The psychology behind globalism, nationalism & political tribalism – Jonathan Haidt

The psychology behind globalism, nationalism & political tribalism – Jonathan Haidt

“you must always look at the sacred value of each group to understand what happens.”
“every political movement is like religion”
“you can only have a shared vision among people who have a sense of shared identity”
“Social media has created political tribalism, democracy is in danger”.

Lex Ingvor – när kommer den?

Min faster på 90 år ringer en kväll och ber mig bila upp till henne
från Malmö, för att hon inte kan få ut sitt ID-kort.

Jag beställde tid hos Polisen för en och en halv månad sedan åt henne via internet. Kötiden var lång som för många andra svenskar vid denna tid på året så inget mer med det,  men det är nu det börjar bli verkligen absurt.
Min faster berättar att hon kom till polisen till denna tid i juli, nyklippt
och  frissad som äldre människor är inför fotografering. Då möttes hon av
orden “du måste ha någon anhörig med dig som kan identifiera dig. Kom
tillbaka en annan dag vid kl. 09.00 så ordnar vi det hela”.
Till saken hör att hon “blev av med” körkort, id-kort, kontokort
och  busskort en dag på stan.. men hade kvar ett utgånget pass hemma. Passet var mycket likt henne i nutid.

Jag bilar upp och vi infinner oss nästa morgon kl. 09.00 hos polisen. Jag
visar min legitimation på att jag är jag. Jag intygar högt och
tydligt att min faster är min fars syster.

“Hur ska vi kunna veta att ni är släkt” undrar polisen då. Krav på
dokument som styrker vår relation var inget som nämndes vid första
mötet med henne. Polisen börjar slå på sin dator i skatteregistret. Då min far
är död kan de inte styrka hans och hans systers relation och därigenom
vår.

Nu ber de oss åka till Skattemyndigheterna vilket vi också gör. Min
faster börjar bli trött. Vi väntar 20 minuter i regn innan de öppnar för dagen.

Där får vi veta att samma svar gäller som hos polisen men med undantaget  att de kan göra en sammanvägd bedömning om vi är släkt efter att ärendet har gått en runda till Skattemyndigheterna i Stockholm. Jag kan återkomma med min faster
om några veckor igen, när de har fått svar. Då kan de göra
en sammanvägd bedömning med oss två framför sig om vi troligen är
släkt.

Eller, säger kvinnan, “så forskar ni i kyrkoarkiven efter en notis där
syskonskapet kan bevisas genom att föräldrarna till dem står angivna
med  sina barn under”.

Nu tittar jag i väggen en stund för att inte tappa fattningen. Ska vi
behöva släktforska för att få ett ID kort för min faster!

Vi åker hem till min faster och dricker kaffe under tystnad. Otroligt,
säger min faster. Jag nickar instämmande.

Så ringer jag Riksarkivet och berättar vår situation. De kopplar vidare
till en man som räddar hela situationen. “Jag får inte göra så här,  man  får inte lämna ut uppgifter om människor som inte har varit döda i 100  år ( min far dog  2011) men jag gör ett undantag. Ni måste få hjälp i  denna absurda situation”.

Som genom ett trollslag har han hittat min  farfar och farmor med sina fyra barn på en sida och ett foto dimper ner i min mailbox. Jag tackar honom av hela mitt hjärta.

Nu susar vi tillbaka till Polisen med min surfplatta i högsta hugg. De ser
lite förvånade ut. Redan tillbaka? Jag visar upp mailet för kvinnan bakom
glaset och nu kan man göra ett IDkort åt min faster så hennes normala  liv
kan komma tillbaka efter 2 månader. Fast nu är hennes hår i en enda  röra
av regnet som följt oss alla dessa sex timmar vi ägnat åt att stå i kö  utomhus; och springa fram och tillbaka till bilen.

Hon ler så gott det går åt passkameran och blixten kommer. En trött
människa syns på kortet och jag tycker synd om henne.

Jag frågar polisen bakom glaset hur ofta denna situation uppstår. Hon
svarar att det sker varje vecka.. Jag suckar, troligen kliver varje vecka  i
en svensk stad en pensionär in för att få ett nytt IDkort. Många av  dem
kommer inte att ha en brorsdotter som kan avsätta en hel vardag till
detta  arbete, som dessutom också har datorvana, de kanske inte har någon
släkt  kvar i livet alls. Detta krångel som min faster utsatts för är inte
värdigt ett modernt samhälle som Sverige. Denna utsatta grupp måste få
hjälp.

Jag föreslår att alla berörda myndigheter som kan utfärda IDkort/pass
får tillgång till en kontakt på Riksarkivet som snabbt kan ta fram en
relation ur det förflutna vid situationer som denna med min faster. Det
är de äldre ensamma pensionärerna verligen värda!

Fram för en Lex Ingvor!

Nuet och tidsfragmenten

Europa1

 

Med åren blir det allt viktigare att upplösa de fragment, som man håller vid liv inom sig, som tillhör det förflutna. Det frigör energi inför sista delen av den stora resan. Energi man så väl behöver.

Rent intellektuellt är analysen gjord, men själen håller ett tag om det lagrade energiminnet för att slippa sörja. Att göra en resa längs de gamla lederna aktiverar det gömda. Kontrasten, förr mot nu, får själen att inse att tiden flytt och att sorgen måste fram.

Så jag gör en bilresa i spåren av min ungdomstid: jag bilar genom Tyskland och minns  Ingers och mina liftarresor till utlandet på 70-talet när vi var unga och oskyldiga. Vi stod där vid vägkanten för nästan 50 år sedan  i våra jeanskjolar och ryggsäckar med sovsäck och plastunderlag. Vi sov i diken, i parker, i trappuppgångar, hos folk vi lärde känna och hos bekanta.

 

Europa57

 

Nu susar jag fram i min kära vinröda Chrystler PT Cruiser, bor på hotell och pensionat – precis som affärsmannen gjorde, han som plockade upp oss på väg till Bremen: han som visade oss Bremens katedral med krypta, bjöd på mat och dryck under dagen och till slut körde oss till Oldenburg dit vi skulle för att bo i ett kollektiv en vecka. Han berättade om sin ungdom på sjön och om friheten i hamn medan han körde, parkerade och promenerade.

Han var  lika långt nere i sina minnen såsom jag är nu. Undrar om han lever? Troligen inte. Nu är jag han. Sorgen slår mig: jag är inte längre 17 år trots att minnena känns så levande. Jag är snart en pensionär med ett brokigt liv bakom mig. Nu förstår jag vad som berörde honom så starkt: kontakten med sina inre tidsfragment genom mötet med oss flickor.

 

bron

 

Jag väljer broarna över Danmarks öar istället för färjan direkt från Sverige. Jag vill gärna se landskapet  Schleswig-Holstein en gång. Alltid hade man så bråttom söderut från Sverige att det enda man såg var Autobahn i norra Tyskland efter att färjan  lagt till.

Plötsligt ser jag en ung tjej stå i baren på båten mellan Malmö – Travemünde med en “colarom” (Bacardi och Coca-Cola) i handen. Hon ler och upplever att hon nu är vuxen på väg ut i “världen” från ett Sverige som hon upplevde instängt och förmyndaraktigt. Hon var bara 16 år men lyckats köpa en drink i baren – som en vuxen..  Äntligen  börjar hennes liv..  Det är ett mäktigt minne..

 

Europa30

 

Min första natt sover jag i bilen bredvid en åker fylld av moderna vindmöllor  strax innanför den tyska gränsen. Jag har försökt ställa mig lite “avsides”.

Jag har kommit till “utlandet”! Det är som att jag andas på ett annat sätt, vädrar, luktar, försöker känna av den annorlunda vibrationen såsom man gjorde då på 70-talet. Tyskland luktade annorlunda än Sverige, tyckte vi.

Av landskapet att döma kan man fortfarande tro sig vara kvar i Skåne, platt och skoglöst. Jag störs inte av det swishande ljudet när vingarna snurrar i kvällningen, jag är mer rädd att jag inte får stå med min bil här ute på någons äga. Svensk allemansrätt finns ju inte här.

En jägare passerar i sin bil och ser mest road ut av min fråga om det är ok. Ja, stå du där, svarar han. Tidigt på morgonen väcks jag av en bil som kommer smygande, som slår av motorn en stund men sedan åker vidare. Kanske var det han. Jag somnar om en stund igen.

Europa2

Godmorgon! Rise and shine!

Jag åker tillbaka till macken där jag tankade kvällen innan – jag köper en kaffe och en ostmacka och sätter mig vid ett högt, smalt bordför att äta lite frukost. Ur högtalaren kommer det marschmusik så här på morgonkvisten (!) och in genom dörren stegar en tysk kvinna i rödfärgat hår med läderkängor för att betala bensinen. Jag skrattar åt att Tyskland för alltid identifieras som ett land med marscher och militärer om än i ändrad form..

Så sätter jag mig i bilen för att börja köra; en kvinna passerar förbi, ser min bil och läser av mitt utländska registreringsnummer. Hon tittar på mig och ler. Jag ler tillbaka. Kanske gör jag en dröm hon själv fantiserat om..ensam..på väg..

 

Europa3

 

Under förmiddagen bilar jag längs ett guppigt och gammalt Autobahn, långt ifrån hur jag upplevde vägen på 70-talet. Asfalten är  nu lappad och lagad i omgångar; det är arbeten längs vägen med jämna mellanrum. Ja, denna sträcka förbi Hamburg måste vara oerhört trafikerad. Jag skänker Hamburg några tankar. hit kom jag med svenska kyrkans utbytesgrupp för ungdomar när jag var 15 år. Jag kunde tyska ganska bra redan då och fick stå som översättare framme vid predikstolen. Jag minns Altona med sin ungdomsgård Fabrik som fortfarande finns kvar (får jag höra senare). En och annan kyss utbyttes där.. 🙂 Det man skulle vilja se nu är det nya operahuset. Men det får bli en annan resa.

Värmen stiger denna högsommar, då vi inte haft regn sedan i maj månad. Sommaren 2018 kommer alla att minnas och relatera till. “Ja, det var efter den varma sommaren.. Nej, det hände före den varma sommaren..” Det är varmt i min bil. Jag tål inte AC och har bara den gamla hederliga ventilationen att lita på.

Jag bestämmer mig för att köra västerut mot Dortmund efter Hannover, men missar avfarten medan jag sitter och filosoferar. Jag har listat ut hur min cruising funktion  på bilen verkligen fungerar nu och slipper sitta med foten på gasen längre sträckor.  I Hildesheim kommer jag så äntligen av Autobahn och pustar ut.

Jag sätter mig med datorn på en lokal pub i en by och bokar ett hotell i Bad Meinberg via booking.com . Då är jag nära Externsteine vid Teuterburger Wald. Dit vill jag åka, som ett första mål, efter att ha läst om platsen i boken “Sacred Earth” av Martin Gray. Texten berättar om en astronomisk såväl som en religiös plats, dit man vallfärdade redan under förhistorisk tid. Ofta fantiserar jag om hur världen skulle sett ut om de patriarkaliska, abrahamitiska religionerna inte fått fäste. Skulle vi fortfarande ha kvinnliga vikingar som seglade på Nordsjön och tro på asatron! 🙂

 

sacred

 

Nu kör jag på vackra, böljande vägar genom ett typiskt mellantyskt landskap med skog. Jag njuter av den vågformade känslan av höjningar och sänkningar som bilen passerar igenom. Jag får en känsla av att jag flyger när en by syns långt borta i en dal. Det tar mig ca 2 timmar att hitta fram till den lilla f.d. kurorten Bad Meinberg.

Det var en gång en av överklassen främsta “bad”. Numera fylls de gamla kurortspensionaten av moderna Yogacenter, Tinnituscenter mm. Mitt slumpmässiga val av boende visar sig vara en fullträff. Högt på en kulle ligger familjepensionatet Hotel Schauinsland med 11 sovrum, stor matsal och trädgårdsservering, som en pärla från det förflutna. Här arbetar alla, allt från Oma och Opa till den unge pojken som undrar om jag trivs..

 

Europa6Europa4Europa5

 

Efter att jag hade installerat mig i rum nr 8 går jag ner till samhället för att hitta en internetuppkoppling. Under resan så här långt har jag inte kunnat använda internet på min surfplatta i bilen. Det hade jag trott. Då visste jag inte att Telia bara släppt telefonabonnemangen för telefonsamtal fria, inte de som används till mobilt bredband. Samtidigt strular uppkopplingen på pensionatet, vilket det senare visade sig göra i hela samhället! En mobilfri dag, helt enkelt. Lite panikkänsla! Det är otäckt som man vant sig! Som en navelsträng!

 

 

På vandring genom den gamla Kurparken kommer man fram till den byggnad som varit centrum för kurortens verksamhet. Hit tog man den hälsobringande leran på vagnar för distribution till de olika kurbaden. Ordet “Bad” i ortnamnen handlar främst om gyttjebad och inte vanliga bad som man kan tänka sig! Som jag tänkte mig!

 

 

Så sätter jag mig vid ett cafébord för att fika. Jag väljer alltid ett bord där en annan ensam person sitter, då finns det chans till ett samtal! Vid detta bord sitter en kvinna i övre medelåldern och dricker ett glas vin. Vi börjar prata och detta leder till  ett flera timmars samtal om allt mellan himmel och jord! Tyvärr tog jag inget foto på henne men jag hoppas att hon kommer med på FB och blir min vän där. Vi fann varandra!

Mariana, som hon heter, har blivit änka, berättar hon, och bor i ett hus i en närbelägen by. Varje dag cyklar hon fyra kilometer in till Bad Meinberg för att “se folk” en stund: hennes by är en öde by socialt sett, berättar hon. Hon växte upp där, gifte sig och har bott i sitt föräldrahem hela livet. Nu bor barnen i  det större samhället Desmold och hon är ensam.

Till byn har en stor grupp ryska baptister flyttat. De har köpt upp ett antal hus. Deras religion förbjuder att kvinnorna klipper håret så alla kvinnfolk, flickor som kvinnor går med meterlångt hår hängande. Själv är Mariana den tyska kortklippta varianten och har fått utstå spott och spe från de nykomna. Deras barn skriker att de inte får prata med “djävulen”.. “Jag måste flytta från min hemstad för att inte må dåligt”, berättar hon. Religion är det värsta som finns, utbrister hon och jag instämmer.

 

EuropaB

 

Jag kan inte mer än le lite också för jag känner precis igen mig i hennes berättelse men hemma är det Mellanösternmuslimer med sina burkakvinnor som har åsikter om svenska kvinnor som sitter ute i trädgården ensamma i sommarklänning! Mariana och jag är rörande överens om att de friheter som vi västerländska kvinnor kämpat för börjar kännas ifrågasatta och vi reagerar båda  med ilska och kamplusta.

Så talar vi om den “nya tiden” som vi lever i. Vi är båda överens om att den värld vi kände håller på att dö. Genom att alla sitter hemma  med sina datorer var och en för sig och genom att nya folkslag hörs och syns ute på gatorna har gatubilden förändrats. Det genomkommersialiserade samhället gör en resa genom Tyskland, Danmark, Sverige till en enahanda syn av Lidl, Circle K och McDonald på ett sätt, tycker jag. Man vill ju inte se samma sak borta som hemma. Ändå, säger jag till henne, så får jag en känsla av ett Tyskland som håller mer på “sitt” än Sverige. Vi är ett pragmatiskt arbetarsamhälle, genomamerikaniserade och kan vi sälja vår mormor för ett bättre pris så gör vi det!

Vi följs åt uppför kullen, gräset har fortfarande en grön nyans i sommarhettan här i Tyskland. Vi tar avsked vid pensionatet och hon cyklar iväg. “jag har blivit inspirerad av vårt samtal, säger hon glatt, jag har fått en del att tänka på!”

 

Nästa morgon vaknar jag i nummer 8, det bästa rummet av alla, enligt mig, då det ligger i ett hörn lite ensamt mot skogen. Utanför badrumsfönstret susar granarna. Det känns plötsligt som förr när jag vaknade hos min moster på hennes sjukhem i Dalby. All personal bodde däruppe på rad likt hotellrum. Hade man ledigt låg man och drog sig för att sedan gå ner till frukosten. Nu går jag ner till frukost och det känns som första dagen på sommarlovet! Lägg märke till platspåsen under brödet! När du ätit dig mätt tar du med dig resten som lunch under dagen.

 

 

Så beger jag mig till samhället i närheten som heter Horn. Där finns skyltar som visar vägen till Externstein. Det är inte så svårt att hitta. Jag parkerar och tar vandrarkängorna på.

Det tar bara några minuter längs en stig och så är man framme. Högt välver sig denna klippa framför mig. Mäktigt! Jag har förväntningar efter att ha sett Stonehenge och andra “sten” platser i Europa.

 

Europa14

 

Det blir en besvikelse. Kanske beror det på mig och sommarhettan men med alla turister som trängs och skolklasser som ska fram blir det en seg turistupplevelse. Inget magiskt alls. Kanske ska man ta sig hit om natten när det är mörkt och lugnt. Jag ser ett stearinljus i ett hörn.. någon har nog gjort det.

Jag vet att till denna plats vallfärdade man i förhistorisk tid av religiösa skäl ända fram till 600- talet. Då höggs det heliga Irmensul-trädet ner som var den gamla religionens symbol. (intressant! Vår gamla asatro hade ju också ett träd som symbol för livet ). Det är först på 1100-talet som platsen omnämns i skrift.

Astronomin var också en del av det  religiösa. Det runda hålet på bilden var platsen där man kunde se månen i sin nordligaste fas och solen vid sommarsolståndet. Högst upp på klippan finns delar av templet kvar; jag står där nu som en vanlig turist i en annan tid..

 

Europa17

 

Så fortsätter jag bilandet söderut genom det tyska, böljande landskapet. Man kan riktigt känna bergets tillblivelsefaser i de mäktiga höjderna och fallen emellan. Ju längre söderut jag kör desto mer tycks jag köra ner för ett berg; detta är “Mittelgebirge”, det åslandskap av böljande åsar och dalar som finns i centrala delarna av Tyskland till skillnad från Nordtysklands platta, flacka mer “danska” utseende och Alperna i söder.  Platsen jag lämnar ligger på över 400 m ö h och Dillenburg, dit jag ska, bara ett antal timmar söderut, ligger på 200 m ö h. ca 10 mil norr om Frankfurt.

 

Europa38

 

Mitt främsta mål i Dillenburg är att besöka helaren Bruno Grönings grav. När han dog 1959 begravdes han här i den stad  där han även haft sin “healing”verksamhet en tid. Jag tror att det ska bli arbetsamt att hitta rätt men genom att fråga mig fram – jag har ingen GPS – får jag  snart hjälp av förbipasserande.

Bruno ligger begravd på en stor skogskyrkogård i utkanten av denna långsmala stad. När jag väl hittar fram till graven är jag så trött att jag nästan brister i gråt. Att köra så många mil i sommarhettan tar på mig, jag är inte längre 20 år.. Jag sätter mig på den bänk som står uppställd framför hans grav och tar in energi. Den är så mäktig att jag helt och hållet fylls med helande. Jag känner hur den verkar i min knän och igenom andra delar av kroppen. Jag har också bestämt att fråga Bruno om jag ska fortsätta till Frankrike och hälsa på Claes och sedan eventuellt Andreé. Ganska snart får jag orden “GO HOME” i huvudet. De kommer så starkt att jag tar det för sant. När jag väl bestämmer mig för att vända norrut igen slappnar kroppen av och jag känner hur trött jag är av allt körande på vägarna. Mina tankar börjar redan tänka på “bilpåtåg”. Mellan Basel och Hamburg kostar det ca 1 500 kr enkel resa.

 

Europa19

 

Jag hade ju bestämt att sätta en blomma på hans grav men nu vet jag inte var jag kan köpa en. Jag får syn på en äldre dam och frågar. Det slutar med att hon följer med till en närbelägen affär och hjälper mig med att hitta blommor och en kon för vatten. Hon är mycket hjälpsam och varm och vi pratar om lite allt möjligt. Hennes dialekt låter lite som om hon talade tyska med amerikansk accent. Hon känner också till Bruno. Hon går ofta till sina föräldrars grav.  “Det kommer busslaster med folk på hans födelsedag”, säger hon, så det går inte att undvika. Hon berättar också att Dillenburgarna inte är så glada i honom som resten av världen verkar vara. Han var ju inte utbildad naturläkare.

 

Dillenburg ligger som sagt norr om Frankfurt. Till Frankfurt kom vi tjejer aldrig på 70-talet: efter Oldenburg liftade vi vidare in i Holland och hamnade så småningom på Dammplatz i Amsterdam, liftarnas paradis på den tiden.

Vi kom dit kl. 17.45 och kl. 18.00 blev vi bortspolade av en man med en vattenkanon som “städade” torget rent varje dag, visade det sig från papper och skräp. 🙂 Vi sov i den farliga Vondelparken strax bredvid, men det visste ju inte vi. Därefter liftade vi vidare och fick lift med en bonde i södra Nederländerna där vi bodde en vecka i hans lada! 🙂 Han tog oss med till en massa släktingar runtomkring på gårdarna och visade upp oss. Efter att vi hade besökt min brevvän i Venlo kom vi återigen in i Tyskland nu på väg till Frankfurt. Men utanför staden tog det stopp. Vi blev avsläppta av en lastbil vid en avfart och skulle försöka krångla oss in mot centrum. Då kom en man cyklande mot oss och när vi frågade om vägen sa han: “Ni unga flickor ska INTE besöka Frankfurt. Det är för farligt för er. Åk istället till Heidelberg, en vacker liten stad.” Och det gjorde vi. Där träffade Inger en malaysian och blev kär. För att göra en lång historia kort: vi liftade efter ett tag vidare ner till Marseille för att träffa en amerikan Frank som vi hade träffat tidigare. På en gata i Marseille skiljdes vi åt då malaysianen hade lovat Inger att ta med henne hem till Malaysia om hon återvände. Vilket hon gjorde. Därefter bodde jag på en nudiststrand utanför Marseille under hela sommaren och började sedan som au-pair till hösten – 72. Jag kom att älska den besvärliga staden med hela mitt hjärta och familjen Guyot där jag arbetade.

Nu, 50 år senare, söker jag logi i närheten av Dillenburg och bokade ett hotell i byn Burbach. –  Det blir inget Frankfurt för mig denna gången heller! 🙂 –  Framåt kvällen beger jag mig dit, den ligger några mil norr om staden. Vädret som har varit sol, sol och sol veckan lång slår nu över i åska och snart kraftigt regnfall. Det regnar så mina vindrutetorkare inte klarar arbetet. Jag får krypa fram längs vägen.

När jag kommer  fram till hotell Haus Wasserscheide håller mitt hjärta på att stanna; mellan blixt, åska och regn tornar ett grått kråkslott  upp sig. Plötsligt får jag filmen Psycho i mitt sinne och jag undrar om detta är ett nytt Bates Motel.. Jag stannar bilen något tveksamt under tak vid ingången. Där står två gäster och röker. De ser också lite fundersamma ut. Vi tittar på varandra och nickar. Hej, prövar jag, har ni sett filmen Psycho? De ser på varandra och började gapskratta. Precis vad vi tänkte, när vi kom för en stund sedan, svarar de. Vilket väder och vilket hotell!

 

Hotel Haus Wasserscheide - lånad bild från hemsida.

(Lånad bild från hemsida)

 

Nästa morgon far jag sex timmar på Autobahn norrut för att komma vidare-. Värmen och trafikstockningar gör denna resa till ett arbete mitt i sommaren. När jag sitter fast i ett hav av bilar funderar jag på vad jag egentligen gör där.. Jag hade också missat att Tysklands ferier numera är uppdelade i tre sektioner: norra delen av Tyskland – juni, mellantyskland – juli och Bayern – augusti. På 70-talet var det alltid augusti för alla, som jag minns det.

Europa40

 

Så tar jag mig till Nordtysklands “Borgholm” dvs  semesterorten Büsum, som främst är till för de inhemska turisterna. Området Schleswig -Holstein var tidigare danskt men förlorades i det dansk-tyska kriget 1864. Husen ser låga och danska ut, men den tyska ordningen ligger som ett filter över atmosfären. En rolig känsla av mix!  Härifrån kan man åka på dagstur till ön Helgoland som utflykt.

 

Jag har bokat två nätter i ett indiantält en bit utanför staden. En gång i sitt liv ska man väl få bo i ett sådant! Jag kommer trekvart för sent för att checka in. Jag blir utskälld av en förtretat ägare som inte vill bli störd i sitt TV-program! Vi hamnar i en dispyt och jag åker därifrån, arg och trött efter sex timmar på Autobahn. Jag hittar en restaurang och tänker dricka vin tills jag blir lummig och sedan lägga mig i bilen på en parkering och sova. Skål och godnatt!

 

Europa59

 

Men ödet vill annorlunda: kyparen Tomas ❤ på restaurang Moin Moin hjälper mig att  hitta ett boende hos Frau Kolles Gasthaus bara några kvarter från stranden och centrum. På den  mysiga restaurangen träffar jag också ett par sydtyskar på semester. Vi har mycket roligt tillsammans några fina sommarkvällar. Vi pratar om allt möjligt. bl a om invandringssituationen i Tyskland  samt det aktuella utspelet från den Bayerska ledningen gentemot Angela Merkel. Paret uttrycker också samma sak som den äldre damen Mariana i Bad Meinberg gjorde dvs att de inte längre kunde leva som förut i sin stad Friedrichhafen vid Bodensee. Burkor och muslimska regler stör det gamla sättet.

De säger också att de upplever att nordtyskarna är mycket mer öppna och sociala än de där hemma i Sydtyskland. Jag svarade att jag tror att det har att göra med det danska inflytandet från förr. Vi svenskar är reserverade och ängsliga över att inte vara “rätt”, medan danskarna är avslappnade i sin självkänsla. Vi har också mycket roligt åt skillnaden mellan henne och mig: jag, något äventyrlig, slänger mig iväg i en bil utan GPS och en gammal karta från 2013. Hon har i månader planerat deras semesterresa till Büsum och skulle inte köra en kilometer utanför stan utan GPS! 🙂

Jag berättar för dem om en epsiod ur mina liftarresor som har med deras hemtrakter att göra: Inger och jag hade tagit oss till Bodensee på vår resa och satt på en pub. Det började bli kväll och vi skulle hitta en park att sova i. Vi kom ut på trottoaren och stod lite rådvilla en stund. Då stannar en bil bredvid oss och ett par frågar oss om vi har någonstans att sova. Nej, säger vi ärligt. “Kom med oss”, tycker de och det gör vi. Vi hamnar hemma hos dem i en villa i utkanten av staden. Vi får ett sovrum med två sängar. VI bor en vecka hos dem, tvättar kläder och sover ut. En dag vid fukosten, undrar vi varför de gör detta för oss.  Då pekar de på ett kort på en hylla på en ung tjej i vår ålder. “Hon är och liftar i England. En familj tog hand om henne i en vecka och nu tänkte vi göra samma sak”. Vi ler mot varandra.

 

Frau Kolle, som jag bor hos, är en äldre dam ur den kända släkten  Kolle i staden. Hennes farfar startade det första hotellet och den gamla matsalen “Alter Muschelsaal” från 1920-talet, med alla sina snäckskal längs väggarna, finns fortfarande kvar med samma traditionella matkultur som förr. Jag spenderar en hel eftermiddag där med att äta, njuta och bli uppassad! Jag tror aldrig att jag har ätit en så god spätta i hela mitt liv! Frau Kolle själv går fram och tillbaka och konverserar med gästerna vid de linnedukade borden. Åh, en sådan höjdpunkt på resan!

 

 

I kvällningen filosoferar jag över varför det inte verkar finnas några vuxna kvinnor i Sverige, såsom det gjorde i England när jag bodde där, i min ungdom i Sverige och nu som i Tyskland. I Frau Kolle känner jag igen mina mostrar; kraftfulla damer som styrde och ställde över sina sjukhem eller institutioner. De var alla sjuksköterskor och avancerade till egna företagare eller chefer. De hade lämnat den flirtiga åldern och vuxit in sin naturliga kvinnoroll som yrkesverksamma människor. I Sverige av idag verkar idealet för en kvinna att vara så lik sin äldsta dotter som möjligt, se flickaktig och fåraktig ut. Att ständigt verka sexig är kravet på dagens kvinna! Jag är glad att Tyskland bjuder mig på flera vuxna kvinnoporträtt längs vägen! Förebilder för framtiden!

 

Europa23

 

Efter tre dagar i Busum och ett antal kronor fattigare (nästa gång får det bli camping..) styr jag kosan hemåt. Men denna gång vet jag att det finns en trevlig stad med endast 5 timmars körning från Malmö som ändå ligger i “utlandet” att besöka då och då. Där fanns många människor med hundar, ett hundbad låg i närheten och ett människobad bredvid. Jag slogs också av att det var så mycket äldre människor ute i farten! Var är alla de äldre i Malmö? Inskrämda i ett hörn genom hånfulla handklappningar av yngre män. Eller som min granne råkade ut för: en svart kille hoppade upp på utomhusbordet där hon åt lunch och skrek: Gå in med dig kärring! Ska man skratta eller gråta.. Det svenska samhället där de vuxna abdikerat fullständigt och barm växer upp som Flugornas herre. Fäder som aldrig vistas ute bland sina söner och sätter några regler. Jag tror jag väljer  att skratta..

Så närmar jag mig “gränsen” dvs de två skyltar som annonserar att jag nu anträder danskt territorium. Runt skyltarna ligger övergivna hus och pizzerior. Man kan känna hur ödsligt det är nu. Det är bara att passera bäst man vill..

 

Europa29

 

Nu beger jag mig mot Vejle för att sedan ta av mot byn Jelling. Jag är på jakt efter  det moderna Danmarks födelseplats. Här ska två runstenar stå som minne för den tiden på 900-talet. Danmarks yta är som bekant ganska platt men vägen mot Jelling bjuder på svindlande kurvor ner och uppför en förkastningsspricka. Så ser jag skylten för UNESCO, jag är nära.

 

 

De två runstenarna står nära kyrkan, inglasade för säkerhets skull. Gorms sten är den mindre. Efteråt äter jag middag på Jerrings Kro i solnedgången och tänker på timmarna över broarna tillbaka mot Malmö igen. Jag är nog hemma vid midnatt.

Europa34Europa36Europa37.gif

 

Jag tittar mig i backspegeln för att se om jag fortfarande finns kvar bakom ratten innan jag börjar köra. Det är faktiskt många tårar senare även om jag inte skrivit om det… Min mun ser lika trött ut som mina ögonbryn…

 

Europa51

I kvällningen spelar bilradion klassiska rocklåtar och jag låter bilen sjunga medan vi kör mot natten. Vid passkontrollen i Sverige, viftar polisen förbi mig lite gäspande: “Välkommen hem, så gott det går, kära medborgare. Nu har ni fått vara ute och lufta er ett tag. Men låt det inte bli en vana.”