Inget är beständigt, men vi består

Ett försök till en musikrecension.. 🙂

Genom livets märkliga samband hamnar jag, en vuxen kvinna, på en konsert med två ”metal”band en lördagskväll. Ena gruppen, Frozen Realm, spelar ”melodisk death metal” och den andra Moon loop ”progressiv death metal” står det i annonsen. För en oinvigd som inte ens vet vad ordet metal står för blir skillnaden inte så märkbar. En googling, senare på natten, undervisar mig om “strömningens destruktiva påverkan på otrygga ungdomar” men i stunden fascineras jag av det musikaliska uttryckets starka energi och för mig oväntade musikaliska vändningar.

Jag står framför en scen tillsammans med ett antal unga pojkar som samstämmigt nickar  med sina huvuden och låter håret flyga när tempot byter till taktfast marsch. Jag försöker göra likadant  och låter mitt huvud svänga fritt. Jag iakttar dem, både de som spelar och de framför scenen; det är tydligt att känslan av ”connection” dem emellan är viktig; bekräftandet av varandra sker med leenden, ögonkontakt, rop och närhet hela tiden. Vad är det för  gemensam känsla de bekräftar i varandra?

Jag är en udda fågel där men ingen verkar bry sig; jag stöts inte ut ur halvcirkeln runt scenen.

Jag blundar och försöker gå in i musikens ljudvärld, som framförs mycket högt! Det är som en uppmaning till ”surrender”; ge upp ditt motstånd, öppna dig och ta emot vibrationerna i ditt innersta! Det är som ett uppror för den sargade själen, som i en hård tid slutit sig och inte längre kan öppnas; kanske endast ett visst mått av våld och övermakt kan få dig att ge upp din instängdhet.

När stunden av marsch, en growlande, klagande sång och huvudrörelser är över går tempot och musiken in i något annat –  tempot förändras ofta, så fort du tror att du ska få vila i en rytm byts den. Likt en illustration av hur fort världar föds och dör i denna snabba tid som är vår. Inget är beständigt men vi består.

Musiken förändras nu till grandios hårdrock och du ser både Jimi Hendrix och Santana på scen; musikernas tekniska skicklighet imponerar; det här är inte ungdomlig utlevelse av ett källarband, det här är ett konstnärligt uttryck. Ljudvärlden förändras nu till vals, två pojkar dansar vals inför de andra med symfonisk rock som bakgrund, så ändras allt till en halvklassisk variant à la Queen och en av sångarna sjunger som Freddy Mercury. Jag imponeras av deras musikaliska mångfald; jag hör musikhistorien inflätad hela tiden. Så återvänder musiken till den taktfasta ”refrängen” med marsch, en growlande sångare och huvudsvängningar. Jag börjar känna igen mönstret. Samstämmighet infinner sig mellan utspelen i andra musikgenrer längs hela kvällens tidsaxel och publikens reaktioner ökar i styrka för varje omtag. En stark gruppstämning byggs upp.

Plötsligt  befinner jag mig bland krigare i afrikansk stam, som testar sina psyken mot varandra som inför jakten.  Hela tiden återkallas vi till varför vi är här; för att överleva.  En av sångarna talar om oceanerna, om miljöförstöringen, hur vi har ”fucked up the planet” inför sin nästa låt. Ett samstämmigt sorl uppstår.

Det här är en slags “unga krigare för livet” som på sitt sätt speglar  det de upplever och ser i en mörk tidsperiod för människan. De lever ut  det sedda på scenen och som publik. De är fortfarande unga och levande. De har ännu inte böjts av livets alla finter i vardagslivets skyttegravar. De har ännu inte  tystnat utåt. Åren och avbetalningarna har inte ätit upp de ursprungliga drömmarna och fått dem ur den inre levande kursen. De går inte med den knutna näven i byxfickan än.

Att få dela livets frustration med ett gäng unga killar fulla av liv och energi en lördagskväll, får mig att åter vilja ”surrender” till en gruppenergi, som i ungdomen. En gruppenergi som kanske kan föra mig vidare, ut ur den moderna vuxna vardagsensamheten.

Livets krigare, var ni än befinner er och i vilken ålder ni än är, ge inte upp: förena er och fortsätt kampen! Utan någon form av samstämmighet är vi bara ett textat namn på ett kontokort kastat på marken en dag.. att dö levande är målet och levande kan vi bara känna oss tillsammans.

Den fria kvinnans revir

Vetlanda kyrka sett från Tjustkulle. Foto: Ingvor Sabina Le John

 

tjustkulle-003

 

Jag växte upp i utkanten av en liten, småländsk stad med skogen bakom vår tomtgräns. Det var i en 60-tals villa med panoramafönster i köket; varje morgon före skola och hundrastning kunde man se dagens väder på nära håll till frukostgröten.

Så gott som varje eftermiddag slängde jag in skolböckerna när jag kom hem och tog med mig hunden ut på långpromenad. Vi började på de upptrampade motionsstigarna nära villaområdet för att så småningom vika av ut i storskogen på våra egna stigar. På helgerna blev vandringarna längre; jag packade ryggsäcken och var borta från morgon till skymning; vi vandrade längs sjöar, åar och under höga tallar som bildade ett slags tak över en där man gick i mossan, det kunde kännas som ett Guds tempel. Allteftersom åren gick och jag växte upp hade jag fler hundar i sällskap; jag var känd som ”hundflickan” i bygden och folk lämnade in sina hundar till mig över helger.

När jag flyttade till mitt ungdomsliv i storstaden tog jag med mig mitt vandrarbehov; jag lärde känna svenska städer genom att ströva runt i dem under 80- och 90-tal. När jag så hamnade i England på 2000-talet fortsatte mitt upptäckarliv över engelska hedar, längs Dorsets kuster och i norra Londons utkanter via nerlagda järnvägsspår. Det fanns t o m en bok som hette ”How to circle London by foot” som jag försökte klara av. För 10 år sedan hamnade jag i Malmö; jag fortsatte vandra här. Med min grannes hund som sällskap lärde jag känna olika delar av staden och dess utkanter; en runda var Bulltofta rekreationsområde, över till Segevångs golfbana mot Arlöv och sedan hemåt via Östra sjukhusets park.

Men något hände för några år sedan, inte något fysiskt, men psykiskt; jag började känna mig otrygg utomhus. Det var en märklig känsla för en kvinna som vandrat i 60 år, men de senaste åren hade tärt på mitt självförtroendekapital, dels genom glåpord i närmiljön men också av alla nyheter och  tidningsartiklar om gruppvåldtäkter, överfall och rån. Min faster som är 90 år vandrar fortfarande där hon bor i Västsverige och jag försöker ha henne som förebild, ”vågar hon, vågar jag”, men något har hänt i det svenska samhället som gör mig otrygg.

En frihet är hotad som är dyrbar; vandrandets revir snävas in för kvinnor likt frånvaron av flickor som är ute och leker där jag bor. Jag skulle vilja gå in till någon av dem och berätta om mina hundar och vandringsstigar när jag växte upp, om skogens trygga hem, om ostmackan och chokladmjölken i min ryggsäck, där jag under en paus satt lutad mot ett träd i den småländska landskapet med hunden vilande vid mina fötter; – när jag var fri och trodde mig förbli så livet ut.

Sydsvenskan

Svensk asylpolitik är antifeministisk

Jag upplever ett ökat tryck mot oss kvinnor i vardagen; kvinnlig bibliotekspersonal blir uppstressad av gäng av pojkar som stormar in och högljutt kommenterar och oroar och skriker.

Min kusin i Florida, USA rapporterar om hur kvinnlig lärarpersonal gråter på skolan pga trakasserier från manliga elever från Mellanöstern.

Utländska pojkar med enbart fjun på hakan spottar när jag passerar i kort kjol i Malmö.

Att sitta med en kopp kaffe i trädgården som ensam kvinna ger reaktioner från andra huset där mödrar aldrig sitter ute eller flickor aldrig leker utomhus.

Livsytan för kvinnor dras åt; du ska känna obehag av att röra dig ensam ute i samhället och hellre välja att stanna inomhus.

Jag är inte insatt i Kanadas invandrarpolitik, men det lilla jag har läst säger mig att deras mer balanserade intag av flyktingar; kvinnor, barn och män direkt från lägren, verkar vara bättre än att göda smugglare att föra  ensamma män och pojkar över Medelhavet.

Jag är inte emot flyktingar som fenomen. Jag är bara emot  den nuvarande obalansen och dess konsekvenser.

“Grupptrakasserier och ofredanden av kvinnor är fler exempel på asocialt beteende hos dessa gäng. Under sådana omständigheter blir kvinnors möjlighet att röra sig fritt på offentliga platser avsevärt svårare.”  Valerie M Hudson, professor och ansvarig för the Program on Women, Peace and Security, Texas A&M University, USA

Göteborgsposten

Kvartal

Ann Heberlein

Katerina Magasin

Det är vår alienation som ger oss vår längtan, driften att hitta hem

“Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare” (musiker Eva Dahlgren).

Som ung var jag en trotsig visionär. Jag brandtalade på allehanda torg om kvinnans frigörelse så att lördagsruschen stannade av för att lyssna – och applådera. I den stunden var jag lycklig. Varför? Jo, jag hade förvisso nått fram till “de andra” och uttalat mitt kvinnliga hjärtas sanning som jag lärt mig av Simone de Beauvoir, men jag hade också brutit igenom individualismens fängelse och skapat en “vi-känsla” där på Gyllentorget i studenternas Linköping. “Tillsammans” (Lukas Moodysson) gör vi det, tillsammans befriar vi oss på alla plan. “Förena” var 1970-talets ord.

“Orden som befriar” (författare Marie Cardinal)

Sedan kom 80-talet. Den yttre folkliga arenan dog undan när medelklassens amerikanska familjevärld blev samhällsidealet i stort. Energin vandrade över till att var och en i sin familj skulle försöka rädda balansen genom freudianska vandringar till barndomens land och skapa personliga lösningar på livets problem. Genom att förstå ditt inre och ditt personliga familjetrassel skulle “orden som befriar” komma rinnande ur dig likt ett Ingmar Bergmandrama. Jag minns sena nätter med tända ljus och djupa samtal, dagböckerna fyllda med ord och dikter som flög på silvervingar. “Integrera” var 1980-talets ord.

“Kärlekens mening är att förena” (the Course of Miracle)

Så ökade ensamhushållen i takt med samhällets kollaps på 90-talet. Den nya arbetslösheten startade vågor av flyttlass igen till storstäderna och pendlingslivet blev norm i deklarationen. Småstadsorterna började  sin kräftgång, psykiatrin började kosta för mycket, antidepressiva medel gjorde sitt segertåg och människor förtidspensionerades “en masse”.

Nu gick energiresan inåt, bortom egot, i ensamhushållens lyor. Andliga ledare, meditation och shamanism blev den gränsöverskridande metoden för att finna balans, Nu kunde du själv gå en kurs i handpåläggning och utföra under utan att vara antingen religiös eller Uri Geller. Ur boken “En kurs i mirakler” vaskade jag fram orden: “The function of love is to unite”.  “Hela” var 90-talets ord.

Förena, integrera, hela

Alla dessa energivågor flyter var de kan för att komma fram bland tillvarons stopp och hinder. Längtan efter enhet, på alla nivåer, rullar som ett dånande hav in mot våra livs stränder. Vad är det för enhet vi längtar efter? Barndomens symbios med modern, enheten med Gud, stammens skyddande vi-känsla?

Några tänkare har skrivit om vår alienation: teolog Martin BUBER beskriver i sin bok “Jag och du” hur synen på vad som är en människa förändrades i takt med hur civilisationen förändrades. Hos de gamla grekerna ansågs människan endast vara till i sin dialog med omgivningen. Det var först när medeltidens uppblomstrande handelskapitalism gick över i renässansen och den moderna fysiken kastade loss från kyrkan, som människan kom att ses som ett självständigt objekt i tillvaron, ensam på sin vandring.

Jesper HOFFMEYER har en mer biologisk syn på människan. I sin bok “Livstecken” säger han följande: ” Att människans väsen rymmer en grundläggande existensiell splittring är ett tema som återkommer om och om igen hos filosofer, psykologer och psykoanalytiker som har ägnat sig åt “självet”. Och denna splittring är naturligtvis också källan till det mänskliga begäret. Den längtan att bli hel igen som är själva livet: den oändliga genomsökningen av existensens mångfaldiga teman. Det är splittringen, den grundläggande omättligheten, som gör att världen betyder något, att vi begär den.. Det är vår alienation som ger oss längtan, driften att hitta hem. Den holistiska drömmen om splittringens upphävande är en dröm om dödens lycksalighet, om all betydelses upphörande”.

Författaren Laurens van der Post levde en stor del av sitt liv i Afrika och med ett naturmänniska-perspektiv. I sin bok “Jägarens hjärta” beskriver han sina kontakter med bushmänniskan i Kalahariöknen. Om nutidsmänniskan skriver han:

“Människan har aldrig förut ägt så stor kunskap, men låt henne plötsligt bli ensam på en bergstopp med vinden eller vakna mitt i nattens tystnad, så får hon en skrämmande förnimmelse av att hon är en främling både för sina närmaste och för sig själv.” Om bushmänniskan säger han: “Denna första individ levde i den mest fullkomliga intimitet med naturen. Det fanns inget opersonligt i hans förhållande till vare sig människor eller djur eller växter.. Han hade ingen förnimmelse av att han inte hörde ihop med sin omgivning eller med livets gång runt honom – ingenting av den isolering som i all hemlighet fräter på den moderna människans livsmod och individualitet.”

Och där står vi fortfarande idag. Med en känsla av att världen förlorat sin charm och att livets mening tycks ovissare än någonsin. Är det någon som har en lösning? Det är dags att träda fram nu..

Stoppa sjukvårdens svängdörrar!

 

Många patienter får höra svaret ”dina prover är normala” efter besök på sin vårdcentral och de flesta accepterar beslutet utan att ifrågasätta det. En läkare vet ju bäst. Många gånger är det sant men i vissa fall är det det inte. Det gäller ofta i frågor där läkarna inte har tagit del av ny forskning och där symtom kan vara luddiga och diffusa: symptom där dina problem kan landa både inom det psykiatriska som inom den rent somatiska. Vi kan ta en situation som när de har varit och testat ämnesomsättningen.

Ämnesomsättningsproblem kan handla om rent fysiska stressreaktioner i kroppen på grund av långvarig psykisk stress; såsom flera dödsfall i rad, obearbetade traumatiska händelser i barndomen som somatiserats i vuxenlivet, långvarig mobbing och hot etc. Till detta ska läggas påverkan av kemiska ämnen, såsom plaster, i våra liv. I dagsläget misstänks de störa våra hormonproducerande organ i hög grad.

Ofta diagnosticeras underfunktion i sköldkörteln som mental utmattning, depression och leder till sjukskrivning och antidepressiva tabletter. Du tycker själv att det är nog rätt väg men när tiden går och du inte blir nämnvärt bättre börjar din vandring mellan den psykiatriska och somatiska vården. Så här kan du inte ha det, tycker du! Men har du en gång hamnat inom det psykiatriska är det det som gäller, tycker systemet och du återvänder alltid hem från vårdcentralen med de magiska orden: ”Dina prover är normala”.

Det är nu som boken ”Det trötta folket” av läkare Helena Rooth-Svensson gör entré i ditt liv. Här beskriver hon problemet: låg ämnesomsättning på cellnivå s k  vävnadshypotyreos. Hon beskriver hur hon själv drabbades av problematiken och kunde se situationen från patientens sida. Hon forskade vidare i ämnet och skrev slutligen nämnda bok. Hon öppnade praktik i Ängelholm för att ta emot patienter som hamnat i svängdörr inom mainstreamvården.

Hon talar om ämnesomsättningsproblem på cellnivå som inte avspeglar sig i de traditionella testerna vid hypotyreos. ”Vi kan inte ta prover på energiproduktionen i cellerna”, skriver hon. De traditionella proven som THS, T4 samt även T3 kan vara normala samtidigt som obalansen finns på ett djupare plan. Hon redovisar vilka symptom som kan visa sig trots normala värden: allt ifrån psykosliknande tillstånd, depression, håravfall , muskelvärk, andfåddhet, oregelbunden hjärtverksamhet, trög tarm, lätt blödande såsom återkommande kraftigt näsblod utan orsak, för tidigt åldrande, känslighet för kyla och ljud, mm.

Även Sköldkörtelföreningen.se gör vad de kan för att påtala att dagens onödigt strikta gränsvärden mellan frisk och sjuk måste uppmärksammas. Förr gick man mer på patientsymptom men med förbättrad och intensifierad teknik inom vården avgörs många frågor idag när testresultat avläses och inte av patientens egen upplevelse av sig själv. Nu rekommenderar de ett större spann i gränsvärdesdragningen och har på sin sida ett informationsblad att skriva ut och ta med till läkare nästa gång. Informationen där säger att rekommendationen för gränsvärdet för hypotyreos har sänkts till 2,5 redan 2009 men har inte nått ut till vårdcentralerna.

Men de skriver inget än om vävnadshypotyreos och det här dr. Helena Rooth Svenssons forskning gör nytta. Jag har själv rekommenderat min vårdcentral att inhandla denna bok som finns i uppdaterad version på www.heroscare.se och numera heter ”Sköldkörteln och mitokondrierna”. Att jag kunde göra detta berodde på att jag kom till min nya vårdcentral för kraftigt näsblödande som jag inte kunde förstå orsaken till. Svaret blev att en blodåder i näsan troligen måste ”brännas” och jag fick en remiss till sjukhuset. Samtidigt läste läkaren i min journal på datorn om mitt sökande för låg ämnesomsättning. Jag förklarade att jag gett upp kampen att få pröva låg dos av Levaxin. Under lång tid hade jag försökt att få testa Lexavin enligt Rooth Svenssons variant men nekats, berättade jag. Jag var också remitterad till endokrinologen på Umas av en vårdcentralläkare för att han tyckte att mina värden var för låga, men fick avslag där. ”Du har inte tillräckligt låga värden för att få behandling här”, blev svaret på endokrinologen.

Nu gick denna nya vårdcentralläkare med på att låta mig göra ”mitt” test med låg dos. Så gott som omgående försvann mitt näsblödande, min muskelvärk, min depressionskänsla och trötthet. Mitt grånande hår blev svartare igen, jag gick utan andfåddhet i trappor. När jag återvände en månad senare för kontroll och besök, var hennes reaktion: ”Du är ju helt annorlunda nu”. Det kändes som om livet återvände. Jag har förstått att jag haft tur: alla svarar inte på Levaxin på detta positiva sätt. På Sköldkörtelföreningens sida finns andra alternativ att pröva.

Det enda jag kan säga är ”lycka till” och ge inte upp i första taget – tro på din kropps signaler!

Publicerad i lite mer civiliserad form i SDS! 🙂

Sydsvenskan

Kära Sverige, du måste lära dig att älska dem som sover med fötterna på kudden! 

Kära Sverige, jag har läst din historia som också är min;

jag kommer ur en småländsk bondeklass med rötterna i gården Slott från 1500-talet; en klass som knäcktes av 1800-talets förändringar, populationstillväxt och hungersnöd. Byn Vissefjärda med sina stadiga 300 invånare, sekel ut och in, steg snabbt till 6 000 personer under 1800-talet. Mina förfäder var medlemmar i ditt medeltida samhälle, ett samhälle som i stort sett fanns kvar till ståndsriksdagen avskaffades 1864.

Din folkliga kultur var klanväldet genom sockenstämmorna, som ihop med kyrkan, bestämde enskilda individers öden ute i stugorna; de s k ”sexmännen” dvs sex stycken utvalda bönder, höll noga koll på folks leverne i bygderna och rapporterade in; många av dina individer, kära Sverige, satt i stupstock och bespottades av andra. Du gifte bort dina döttrar mot deras vilja. Först från 1872 gällde ”Ofrälse kvinna behövde ej längre giftomannens samtycke.” Du hade inte följt med i Centraleuropas förändring från 1400-talet och framåt; renässansen – med individens inträde på samhällsplanet –  kom aldrig och besökte dig med sina nya ideal:  Eller så ville du inte ha det så. Du sov din trygga sömn här uppe i norr och lät allt vara såsom det alltid varit.

Men så slängdes  Du  abrupt in, som du stod och gick, i en ny samhällsera med industrier och migration. Du vaknade yrvaket och såg över en miljon av de dina rösta med fötterna. Mina förfäder lämnade dig och utvandrade till Amerika och skapade sig helt andra livsvillkor där, byggda på individuella krafter, medan min mormor mor stannade kvar i Småland och tog hand om sin lama syster; systern hade aldrig fått inträde i det nya landet. På Ellis Island utanför New York sorterades de dugliga från de odugliga; många var det som fick återvända till dig igen, kära Sverige. Men de utresta syskonen som lyckades väl ”over there”, sörjde för de kvarvarande systrarna genom ständiga gåvor och paket från det förlovade landet.

Ditt medeltida klanstyre utgjorde dock nu en utmärkt grogrund för det nya Sverige som industriklassen ville skulle växa fram; lydiga samhällsmedborgare som gick i flock dit man pekade. Organisationssverige växte fram; för att göra sin röst hörd måste individen tillhöra en grupp. När radion kom spelade man: ”Du ska göra som Svensson gör, om du ska göra något alls.” Var det ironi eller en uppmaning? Individer som vittrat frihet på olika sätt genom det nya samhället blev besvikna: den enhetliga, nya  klassen raderade så gott som ut eget småföretagande fram till efterkrigstiden: gatubilden med sina småföretag försvann; de företag som idag är stora på den internationella marknaden skapades i stort sett bara fram till andra världskriget. Återväxten av livskraftiga företag var mycket dålig under andra hälften av 1900-talet. Allt skulle helst fungera som i det gamla klansamhället; organisationsklanerna hade makten och delade upp dig, kära Sverige mellan sig. Är du inte lite ledsen över det? Samma tråkiga, tomma, centralstyrda torg i varje stad. Det levande gatulivet som somnade in.

Ett stereotypt kultursamhälle växte fram där Jantemänniskan härskade över individuella uttryck: mobbing blev en folksport mot den annorlunda. Folket höll reda på folket nu när sockenstämman var borta. Det gick lika bra, allt gick ju som på räls. Vart tredje psykiatrisk besök i Sverige innehåller mobbingskador. Astrid Lindgren skapade motbilder: Pippi Långstrump med sina fötter på kudden och Rumpnissarna som dök upp ur sina hålor och skrek: ”Vafför gör di på detta viset? med fasa så fort något avvek från ”normen”. Och författaren Anders Harning som stred mot likriktandet genom sina festliga kommentarer och aktioner; han berättade bl a  om de två gånger i livet när han sett mycket lättade människor ombord på ett flygplan: den ena gången var när han kom med sista flyget från Sarajevo innan kriget bröt ut, andra gången var på hans första charterresa från Sverige..

Så kom återigen nya tider för dig, kära Sverige: den industriella eran ebbar ut,  landsbygden avvecklas på ett sätt som liknar digerdödens framfart, invandrarnas energiska individualitet hade dock åter gett lite liv åt stadsmiljön: de  driver pizzerian, lunchrestaurangen, kinarestaurangen, kvarterspuben, kvartersbageriet, damfriseringen, kiosken med postställe där jag bor. Jag beundrar deras ihärdighet; långa dagar likt som tidiga morgnar och kvällar ser jag dem. Hur tom vore inte gatubilden utan dem! Samtidigt utvandrar nu igen en strid ström av människor. 50.000 svenskar lämnar ditt land per år, kära Sverige (SCB 2015). Den nya utvandringen börjar ta proportioner som liknar den förra, skriver man. På sju år flyttar ett Malmö iväg från dig. Vill du verkligen blöda så starkt igen, kära Sverige? Och ingen forskning eller statistik finns på varför de lämnar. Kanske ingen vill veta..

Det jag vill nu, kära Sverige, är att du äntligen, en gång för alla, släpper svensken fri ur  det klanvälde och den Jantelag som du styrt henne med så länge. Den antingen krossar den kreativa individen eller får henne att fly. Du behöver dessa bångstyriga människor som tänker självständigt och lämnar något nyskapat efter sig där de går. Du behöver den enskilda människans kraft. Tänk till nu innan det är för sent. Denna gången finns inte de fantastiska förutsättningarna som i början av förra seklet att luta sig mot. Denna gången finns bara de kreativa människornas lösningar.

Du måste lära dig älska dem som sover med fötterna på kudden! Leve renässansen – om den kommer!

Sydsvenskan