Scholae Malmogiensis

Malmö sett ifrån Sege ås mynning på 1820-talet. Nils Isak Löfgren.

”Along with the Christian faith, education has been another cornerstone of urban identity since the medieval era”.¹

¹ Clark,Peter. European Cities and Towns : 400-2000, 309.

INTRODUKTION

Under en guidad tur genom det medeltida Malmö fick jag kännedom om platsen för Malmös äldsta skola. Skolan låg i hörnet Själbodagatan/Mäster Nilsgatan, intill S:t Petri kyrka, mellan 1406 och 1826. Idag finns inget som minner om skolans tidiga existens när man passerar platsen. Jag kunde inte heller hitta en samlad skrift som spänner över skolans hela liv, dvs under 700 år, fram till sin nuvarande plats i hörnet Amiralsgatan/Drottninggatan. Syftet med denna uppsats är att ge Malmö latinskola en längre, men dock översiktlig, sammanfattande historia.

MALMÖ UNDER 1300-TALET

”Som handelsplats, blev Malmö under 1300-talet, en av de skånska centralorterna för marknadsbesökande köpmän från hela Nordeuropa: Lubeck, Hamburg, Rostock, Wismar, Stralsund, Stettin, Danzig, Greifswald, Kiel, Dortmund, Demmin, Deventer, Anklam,Utrecht, Harderwijk, Kampen, Maastricht och Haarlem. Ja, dit samlades även i ökad mängd köpmän även från England, Skottland, Flandern och Normandie. I början av 1300-talet var rikedomen, bland stadens borgare, så stor, att detta som vi veta, fångad av  storstadstankar, att de lät genom en lubeckerbyggmästare uppbygga en kyrka, den ståtliga gotiska S:t Petrikyrkan, en sinnebild av storstadstanken, ja ytterst även för den tyska företagsamhetsandan, som legat till grund för samhällets framsteg och bådade om ett förverkligande av stordrömmen: en dominerande ställning i det skånska handelslivet.”¹

Dessa rader om det dåtida Malmö är tagna ur A.U. Isberg den äldres (1826 – 1900) omfattande verk om det tidiga Malmö. Han gick själv på Malmö latinskola före sin studenttid i Lund. Boken visar på en stad av stor betydelse under medeltidens slutskede. En stad som visserligen har gått igenom många cykler sedan dess, men som kanske fortfarande har stordrömmen kvar..

Den tid vi befinner oss i vid själva bildandet av Malmö skola kallas renässansen, medeltidens slutperiod. Det är vid denna tid som de etablerade makthavarna i Europa dvs den tysk-romerske kejsaren och påven, förlorar makt och börjar utmanas av andra grupper.² Många var kritiska till den katolska kyrkans dekadens. Så även fransiscanermunkarna som dominerade i Malmö.³

¹Isberg, A.U. Skolväsendet i Malmö, 426.

²Holmstedt, Leif. En historia om Malmö latinskola 1956 – 2006, 1.

³Söderlund,Kerstin. Franciskanerna och deras kloster i Malmö.Elbogen(1985) http://elbogen.nu/Skrifter_pdf/MaFo1982.pdf sid. 86 – 89. (Hämtad 2018-10-23)

Ensamheten är det moderna Europas stora gissel!

Salorney-sur-Guye

Vid havets kant på ön Fyn (DK) i augusti månad gör jag en resumé över min ”roadtrip” genom delar av Västeuropa; en månad har jag varit på väg i min bil genom Danmark, Tyskland och Frankrike.

Vågorna kluckar mot stranden. Jag är nästan tillbaka i 60-talets somrar i Danmark med familjen; sorglösa, soliga dagar vid havet omgiven av familjen och ett aktivt, pulserande, danskt samhällsliv runt badorterna där vi bodde. Man var omsluten av en fungerande värld; trygg och välkommen i den.

Idag ser jag en helt annan värld möta mig vid mina Europaresor under de senaste åren.(2021) (2021) (2020) (2018) Europa är ett döende landskap; här finns inte längre det sjudande, folkliga surret av människor som interagerar; som skapar och väver samman de personliga band som sedan blir en hel duk, ett helt samhälle. I t ex den lilla sommarbyn Bogense på Fyn är det knäpptyst på kullerstensgatorna redan kl. 20 en fredagskväll; endast några ensamma turister sitter på stadshotellets restaurang när jag passerar.

Redan under tidiga 1900-talet varnade sociologen Durkheim för det moderna samhällets sociala sönderfall, där till slut endast ”anomi” skulle råda, som han kallade det; ett tillstånd inom människan av leda, depression och ensamhet; en känsla av att vara en ensam atom utan en grundläggande relation till sin omgivning.

En härlig middag på torget i Dijon!

Den kala, moderna arkitekturen intar turistfällorna. Idag färdas allt mindre grupper av turister omkring som nomader till olika turistmål i en ny tyst värld, där varje ombyggd mindre hamn har en ”Lomma-look”, en kuliss av välstånd för de penningstarka.

Den ombyggda H.C. Andersens plats i Odense ger ett skräckinjagande, enformigt intryck vid ankomsten. Borta är kvalitetsförsäljningen av souvenirer, istället fylls utrymmet av krimskrams av allt från brevpapper till karameller i strut.

Det nya operahuset i Hamburg är en sorglig anblick i hamnen. Jag kan först inte urskilja det från omkringliggande kontorskomplex och någon får peka. Kontakterna mellan människorna som stimmar runt där är minimal; var och en står eller sitter med sina mobiltelefoner och verkar chatta med någon viktigare person än här och nu.

Det nya operahuset i Hamburgs hamn

Jag bestämde mig tidigt under resan för att samtala med människor vid varje campingplats, vid varje hotell, på varje café för att se vad de tänker på bortom sin mobiltelefon. Och svaren blir ganska enhälliga: den allt ökande ensamheten tär på människor, man oroar sig för barnens framtid och klimatet.

Trots att det är någorlunda postcovid-tider denna sommar 2022 har inte sommarstämningen kommit igång i Europa; jag pratar med en hotellreceptionist på hemmasemester, på ett café i tyska Husum, som numera bor i Schweiz; “folk håller sig hemma, många av ekonomiska skäl, trots att Schweiz klarat sig ganska bra igenom covidåren”. Hennes hotell är bara till hälften belagt. ”Det är obehagligt tyst” säger hon.

En kväll är jag på en bar i Dijon i norra Frankrike och drack öl med pojkarna där. En kille Yohann och jag satt och pratade. Jag såg direkt att han hade någon Asperger variant. Han var matematiklärare på en skola i närheten. Jag började prata om min pojkvän Christopher i England och han nappade! “Sån är jag med”, utbrast han och frågade efter vad min pojkvän hade. Asperger, sa jag och sedan berättade jag hur jag lärt C att använda diskmaskinen. 20 punkter på väggen: öppna luckan (1) osv. Yohann skrattade gott och kände igen sig.

Jag vågade mig på att träna honom i ögonkontakt, kroppshållning, “small talk” mm. Han var med på noterna hela vägen och några öl senare var han både trött och lycklig. Men han var nervös med andra människor, rädd att bli mobbad. “Bry dig inte om “vanliga” människor, sa jag, “de är bara till för att föda nya människor till människoflocken. Det är sådana som du som uppfinner radion, internet och månlandningen åt oss. Som för civilisationen framåt!” Han tittade på mig en lång stund med häpnad. Sedan gick han ut i livet igen.

En ensam mor med två halvvuxna barn på en campingplats i Tyskland, sitter i sin fars gamla brandgula campingbuss från 70-talet, som hon har fått låna. Hon berättar om den tyska mobbingen som skjutit fart de senaste åren. ”Det börjar redan på dagis” säger hon och de unga måste klara sig i ett allt hårdare samhällsklimat. ”Barn är inte snälla mot varandra idag”.

Del av mur i Autun, Frankrike. Före kristendomen härskade guden Janus här, sägs det.

Den franska skoförsäljaren i Autun i Frankrike berättar hur ensamheten breder ut sig bland de äldre. Barnen bor långt borta och ringer kanske då och då men är upptagna av ett stressigt storstadsliv och kommer inte hem på besök så ofta. Varje dag bjuder han på kaffe i sin affär för en grupp äldre damer i närheten. Jag köper ett par damskor och tackar honom för hans goda hjärta.

Min svenske vän Claes i franska byn Salorney berättar om ensamheten han möter i sitt arbete som munk från Taize´ när han besöker människor. Han håller fram en broschyr om ett nytt slags boende, där man bygger hus för att skapa en gemensamhet. ”Någon måste till i detta samhälle, säger han, ”så här kan det inte fortsätta. Ensamheten är stor”.

Campingföreståndaren i annan fransk by berättar att det sociala livet där har avstannat efter covid. ”Alla eldsjälar som gick inomhus vid covid har inte kommit ut igen”, berättar hon. ”De har vant sig vid det nya innelivet och de sociala aktiviteterna som fanns före covid är som bortblåsta.”

Frukost vid mitt kombinerade toa- och fikabord!

Den unga studentskan i Dijon, som sitter och läser en bok på en parksoffa och ska bli psykolog, säger att hon inser att mycket av hennes arbete kommer att handla om att motverka dagens ensamhet. ”Det är inte bara äldre som är ensamma idag”, fortsätter hon, ”även bland studenter finns en stor ensamhet. Sociala medier har blivit ens familj tills den dag man verkligen behöver någon – då finns ingen!”

Den äldre, inflyttade damen i tyska Busum, berättar att de är ca 800 personer i en stor, löst sammanhållen förening i staden som håller koll på varandra. Dyker man inte upp på en sammankomst hör någon av sig. ”Vi ordnar fester och insamlingar, som denna du råkat hamna på, för olika ändamål.”

Så fortsätter rösterna strömma emot mig där jag reser. Ensamheten är det moderna Europas stora gissel och kommer att skörda många offer framigenom.

Bygg för att motverka detta, byggherrar! Bygg för gemenskap och trivsel! Politiker, verka för att integrera generationerna igen. Inga ensamma äldre i sina tysta lägenheter! Media, tala om ensamheten! Gör den offentlig! Ingen ska skämmas för att man känner sig ensam i dessa tider! Jag vägrar att dras ner i ensamhetens brunn i detta döende, västerländska landskap!

För kärleken, livet, gemenskapen intill det sista andetaget!

Sista släktforskningsboken 1700-1900

Så är absolut sista släktforskningsboken avslutad! Tre pappersversioner och ett PDF. På svenska.

The final book about my ancestors is finally published! Three paper versions and one PDF to download. In Swedish.

Första PDF:et är omslaget, andra är själva boken! / The first PDF is the cover, the second the book itself.

The best translation program: https://www.deepl.com/sv/translator

A la recherche du temps perdu

Sid1/10

Kanske är det inte av en slump som jag hittar flera delar av serien “A la recherche du temps perdu” ( På jakt efter det förflutna) på en loppis på min franska sommarresa 2021; (Marcel Prousts kanske mest kända titel för utomstående.) Mina resor de senaste åren har varit i fotspåren av mitt yngre jag; jag omlever, omvärderar och uppdaterar mig till dagens datum: de resterande “seniora”-åren på jorden.

Frankrike, fransk historia, franska språket, fransk litteratur var det som fångade mig under mina ungdomsår utomlands; jag arbetade som aupair-flicka i Marseille, som köksa på ett pensionat i Les Ollières. Jag bodde en period i en grotta vid Medelhavet och liftade runt rent allmänt i Frankrike. Jag var senare student på universitetet i Avignon, jag var på klostret Taize´ och översatte deras nyhetsbrev till svenska och deltog i bibelstudier, gjorde bilresor runt i landet och besökte utflyttade svenskar i Paris och längs Cote d´Azur. Under mina universitetsår gjorde jag ett radioprogram i flera delar från olika platser i Frankrike som sändes på studentradion Radio Ryd i Linköping.

Min vän, svenske Claes, en slags “munk” på klostret Taize´ i Bourgogne sedan 50 år tillbaka, har flera gånger de senaste åren försökt få mig att bila så långt som till Frankrike och nu blir det av!

TRANSIT

Denna sommar, i början av juni, tar jag transitvägen genom Danmark och färjan från Rödby till Puttgarden. Första stoppet blir i Bargteheide, nära Ahrenburger Schloss i Nordtyskland, ett mäktigt renässansslott från slutet av 1500-talet i Schleswig-Holstein. På något sätt har jag hamnat i dansk-tyska perioden genom mina bilfärder i Danmark och nu försöker jag pussla ihop släkt-och namnförhållanden genom tiderna och över gränserna så gott det går.

Tyvärr hade slottet förlorat mycket av sin ursprungliga energi; det används flitigt som konferenslokal, vigslar och undervisning. Endast i sovrummet och angränsande rum kan jag förnimma det förflutnas sömnenergi som fortfarande ligger kvar sekler efteråt och ger mig en slags kontakt med dem bortom tiden.

Det går inte att se “adlig” ut i munskydd och fotskydd för golvet! 🙂

Bilden från sovrummet vill visa att det var en nymodighet att sova tillsammans på 1700-talet. Innan dess hade man varsin vinge för sig själv..

Många slott idag försöker framhäva duktiga kvinnliga slottsfruar och döttrar som har kommit i skymundan av männen. Många slottsfruar skötte egenhändigt sina slott, både ekonomiskt och praktiskt, trots att mannens underskrift står på pappret. Männen var ofta borta i krig och andra “manliga” uppgifter. Det har jag redan berättat om i reportaget “Den obönhörliga pendeln”

På Ahrenburg har man inrett ett helt rum med enbart kvinnliga förtecken där man berättar om enskilda kvinnors bedrifter i släkten.

Klämtar klockorna för Salorney?

1/4 Vägen mellan den välmående turiststaden Cluny och byn Salorney är en kort resa över skogsklädda åstoppar och ner genom vidsträckta dalgångar, där stenhusen ligger utslängda som tärningar längs åkrar och vingårdar i fjärran. De vita Charolaiskorna vandrar makligt i grupp längs sluttningarna. Det är bedårande vackert i Bourgogne.

Storgatan, la Grande rue, genom Salorney bryter denna känsla omedelbart; tomma skyltfönster stirrar mot dig som från de döda; skylten “a vendre” (till salu) skymtar här och där på de illa skötta centrumhusen med flagnande färg på sina luckor. En känsla av depression infinner sig; längs Storgatan har livet stannat av och gått någon annanstans; kvar finns endast några industrier utanför stan men arbetstillfällena är få.

la Grande rue, Salorney-sur-Guye

1831 stod byn på sin topp med 1207 invånare. Den nya kyrkogården från den tiden i stadens utkant vittnar om en tid när man trodde fler skulle leva och dö här; nu är den fortfarande bara halvfull. Förra året föddes fem barn samtidigt som elva personer gick bort. I dagsläget har byn nästan halverats sedan sin storhetstid. För ett samhälle som redan på 900 – talet omnämndes i rullorna och där två kända kämpar mot nazismen ligger begravda, verkar historien snart vara över. Klockorna klämtar för Salorney, eller?

Medgrundare av Liberation Sud