vardagsrum tomma som i de senare statarhemmen och målet var inte heller en kristallkrona i var svensks tak, medan familjen trängde ihop sig i köket och smårum.

På 1600-talet var folket fortfarande ”folket”; en stor och mäktig enhet som inte skämdes för sig.

Tänk, vad allt var mycket enklare på 1600-talet!!

Granntantens Dag

Granntantens Dag

DET BORDE FINNAS en dag i almanackan som heter “Granntantens Dag”.

Den dagen ska alla skicka ett kort till en granntant de bott nära intill.De ska då tacka för all hjälp de fått med blommor, post och tjuvakoll när de varit på semester. De ska också tacka för trevliga kaffestunder när det regnade ute och allt var trist.

OM DEN DAGEN FANNS skulle jag skriva ett kort till tant Berta (fast där hon är nu dit når inte postgången..) Hon var min allra första granntant tvärs över “svalen” på Kommendörsgatan i Majorna. Jag hade flyttat hemifrån till storstaden Göteborg och sökte lite kontaktpunkter i tillvaron. Hon bjöd snart in mig på kaffe och berättade gärna om sitt innehållsrika liv. I sekelskiftets Göteborg hade hon varit med om hungerkravaller och bröduppror, när kvinnorna kollektivt gick ut och “skaffade” mat åt sina stora familjer. Tant Berta själv hade bara två döttrar. Den ena kom då och då , den andra mer sällan.Hon verkade skygg. Hon var en av de första kvinnliga prästerna i Göteborgs stift och så småningom utmobbad till ett hörn av tillvaron.

JAG OCH TANT BERTA  tog spårvagnen ner till Haga. Jag ville visa henne en kvinnofilm och hur kvinnor försöke förändra sina livsvillkor. Vi gick på Haga bion och satt i en salong full med äppelkindade och käcka Grupp 8-feminister med livet framför sig. Tant Berta tittade sig runt och log på något sätt lite undrande.

Det var en dansk film som hette “Ta det som en man, frun”: en helt vanlig historia men med den skillnaden att kvinnor spelade män och männen spelade kvinnor. Effekten blev enormt komisk när männen behandlades som kvinnor. Syftet var att synliggöra den strukturella nedlåtenheten gentemot kvinnor som pågår i varje liten obetydlig händelse i tillvaron. Tant Berta kluckade högt av skratt i salongen när den kvinnliga överläkaren “moderligt” klappade den manliga sjuksköterskan i baken.

SÅ KOM DEN DAGEN när det var dags för tant Berta att flytta till servicehem.

Hon ringde på min dörr och stod där i dörröppningen med två tunga stekpannor i sina knotiga händer. – Du får de här, sa hon, jag kommer aldrig mer att steka i dem.

Jag minns fortfarande hur jag stod där och svalde innan jag klev fram och tog emot dem. De var som en slags kvinnlig vandringstrofe överlämnades. Kanske hade hennes mor gjort detsamma med henne.