Scholae Malmogiensis

Malmö sett ifrån Sege ås mynning på 1820-talet. Nils Isak Löfgren.

”Along with the Christian faith, education has been another cornerstone of urban identity since the medieval era”.¹

¹ Clark,Peter. European Cities and Towns : 400-2000, 309.

INTRODUKTION

Under en guidad tur genom det medeltida Malmö fick jag kännedom om platsen för Malmös äldsta skola. Skolan låg i hörnet Själbodagatan/Mäster Nilsgatan, intill S:t Petri kyrka, mellan 1406 och 1826. Idag finns inget som minner om skolans tidiga existens när man passerar platsen. Jag kunde inte heller hitta en samlad skrift som spänner över skolans hela liv, dvs under 700 år, fram till sin nuvarande plats i hörnet Amiralsgatan/Drottninggatan. Syftet med denna uppsats är att ge Malmö latinskola en längre, men dock översiktlig, sammanfattande historia.

MALMÖ UNDER 1300-TALET

”Som handelsplats, blev Malmö under 1300-talet, en av de skånska centralorterna för marknadsbesökande köpmän från hela Nordeuropa: Lubeck, Hamburg, Rostock, Wismar, Stralsund, Stettin, Danzig, Greifswald, Kiel, Dortmund, Demmin, Deventer, Anklam,Utrecht, Harderwijk, Kampen, Maastricht och Haarlem. Ja, dit samlades även i ökad mängd köpmän även från England, Skottland, Flandern och Normandie. I början av 1300-talet var rikedomen, bland stadens borgare, så stor, att detta som vi veta, fångad av  storstadstankar, att de lät genom en lubeckerbyggmästare uppbygga en kyrka, den ståtliga gotiska S:t Petrikyrkan, en sinnebild av storstadstanken, ja ytterst även för den tyska företagsamhetsandan, som legat till grund för samhällets framsteg och bådade om ett förverkligande av stordrömmen: en dominerande ställning i det skånska handelslivet.”¹

Dessa rader om det dåtida Malmö är tagna ur A.U. Isberg den äldres (1826 – 1900) omfattande verk om det tidiga Malmö. Han gick själv på Malmö latinskola före sin studenttid i Lund. Boken visar på en stad av stor betydelse under medeltidens slutskede. En stad som visserligen har gått igenom många cykler sedan dess, men som kanske fortfarande har stordrömmen kvar..

Den tid vi befinner oss i vid själva bildandet av Malmö skola kallas renässansen, medeltidens slutperiod. Det är vid denna tid som de etablerade makthavarna i Europa dvs den tysk-romerske kejsaren och påven, förlorar makt och börjar utmanas av andra grupper.² Många var kritiska till den katolska kyrkans dekadens. Så även fransiscanermunkarna som dominerade i Malmö.³

¹Isberg, A.U. Skolväsendet i Malmö, 426.

²Holmstedt, Leif. En historia om Malmö latinskola 1956 – 2006, 1.

³Söderlund,Kerstin. Franciskanerna och deras kloster i Malmö.Elbogen(1985) http://elbogen.nu/Skrifter_pdf/MaFo1982.pdf sid. 86 – 89. (Hämtad 2018-10-23)

Klämtar klockorna för Salorney?

Vägen mellan den välmående turiststaden Cluny och byn Salorney är en kort resa över skogsklädda åstoppar och ner genom vidsträckta dalgångar, där stenhusen ligger utslängda som tärningar längs åkrar och vingårdar i fjärran. De vita Charolaiskorna vandrar makligt i grupp längs sluttningarna. Det är bedårande vackert i Bourgogne.

la Grande rue, Salorney-sur-Guye

Storgatan, la Grande rue, genom Salorney bryter denna känsla omedelbart; tomma skyltfönster stirrar mot dig som från de döda; ” skylten “a vendre” (till salu) skymtar här och där på de illa skötta centrumhusen med flagnande färg på sina luckor. En känsla av depression infinner sig; här längs Storgatan har livet stannat av och gått någon annanstans; kvar finns några industrier utanför stan men arbetstillfällena är få. 1831 stod byn på sin topp med sina 1207 invånare. Den nya kyrkogården från den tiden i stadens utkant vittnar om en tid när man trodde fler skulle leva och dö här. Nu är den fortfarande bara halvfull i ena kanten. Förra året föddes fem barn samtidigt som elva personer gick bort. I dagsläget har byn nästan halverats. För ett samhälle som redan på 900 – talet omnämndes i rullorna och där två kända kämpar mot nazismen ligger begravda, verkar historien snart vara över. Klockorna klämtar för Salorney, eller?

Medgrundare av Liberation Sud

Nu har man bildat en grupp med människor som ska försöka få byn på fötter igen efter pandemin. Mr G., en belgare som långtidsbor här efter pensionen, likt många andra pensionärer från närliggande länder, är invald i gruppen. Han säger att de sista åren har byn hamnat i en svacka likt många andra byar häromkring och covid gjorde inte saken bättre.

Jag själv har hamnat här för att min växelåda har gått sönder. En välrenommerad verkstad ligger i utkanten av byn, samtidigt som en liten kommunal camping ligger i närheten. Efter 14 dagar i byn känner jag nu ett antal campingbor liksom de invånare som besöker de två restaurangerna i byn med jämna mellanrum. Där samtalar vi om byns utveckling och framtid och bilden är blandad.

Flera campinggäster är här år efter år. Campingen är dock nästan tom och det beror inte enbart på covid. Ingen av gästerna är under 50 år. En dam säger: ” De unga vill ha det bekvämt. Som hemma. De kommer inte hit.” En holländare som campat i Frankrike i ett 30- tal år säger att fransmännen fått det generellt bättre med åren och att det alltid stått skyltar med “till salu” överallt. Det är inget att oroa sig över.

Salorney-sur-Guye på 1800-talet

Beatrice, 55 år, kom till byn för 22 år sedan tillsammans med sin bror från ett närbeläget samhälle. Han tog över byns bageri, fortfarande en central punkt under morgonrutinerna. Hon tog över en restaurang med en uteplats. Vi sitter i skymningen en fredagskväll på uteplatsen tillsammans med Philiphe, en stamkund och samtalar om samhällsförändringen. “Hade detta varit en fredag för 20 år sedan hade det varit fullt med folk både därinne och härute”, säger hon och tänker tillbaka. Då var “farfar” här liksom de unga, alla åldrar pratade med varandra och umgicks. Idag sitter farfar ensam hemma och de unga köper billigt vin i affären och sitter hemma hos sig själva i sina små grupper. Allt har blivit så egoistiskt; det enda som är viktigt för folk idag är deras lilla privata bubbla. De ser inte längre än näsan räcker. Vad för slags samhälle skapas utav sådana människor!

Bageriet

En sak som ändå inte verkar ha förändrats så mycket är vardagsrutinerna i den lilla byn; varje morgon bildas det en kö utanför bageriet. Lite yrvakna står byborna där för att köpa sina baguetter. Varje människa måstes hälsas på: “Bonjour, madame! Bonjour, monsieur!” Jag själv faller in i rytmen och hälsar glatt på alla varje morgon. När klockan närmar sig 12.00 drar det ihop sig till middag. Var jag än åker bland byarna serveras förrätt, huvudrätt, dessert eller ostbricka. Servicen är gammaldags gentil och man känner sig omhändertagen på alla de sätt. Till en början avstod jag vin till maten då jag körde, men deras näst intill förargade reaktioner: “Pas de vin! Mais, un verre de vin, ca va.” Jo, ett glas vin var inget att bry sig om. Och på den vägen är det nu..

Därefter är det dags för siesta. Hela byar stänger och folk försvinner inomhus för en timma eller så. Råkar man promenera runt vid den tiden befinner man sig som i ett öde landskap. Ett lugn lägger sig som smittar av sig även på mig; jag börjar också med siesta och när solen står som högst på himlen är det nog en klok sed att följa.

Siesta

Så börjar eftermiddagen att vakna till liv och det märks genom att affärerna öppnar sina portar igen. Plötsligt kan man handla något. Men när jag en dag bestämmer mig för att köpa en pizza redan kl. 18.00 undrar pizzabagaren: “Maintenant”! “Nu? Jag stannar upp en stund och vet inte vad jag ska svara. Han försätter:” Man äter framåt klockan åtta. Kanske ska du bara beställa?” Jag vågar mig ändå på att säga att jag är hungrig nu. Och får min pizza. Annars är vardagsrutinen att man kanske går till byns restaurang och tar sig några glas vin eller öl och språkar en stund efter jobbet . Framåt klockan åtta hälsar man “Bonne soiree”, en god kväll, till alla; nu utan att gå runt och pussa allas kinder pga covid, men jag ser hur svårt det är för flera att inte få vara hövliga. Sedan går man hem till middagen.

Det här med att skriva att affärerna öppnar igen är lite för generellt sagt. Först och främst öppnar de om det är rätt dag i veckan för dem. De flesta gillar inte att ha öppet måndagar överhuvudtaget, annars är det onsdagar som inte passar. Ibland öppnar man inte på eftermiddagen. Sedan har ju folk annat att göra också så då hänger en handskriven lapp att de är på bröllop eller begravning. När bilmekanikern och jag skulle beställa en ny växellåda fick jag ringa för att jag kunde engelska. Bakom mig stod han och viskade: ” pas le lundi, pas le lundi”.Växellådan fick inte levereras på en måndag.

Borgmästaren har hittat på ett fiffigt sätt att hålla reda på allt. Hon har satt upp en digital anslagstavla mitt på det lilla torget med alla affärers schema rullande om och om igen – förutom annan viktig information. Borgmästaren förresten, en kraftfull kvinna, Mme Bertrand, träffade jag på ett ganska ovanligt sätt en morgon. Natten som gått hade fört med sig översvämningar uppe i byn, fick jag höra senare. Den natten var vi bara två på campingen. I gryningen kom en bil farande i hög hastighet och tvärbromsade vid mitt tält Jag hörde en kvinnoröst ropa: Bonjour, ca va? Hur står det till! Måste ni evakueras? Jag tittande ut genom tältöppningen och undrade vem hon var.. “- Jag är borgmästaren, sa hon. Det är jag som evakuerar i händelse av behov.” Jag tackade allra vänligast men nej, jag behövde inte evakueras. Senare på restaurangen skröt jag att självaste borgmästaren besökt mig, en ringa turist från Sverige! Alla log.

Var positiv – men inte för mycket!

Jag hoppas att framtiden kan få utvecklingen att vända för byn; 5G och de digitala arbetsmöjligheterna har redan skapat en trend i Frankrike. I och med pandemin har fler och fler insett att de kan arbeta hemifrån – på en annan plats. Huspriserna har gått upp i området. Det dras in fiber överallt. I häftet Ensemble, ett informationshäfte för hela kommunen berättar man att det byggs IT-centran i flera byar dit folk kan gå för att sitta och jobba; så också i Salorney. Bara Paris har förlorat 12 000 invånare under senaste vintern. Reportage i tidningarna berättar om lyckliga barnfamiljer som fått råd med större hus på en mindre orter. Tillsammans med andra statliga åtgärder försöker man rädda landsbygden.

Vid ett senare samtal med borgmästare Catherine Bertrand frågar jag om byns framtidsutsikter. Svaret blir att för Salorney ser det ljusare ut än för vissa andra byar men att man hela tiden måste vara på tå och hitta nya infallsvinklar. Vissa tomter avsätts t ex till barnfamiljer att bygga på då många äldre hus säljs till medelålders.

Jag hoppas att en ny farfar en dag kan sätta sig på den lokala restaurangen och känna gemenskapen mellan generationerna flöda – en visdomskälla av guld som idag har sinat och aldrig någonsin kan ersättas av ett inlägg på sociala medier. Intill dess får vi lita på varje individs förnuft i dessa tider.

Mme, la maire Catherine Bertrand, 25 år i kommunledningen, nu vald till borgmästare i sex år.

“Vi fick tidigt lära oss..”

Varför det blev folk av ungarna förr, men inte idag? Tankar av författaren Lennart Olsson————-

“Jag är en fattig, men stolt pensionär. Jag har levt ett liv som varierat mellan sorg och glädje, lek och allvar, rikedom och fattigdom. Men det har aldrig fallit mig in att förbättra min tillvaro genom onda gärningar, som t ex stöld, bedrägerier eller annan brottslighet, inte ens i mina tankar. Jag har haft många vänner och bekanta som jag umgåtts med sen barndomen, som liksom jag levt ett hederligt, strävsamt liv. Hur kan det då komma sig att vi inte har fallit in på brottets bana? Kanske kan min historia ge en rimlig förklaring.

Den svenska stugvärmen pyser sakta ut

Det är senaste kommentaren som verkligen fick mig att inse att integration för alla är en omöjlighet.

Jag hade varit på semester och efter hemkomsten gick jag ut i hyreshusets trädgård, som jag månade om, för att ställa i ordning soffor inför ett historiskt föredrag jag skulle hålla där.

Då hör jag någon vråla från grannhuset, som jag försökt skapa lite ”gårdsgemenskap” med under åtta år:

– Är du fortfarande utomhus, har du inte fått dina ungar än!

Jag kände plötsligt att detta arbete är en total meningslöshet; under åren som gått har okvädesord haglat över mig från vuxna, barn har kastat stenar på solstolen, moralpoliser velat tvinga in mig under Ramadan. Jag har hållit ut med baktanken att ovanan vid ensamma kvinnor utomhus skulle mildras med åren, när de ser att det jag gör är att plantera träd, måla om utomhusmöbler, vattna blommor och plocka skräp. Men icke – kvinnor bakom gardiner har bankat sig trötta för att få mig att gå in. Söner har skrikit fula ord efter mig där jag legat och rensat ogräs i rabatterna.

Ett tag hade jag hand om en hund och bjöd in barnen att leka med den för att de skulle vänja sig; jag köpte små vattenkannor så de kunde vattna ihop med mig. Allt det gick bra så länge de var riktigt små, men sen stod plötsligt en pojk som nu var en del av ett mindre gäng och svor åt mig. Det hjälpte inte att jag sa: Minns du inte hur roligt vi hade, spelade freesbee, sparkade fotboll? En svag skymt av oro drog förbi hans ansikte en stund, sedan hårdnade han. Han höll på att formas av den hypermaskulinitet i utsatta områden man varnar för inom forskningen så sent som om häromdagen i en tidning.

Jag har känt denna trädgård sedan 1982, då min mor flyttade in i lägenhet i huset. Grannkvinnorna satt och drack kaffe om somrarna därute och tjattrade och bytte veckotidningar med varandra. Sakta men säkert avbefolkades trädgården och förföll tills jag tog mig an den på 2000-talet. Jag försökte, förutom själva målandet/fejandet/planterandet/ återskapa något av den sommarro som kunde infinna sig förr när man hörde sina grannar sitta och småprata utomhus i kvällningen. Ett tag ökade närvaron lite för att sedan efter 2015 avta allt eftersom okvädesorden ökade från grannhuset, tills endast jag själv satt utomhus helt ensam med mitt kaffe.

Nu ett tiotals år in i projektet ”gårdsgemenskap” inser jag att det aldrig går att återskapa. Vuxna vistas inte utomhus längre mer än för att gå till affären eller jobbet eller passa ett barn vid lekplatsen. Utomhusvärlden har blivit ett ingemansland. Istället hörs endast hätska konflikter mellan olika pojkgäng när man öppnar fönstret. Vrålen och hatet dem emellan kommer och går och är nu en del av bakgrundsljudet i den svenska trädgården.

Den sönderrivna, övergivna barnvagnen häromdagen på gångstigen är som en symbol över ett samhälle där den starkes lag återigen styr ”gatan”. Det sociala kittet människa till människa som skapade ett tryggt utomhus”rum” under 1900-talet faller sönder mer och mer. Vad är ett SAMHÄLLE mer än ”där vi tillSAMmans uppeHÅLLEr oss”? Utan den närvaron av människor utomhus är ett samhälle i sin gamla form slut: som en sjö som sinat och bara lämnat små fickor av gemenskap kvar här och där.

Alla kippar efter andan. Vi hittas döda efter fyra år. Den svenska stugvärmen pyser sakta ut..

Över broar, över vatten..

Bilchi och jag på äventyr igen.

Bilchi är fullpackad för en campingvecka i Danmark; som boende i Skåne får jag resa över i Covid-tider. Jag väljer att bila under natten – sommarens ökenhetta om dagarna gör det omöjligt att befinna sig i en bil utan AC en längre stund.

Sommarens cruising song! “I am driving in the night”..

I kvällningen viftar jag sålunda med min Bizz vid Öresundsbron och vips är vi ute ur Sverige! Med det samma känner jag hur jag blir mentalt förändrad; frisk, mig själv, stark. Alla mina resor bort från Malmö är någon form av flykt från en miljö jag vantrivs i numera, men som all flykt innebär det ett återvändande. Jag har till slut insett det och vid varje resa vet jag numera att jag måste återvända, men bara en gång till lovar jag mig..

Bilchi och jag pausar längs vägen