
Se även EQUINOX och PICTURES in MY LIFE

Se även EQUINOX och PICTURES in MY LIFE

Malmö sett ifrån Sege ås mynning på 1820-talet. Nils Isak Löfgren.
”Along with the Christian faith, education has been another cornerstone of urban identity since the medieval era”.¹
¹ Clark,Peter. European Cities and Towns : 400-2000, 309.
INTRODUKTION
Under en guidad tur genom det medeltida Malmö fick jag kännedom om platsen för Malmös äldsta skola. Skolan låg i hörnet Själbodagatan/Mäster Nilsgatan, intill S:t Petri kyrka, mellan 1406 och 1826. Idag finns inget som minner om skolans tidiga existens när man passerar platsen. Jag kunde inte heller hitta en samlad skrift som spänner över skolans hela liv, dvs under 700 år, fram till sin nuvarande plats i hörnet Amiralsgatan/Drottninggatan. Syftet med denna uppsats är att ge Malmö latinskola en längre, men dock översiktlig, sammanfattande historia.
MALMÖ UNDER 1300-TALET
”Som handelsplats, blev Malmö under 1300-talet, en av de skånska centralorterna för marknadsbesökande köpmän från hela Nordeuropa: Lubeck, Hamburg, Rostock, Wismar, Stralsund, Stettin, Danzig, Greifswald, Kiel, Dortmund, Demmin, Deventer, Anklam,Utrecht, Harderwijk, Kampen, Maastricht och Haarlem. Ja, dit samlades även i ökad mängd köpmän även från England, Skottland, Flandern och Normandie. I början av 1300-talet var rikedomen, bland stadens borgare, så stor, att detta som vi veta, fångad av storstadstankar, att de lät genom en lubeckerbyggmästare uppbygga en kyrka, den ståtliga gotiska S:t Petrikyrkan, en sinnebild av storstadstanken, ja ytterst även för den tyska företagsamhetsandan, som legat till grund för samhällets framsteg och bådade om ett förverkligande av stordrömmen: en dominerande ställning i det skånska handelslivet.”¹
Dessa rader om det dåtida Malmö är tagna ur A.U. Isberg den äldres (1826 – 1900) omfattande verk om det tidiga Malmö. Han gick själv på Malmö latinskola före sin studenttid i Lund. Boken visar på en stad av stor betydelse under medeltidens slutskede. En stad som visserligen har gått igenom många cykler sedan dess, men som kanske fortfarande har stordrömmen kvar..
Den tid vi befinner oss i vid själva bildandet av Malmö skola kallas renässansen, medeltidens slutperiod. Det är vid denna tid som de etablerade makthavarna i Europa dvs den tysk-romerske kejsaren och påven, förlorar makt och börjar utmanas av andra grupper.² Många var kritiska till den katolska kyrkans dekadens. Så även fransiscanermunkarna som dominerade i Malmö.³
¹Isberg, A.U. Skolväsendet i Malmö, 426.
²Holmstedt, Leif. En historia om Malmö latinskola 1956 – 2006, 1.
³Söderlund,Kerstin. Franciskanerna och deras kloster i Malmö.Elbogen(1985) http://elbogen.nu/Skrifter_pdf/MaFo1982.pdf sid. 86 – 89. (Hämtad 2018-10-23)
Ett samhälle kan inte handhas av schizofrena, särskilt inte ett stort och komplicerat samhälle. Men det kan mycket väl skötas av människor som lider av en låggradig schizofreni. De är fullkomligt kapabla att åta sig för samhället nödvändiga funktioner. Sådana människor har inte förlorat förmågan att se “realistiskt” på världen, om vi därmed menar att förstå uppgifterna på ett intellektuellt sätt, så som de måste förstås om man skall kunna handskas med dem på ett effektivt sätt.
De kanske helt har förlorat förmågan att uppleva saker personligt dvs subjektivt och med hela sin själ. En fullt utvecklad individ kan t ex se en ros och uppleva den som varm eller till och med brinnande (om han formulerar dessa känslor i ord kallar vi honom för diktare) men han vet också att rosen – i den fysiska verklighetens värld – inte värmer som elden gör.
Den moderna människan har förlorat förmågan till subjektiv upplevelse och upplever världen endast i förhållande till det sätt på vilket den kan utnyttjas praktiskt. Men denna defekt är inte mindre svår än den som utmärker den så kallade sjuka människan, som inte kan uppleva världen “objektivt” men som har kvar den andra mänskliga förmågan att uppleva personlig, subjektivt, symboliskt.
Normalitetens psykologi övergår sällan till svårare former av psykisk sjukdom, därför att samhället skapar ett motgift mot en sådan försämring. När patologiska processer blir ett socialt mönster, förlorar de sin individuella karaktär. Tvärtom känner sig den sjuke hemmastadd med alla andra som lider av samma sjukdom. Hela kulturen är adapterad till detta slag av patologi och ordnar möjligheter att tillfredställa de patologiska behoven. Resultatet blir att genomsnittindividen inte upplever den avskildhet och isolering som den helt schizofrena människan känner. Hon känner sig väl till mods bland dem som lider av samma deformering.
Det är den fullkomligt friska människan som känner sig isolerad i det sjuka samhället – och hon kan komma att lida så mycket av sin oförmåga att meddela sig med andra att det är hon som blir psykotisk.
Ur “Den destruktiva människan” av Erich Fromm. 1973. Natur och Kultur 1976 s. 386-387
Nästa morgon klockan nio satt jag på bussen mot Vetlanda. Strax före hade suttit mamma och jag på caféet på Centralstationen i Malmö och druckit en kopp kaffe. Längtan slog igenom mig och jag ville bara att vi skulle ta båten över till Danmark och sedan flyget vidare till Paris. Det stred i mitt hjärta av en sådan outsäglig längtan dit att jag blev som förlamad. Jag satt där bara tyst och hörde högtalaren annonsera om avgångar och såg människor runt mig röra sig än hit och än dit. Jag ville bara ta ett djupt andetag och resa mig upp och försvinna för alltid från Sverige. Sverige är inte mitt land och svenska är inte mitt språk.
Men så satt jag där igen på bussen tillbaka till Vetlanda och snart kom separationsångesten.. Jag tycker att det är jättekonstigt att en människa som synts flera dagar (Märta) hux flux inte syns längre. Jag vet ju i tanken att hon finns men i och med att jag inte ser henne så finns hon inte riktigt längre eller jag är inte riktigt säker på det (säkert fyraåringen i mig) men så vet jag att jag snabbt kan ersätta det ansiktet med ett annat bara jag hittar ett tillräckligt öppet ansikte. Jag börjar prata med en tjej som ska till Finland och besöka sin far som ligger för döden där. Bussen skumpar fram genom Skånes landskap. Det är bara hon och jag på bussen förutom chauffören. Medan vi pratar stiger en fruktansvärd skräck upp ur min nacke och jag känner hur den invaderar hela hjärnan. Jag tänker: snart är du hemma, du sitter bara här på bussen och så är du snart hemma. Jag försöker att inte tänka på min skräckslagna ensamhet i lägenheten som jag nyss flydde ifrån.
Sedan händer följande: Bussen börjar krångla och det blir mycket varmt. Chauffören ringer och ringer för att få hjälp. Stannar och går ut och ser att fläktremmarna är av. Ringer vidare och åker in till olika verkstäder för att få hjälp, men ingen kan hjälpa oss. Ytterligare en dam stiger på. Hon ska till Linköping och så ytterligare en gammal dam som ska till Växjö. Nu måste han stanna mitt på vägen för motorn håller på att koka: den är uppe i 120 (ska vara 90 ) Han blir lotsad via telefon till Atteviks i Älmhult dit vi masar oss i mycket sakta tempo.Väl där är tjejen som måste med färjan till Finland samma kväll nervös. Den gamla damen säger att stambanan går ju förbi Älmhult och det är nog bättre att hon tar tåget upp. Då har hon inga pengar och chauffören har inte ett öre med sig för eventuella utlägg. Dessutom klarar han inte av situationen, han vet inte hur han ska göra med något . Jag ser hans handlingsförlamning och jag börjar handla.Jag säger till tjejen att jag lånar henne pengar så hon kommer med tåget. Så går jag in på Atteviks och får låna en hyrbil och så kör jag henne och den gamla damen till stationen och där tar vi reda på tågtider och det finns ett tåg som stannar kvart i två och är i Stockholm i tid innan båten ska gå. Hon saknar 200 kronor för att klara biljetten. Jag ger henne pengarna utan att tveka och hon skriver upp mitt personkontonummer för en insättning senare. Jag letar fram en tågtid till den gamla damen. Om en halvtimma går ett tåg till Växjö. Men så backar den gamla damen och vill med tillbaka till bussen.
På stationen fanns en pizzeria och klockan var nu halv ett. Vi bestämde oss för att äta något innan vi åkte tillbaka till bussen. Så hux flux fann jag mig sittande på Älmhults station med en stor hamburgare i handen tillsammans med en gammal dam som berättade hela sitt liv för mig. Hon hade haft en mor som mobbat henne hela livet och hon hade gått i terapi inom S:T Lukasstiftelsen och sedan gift sig och skaffat tre fosterbarn. Hux flux medan vi satt där och glufsade och pratade kom ett skrattanfall över mig och jag skrattade åt mig själv och min panikångest (som var i full blom hela tiden) och åt hela livet som var så absurt. När vi kom tillbaka hade chauffören äntligen bestämt sig och hade skickat efter en ny buss från Perstorp. Det skulle ta en timma innan den kom.Jag gick in på verkstaden och började prata med några killar som jobbade där och så dök en åkare upp och så blev i stående och diskuterade dagens underhåll på bussar och bilar. Han chauffören verkar inte må bra, sa han. Nä, sa jag han fick handlingsförlamning en stund.
Sedan kom den nya bussen och två timmar efter schemat kom vi fram till Växjö. Vinkade av den gamla tanten och så fortsatte chauffören, polskan från Linköping och jag norrut. Polskan och jag diskuterade kulturkrockar och hon berättade hur hon fått lära sig att inte vara så öppen och spontan när hon kom till Sverige för trettio år sedan och hur hon blivit tyst och inåtvänd här men nu på senare år tagit tillbaka sitt naturliga mönster igen.Svenskar är inbundna töntar, sa jag. De är nog snälla men de är obegripliga att förstå sig på. -Men du är väl svensk, sa hon. Javisst, sa jag, men ändå inte. Jag kan inte förklara varför, sa jag, men jag kan inte identifiera mig med svenskheten. Förklara det. Förklara det.
Nu ville chauffören vara med och prata och vi hamnade på religion och han var verkligen insatt på något sätt i ämnet så till slut frågade jag honom om han var kristen. Då hade han tillhört Jehovas Vittnen i 20 år men gått ur förra året för att han insett att de inte talade sanning. Efter 20 år, sa jag förvånat !-Ja, sa han.-Stackars dig, sa jag då måste du vara i totalt kaos nu. -Ja, sa han, men jag vägrar att tro att jag bara är på jorden för att äta sova och dö. Då satte vi igång en diskussion om det som inte tagit slut när vi dundrade in i Vetlanda utan jag höll aldrig på att komma av bussen för han ville inte åka vidare förrän han sagt allt. -Jag har inte bråttom till Linköping, sa polskan. Till slut avrundade jag det hela ändå och tyckte att det var dags för honom att åka vidare mot Stockholm och så travade jag över järnvägsspåren med mina kassar.. Vilken resa!!
Kärleksmötet
Alla har säkert med sig den upplevelsen i livet av hur det känns att inte känna sig välkommen. Vi vet alla hur viktigt samspelet är mellan den som kommer och den som tar emot. Den som kommer lyssnar efter signalen, blicken, ordet, gesten som ska säga: Välkommen, här kan du känna dig lugn, du är accepterad här hos oss.
På detta första möte vilar fortsättningen. Hur reagerar en människa som inte är säker på hur detta möte utföll? Kanske med dåligt självförtroende: vad är det för fel på mig? eller med aggressivitet: jag skiter väl i er! eller med prestationsångest:om jag är duktig så blir jag accepterad, eller med ensamhetskänsla: Jag är inte värd att vara med. Ja, varianterna är många och vi känner nog till dem alla.
Jag vill påstå att första gången du gick igenom denna process var när du föddes. Du kom från universum med den villkorslösa kärleken som doppresent från Gud och hur blev det? Mötte du någon annan med samma inställning? Bara indirekt kan du svara på den frågan, processen minns du inte, men hur mår du idag? Gäller den accepterande kärleken i botten eller blev det ett krig? För det barn du en gång var bär du med dig intill dina sista dagar. Upplevde det barnet ett misslyckat kärleksmöte bär det barnet inom dig på en sorg och en distans. Blev du rädd för kärlekens smärta redan då?
Ur denna sorg kommer all annan smärta; kroppslig och själslig. Så utelämnade är vi när vi kommer till jorden, så viktigt är detta första kärleksmöte före uppfostrans tid före gränsernas tid. Din smekmånad med jordelivet.. Till dig som ännu går med detta värkande barn inom dig vill jag säga: Kärleken är en sång du en gång sjöng, en känsla du en gång kände, ett språk. du en gång talade men som dog i brist på dialog. Gå mot den kärlekssången igen. Fly inte undan smärtan. Förlåt dem som inte kunde möta dig i dörren till Livet. De hade gjort det om de kunnat, om de själva inte varit så rädda för kärlekens smärta. Det fattade du inte då men nu!
Lyssna på första versen ur en dikt av Ylva Eggerhorn:
Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken ett namn som följer dig nu när du går Din ensamhet har stränder in mot ljuset Var inte rädd.i sanden finns det spår. Psalm 256.
Kirseberg 23 november 2025
Kära Malmö Stadsarkiv,
här kommer 11 års arbete med att digitalt dokumentera en stadsdel i förändring i Malmö, på ett USB. Min server Inleed, där hemsidan www.Kirsebergsallehanda.se ligger, var vänliga och förberedde allt åt mig.
Det började som ett kortare projekt när jag läste etnologi i Lund på 2010-talet och det utvecklades allt eftersom. Det var som att Kirsebergs själ ville skriva sig synlig genom mig; genom mina intervjuer, mina artiklar, föredrag, foton och videos och genom mitt liv här. Kirsebergs bibliotek bad mig också en vår att digitalisera deras dammiga pärmar på en vägg.
Nu tycker jag att jag har kommit till ett ”stopp”. Framtiden är här med nydragna monsterbusslinjer, nya bostadsbyggen och ett öde torg. Den rest av arbetarklassen som inte tog sig iväg på 60-talet tynar sakta bort och blandas upp med socialbidragsberoende, muslimer och fattigpensionärer som får matstöd varje söndag på torget. Det svenska folkhemmet är över.
Området började som en fattig arbetarförstad på 1850-talet och fick en stämpel av utanförskap som suttit i länge. Malmö Stad förlade under 1900-talet hit allt man inte ville ha på andra platser i stan; fängelse, mentalsjukhus, nödbostäder mm. Så sker förvisso fortfarande men i mindre skala; servicehuset blev hem för alkoholister istället för vårdboende.
Utanförskapet har också avspeglat sig i stadens allmänna kulturhistoriska arbete där områdets officiella dokumentation har försummats. Det fick Kirsebergs Allehanda både höra och uppleva vid infobesök på Malmö Stadsarkiv. Inte mycket matnyttigt att hämta.
Kirsebergs Allehanda vill tillrättalägga denna försummelse och ge de gamla Backaborna en plats i historiens ljus. Från att snappa upp berättelser på FB fortsatte arbetet med att intervjua folk osv.
2014 är året när Kirsebergs Allehanda anser att gamla Kirseberg slutligen börjar gå i graven. Alltmer av det gamla avvecklades för att bereda ett övertagande av medelklassens människor i framtiden.
Fängelset lades ner 2014 och står i skrivandets stund fortfarande tomt. Bostadspriserna började skjuta i höjden. De gamla arbetarpubarna började gå kräftgång, mötesplats för ”behövande” togs bort. Torgets sista betydelse dog i och med att grönsaksstånden inte längre hade råd att stå där då Malmö Stad höjde priserna till högre än på Möllevången. Nu när bussen inte längre passerar torget står det öde och tomt. Vattenverksvägen kommer att falla i slummer när företag flyttar. Kommer apoteket att finnas kvar? De har redan minskat öppettiderna.
Servicehuset, ett nav i området, med Kirsebergs Mötesplats, stadsdelskontoret Norr, Individ och Familj, tidningsredaktion, restaurang/café, fotvård, dröp av värme och gemenskap, lades ner 2016. Det var nära till sjuka anhöriga där och många utomstående kom dit dagligen för mat, biljard och gympa. Nu slussas de sjuka runt över hela Malmö.
Lucia- jul- och nyårsfirande försvann i ett slag. Se reportage från sista allt –
Bortsaneringen av det ”folkliga” suddar bort områdets historia på gott och ont. Mycket var inte vackert här men det var verkligheten till skillnad från Malmö Stads kommunikationsavdelning som förmedlar en annan bild av staden. Den är dubbelt så stor som Stockholms, betald genom 6,8 miljarder i tranfereringsbidrag från andra städer för att hålla skeppet flytande.
Kirseberg kommer att bli ett nytt medelklassområde i Malmö med sin vackra arbetarpark Beijers Park att promenera i. Det nyombyggda, dyra caféet i mitten där arbetarklassen förr träffades till låga priser är mittpunkten. Det låga priset minns även jag som bara bott här i 15 år.
De fattiga kommer att drivas vidare. Först de utslagna, sedan resten.
Undrar när första sushirestaurangen öppnar!
Ingvor Sabina Le John/Kirsebergsallehanda.se
Mauricio Rojas (L) har skrivit en översiktlig essä över separatismens framväxt sedan 1980-talet i Sverige. Den ingår i boken “Separatismen i Sverige” (Timbro Förlag 2023) där även sex andra namnkunniga deltar med sina alster: Robert Hannah, Juno Blom, Per Brinkemo, Sofie Löwenmark, Magnus Ranstorp, Maria Wallin
“DU GAMLA, DU FRIA” 1975
Årtalet 1975 är året när gamla Sverige går i graven kan man säga; allt som händer idag har sina rötter i tidiga 1980-talet, skriver han. Det var då under högkonjunkturen som bl a Muslimska brödraskapet etablerades sig i Sverige och Ali Khan-klanen kom till Göteborg.
I “gamla Sverige” fungerade invandring och integration av sig självt, fortsätter han. Folk kom till Sverige “en fredag och fick arbete på måndagen”. På ett naturligt sätt inlemmades invandrare in i språket och kulturen allteftersom.
Rojas poängterar att embryot till dagens situation även startade i en HÖGKONJUNKTUR. Paradoxalt ledde den till en ökad utslagning på arbetsmarknaden, ökat socialbidragstagande och en tilltagande boendeseparation. Och allt detta trots en förhållandevis hög utbildningsnivå hos invandrarna.
De orsaksfaktorer som skapade denna utslagning, menar han, var en allmän diskriminering, ett passivt flyktingmottagande och en rigid arbetsmarknad (sist in-först ut).
Denna negativa grund som lades då skulle leda till en negativ effekt när lågkonjunkturen satte in i början på 90-talet. 1990 är det år när svensk sysselsättningsgrad var som störst och som sedan aldrig har kunnat uppnås.
Mitt reportage om palestinskan KHADRA skrev jag sommaren 2018.
Hon var min granne en period innan de flyttade vidare. Reportaget ligger på min lokala kultursida Kirsebergs Allehanda.
1/2
NIKOLAI SENNELS är den förste – och hitintills ende – anställde psykolog på Köpenhamns hårdbevakade institution Sönderbro. Han arbetade där under 2010-talet. Under hans treårsperiod genomförde han ca 250 psykologsamtal; varav 150 var med muslimsk bakgrund.
Sammansättningen av de intagna präglas av, att 67 procent av all ungdomsbrottslighet i huvudstaden, begås av personer med utländsk härkomst. Frågar man Köpenhamnspolisen, skriver han, säger de att de kriminella framförallt kommer från länder som Turkiet, Marocko, Algeriet, Somalia, Irak, Libanon och Pakistan. Hans egen erfarenhet är att det dessutom finns en hel del palestinier på Sønderbro. Omkring två tredjedelar av dessa ungdomar har alltså muslimsk bakgrund.
Under denna period växte en insikt fram hos honom att muslimsk kultur skiljer sig starkt från den danska i form av hur man uppfattar och processar livet runt sig. ”Vi måste erkänna att människor är olika och att våra känsloliv och personligheter i hög grad formas av den kultur vi växer upp i”, säger han. Han började läsa alla texter såsom Koranen, haditherna, betydelsen av Umman etc för att sätta sig in i deras värld.
Detta leder så småningom till att han skriver boken ”Helig vrede: bland kriminella muslimer” (2017).
KIRKEGAARDS VISDOM
NICOLAI SENNELS kommer fram till att de miljoner, (misslyckade) kronor som läggs på rehabilitering av muslimer visar på ett förakt mot andras utgångspunkter i livet. Han citerar den danske tänkaren Søren Kierkegaard, som kanske är den person som bäst har uttryckt vilken stor betydelse förståelse har för våra möjligheter att hjälpa andra:
”Om man verkligen ska lyckas med att föra en människa till en särskild plats, måste man först och främst se till att hitta honom där han befinner sig, och börja där.
Detta är hemligheten i all hjälpverksamhet. Var och en som inte kan det, befinner sig i en illusion när han tror att han kan hjälpa andra. För att sant kunna hjälpa en annan måste jag förstå mer än han, men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte gör det, hjälper merförståelse honom inte alls. Om jag ändå vill göra min merförståelse gällande, så är det för att jag är så fåfäng eller stolt att jag i stället för att gynna honom egentligen vill beundras av honom. Men all sann hjälp börjar med ödmjukhet.
Hjälparen måste först visa ödmjukhet mot den han vill hjälpa och därmed förstå att det inte hjälper att härska, utan att tjäna, och att det att hjälpa inte går ut på att vara den härsklystne utan den tålmodigaste, att det att hjälpa är villighet att intill vidare finna sig i att ha orätt och inte förstå vad den andre förstår.”
DEN MUSLIMSKA IDENTITEN HAR TVÅ SIDOR
Sennels skriver vidare: ”Alla kulturer driver fram vissa karaktärsdrag och den muslimska kulturen är inget undantag.. Samtidigt finns det en skriande brist på beskrivningar av de psykologiska aspekterna av att växa upp i en kultur som är formad av påverkan från islam.”
En muslimsk identitet har två sidor: en kulturell och en religiös. Han skriver: ”.. även om alla inte är religiösa är deras reaktionsmönster och sätt att tänka mycket tydligt präglat av den muslimska kulturen. Man uppfostras till att älska sin profet och att försvara islam oavsett vad som händer”
SKILLNADER MELLAN DANSK OCH MUSLIMSK KULTUR
Det finns tre stora skillnader mellan dansk och muslimsk kultur, fortsätter han. Den ena är att den danska kulturen är individualistisk, medan den muslimska är kollektivistisk. Den andra skillnaden kan beskrivas som uppfostringspyramiden och handlar om hur mycket frihet människor har under barndomen och som vuxna. Den tredje skillnaden är om man är inrestyrd eller yttrestyrd.
En kollektivistisk kultur kräver att individen underordnar sig gruppens behov. Människor som lever i den muslimska kulturen upplever för det mesta att de har mer frihet som barn än som vuxna. I muslimska familjer är framförallt pojkarna mycket fria, så länge de undviker att skada familjens självkänsla. I västliga länder som Danmark är det omvänt. Här får man mer och mer frihet efterhand som man har mindre behov av föräldrarnas hjälp och stöd. Den tredje delen kräver en utveckling av ämnet:
FRÅN YTTRE TILL INRE STYRNING
Det inte heller bara är synen på känslorna angående heder och skam som skiljer den muslimska kulturen från vår västerländska. Det går psykologiskt sett mycket djupare: Det handlar om det grundläggande psykologiska sättet att förhålla sig till känslorna.
De muslimska ungdomarna lägger långt större vikt vid ”yttre styrning” fortsätter han. De upplevde att deras känslomässiga störningar berodde på yttre faktorer (flickvännens agerande). Det var de yttre faktorerna som bar ansvaret för den psykologiska känsla som hörde ihop med dessa störningar. De muslimska ungdomarna såg sig i långt högre grad som offer för yttre omständigheter, och de tillät sig själva att reagera mera aggressivt utåt eftersom de kände att deras vrede var ”rättfärdig”. De danska intagna kunde mycket snabbare förstå tanken att titta på sitt eget handlande som grundorsak till sin situation.
I de muslimska kulturerna räknas det som en mänsklig brist om man inte kan försvara sig och angripa sin ”motståndare”, om denne irriterar en eller har kränkt ens heder. Här läggs vikten vid yttre reaktion snarare än på inre reflektion. På samhällsplanet tydliggörs detta genom att vetenskaper som pedagogik och psykologi är närmast icke-existerande i muslimska länder, och att de inte alls har samma tradition i att fördjupa sig i personlighetsutveckling som vi i västvärlden.
Från en psykologisk synvinkel är det en enorm skillnad om man tycker att det är andras fel eller om man först och främst tittar på sig själv när man har problem. Om man har en tendens att tycka att det är ”de andras fel” så kommer ens egen ilska att kännas mer ”rättfärdig”, och man gör inte mycket för att hämma sina aggressiva impulser. Risken för att man skadar omgivningen är därmed större.
En del av Sennels terapeutiska insats gick ut på att flytta ungdomarnas fokus bort från att vara ”offer” till att känna sig ansvariga för sina egna liv, sitt eget uppförande och det sätt på vilket de hanterade sina känslor. Den enda äkta självkänslan är när man inte längre går och spekulerar över vem som kan vara mer värd än andra. Äkta självkänsla är när man känner sig så pass väl till mods bland människor, och njuter deras kvaliteter, att man slutar tänka på vem som är mest ”värd”. >>
Infallsvinkel 1:
I juletider sjunger vi ofta den välkända psalmen ”Härlig är jorden”. Vi sjunger utan att kanske riktigt tänka på textens innehåll ”tidevarv komma, tidevarv försvinna”. De flesta av oss befinner ju sig inne i ett tidevarv och att greppa över en svindlande tidsrymd som spänner över sekler, tillkommer oftast de vars egna tidevarv håller på att rinna ut av mycket hög ålder.
Allting har dock sitt tidevarv; allting tar slut.
Om vi applicerar den tanken på dagens samhälle kan vi känna att de sista resterna av 1900-talets tidevarv håller på att lägga sig till ro. En ny tid är på väg; vi kan känna det i luften, hur människor talar, vad ungdomar frågar om, vad sociala medier förmedlar, hur världspolitiken utvecklar sig.
De olika faserna inom en organisation kan också ses som ett tidevarv. Inom organisationsteori får man lära sig om allt från eldsjälens/entrepenörens tid, fram till slutet, där endast ett skal återstår av kärnan. Byråkraterna styr nu med kalla siffror framför ögonen. utan att ens kunna namnge grundaren.
Den teorin gäller också för politiska partiers livscykler. De startas som en rörelse där man tar parti för något. De utvecklas och frodas i rätt klimat, de upplever sin storhetstid, de stagnerar och tappar eldsjälarnas röster i ett förändrat klimat – och till slut kanske det är dags för dem att dö. Eller genomgå en metamorfos. För det är väl inte av ekonomiska skäl ett parti hålls igång? Det har väl inte blivit ett levebröd?
Och vad säger det om ett land där inga nya partier skapas? Jag skulle säga att det landet är på väg att stagnera, att bli ett tomt skal. Ja, vad hjälper det ett parti att ”vinna hela landet men förlora sin själ”? Ett tomt skal är inte vad landet behöver.
Infallsvinkel 2:
Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans bok “The New Totalitarians” ut och året därpå i översättning som “Det blinda Sverige”.(gratis på Internet Archive)
På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett “halvt” västerländskt nordligt land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med Europa. I sin bok beskriver han hur renässansen, med individens synliggörande, aldrig nådde det svenska folket utan stannade på kontinenten; Sverige låg kvar i medeltidens tänkande i kollektiv in i nutid. Liberalismen gjorde dock sina framstötar även i Sverige och t ex rösträtt och kvinnosaksfrågor tog plats. Sakta men säkert har samhället ändå marinerats i den liberala ideologin men aldrig fullt ut till gräsrötterna. Rutherford säger så sent som på 1960-talet: ”I Sverige är människan en kollektiv varelse och saknar existens utanför gruppen.”Kanske är dock Sverige äntligen redo, 60 år senare, för individens egen kraft. Ett nytt tidevarv är på väg.
Infallsvinkel 3:
Det jag främst lärde mig i Bengt Ericssons bok ”Den härskande klassen” är hur den demokratiska processen underminerats genom kommunsammanslagningarna på 70-talet då 200.000 lokala fritidspolitiker försvann. Samtidigt halverades antalet partimedlemmar mellan 1979 – 1991 för att sedan halveras ytterligare en gång mellan 1991 – 2009. Idag har vi kvar ca 3 % av Sveriges befolkning som är med i ett parti, skriver han.
Jag tänker att det är de låga siffrorna vi får leva med. Saker och ting kommer inte att bli som förr med en lokal förankrad folklig politik som jag själv skriver om i ”Var är arvtagarna till er vrede?” riktat till socialdemokraterna. Nu riktar jag samma fråga till Liberalerna.
Idag, med ett starkt förändrat mediaklimat, är just INDIVIDEN vägen till framgång. Individen som liberalerna säger sig vilja värna mot etablissemanget. Enligt Demokratidagarna så byter så många som 30% parti i de moderna valen.

<br>
Men Liberalernas samverkan med yttervärlden känns något tom och konturlös. Det är inte mycket individverkan som når vardagsrummen. Hemsidan är en passiv, färglös sida som säkert glädjer en bankkamrer men vill man nå dagens unga krävs ett annat förhållningssätt, det krävs engagerade ANSIKTEN att identifiera sig med!
Lägg upp era aktiva namn på frontsidan med ett ansikte att känna igen samt möjlighet att föra en dialog direkt genom hemsidan. Annonsera efter de som går med en vrede som skulle kunna politiseras in i ”individernas gemenskap”.
Liberalerna i Sverige måste förnya sig inför en ny tid. Det gamla tidevarvet är över; liberala ideér är idag en del av svenskt liv och inget exklusivt för just Liberalerna. Nu krävs en nystart!