Scholae Malmogiensis

Malmö sett ifrån Sege ås mynning på 1820-talet. Nils Isak Löfgren.

”Along with the Christian faith, education has been another cornerstone of urban identity since the medieval era”.¹

¹ Clark,Peter. European Cities and Towns : 400-2000, 309.

INTRODUKTION

Under en guidad tur genom det medeltida Malmö fick jag kännedom om platsen för Malmös äldsta skola. Skolan låg i hörnet Själbodagatan/Mäster Nilsgatan, intill S:t Petri kyrka, mellan 1406 och 1826. Idag finns inget som minner om skolans tidiga existens när man passerar platsen. Jag kunde inte heller hitta en samlad skrift som spänner över skolans hela liv, dvs under 700 år, fram till sin nuvarande plats i hörnet Amiralsgatan/Drottninggatan. Syftet med denna uppsats är att ge Malmö latinskola en längre, men dock översiktlig, sammanfattande historia.

MALMÖ UNDER 1300-TALET

”Som handelsplats, blev Malmö under 1300-talet, en av de skånska centralorterna för marknadsbesökande köpmän från hela Nordeuropa: Lubeck, Hamburg, Rostock, Wismar, Stralsund, Stettin, Danzig, Greifswald, Kiel, Dortmund, Demmin, Deventer, Anklam,Utrecht, Harderwijk, Kampen, Maastricht och Haarlem. Ja, dit samlades även i ökad mängd köpmän även från England, Skottland, Flandern och Normandie. I början av 1300-talet var rikedomen, bland stadens borgare, så stor, att detta som vi veta, fångad av  storstadstankar, att de lät genom en lubeckerbyggmästare uppbygga en kyrka, den ståtliga gotiska S:t Petrikyrkan, en sinnebild av storstadstanken, ja ytterst även för den tyska företagsamhetsandan, som legat till grund för samhällets framsteg och bådade om ett förverkligande av stordrömmen: en dominerande ställning i det skånska handelslivet.”¹

Dessa rader om det dåtida Malmö är tagna ur A.U. Isberg den äldres (1826 – 1900) omfattande verk om det tidiga Malmö. Han gick själv på Malmö latinskola före sin studenttid i Lund. Boken visar på en stad av stor betydelse under medeltidens slutskede. En stad som visserligen har gått igenom många cykler sedan dess, men som kanske fortfarande har stordrömmen kvar..

Den tid vi befinner oss i vid själva bildandet av Malmö skola kallas renässansen, medeltidens slutperiod. Det är vid denna tid som de etablerade makthavarna i Europa dvs den tysk-romerske kejsaren och påven, förlorar makt och börjar utmanas av andra grupper.² Många var kritiska till den katolska kyrkans dekadens. Så även fransiscanermunkarna som dominerade i Malmö.³

¹Isberg, A.U. Skolväsendet i Malmö, 426.

²Holmstedt, Leif. En historia om Malmö latinskola 1956 – 2006, 1.

³Söderlund,Kerstin. Franciskanerna och deras kloster i Malmö.Elbogen(1985) http://elbogen.nu/Skrifter_pdf/MaFo1982.pdf sid. 86 – 89. (Hämtad 2018-10-23)

Flugornas barnbarn

Säga vad man vill om det moderna svenska samhället, men naiviteten angående tron på människans inneboende goda natur är genomgående i alla politiska reformer och dagordningar. Nu ska t ex FN:s barnkonvention bli lag första januari 2020 i Sverige. Barn ska hädanefter anses som egna individer med egna rättigheter. Som alltid kommer detta att följas upp med utbildning inom kommuner, landsting och statliga myndigheter för att lagen ska implementeras på ett rätt sätt. En konkret förändring blir att barnkonventionen kan användas i domstolar vid t ex vårdnadstvister. Så långt så bra.

Samtidigt ser vi ett samhälle som håller på att utvecklas till en variant av romanen Flugornas herre. William Golding skrev sin prisbelönta roman 1954 där han placerar en grupp engelska internatskolepojkar på en öde ö efter en flygplanskrasch. Den kulturella fernissan faller snart av dem och utan styrning från vuxna utvecklar de inbördes konflikter som tar sig allt grymmare former. I barnet finns inte det inlärda, sociala stoppet som hos vuxna. Vuxna kan hejda sig från att göra något ont genom att använda de regler som under år präntats in i dem som barn.

Frånvaron av vuxenstyrning i dagens samhälle har nu lett till att barn i alla möjliga situationer utåtagerar på de mest otänkbara sätt (för oss äldre); blir det för tråkigt i klassrummet går de bara ut, en reprimand från en vuxen kan utlösa år av mobbing. Jag har följt ett gäng pojkars framfart från deras barndom; deras metoder blir allt grymmare och allt mer kränkande med åren. Från att räcka ut tungan som små, reta gamla och handikappade, eldar de nu upp trappuppgångar och brevinkast, hoppar sönder folks bilar till det allra senaste jag hört: ta sig in i marklägenheter och förätta båda sina behov på parkettgolven.

Den allmänna utemiljön har blivit ett ingemansland i våra städer pga av ungdomsbuset vilket får analyseras utifrån två linjer.

Den svenska barnuppfostran under 1900-talet gick från fysisk och psykisk barnmisshandel i början av seklet till att bli “barnens århundrade” med barnpsykologi och förståelse för det sköra inom barnet. En film som klassikern Hets (1944), som handlade om en lärares mobbing av en elev, skulle vara fullständigt omöjlig att filma 50 år senare. En sådan lärare skulle bli avskedad samma dag han anställdes. Men som alla pendlar slår allting över i sin motsats; föräldrar och lärare abdikerade från sitt vuxenansvar som regelsättare mot slutet av århundradet och blev på något sätt deras kompisar istället. Förädrar intar mer och mer en förvånad (!) försvarsställning gentemot kritik av sina telningar.

Samtidigt har vi fått en annan problematik; den kraftiga invandringen till väst från andra kulturer har fört med sig en kulturkrock i barnuppfostran. Ayyan Hirsi Ali beskriver ingående i sin bok Nomad sin äldsta brors resa från en somalisk klantradition in i den modern samhällets individorienterade kultur. Hon beskriver den hårda uppfostran den äldsta sonen i en familj får utstå för att bli en duglig arvtagare inom klankulturen. Många veka pojkar i denna situation utvecklar psykiska problem; hennes egen bror vårdas nu på en inrättning. Andra revolterar när de förstår friheten i det moderna samhället och blir “drop-outs” i storstäderna. Där skapar de gäng med sina egna regler. Jag skulle kalla dem “flugornas barnbarn”; frustrerade av två kulturers oförenliga krav blir de i princip galna och sluter sig samman med gelikar som förstår varandra omedvetet.

Jag skulle vilja se en vuxenvärld som bestämmer sig för att sätta barnens främsta rätt först dvs den som ger barnen rätt att bli uppfostrade till sociala individer i en enhetlig kontext; mångfald är ett tjusigt uttryck för vuxna kulturturister. Det människan ytterst vill är att kunna skaffa sig en dräglig vuxentillvaro där de i sin tur kan skaffa barn och “få dem att fungera”; så som musikern Stefan Hellstrand så fint formulerar det i sin sång Fanfar. Där han hyllar den vuxne som orkar tar sitt vuxenansvar i en till synes omöjlig värld av idag.

Protected: Självbiografin “Alla dessa dagar” av Märta Johnsson

This content is password protected. To view it please enter your password below:

Den svenska paradoxen

Jag får aldrig rätsida på det jag kallar den “svenska paradoxen; – å ena sidan beskrivs Sverige som ett land med mobbing som folksport men å andra sidan finns det en konfliktfobi som hämmar utblommande konflikter. Man kan säga att svensken lever efter mottot “hellre elak sedan i smyg än arg nu direkt”.

Hur går detta ihop?

I sin bok “Mobbarna och rättvisan” av MACIEJ ZAREMBA skriver han att mobbing, i form av framkallad PTSD, är den största enskilda anledningen till sjukskrivning i Sverige; var tredje som söker för psykiatriska problem har mobbing i sitt bagage. FN-organet ILO skriver att kostnaden för mobbing kostar EU-länderna mellan 0,5 – 3, 5 % av ett lands BNP. Det motsvarar för Sveriges del kostnaden för hela försvaret..

Folklivsforskaren ÅKE DAUN å sin sida skriver i sin bok “Svensk mentalitet”:

“Det finns kulturer där konflikter ansikte mot ansikte inte, som i Sverige, är ångestladdade, utan där gräl uppfattas som mera integrerade delar av socialt liv – gräl med underordnade, gräl på grannar, på servitören, på svärmor. Med en sådan bakgrund blir inte första äktenskapliga grälet en katastrof”.

Googlar man på orden “svensk mobbing” samt “svensk konflikträdsla” får man fram 272.000 träffar mot 13 200 stycken. Ämnet mobbing verkar därmed vara mer diskuterat och erkänt än vår konfliktfobi. Det står att läkaren Peter Paul Heinemann introducerade ordet “mobbing” 1969 men att själva fenomenet har funnits i långliga tider. När det gäller konflikträdsla skriver SvD: Knappt hälften av svenskarna skulle ingripa för att utreda orättvisor på jobbet och bara hälften vågar uttrycka sin åsikt på arbetsplatsen, enligt en nordisk undersökning från försäkringsbolaget Moderna 2010.

Arbetarklassförfattaren ELSIE JOHANSSON, född 1931, skriver också, i sin memoarbok “Riktiga Elsie”, om hur folk blev söndermobbade av grannar där hon växte upp norr om Stockholm, så det verkar vara ett väl förankrat folkligt fenomen.

Hur kan då en konflikträdd mobba kan man ju då undra? Jag tror svaret ligger i att svensken har utvecklat ett synnerligen raffinerat sätt att mobba halvt i det fördolda. Det är ofta en form av “gas lightning” (googla) där man gjort sig bekant med offret genom att “spela vän” och sedan utnyttjas den informationen i ett mobbande och manipulerande syfte lite bakom ryggen.

I teknikens tidevarv har internet kommit att bli en bra sätt att undvika direkt konflikt men ändå nå andra på.

En procent av befolkningen anses dessutom vara uttalade psykopater dvs har dålig eller ingen empatiförmåga i vanlig mening, medan mobbaren i allmänhet troligen är en sårad och bitter person som tar ut det på andra. t ex ett barn som inte vågar sätta sig upp mot sin föräldrar tar ut det på grannen i form av skadegörelse.

Nu när våren och sommaren är i antågande och svensken lämnar sin “skyttegrav” till bostad kommer antalet konflikter att stiga. Det kan vara en dold konflikt på koloniområdet eller vid sommarstugan som får fart på det hela igen efter att ha legat i dvala under vinterhalvåret.

Jag önskar svensken all lycka till i sitt sociala sommarumgänge. Plötsligt framträder den ensamma svenska sommarstugan, en bit från alla andra, i ett förklarande ljus..

https://www.sydsvenskan.se/2019-05-19/mobbning–en-svensk-folksport-trots-att-svenskarna-ar-sa-konfliktradda

“The genius of the few” by Barbara Joy & Christian 0´Brien

One of the best books I have read lately – only in English.

The authors create a credible version of Eden, the Gods, the pre- history of the Middle East and its religions Christianity, Judaism and Islam.

http://goldenageproject.org.uk/kharsagresearch_introduction.php

Buy it at
http://goldenageproject.org.uk/genius.php

I have bought the book as an e-book and I can invite you to read it if you send an email adress via Messanger to INGVOR SABINA LE JOHN.

Here comes an extract of the love between ENLIL and NINLIL (p.61)

"Like a necklace, the splendid river, the shining river,
    flowed through the darkness.
The Lady Ninlil stood on the bank of the strongly-flowing
    river - savouring the darkness.
Gazing on it, she was entranced by the water - uplifted
    by the splendour.
The Lordly Father rejoiced on the Great Mountain; he gazed
  and was uplifted by the splendour;
the Teacher who was responsible for its Destiny, gazed on
   its glory and was captivated by its splendour.

The glorious water flowed strongly; his ecitement increased
   - in the darkness they kissed.
The heart of the Woman sang; her heart was completely captivated;
   desiring, she gave herself submissively:
he throw off his clothes; entering swiftly, his erect penis
   poured out life into her.
The river was shining - a shining river poured out into 
   the Woman.

The Lady Ninlil stood entranced on the river bank, captive
  of her Lord.
The Lord Enlil´s eyes were bright; the Lord´s eye were 
  shining - he looked tremblingly at her.
On the Great Mountain, the Father, Lord Enlil of the shining
  eyes, looked at her with trembling eyes;
her Teacher, who determined the future, he of the shining
  eyes, looked at her with trembling eyes.
His tender woman spoke - she was not ashamed to have his
   life-seed places in her womb.
The Lady Ninlil said to him: "Where you have bestowed your
   seed in my womb, new life will be established."

Kharsag; Epic 3.




En dag i Köpenhamn – “50” år senare

I min ungdom, på 70-talet, liftade vi till Köpenhamn och hängde på Ströget och inne på Tivoli. Till påsken 2019 gör jag samma resa igen.

På Tivoli känner jag igen mig från förr; det är samma byggnader i stort och det danska folket sitter godmodigt på sina uteplatser och pratar. Lite “danskt gemyt” finns allt i luften än. Plötsligt minns jag wienerbröden till frukost på Hovedbangården..

Efter en runda sätter jag mig på en av Tivolis många restauranger och spisar lunch.

En man vid ett annat bord muttrar något om “an old spinster”.. Att leva tills man dör, verkar bli allt omöjligare ju äldre man blir.. man ska puttas ut till den mentala ättestupan..

När jag känner mig klar med Tivoli går jag ner mot Ströget.

Är det inte gatuarbeten hela tiden överallt i Köpenhamn! Rådhusplatsen ser mest ut som en byggarbetsplats. Och det gjorde den förra gången också jag var där.

Utanför rådhuset står en imam och skriker med Koranen i sin hand. Några trogna åhörare sitter runt omkring. Jag är innerligt trött på islam i alla dess former.

Jag går in på Ströget; det har tappat stil. Fullt med billighetsaffärer som säljer klänningar för 100 kr styck. Det kunde vara Värnhemstorget.. Känslan av internationell atmosfär och kosmopolitiskt stad är borta. Folk flanerar inte längre i den avslappnade takten som förr. De tränger sig fram och förbi varandra på ett ensamt sätt utan att vilja se varandra. Inget hör ihop längre. En era är över.

Rådhusplatsen

En bit ner på Ströget söker jag upp platsen där folk brukade sitta och spela på “min tid”. Jag minns gatumusikanten som jag blev kär i och höll på att följa med på en Europaturné. Hur min kompis Inger tjatade och sa att vi måste tillbaka till arbetet på måndag… 🙂

Det sitter några musikanter där nu också. Jag slår mig i slang med några av dem och berättar att “här satt jag för “50” år sedan och spelade gatumusik”. Då erbjuder en av dem mig gitarren och jag spelar House of the Rising Sun! 🙂 Han är snäll och tar några kort på mig med min kamera. Tyvärr stannar inga förbigående för att lägga en slant i hans hatt! 🙂

Jag spelar igen på Ströget efter 50 år..

Så går jag vidare för att sätta mig i solskenet på gamla Café Norden med en glassigt dyr kaffe. Som fattigpensionär får denna dag bli en hel semester! 🙂 En gatumusiker spelar även i detta hörn. Jag ger honom mitt visitkort och bjuder in honom till Mässingshornets scener i Malmö.

Kvällskylan kommer, påsken är tidig i år. Jag tar på mig min kappa och går mot parkeringshuset. Ja, att stå där var inte billigt heller men hur ofta gör man en sådan här resa!

Backsippa – pulsatilla vulgaris

Efter vintern är det dags att sträcka ut sig i det skånska landskapet.. och att även veckla ut det invecklade livet i Malmö, där Immigranthuset strax intill redan skapar oro i luften inför sommaren. Ska en kvinna kunna sitta utomhus och skratta i sommarklänning, barärmad, i år också, eller inte? Slaget är inte avgjort än men ingen kan få mig att tro på integration längre – deras kvinnosyn är århundraden tillbaka.

Jag packar min ryggsäck med mat, fika, kaffe och plåster och går ner till Bilchi. Hon står drömmande på sin garageplats i underjorden. Vi susar upp mot vårljuset och jag tänker att jag skulle tagit med mig solglasögonen. Istället har jag långkalsongerna på, liksom tjocktröjan. I mitt inre råder det fortfarande vinter. I min sargade själ – ett ännu större mörker. Kvinnor mot strömmen ska knäckas.

Jag tar 11:an mot Dalby stenbrott och parkerar bredvid andra lördagsturister. Vädret är sol och åter sol – och tystnad: inga polissirener låter var och varannan timme, ingen ur ett Immigranthuset skriker “hora” efter mig. Jag är tillbaka i Sverige jag känner igen: i ett Sverige jag kan koppla av i och inte behöva se mig om när jag går till affären. Sikten här är lång, horisonten finns där under det blå, livet blir kanske som vanligt igen, men – nej, det blir aldrig. Det medeltida kvinnohatet har tärt på mig i min vinterbunker igen. Hur länge ska jag orka i Malmö? Eller jag orkar inte – jag sover mest, tycker jag. Lika barn leka bäst. Vem sa det första gången..

Bilchis tak lyser lika blå som vårhimlen.

Jag stúderar kartan över naturreservatet och försöker måtta avstånden. En halvmil runt?

Så får jag syn på backsippan på kartan! Det är ju jag det! I min släkt har alla ett blomnamn sedan en förfader, präst på Öland, som skrev Ölands första flora på 1800-talet. Finns hon här! Jag tar det som en symbol för att också jag får plats en stund innan det är dags att åka till Malmö och bli “nertrampad” igen.

Backsippa – pulsatilla vulgaris

Jag möter en joggande kvinna från Stockholm som beskriver området. Hon talar om omgivningarna som hon har kommit att älska: alla naturreservaten, den underbara byn Torna Hällerstad som jag bara måste besöka och dricka en kaffe i innan jag åker hem. Vi slår följe en bit. Hon får mig att komma ur mitt Malmöskal: jag blir den jag egentligen är: glad, pratsam, öppen och social. Flyktbehovet startar inom mig: bort från Malmö.. men alla försök att slå rot någon annanstans har hitintills misslyckats och jag har tvingats återvända gång på gång. Jag kuvar flyktkänslan denna gången med.

Vi tar avsked och jag vandrar vidare. Nu är jag uppe på rullstensåsen och ser Bilchi blänka i solskenet långt borta. Solen bränner och jag tar av mig vindjackan, rullar ihop den och stoppar den i min engelska ryggsäck – ryggsäcken jag bar under 10 år över de engelska kullarna, långt före jag visste vad Malmö var.

Jag hoppas att jag ska glömma Malmö och allt som hände där som en ond dröm. En dag ska jag glömma Malmö. Jag lovar mig det. Efter någon timmas vandring, där andra vandrare glatt hälsat på mig, sätter jag mig på en sluttning och tar fram matsäcken. Kaffet har hållit sig varmt. Jag vilar mina ben. Hur långt ska jag orkar denna första vandring i år?

Efter lite mer vandrande kommer jag till en hög med stockar. Jag ställer mig och räknar årsringar på ett av de fällda träden. 65 år! Precis lika gammal som jag! Den kanske planterades samma höst jag föddes. Jag sänder den en sorgsen tanke: nu blir du kaffeved hos någon.

Lite längre fram sätter jag mig och dricker mer kaffe vid en ensam sten.

Landskapet är kuperat här. Jag känner mig som i Somerset igen och pustar uppför en backe. Jag träffar en kvinna som är ute med en dalmatiner. Hon säger samma sak: det här landskapet känns mer engelskt än skånskt, eller hur? Hon bor i ett korsvirkeshus mitt i naturreservatet. Vilket välsignat liv! Nära naturen och långt bort från “the maddening crowd” som Dorsetsonen Thomas Hardy sa om London på sin tid.

Jag räknar ut att jag har gått en halvmil av Skåneleden denna eftermiddag, så mycket kvar att göra! 🙂 Ja, det får bli en annan gång.

Kvälldiset börjar komma. Jag känner hur mycket bättre jag mår i min sargade själ. Tänk om jag skulle kunna hitta en plats på landet för min pulsatilla vulgaris igen. Tänk om..

Uppdateringar vid Immigranthuset sommaren 2019:

Summer incident 1: it is the first day of summer and I wear a Swedish summer dress in the garden. Immediately a banging starts from a window in the Immigrant house opposite. Last summer that family banged their window 4 times a day towards Swedish culture. Women should be indoors, not outdoors in a garden showing skin.

Summer incident 2: Two black teenager boys and a brown one come out from the Immigrant house. They see me sitting in the garden reading, drinking coffee. They immediately start doing the clapping as when you want to scare someone away. They laugh and walk away.