David Bodanis

TITEL: E=mc2

David Bodanis

Nordstedts Förlag 2001

365 s.

Detta är inte mindre än en populärvetenskaplig biografi över världens mest kända ekvation.

David Bodanis, författare och lärare vid Oxford universitet, har följt ekvationen både bakåt och framåt i tiden som vid släktforskning.Resan börjar i 1600-talets Europa , vi möter män och kvinnor som ägnat sina liv åt vetenskapen, passerar Einstein 1905 och slutar med konturerna av den nya fysiken.

Om Einstein skriver författaren:

“Föreställ er att ni kan konstruera en skimrande kristallisk modell som är så liten att den ryms i er slutna hand. Öppna handen och se hela universum växer fram i all sin lysande prakt.Newton var den förste som gjorde detta, redan på 1600-talet.Han formulerade ett fullständigt system för världen som kunde beskrivas med blott en handfull ekvationer, men som samtidigt innehöll reglerna för hur man kan skapa hela världen. – Einstein var den andre.” (S.98-99)

Vi får på ett thrillerartat sätt följa hur bit läggs till bit i det stora puzzlet på väg mot ekvationens upptäckt och framtida användning. Spänningen hålls konstant hög.50 år blir en halv rad i boken medan kritiska språng berättas ingående och med stor fascination. Fast nog kunde författaren nämnt antalet omkomna i Hiroshima..

Bodanis berättar också om det samhälle en nytänkande människa möter.Den etablerade, bekväma sanningen utnyttjar prestige, äregirighet, avundsjuka, kvinnohat, rasism och religionsstrider för att tillintetgöra det hotande. Einstein framstår som undantaget som bekräftar regeln..moral och intelligens går inte automatiskt hand i hand.

Författaren berättar också om kvinnliga forskares vedermödor. Han citerar Emilie du Chatelet, kvinnlig forskare på 1700-talet, med bl a Voltaire som älskare:” Om jag vore kung…så skulle kvinnorna vara mer värda och männen skulle få något nytt att efterlikna”.(s.245)

Boken avslutas med en kort genomgång av Einsteins allmänna relativitetsteori där han gör ytterligare språng på den mänskliga insiktens väg.Han mottar nobelpriset 1922 för sina insatser.

Vivianne Forrestier

Ett samhälle i förändring

Viviane Forrester´s bok ”Den ekonomiska terrorn” slutar med ordet respekt. Sluta terrorisera de överflödiga i samhället, manar hon.

Hon målar upp en mörk bild av det allt ökande antalet, från arbetslivet, utestängda men som samtidigt är innestängda i det västerländska samhället helt hänvisade till sviktande sociala sociala skyddsnät.

Dessa överflödiga, menar hon, anklagas av vissa för att ha vållat sin situation själva och tutas i att lönearbete och systemberoende är den enda samhällsform som heter duga och ger dig rätt att existera på denna jord. Att existera har blivit synonymt med att vara samhällsnyttig och profitskapande.

Förutom detta anklagande utanförskap av parasitär art hänvisas de överflödiga till att leva i förorter som osynliggör och passiviserar ännu mer. Forrester jämför dess växande områden med fattiga länders slumområden och manar till insikt innan det är för sent .Det demokratiska samhället tar än så länge sitt ekonomiska ansvar för dessa områden men vad händer om en politiskt instabilare situation uppstår, undrar hon.

Hon menar vidare att drömmen om arbetets återkomst är en mästerlig illusion, för att inge falska förhoppningar om att allt ska bli som förut. Det är bara att inse att det traditionella lönearbetet inte kommer att kunna vara inkomstkälla för flertalet i framtiden, säger hon. Arbetslösheten är inte övergående. Det är ingen lågkonjunktur vi är inne i, det är ett systemskifte.

Den nya teknologin, den nya globala ekonomiska makten rör sig på ett helt annat plan än vårt mänskliga samhälle och behöver inte längre alla människor för att uppnå sina profitmål. Vår tids beslutfattare har inte några känslomässiga band till den värld den krossar. De ser världen som ett jättekasino med möjlighet till snabb profit.

Forrester varnar för den sömndruckenhet som samhället fortfarande vilar i. De överflödiga kommer snart att omfatta även dig!

Hon manar dessa  ”överflödiga” av idag att se sig som de Första. De är längst fram i historien där många av oss kommer att hamna och ligger sålunda före detta samhälles kollaps. Ta vara på möjligheten och organisera er inom denna civilisationen, manar hon, erkänn att detta samhälle gjort er rotlösa och illa men acceptera inte att leva med det präktiga samhällets syn på er. Se inte samhället som det förlovade land ni vill in i. Ni ser det på avstånd och som en usel roman växer kärleken och de förtvivlade drömmarna på avstånd från den älskade, fortsätter hon. Analysera er situation och tänk! Att tänka fritt är en politisk handling, underskattad men vår enda utväg just nu.

Till de beslutande manar hon: Hitta en ny modell för fördelning och överlevnad som inte utgår från lönearbetet. Frigör de överflödigas inneboende livsvilja med andra morötter än arbetets lov och ära. Det kommer inte att finnas arbete till alla helt enkelt. Finansvärlden mår bra. Många länder är ekonomiskt rika. Men samhället blomstrar inte trots företagens profitvinster.Viviane Forrester reser en apell i fransk anda: frihet, jämlikhet, broderskap!!

Svensk mentalitet

Svensk mentalitet

I TIDER AV STARK samhällsförvandling är det intressant att studera hur olika folkliga mentaliteter reagerar på förändringar. Åke Daun, professor i etnologi vid Stockholms universitet, har studerat det svenska kynnet “utifrån” och försöker i sin bok ge sin bild av svensken.

I sin bok Svensk mentalitet säger han följande:

“Ett samhälle måste alltid organiseras utifrån “barnet” inom befolkningen.En barnuppfostran som strävar att göra barnet otryggt och osjälvständigt för att få henne “lydig” senare i vuxen ålder, måste tillgodose den otrygge med starka ramar, regler och institutionskänsla för att inte samhället ska bli för sjukt. “Slut citat

HAN SER PÅ svensken från flera håll, den svenska barnuppfostran, vårt sätt att relatera , hur vi handskas med känslor och förnuft, den svenska ensamheten, det svenska konfliktundvikandet, det svenska tungsinnet och tystlåtenheten.

När det gäller t ex känslor så skriver han: “Som var och en vet finns det också livliga och känslomässigt starkt utagerande svenskar. Sådana personer får av andra då och då veta, att de är alltför högljudda, alltför pratglada, alltför ivriga.” Han fortsätter att säga att ” lägga band på sig känslomässigt är av största vikt för att bli betrodd i Sverige.Många invandrare verifierar påståendet och vet hur de ska spela “svenska” vid anställningsintervjuer mm.

NÄR DET GÄLLER konfliktundvikandet så skriver han att många äktenskap går i kras pga svensken inte lärt sig “det goda grälet” .Han skriver: “Det finns kulturer där konflikter ansikte mot ansikte inte som i Sverige är ångestladdade, utan där gräl uppfattas som mera integrerade delar av socialt liv – gräl med underordnade, gräl på grannar, på servitören, på svärmor. Med en sådan bakgrund blir inte första äktenskapliga grälet en katastrof”.

Ett typiskt svensk uttalande anser han följande vara: “Det lönar sig inte att vi diskuterar detta, vi tycker så olika”. Här menar Daun att det är just då det lönar sig att diskutera för att lära sig den andres synvinkel men då kommer ångesten för konflikt upp och stoppar vidare diskussion.

NÄR DET GÄLLER nyfikenhet på andra och andra kulturer skriver han: “Många svenskar är indifferenta, likgiltiga, inför människor utanför den snäva kretsen av släkt och nära vänner.”

Här kan invandraren uppfatta det som ett aktivt avståndstagande mot honom vilket det inte är.

DEN SVENSKA ensamheten kopplar han ihop med ett starkt behov hos svensken av att känna sig oberoende.”Slippa folk” är en vanlig inställning: svensken drar sig undan i sommarstugan för att koppla av medan en utlänning söker andra på ett cafe. Svensken går ut i naturen ensam och njuter.

DET STARKA BEHOVET av oberoende präglar också barnuppfostran, anser Daun, där barnet tidigt ska göras självständigt .I ett pedagogiskt program från Socialstyrelsen stod det följande om fritidshemmens uppgifter: “det ska ge barnen stöd i deras frigörelse från det nära beroendet av vuxna”. Daun menar på att det i den svenska kulturen finns ett alltför tidigt framtvingat oberoende hos barnet innan barnet självt önskade det. Detta resulterar i stark separationsångest hos svenska barn, fobier, obefogade rädslor, sömnsvårigheter. Han refererar till psykiatriken Johan Cullberg: Våra barn utsätts för anpassningskrav som inte bygger på barnets behov utan den vuxnes”.

Frågan är: hur väl står sig det svenska kynnet inför det nya mångkulturella,internationella samhället? Hur trygg är han inför de förändringar som sker? Hur känner han sig när institution efter institution ersätts med nya lösningar? Ropar han på mer regler igen, ropar han på en gud som ska ge honom trygghet istället, blir det de “avvikande” som får ta hans ångest: invandrarna, de homosexuella,de starka kvinnorna.

MÅNDAGSEXEMPLARET

Du vet inte när kriget bryter ut; kanske när mannen hukar över badrumsgolvet med disktrasan i högsta hugg.(ja,ja, han försöker.. ) Förhandligsutrymmet upphör plöstligt. Fylld med ilska, hör du en röst vråla: ”Disktrasans plats är i köket”.

 Det är din röst.

Mannen reser sig, slänger disktrasan i toalettstolen och klampar ut med en förnärmad min av “fruntimmer”.

Kanske bryter det ut när han förtvivlad står i hallen och ropar:”Var är skjortan jag hade igår?”

“Där du lämnade den” “Jamen, VAR la jag den?” I högen med dina kläder på sovrumsgolvet”… “Den är skrynklig och jag måste vara på mötet klockan åtta!”

Du hör en röst skrika: Det skulle den inte vara om du hade hängt upp den!”

Det är din röst.

En dörr stängs onödigt hårt och mannen är på väg.

På något sätt känner du dig trött.Det är inte förrän du vågar erkänna att något är galet som trycket lättar.

Du inser att just du, den enda kvinnan i hela världen, har fått det enda felfabricerade måndagsexemplaret till man

som finns. Diagnos: ofullständing ordnings-gen. Symptom: oförmåga att strukturera vardagen.

Du sätter dig ned i förtvivlan och funderar på om du antingen ska begära skilsmässa eller börja ta lugnande medel.Kanske både och.. Detta kaotiska, ogenomtänkta vardagsbeteende kan bara inte fortsätta längre!!

Det är inte förrän du talat med den nyskilda grannfrun

 eller med trebarnsmamman längre upp på gatan, som du till din fasa inser att han är fullständigt NORMAL!!

En panikattack sätter in; en snabb överslagsberäkning försöker kontrollera situationen:

om nu detta är en fullt normalt fungerande man så kommer nästa man att agera likadant. Alltså, skilsmässa är inget första alternativ.Han har ju ändå lärt sig lite under vägen.. Men synen av kommande, tjatiga år, med lugnande medel på köksbordet, får paniken att stiga igen. Det måste finnas en bättre lösning!

Du lugnar dig med att sätta tre år som dead-line. Om tre år måste han bara vara självgående!!

Men så börjar en annan tanke pocka på; varför befinner du dig överhuvudtaget i denna situation? Det måste ju finnas en anledning till att du flyttade ihop med en man  för ett år sedan?Du söker förtvivlat efter ett svar men inget kommer.

Du sätter dig vid köksbordet och tittar ut genom fönstret.

 Du tänker.

I samma stund ser du att köksfönstrena behöver putsas.

Och du gör det.

Rosetta stenen

Sådan är min bestämmelse

GUIDEN FRÅN LONDON WALKS  vandrar med sin grupp, in genom södra dörren till salen där Rosettastenen är placerad. Det ligger en förväntan i luften, när vi hunnit så här långt på vår tur genom the British Museum. En milstolpe i egyptisk historia; en symbol för hieroglyfernas gåta befinner sig inför våra ögon. Guiden stannar och väntar in. Övriga turisters sorl hörs dämpat i tystnaden.

JAG FÄSTER BLICKEN på den sten, som skapade sådan rivalitet och Egyptenfeber i Europa i början av 1800-talet. Konsten att läsa hieroglyfer föll i glömska redan  i slutet av det fjärde århundradet e. Kr. När stenen hittades blev många fascinerade av dess möjligheter att lysa upp i historiens mörker. Nu blev inte stenens tre skrifter den dechiffreringsnyckel man hoppats på. Andra inskrifter och papyrusar som följde tillhandahöll betydligt viktigare ledtrådar. Men ändå.. många var det som ville bli den förste som lät årtusendes tystnad falla.

JAG HÖR INOM MIG Jean-Francais ropa efter sin bror, anfådd och mycket upprörd; ja, så upprörd att han faller avsvimmad i broderns armar, efter att ha utropat: “Je tiens l´affaire!” (Jag har kommit på det!)

Hans enträgna arbete hade äntligen givit frukt efter 20 år av studier, motgångar och uppgivenhet. Men hur kunde en människa sluta med något som blivit hans mening med livet: att lösa hieroglyfernas gåta.

Jean-Francais skriver under en svår period in sin dagbok: “Mitt huvud, mina intressen och mitt hjärta driver mig obevekligen in på svåra vägar, vimlande av hinder som måste förnyas. Sådan är min bestämmelse och jag måste genomlida den vad som än händer..” Orden står i den biografi over universalgeniet Jean-Francais Champollion liv “Egyptens nycklar” skriven av Lesley och Roy Adkins. Vi får följa Napoelon på erövringskriget till Egypten 1798, upptäcka den gammalegyptiska kulturen och den påföljande febern i Frankrike, när Europa fylls av stöldgods från en okänd epok.

I SYDVÄSTRA FRANKRIKE föds Jean-Francais under besynnerliga omständigheter 1790. Hans mor är under havandeskapet mycket sjuk med förlamande reumatism. Läkarna kan inget göra och fruktar för fostrets liv. Trots detta utgångsläge tillfrisknar hon helt och föder sin son, till omgivningens häpnad. Miraklet tillskrivs trollkarlen Jacqou, en helbrädgagörare från trakten, som behandlade henne med diverse örter under havandeskapet. Han förkunnade, att hon skulle bli helt frisk samt föda en son som skulle bli mycket berömd under flera sekler framåt..

“BREVET TILL MONSIEUR DACIER” heter en rapport som blev en milstolpe inom egyptologin. En mörk, fuktig fredagsmorgon den 27 september 1822 började “L´Academie des inscriptions et belles-lettres” i Paris, att fyllas av akademiker från olika fakulteter. Ryktet hade gått att något extra skulle hända och de församlade blev inte besvikna. En viss Jean-Francais Champollion besteg podiet och föreläste om fonetiska hieroglyfer, vilket en gång för alla, meddelande världen att hieroglyfernas gåta var löst. Nu skulle man kunna läsa litteratur som var skriven för över tretusen år f. Kr.

JEAN-FRANCAIS CHAMPOLLION är idag fransk nationalhjälte. Han står staty på gårdsplanen utanför Collège de France i Paris och ligger begravd på Père Lachaise. Men för att bli ihågkommen för evigt krävs mer än statyer som kan rivas och gatunamn  som kan ändras. De forntida egyptierna ansåg nämlingen att en människas namn var en väsentlig del av hennes person och att sudda ut en ett namn var att utplåna en människa. De trodde vidare att efter döden red själen tillsammans med guden Thoth över skyarna på månen. Guden Thoth ansågs också vara hieroglyfernas uppfinnare.

SÅ VAD PASSADE BÄTTRE än att uppkalla något på månen efter Champollion!

För evigt skulle hans namn vandra över natthimlen tillsammans med andra själar, onåbar för tidens tand. En krater på månen har därför fått namnet “Champollion”. Genom att ge honom en plats ovanför oss, förvissade man sig om att han aldrig någonsin skulle kunna försvinna ur den franska själens djup.