Det är senaste kommentaren som verkligen fick mig att inse att integration för alla är en omöjlighet.

Jag hade varit på semester och efter hemkomsten gick jag ut i hyreshusets trädgård, som jag månade om, för att ställa i ordning soffor inför ett historiskt föredrag jag skulle hålla där.

Då hör jag någon vråla från grannhuset, som jag försökt skapa lite ”gårdsgemenskap” med under åtta år:

– Är du fortfarande utomhus, har du inte fått dina ungar än!

Jag kände plötsligt att detta arbete är en total meningslöshet; under åren som gått har okvädesord haglat över mig från vuxna, barn har kastat stenar på solstolen, moralpoliser velat tvinga in mig under Ramadan: “Ska inte mormor gå upp och vila sig lite…”.Jag har hållit ut med baktanken att ovanan vid ensamma kvinnor utomhus skulle mildras med åren, när de ser att det jag gör är att plantera träd, måla om utomhusmöbler, vattna blommor och plocka skräp. Men icke – kvinnor bakom gardiner har bankat sig trötta för att få mig att gå in. Söner har skrikit fula ord efter mig där jag legat och rensat ogräs i rabatterna.

Ett tag hade jag hand om en hund och bjöd in barnen att leka med den för att de skulle vänja sig; jag köpte små vattenkannor så de kunde vattna ihop med mig. Allt det gick bra så länge de var riktigt små, men sen stod plötsligt en pojk som nu var en del av ett mindre gäng och svor åt mig. Det hjälpte inte att jag sa: Minns du inte hur roligt vi hade, spelade freesbee, sparkade fotboll? En svag skymt av oro drog förbi hans ansikte en stund, sedan hårdnade han. Han höll på att formas av den hypermaskulinitet i utsatta områden man varnar för inom forskningen så sent som om häromdagen i en tidning.

Jag lärde känna en gammal gumma Khadra i helsvart som satt på gården så ensam. Jag bjöd henne på kaffe och sedan uppstod en gemenskap mellan hennes familj från Palestina och mig. Jag åt med dem på deras köksgolv och förklarade “Sverige”. Jag skrev också om deras livsresa i min lokala kulturtidning Kirsebergs Allehanda samt en artikel om hennes barnbarn Ahmed som jag tog med på lite äventyr. En tunisisk pojk från huset med musikintresse var med i ett av årens adventskalender med sin musik.

Jag har känt denna trädgård sedan 1982, då min mor flyttade in i lägenhet i huset. Grannkvinnorna satt och drack kaffe om somrarna därute och tjattrade och bytte veckotidningar med varandra. Sakta men säkert avbefolkades trädgården och förföll tills jag tog mig an den på 2000-talet. Jag försökte, förutom själva målandet/fejandet/planterandet/ återskapa något av den sommarro som kunde infinna sig förr när man hörde sina grannar sitta och småprata utomhus i kvällningen. Ett tag ökade närvaron lite för att sedan efter 2015 avta allt eftersom okvädesorden ökade från grannhuset, tills endast jag själv satt utomhus helt ensam med mitt kaffe.

Nu ett tiotals år in i projektet ”gårdsgemenskap” inser jag att det aldrig går att återskapa. Vuxna vistas inte utomhus längre mer än för att gå till affären eller jobbet eller passa ett barn vid lekplatsen. Utomhusvärlden har blivit ett ingemansland. Istället hörs endast hätska konflikter mellan olika pojkgäng när man öppnar fönstret. Vrålen och hatet dem emellan kommer och går och är nu en del av bakgrundsljudet i den svenska trädgården.

Den sönderrivna, övergivna barnvagnen häromdagen på gångstigen är som en symbol över ett samhälle där den starkes lag återigen styr ”gatan”. Det sociala kittet människa till människa som skapade ett tryggt utomhus”rum” under 1900-talet faller sönder mer och mer. Vad är ett SAMHÄLLE mer än ”där vi tillSAMmans uppeHÅLLEr oss”? Utan den närvaron av människor utomhus är ett samhälle i sin gamla form slut: som en sjö som sinat och bara lämnat små fickor av gemenskap kvar här och där.

Alla kippar efter andan. Vi hittas döda efter fyra år. Den svenska stugvärmen pyser sakta ut..