Scholae Malmogiensis

Malmö sett ifrån Sege ås mynning på 1820-talet. Nils Isak Löfgren.

”Along with the Christian faith, education has been another cornerstone of urban identity since the medieval era”.¹

¹ Clark,Peter. European Cities and Towns : 400-2000, 309.

INTRODUKTION

Under en guidad tur genom det medeltida Malmö fick jag kännedom om platsen för Malmös äldsta skola. Skolan låg i hörnet Själbodagatan/Mäster Nilsgatan, intill S:t Petri kyrka, mellan 1406 och 1826. Idag finns inget som minner om skolans tidiga existens när man passerar platsen. Jag kunde inte heller hitta en samlad skrift som spänner över skolans hela liv, dvs under 700 år, fram till sin nuvarande plats i hörnet Amiralsgatan/Drottninggatan. Syftet med denna uppsats är att ge Malmö latinskola en längre, men dock översiktlig, sammanfattande historia.

MALMÖ UNDER 1300-TALET

”Som handelsplats, blev Malmö under 1300-talet, en av de skånska centralorterna för marknadsbesökande köpmän från hela Nordeuropa: Lubeck, Hamburg, Rostock, Wismar, Stralsund, Stettin, Danzig, Greifswald, Kiel, Dortmund, Demmin, Deventer, Anklam,Utrecht, Harderwijk, Kampen, Maastricht och Haarlem. Ja, dit samlades även i ökad mängd köpmän även från England, Skottland, Flandern och Normandie. I början av 1300-talet var rikedomen, bland stadens borgare, så stor, att detta som vi veta, fångad av  storstadstankar, att de lät genom en lubeckerbyggmästare uppbygga en kyrka, den ståtliga gotiska S:t Petrikyrkan, en sinnebild av storstadstanken, ja ytterst även för den tyska företagsamhetsandan, som legat till grund för samhällets framsteg och bådade om ett förverkligande av stordrömmen: en dominerande ställning i det skånska handelslivet.”¹

Dessa rader om det dåtida Malmö är tagna ur A.U. Isberg den äldres (1826 – 1900) omfattande verk om det tidiga Malmö. Han gick själv på Malmö latinskola före sin studenttid i Lund. Boken visar på en stad av stor betydelse under medeltidens slutskede. En stad som visserligen har gått igenom många cykler sedan dess, men som kanske fortfarande har stordrömmen kvar..

Den tid vi befinner oss i vid själva bildandet av Malmö skola kallas renässansen, medeltidens slutperiod. Det är vid denna tid som de etablerade makthavarna i Europa dvs den tysk-romerske kejsaren och påven, förlorar makt och börjar utmanas av andra grupper.² Många var kritiska till den katolska kyrkans dekadens. Så även fransiscanermunkarna som dominerade i Malmö.³

¹Isberg, A.U. Skolväsendet i Malmö, 426.

²Holmstedt, Leif. En historia om Malmö latinskola 1956 – 2006, 1.

³Söderlund,Kerstin. Franciskanerna och deras kloster i Malmö.Elbogen(1985) http://elbogen.nu/Skrifter_pdf/MaFo1982.pdf sid. 86 – 89. (Hämtad 2018-10-23)

A la recherche du temps perdu

Sid1/10

Kanske är det inte av en slump som jag hittar flera delar av serien “A la recherche du temps perdu” ( På jakt efter det förflutna) på en loppis på min franska sommarresa 2021; (Marcel Prousts kanske mest kända titel för utomstående.) Mina resor de senaste åren har varit i fotspåren av mitt yngre jag; jag omlever, omvärderar och uppdaterar mig till dagens datum: de resterande “seniora”-åren på jorden.

Frankrike, fransk historia, franska språket, fransk litteratur var det som fångade mig under mina ungdomsår utomlands; jag arbetade som aupair-flicka i Marseille, som köksa på ett pensionat i Les Ollières. Jag bodde en period i en grotta vid Medelhavet och liftade runt rent allmänt i Frankrike. Jag var senare student på universitetet i Avignon, jag var på klostret Taize´ och översatte deras nyhetsbrev till svenska och deltog i bibelstudier, gjorde bilresor runt i landet och besökte utflyttade svenskar i Paris och längs Cote d´Azur. Under mina universitetsår gjorde jag ett radioprogram i flera delar från olika platser i Frankrike som sändes på studentradion Radio Ryd i Linköping.

Min vän, svenske Claes, en slags “munk” på klostret Taize´ i Bourgogne sedan 50 år tillbaka, har flera gånger de senaste åren försökt få mig att bila så långt som till Frankrike och nu blir det av!

TRANSIT

Denna sommar, i början av juni, tar jag transitvägen genom Danmark och färjan från Rödby till Puttgarden. Första stoppet blir i Bargteheide, nära Ahrenburger Schloss i Nordtyskland, ett mäktigt renässansslott från slutet av 1500-talet i Schleswig-Holstein. På något sätt har jag hamnat i dansk-tyska perioden genom mina bilfärder i Danmark och nu försöker jag pussla ihop släkt-och namnförhållanden genom tiderna och över gränserna så gott det går.

Tyvärr hade slottet förlorat mycket av sin ursprungliga energi; det används flitigt som konferenslokal, vigslar och undervisning. Endast i sovrummet och angränsande rum kan jag förnimma det förflutnas sömnenergi som fortfarande ligger kvar sekler efteråt och ger mig en slags kontakt med dem bortom tiden.

Det går inte att se “adlig” ut i munskydd och fotskydd för golvet! 🙂

Bilden från sovrummet vill visa att det var en nymodighet att sova tillsammans på 1700-talet. Innan dess hade man varsin vinge för sig själv..

Många slott idag försöker framhäva duktiga kvinnliga slottsfruar och döttrar som har kommit i skymundan av männen. Många slottsfruar skötte egenhändigt sina slott, både ekonomiskt och praktiskt, trots att mannens underskrift står på pappret. Männen var ofta borta i krig och andra “manliga” uppgifter. Det har jag redan berättat om i reportaget “Den obönhörliga pendeln”

På Ahrenburg har man inrett ett helt rum med enbart kvinnliga förtecken där man berättar om enskilda kvinnors bedrifter i släkten.

Klämtar klockorna för Salorney?

1/4 Vägen mellan den välmående turiststaden Cluny och byn Salorney är en kort resa över skogsklädda åstoppar och ner genom vidsträckta dalgångar, där stenhusen ligger utslängda som tärningar längs åkrar och vingårdar i fjärran. De vita Charolaiskorna vandrar makligt i grupp längs sluttningarna. Det är bedårande vackert i Bourgogne.

Storgatan, la Grande rue, genom Salorney bryter denna känsla omedelbart; tomma skyltfönster stirrar mot dig som från de döda; skylten “a vendre” (till salu) skymtar här och där på de illa skötta centrumhusen med flagnande färg på sina luckor. En känsla av depression infinner sig; längs Storgatan har livet stannat av och gått någon annanstans; kvar finns endast några industrier utanför stan men arbetstillfällena är få.

la Grande rue, Salorney-sur-Guye

1831 stod byn på sin topp med 1207 invånare. Den nya kyrkogården från den tiden i stadens utkant vittnar om en tid när man trodde fler skulle leva och dö här; nu är den fortfarande bara halvfull. Förra året föddes fem barn samtidigt som elva personer gick bort. I dagsläget har byn nästan halverats sedan sin storhetstid. För ett samhälle som redan på 900 – talet omnämndes i rullorna och där två kända kämpar mot nazismen ligger begravda, verkar historien snart vara över. Klockorna klämtar för Salorney, eller?

Medgrundare av Liberation Sud

“Vi fick tidigt lära oss..”

Sid1/6 Varför det blev folk av ungarna förr, men inte idag? Tankar av författaren Lennart Olsson————-

“Jag är en fattig, men stolt pensionär. Jag har levt ett liv som varierat mellan sorg och glädje, lek och allvar, rikedom och fattigdom. Men det har aldrig fallit mig in att förbättra min tillvaro genom onda gärningar, som t ex stöld, bedrägerier eller annan brottslighet, inte ens i mina tankar. Jag har haft många vänner och bekanta som jag umgåtts med sen barndomen, som liksom jag levt ett hederligt, strävsamt liv. Hur kan det då komma sig att vi inte har fallit in på brottets bana? Kanske kan min historia ge en rimlig förklaring.

Den svenska stugvärmen pyser sakta ut

Det är senaste kommentaren som verkligen fick mig att inse att integration för alla är en omöjlighet.

Jag hade varit på semester och efter hemkomsten gick jag ut i hyreshusets trädgård, som jag månade om, för att ställa i ordning soffor inför ett historiskt föredrag jag skulle hålla där.

Då hör jag någon vråla från grannhuset, som jag försökt skapa lite ”gårdsgemenskap” med under åtta år:

– Är du fortfarande utomhus, har du inte fått dina ungar än!

Jag kände plötsligt att detta arbete är en total meningslöshet; under åren som gått har okvädesord haglat över mig från vuxna, barn har kastat stenar på solstolen, moralpoliser velat tvinga in mig under Ramadan. Jag har hållit ut med baktanken att ovanan vid ensamma kvinnor utomhus skulle mildras med åren, när de ser att det jag gör är att plantera träd, måla om utomhusmöbler, vattna blommor och plocka skräp. Men icke – kvinnor bakom gardiner har bankat sig trötta för att få mig att gå in. Söner har skrikit fula ord efter mig där jag legat och rensat ogräs i rabatterna.

Ett tag hade jag hand om en hund och bjöd in barnen att leka med den för att de skulle vänja sig; jag köpte små vattenkannor så de kunde vattna ihop med mig. Allt det gick bra så länge de var riktigt små, men sen stod plötsligt en pojk som nu var en del av ett mindre gäng och svor åt mig. Det hjälpte inte att jag sa: Minns du inte hur roligt vi hade, spelade freesbee, sparkade fotboll? En svag skymt av oro drog förbi hans ansikte en stund, sedan hårdnade han. Han höll på att formas av den hypermaskulinitet i utsatta områden man varnar för inom forskningen så sent som om häromdagen i en tidning.

Jag har känt denna trädgård sedan 1982, då min mor flyttade in i lägenhet i huset. Grannkvinnorna satt och drack kaffe om somrarna därute och tjattrade och bytte veckotidningar med varandra. Sakta men säkert avbefolkades trädgården och förföll tills jag tog mig an den på 2000-talet. Jag försökte, förutom själva målandet/fejandet/planterandet/ återskapa något av den sommarro som kunde infinna sig förr när man hörde sina grannar sitta och småprata utomhus i kvällningen. Ett tag ökade närvaron lite för att sedan efter 2015 avta allt eftersom okvädesorden ökade från grannhuset, tills endast jag själv satt utomhus helt ensam med mitt kaffe.

Nu ett tiotals år in i projektet ”gårdsgemenskap” inser jag att det aldrig går att återskapa. Vuxna vistas inte utomhus längre mer än för att gå till affären eller jobbet eller passa ett barn vid lekplatsen. Utomhusvärlden har blivit ett ingemansland. Istället hörs endast hätska konflikter mellan olika pojkgäng när man öppnar fönstret. Vrålen och hatet dem emellan kommer och går och är nu en del av bakgrundsljudet i den svenska trädgården.

Den sönderrivna, övergivna barnvagnen häromdagen på gångstigen är som en symbol över ett samhälle där den starkes lag återigen styr ”gatan”. Det sociala kittet människa till människa som skapade ett tryggt utomhus”rum” under 1900-talet faller sönder mer och mer. Vad är ett SAMHÄLLE mer än ”där vi tillSAMmans uppeHÅLLEr oss”? Utan den närvaron av människor utomhus är ett samhälle i sin gamla form slut: som en sjö som sinat och bara lämnat små fickor av gemenskap kvar här och där.

Alla kippar efter andan. Vi hittas döda efter fyra år. Den svenska stugvärmen pyser sakta ut..