Kära lilla Ahmed,

Kära lilla Ahmed, jag skriver ett brev till dig som jag hoppas att du kommer att läsa i framtiden.

Just nu hoppar du på ett ben bredvid mig på väg till Coop i vår stadsdel. Det är sommar och du är kvar i staden. Dina nya fotbollsskor glänser och dina träningsstrumpor sitter ordentligt uppe. Titta, titta, ropar du och skjuter iväg ett låtsasskott som mot ett osynligt mål. Du ska ju bli fotbollsproffs och det är viktigt att du tränar mycket och överallt.

I höst är det emellertid första klassen för dig som gäller. Ett nytt liv börjar. Om 12 år kommer du ut som en ung man på andra sidan, med en viss uppfattning om din identitet. Vem tror du att du är då? Just nu funderar du mest på om du ska välja glass eller godis. Vad ska du välja, undrar du sorglöst och tittar på mig med sådan tillit. ”Glass”, säger jag, det är ju så himla varmt”.

Första gången jag träffade dig på gården berättade du att du kom från Palestina. Pa-le-sti-na, sa du bestämt. Jag hade redan intervjuad din farmor som föddes under den stora massflykten 1947 och som sedan levde hela sitt vuxna liv i ett syrisk läger som statslös. Du föddes också där men kom på en gummibåt över Medelhavet för några år sedan tillsammans med henne, din far och några farbröder. Du hejar redan på MFF och vill inte lära dig arabiska, du talar flytande svenska och du integrerar dig fortare än vinden. Vem är du i framtiden? Jag undrar om du kommer att minnas ditt Palestina.

En dag kommer du att vara den unge vuxne i Sverige; jag bor förhoppningsvis på en klippa vid något hav i ett varmare land sista delen av mitt liv. Då ska jag skicka detta brev till dig och fråga hur ditt liv gestaltar sig. Kommer du ihåg tanten i grannhuset som spelade fotboll med dig i trädgården? Äter du fortfarande glass! 🙂 Jag bor i en liten stuga vid havet tillsammans med min hund och skriver som vanligt på något. Just nu på ett brev till dig. Vad gör du? Du som var så intelligent har väl gått någon utbildning, gift dig och fått barn. Kanske bor du i ett radhus i Oxie och jobbar på ett företag. Eller blev du fotbollsproffs? Spelar du kanske för MFF! Kanske du fortfarande kämpar för ditt Palestina och befinner dig på ett annat slags träningsläger någonstans i Mellanöstern..

Det jag inte önskar är att du kör omkring på stan i en fet Mercedes med en guldkedja runt halsen. Tiden vi möttes på gården var en orolig tid för Sverige med ökat våld, skjutningar, rån och överfall. Jag hoppas att du inte drogs in i den världen utan kunde gå din egen väg, inte följa det manliga flockbeteendet utan tänka själv. Men en dröm kan växa sig skev i en sunkig lägenhet. Drömmen om ett fritt Palestina eller drömmen om att bli fotbollsproffs kan ersättas av vredesmod och en självhävdelse på fel sätt, när man inser det omöjliga. Eller så blev du bara ”just another brick in the wall” som Pink Floyd sjöng om en gång, såsom de flesta av oss blir, nerhamrade, nertrampade och instoppade någonstans som en kugge inom det rådande Systemet.

Så fatta pennan, Ahmed, och skriv till min Poste Restante-adress och berätta! Eller kom hit och hälsa på! Havets ljud vaggar mig till sömns varje kväll och kommer allt närmre min säng för varje natt. En natt hoppas jag det tar mig med sig. Mitt Sverige är sedan längesedan borta och inte mycket att återvända till. Du får gärna ärva mitt hus och min trogna skrivmaskin, det enda som fungerar härute långt från stadens bekvämligheter. Hör av dig! Hälsningar från ”Tanten rakt emot”.

“Vi ska alla vara barn vid havet”

BARNET VID HAVET

Vi ska alla vara barn vid havet
Växa upp och ta adjö
Solbruna ben, en tonårscykel
På väg till stranden

Inga tankar där du cyklar om ett slut
Om att du lever i en sagobok
Man en gång stänger och
Aldrig mer kan öppna

Jag håller sagan om barnet vid havet
I min hand tills jag dör
Men jag kan aldrig öppna den igen
Och kliva in på sidan

Där du cyklar med solbruna ben
På din tonårscykel ner mot havet
För en evighetseftermiddag i solen.

Flugornas barnbarn

Säga vad man vill om det moderna svenska samhället, men naiviteten angående tron på människans inneboende goda natur är genomgående i alla politiska reformer och dagordningar. Nu ska t ex FN:s barnkonvention bli lag första januari 2020 i Sverige. Barn ska hädanefter anses som egna individer med egna rättigheter. Som alltid kommer detta att följas upp med utbildning inom kommuner, landsting och statliga myndigheter för att lagen ska implementeras på ett rätt sätt. En konkret förändring blir att barnkonventionen kan användas i domstolar vid t ex vårdnadstvister. Så långt så bra.

Samtidigt ser vi ett samhälle som håller på att utvecklas till en variant av romanen Flugornas herre. William Golding skrev sin prisbelönta roman 1954 där han placerar en grupp engelska internatskolepojkar på en öde ö efter en flygplanskrasch. Den kulturella fernissan faller snart av dem och utan styrning från vuxna utvecklar de inbördes konflikter som tar sig allt grymmare former. I barnet finns inte det inlärda, sociala stoppet som hos vuxna. Vuxna kan hejda sig från att göra något ont genom att använda de regler som under år präntats in i dem som barn.

Frånvaron av vuxenstyrning i dagens samhälle har nu lett till att barn i alla möjliga situationer utåtagerar på de mest otänkbara sätt (för oss äldre); blir det för tråkigt i klassrummet går de bara ut, en reprimand från en vuxen kan utlösa år av mobbing. Jag har följt ett gäng pojkars framfart från deras barndom; deras metoder blir allt grymmare och allt mer kränkande med åren. Från att räcka ut tungan som små, reta gamla och handikappade, eldar de nu upp trappuppgångar och brevinkast, hoppar sönder folks bilar till det allra senaste jag hört: ta sig in i marklägenheter och förätta båda sina behov på parkettgolven.

Den allmänna utemiljön har blivit ett ingemansland i våra städer pga av ungdomsbuset vilket får analyseras utifrån två linjer.

Den svenska barnuppfostran under 1900-talet gick från fysisk och psykisk barnmisshandel i början av seklet till att bli “barnens århundrade” med barnpsykologi och förståelse för det sköra inom barnet. En film som klassikern Hets (1944), som handlade om en lärares mobbing av en elev, skulle vara fullständigt omöjlig att filma 50 år senare. En sådan lärare skulle bli avskedad samma dag han anställdes. Men som alla pendlar slår allting över i sin motsats; föräldrar och lärare abdikerade från sitt vuxenansvar som regelsättare mot slutet av århundradet och blev på något sätt deras kompisar istället. Förädrar intar mer och mer en förvånad (!) försvarsställning gentemot kritik av sina telningar.

Samtidigt har vi fått en annan problematik; den kraftiga invandringen till väst från andra kulturer har fört med sig en kulturkrock i barnuppfostran. Ayyan Hirsi Ali beskriver ingående i sin bok Nomad sin äldsta brors resa från en somalisk klantradition in i den moderna samhällets individorienterade kultur. Hon beskriver den hårda uppfostran den äldsta sonen i en familj får utstå för att bli en duglig arvtagare inom klankulturen. Många veka pojkar i denna situation utvecklar psykiska problem; hennes egen bror vårdas nu på en inrättning. Andra revolterar när de förstår friheten i det moderna samhället och blir “drop-outs” i storstäderna. Där skapar de gäng med sina egna regler. Jag skulle kalla dem “flugornas barnbarn”; frustrerade av två kulturers oförenliga krav blir de i princip galna och sluter sig samman med gelikar som förstår varandra omedvetet.

Jag skulle vilja se en vuxenvärld som bestämmer sig för att sätta barnens främsta rätt först dvs den som ger barnen rätt att bli uppfostrade till sociala individer i en enhetlig kontext; mångfald är ett tjusigt uttryck för vuxna kulturturister. Det människan ytterst vill är att kunna skaffa sig en dräglig vuxentillvaro där de i sin tur kan skaffa barn och “få dem att fungera”; så som musikern Stefan Hellstrand så fint formulerar det i sin sång Fanfar. Där han hyllar den vuxne som orkar tar sitt vuxenansvar i en till synes omöjlig värld av idag.

https://www.sydsvenskan.se/2019-07-28/barn-har-ratt-till-en-uppfostran-som-gor-dem-till-fungerande-medborgare

Protected: Självbiografin “Alla dessa dagar” av Märta Johnsson

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Den svenska paradoxen

Jag får aldrig rätsida på det jag kallar den “svenska paradoxen; – å ena sidan beskrivs Sverige som ett land med mobbing som folksport men å andra sidan finns det en konfliktfobi som hämmar utblommande konflikter. Man kan säga att svensken lever efter mottot “hellre elak sedan i smyg än arg nu direkt”.

Hur går detta ihop?

I sin bok “Mobbarna och rättvisan” av MACIEJ ZAREMBA skriver han att mobbing, i form av framkallad PTSD, är den största enskilda anledningen till sjukskrivning i Sverige; var tredje som söker för psykiatriska problem har mobbing i sitt bagage. FN-organet ILO skriver att kostnaden för mobbing kostar EU-länderna mellan 0,5 – 3, 5 % av ett lands BNP. Det motsvarar för Sveriges del kostnaden för hela försvaret..

Folklivsforskaren ÅKE DAUN å sin sida skriver i sin bok “Svensk mentalitet”:

“Det finns kulturer där konflikter ansikte mot ansikte inte, som i Sverige, är ångestladdade, utan där gräl uppfattas som mera integrerade delar av socialt liv – gräl med underordnade, gräl på grannar, på servitören, på svärmor. Med en sådan bakgrund blir inte första äktenskapliga grälet en katastrof”.

Googlar man på orden “svensk mobbing” samt “svensk konflikträdsla” får man fram 272.000 träffar mot 13 200 stycken. Ämnet mobbing verkar därmed vara mer diskuterat och erkänt än vår konfliktfobi. Det står att läkaren Peter Paul Heinemann introducerade ordet “mobbing” 1969 men att själva fenomenet har funnits i långliga tider. När det gäller konflikträdsla skriver SvD: Knappt hälften av svenskarna skulle ingripa för att utreda orättvisor på jobbet och bara hälften vågar uttrycka sin åsikt på arbetsplatsen, enligt en nordisk undersökning från försäkringsbolaget Moderna 2010.

Arbetarklassförfattaren ELSIE JOHANSSON, född 1931, skriver också, i sin memoarbok “Riktiga Elsie”, om hur folk blev söndermobbade av grannar där hon växte upp norr om Stockholm, så det verkar vara ett väl förankrat folkligt fenomen.

Hur kan då en konflikträdd mobba kan man ju då undra? Jag tror svaret ligger i att svensken har utvecklat ett synnerligen raffinerat sätt att mobba halvt i det fördolda. Det är ofta en form av “gas lightning” (googla) där man gjort sig bekant med offret genom att “spela vän” och sedan utnyttjas den informationen i ett mobbande och manipulerande syfte lite bakom ryggen.

I teknikens tidevarv har internet kommit att bli en bra sätt att undvika direkt konflikt men ändå nå andra på.

En procent av befolkningen anses dessutom vara uttalade psykopater dvs har dålig eller ingen empatiförmåga i vanlig mening, medan mobbaren i allmänhet troligen är en sårad och bitter person som tar ut det på andra. t ex ett barn som inte vågar sätta sig upp mot sin föräldrar tar ut det på grannen i form av skadegörelse.

Nu när våren och sommaren är i antågande och svensken lämnar sin “skyttegrav” till bostad kommer antalet konflikter att stiga. Det kan vara en dold konflikt på koloniområdet eller vid sommarstugan som får fart på det hela igen efter att ha legat i dvala under vinterhalvåret.

Jag önskar svensken all lycka till i sitt sociala sommarumgänge. Plötsligt framträder den ensamma svenska sommarstugan, en bit från alla andra, i ett förklarande ljus..

https://www.sydsvenskan.se/2019-05-19/mobbning–en-svensk-folksport-trots-att-svenskarna-ar-sa-konfliktradda