Stoppa sjukvårdens svängdörrar!

 

Många patienter får höra svaret ”dina prover är normala” efter besök på sin vårdcentral och de flesta accepterar beslutet utan att ifrågasätta det. En läkare vet ju bäst. Många gånger är det sant men i vissa fall är det det inte. Det gäller ofta i frågor där läkarna inte har tagit del av ny forskning och där symtom kan vara luddiga och diffusa: symptom där dina problem kan landa både inom det psykiatriska som inom den rent somatiska. Vi kan ta en situation som när de har varit och testat ämnesomsättningen.

Ämnesomsättningsproblem kan handla om rent fysiska stressreaktioner i kroppen på grund av långvarig psykisk stress; såsom flera dödsfall i rad, obearbetade traumatiska händelser i barndomen som somatiserats i vuxenlivet, långvarig mobbing och hot etc. Till detta ska läggas påverkan av kemiska ämnen, såsom plaster, i våra liv. I dagsläget misstänks de störa våra hormonproducerande organ i hög grad.

Ofta diagnosticeras underfunktion i sköldkörteln som mental utmattning, depression och leder till sjukskrivning och antidepressiva tabletter. Du tycker själv att det är nog rätt väg men när tiden går och du inte blir nämnvärt bättre börjar din vandring mellan den psykiatriska och somatiska vården. Så här kan du inte ha det, tycker du! Men har du en gång hamnat inom det psykiatriska är det det som gäller, tycker systemet och du återvänder alltid hem från vårdcentralen med de magiska orden: ”Dina prover är normala”.

Det är nu som boken ”Det trötta folket” av läkare Helena Rooth-Svensson gör entré i ditt liv. Här beskriver hon problemet: låg ämnesomsättning på cellnivå s k  vävnadshypotyreos. Hon beskriver hur hon själv drabbades av problematiken och kunde se situationen från patientens sida. Hon forskade vidare i ämnet och skrev slutligen nämnda bok. Hon öppnade praktik i Ängelholm för att ta emot patienter som hamnat i svängdörr inom mainstreamvården.

Hon talar om ämnesomsättningsproblem på cellnivå som inte avspeglar sig i de traditionella testerna vid hypotyreos. ”Vi kan inte ta prover på energiproduktionen i cellerna”, skriver hon. De traditionella proven som THS, T4 samt även T3 kan vara normala samtidigt som obalansen finns på ett djupare plan. Hon redovisar vilka symptom som kan visa sig trots normala värden: allt ifrån psykosliknande tillstånd, depression, håravfall , muskelvärk, andfåddhet, oregelbunden hjärtverksamhet, trög tarm, lätt blödande såsom återkommande kraftigt näsblod utan orsak, för tidigt åldrande, känslighet för kyla och ljud, mm.

Även Sköldkörtelföreningen.se gör vad de kan för att påtala att dagens onödigt strikta gränsvärden mellan frisk och sjuk måste uppmärksammas. Förr gick man mer på patientsymptom men med förbättrad och intensifierad teknik inom vården avgörs många frågor idag när testresultat avläses och inte av patientens egen upplevelse av sig själv. Nu rekommenderar de ett större spann i gränsvärdesdragningen och har på sin sida ett informationsblad att skriva ut och ta med till läkare nästa gång. Informationen där säger att rekommendationen för gränsvärdet för hypotyreos har sänkts till 2,5 redan 2009 men har inte nått ut till vårdcentralerna.

Men de skriver inget än om vävnadshypotyreos och det här dr. Helena Rooth Svenssons forskning gör nytta. Jag har själv rekommenderat min vårdcentral att inhandla denna bok som finns i uppdaterad version på www.heroscare.se och numera heter ”Sköldkörteln och mitokondrierna”. Att jag kunde göra detta berodde på att jag kom till min nya vårdcentral för kraftigt näsblödande som jag inte kunde förstå orsaken till. Svaret blev att en blodåder i näsan troligen måste ”brännas” och jag fick en remiss till sjukhuset. Samtidigt läste läkaren i min journal på datorn om mitt sökande för låg ämnesomsättning. Jag förklarade att jag gett upp kampen att få pröva låg dos av Levaxin. Under lång tid hade jag försökt att få testa Lexavin enligt Rooth Svenssons variant men nekats, berättade jag. Jag var också remitterad till endokrinologen på Umas av en vårdcentralläkare för att han tyckte att mina värden var för låga, men fick avslag där. ”Du har inte tillräckligt låga värden för att få behandling här”, blev svaret på endokrinologen.

Nu gick denna nya vårdcentralläkare med på att låta mig göra ”mitt” test med låg dos. Så gott som omgående försvann mitt näsblödande, min muskelvärk, min depressionskänsla och trötthet. Mitt grånande hår blev svartare igen, jag gick utan andfåddhet i trappor. När jag återvände en månad senare för kontroll och besök, var hennes reaktion: ”Du är ju helt annorlunda nu”. Det kändes som om livet återvände. Jag har förstått att jag haft tur: alla svarar inte på Levaxin på detta positiva sätt. På Sköldkörtelföreningens sida finns andra alternativ att pröva.

Det enda jag kan säga är ”lycka till” och ge inte upp i första taget – tro på din kropps signaler!

Kära Sverige, du måste lära dig att älska dem som sover med fötterna på kudden! 

Kära Sverige, jag har läst din historia som också är min;

jag kommer ur en småländsk bondeklass med rötterna i gården Slott från 1500-talet; en klass som knäcktes av 1800-talets förändringar, populationstillväxt och hungersnöd. Byn Vissefjärda med sina stadiga 300 invånare, sekel ut och in, steg snabbt till 6 000 personer under 1800-talet. Mina förfäder var medlemmar i ditt medeltida samhälle, ett samhälle som i stort sett fanns kvar till ståndsriksdagen avskaffades 1864.

Din folkliga kultur var klanväldet genom sockenstämmorna, som ihop med kyrkan, bestämde enskilda individers öden ute i stugorna; de s k ”sexmännen” dvs sex stycken utvalda bönder, höll noga koll på folks leverne i bygderna och rapporterade in; många av dina individer, kära Sverige, satt i stupstock och bespottades av andra. Du gifte bort dina döttrar mot deras vilja. Först från 1872 gällde ”Ofrälse kvinna behövde ej längre giftomannens samtycke.” Du hade inte följt med i Centraleuropas förändring från 1400-talet och framåt; renässansen – med individens inträde på samhällsplanet –  kom aldrig och besökte dig med sina nya ideal:  Eller så ville du inte ha det så. Du sov din trygga sömn här uppe i norr och lät allt vara såsom det alltid varit.

Men så slängdes  Du  abrupt in, som du stod och gick, i en ny samhällsera med industrier och migration. Du vaknade yrvaket och såg över en miljon av de dina rösta med fötterna. Mina förfäder lämnade dig och utvandrade till Amerika och skapade sig helt andra livsvillkor där, byggda på individuella krafter, medan min mormor mor stannade kvar i Småland och tog hand om sin lama syster; systern hade aldrig fått inträde i det nya landet. På Ellis Island utanför New York sorterades de dugliga från de odugliga; många var det som fick återvända till dig igen, kära Sverige. Men de utresta syskonen som lyckades väl ”over there”, sörjde för de kvarvarande systrarna genom ständiga gåvor och paket från det förlovade landet.

Ditt medeltida klanstyre utgjorde dock nu en utmärkt grogrund för det nya Sverige som industriklassen ville skulle växa fram; lydiga samhällsmedborgare som gick i flock dit man pekade. Organisationssverige växte fram; för att göra sin röst hörd måste individen tillhöra en grupp. När radion kom spelade man: ”Du ska göra som Svensson gör, om du ska göra något alls.” Var det ironi eller en uppmaning? Individer som vittrat frihet på olika sätt genom det nya samhället blev besvikna: den enhetliga, nya  klassen raderade så gott som ut eget småföretagande fram till efterkrigstiden: gatubilden med sina småföretag försvann; de företag som idag är stora på den internationella marknaden skapades i stort sett bara fram till andra världskriget. Återväxten av livskraftiga företag var mycket dålig under andra hälften av 1900-talet. Allt skulle helst fungera som i det gamla klansamhället; organisationsklanerna hade makten och delade upp dig, kära Sverige mellan sig. Är du inte lite ledsen över det? Samma tråkiga, tomma, centralstyrda torg i varje stad. Det levande gatulivet som somnade in.

Ett stereotypt kultursamhälle växte fram där Jantemänniskan härskade över individuella uttryck: mobbing blev en folksport mot den annorlunda. Folket höll reda på folket nu när sockenstämman var borta. Det gick lika bra, allt gick ju som på räls. Vart tredje psykiatrisk besök i Sverige innehåller mobbingskador. Astrid Lindgren skapade motbilder: Pippi Långstrump med sina fötter på kudden och Rumpnissarna som dök upp ur sina hålor och skrek: ”Vafför gör di på detta viset? med fasa så fort något avvek från ”normen”. Och författaren Anders Harning som stred mot likriktandet genom sina festliga kommentarer och aktioner; han berättade bl a  om de två gånger i livet när han sett mycket lättade människor ombord på ett flygplan: den ena gången var när han kom med sista flyget från Sarajevo innan kriget bröt ut, andra gången var på hans första charterresa från Sverige..

Så kom återigen nya tider för dig, kära Sverige: den industriella eran ebbar ut,  landsbygden avvecklas på ett sätt som liknar digerdödens framfart, invandrarnas energiska individualitet hade dock åter gett lite liv åt stadsmiljön: de  driver pizzerian, lunchrestaurangen, kinarestaurangen, kvarterspuben, kvartersbageriet, damfriseringen, kiosken med postställe där jag bor. Jag beundrar deras ihärdighet; långa dagar likt som tidiga morgnar och kvällar ser jag dem. Hur tom vore inte gatubilden utan dem! Samtidigt utvandrar nu igen en strid ström av människor. 50.000 svenskar lämnar ditt land per år, kära Sverige (SCB 2015). Den nya utvandringen börjar ta proportioner som liknar den förra, skriver man. På sju år flyttar ett Malmö iväg från dig. Vill du verkligen blöda så starkt igen, kära Sverige? Och ingen forskning eller statistik finns på varför de lämnar. Kanske ingen vill veta..

Det jag vill nu, kära Sverige, är att du äntligen, en gång för alla, släpper svensken fri ur  det klanvälde och den Jantelag som du styrt henne med så länge. Den antingen krossar den kreativa individen eller får henne att fly. Du behöver dessa bångstyriga människor som tänker självständigt och lämnar något nyskapat efter sig där de går. Du behöver den enskilda människans kraft. Tänk till nu innan det är för sent. Denna gången finns inte de fantastiska förutsättningarna som i början av förra seklet att luta sig mot. Denna gången finns bara de kreativa människornas lösningar.

Du måste lära dig älska dem som sover med fötterna på kudden! Leve renässansen – om den kommer!

https://www.sydsvenskan.se/2017-11-26/sverige-du-maste-lara-dig-alska-dem-som-sover-med-fotterna-pa-kudden

 

Vägen till Sköttas

“Sköttas” var en småländsk fäbod dit korna togs om sommaren  och dit man åkte för att “sköta” och mjölka dem.

En vandring längs en skogsväg i augusti, sett ur ett nostalgiskt perspektiv; det flydda agrara samhället som vi lämnade bakom oss för industrisamhället.

Det postindustriella samhället av idag faller samman utan rötter bakåt.

“Vadan och varthän” som den småländska bygdepoeten Pelle Näver undrade i en nyårsdikt.

https://app.raa.se/id/platser/utforska/berattelse/97f3fa4a-e424-4321-b4cf-4961d3306ee8

 

Den nya emigrationsvågen från både svensk landsbygd och Sverige

Citat:

“Merparten av landsbygden töms på befolkning. Det är en händelse som saknar motstycke – om vi bortser från Digerdöden på 1300-talet – i svensk historia, och det sker nästan helt utan debatt.

——-

I dag upplever Sverige en ny emigrationsvåg. ”Större än någonsin” enligt SCB. Varje år utvandrar cirka 50 000 personer, både invandrare och svenskar, av okända anledningar. Märkligt nog har SCB inga siffror på vilka delar av befolkningen det är som emigrerar. Utvandringen har hamnat i skuggan av invandringen.”

https://timbro.se/smedjan/det-ode-landet/

 

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/aldrig-har-sa-manga-lamnat-sverige?cmpid=del%3Afb%3A20171105%3Aaldrig-har-sa-manga-lamnat-sverige%3Anyh%3Alp

“Faller ofta offer för andras sociala brister.”

Det är många som känner att de inte passar in idag; det är mycket mobbing på gång. Det är en svensk folksport enligt boken Mobbarna och rättvisan, skriven av Maciej Zaremba. I Frankrike faller trakasserier under allmänt åtal, inte i Sverige. I vårt land huserar det ganska ostört allt ifrån i skolan till vuxenmobbing på arbetsplatserna till grannar i hyreshuset eller på sociala medier.

En grupp som har det särskilt svårt är högfungerande Asperbergers. De är så lika “normalkurvan” men ändå inte.. De tillför samhället mycket positivt men den socialt obegåvade snittmänniskan utgår från sin lilla värld och dömer snabbt en Aspie.

Jag undrar också om inte det lilla barnet i H.C. Andersens saga Kejsarens nya kläder var en Aspie i vardande! 🙂 Oförmågan att spela med i “vuxenljuget” där man smeker varandras egon och hånar bakom ryggen ligger mycket långt borta för en Aspie.

Följande länk innehåller orden “faller ofta offer för andras sociala brister”, vilket är en mycket bra beskrivning av en Aspies gatlopp genom livet.

Vilken vacker värld vi skulle ha om alla vore Aspies! 🙂

http://habilitering.se/autismforum/leva-med/styrkor-och-svarigheter/aspie-kriterierna#.Wbpvx8cEF0x.facebook

Den högkänsliga människans funktion

 

Vi måste komma till klarhet med de mänskliga förutsättningarna för att klara framtiden:  vi är i grunden ett flockdjur likt hunden och fågeln. Vi är danade under sex miljoner år av vandrande tillsammans i en grupp av högst 50 individer. Dopamin (”feel-good”hormon) utsöndras när vi hjälper våra flockmedlemmar; det är naturens sätt att göra flocktillhörigheten stark. Lasse Bergs fyra mycket läsvärda böcker om Kalahariöknens urinnevånare talar om en stark Jantelag som ingen västerländsk sinnad av idag skulle överleva. Inget ego får äventyra gruppens överlevnad.

 Inom flocken finns en kärntrupp på 80% stabila, lite okänsliga varelser. De står för “vardagslivet” och att det lunkar på.  20 % av flockens medlemmar har känselspröten ute; deras uppgift är att varna för faror och balansera flockens inre konflikter. En obalanserad flock hotar alla individers överlevnad i en sträng natur. Ur dessa 20% kommer medicinmännen, shamanerna, de läkekunniga, de vise, ledarna.

I modern terminologi kallas de med känselspröten för “HSP:are” High Sensivitive Personality, på svenska den högkänsliga människan. Deras väsen och situation har alltmer uppmärksammats både inom forskning och i populärpress. I en okänslig, individualistisk civilisation framstår de ofta som förlorare genom sina ”överdrivna” reaktioner. De  upplevs de som ”svaga” och hamnar inte sällan bland dem som söker psykiatrisk hjälp. Om de inte har lyckats hitta en skyddad nisch inom kultursektorn, blivit författare, hittat en koja i skogen eller en förstående, beskyddande medmänniska har de det svårt att leva och hamnar lätt i depression. Om detta har författaren Elaine N. Aron skrivit flera läsvärda böcker.

Ibland väljer HSP:aren outsiderns roll; ensamheten ses ibland instinktivt som enda sättet att överleva i en onaturligt konstruerad civilisation. Alla moderna samhällen har dessa outsiders på olika sätt. Vissa samhällen accepterar deras existens men kanske inte precis uppskattar dem, de flesta av oss är ju ändå 80%-are. .

Andra kulturer, såsom det svenska, blockerar sig mentalt mot att uppfatta outsidern som en form av accepterad existens. “Du har väl några vänner!” kan en välmenande person säga. Enligt Sverigekorrespondenten Roland Huntford beror icke-acceptansen på att det svenska samhället fortfarande har kvar mycket medeltida strömningar i sitt sätt att tänka och verka – dvs Sverige bygger fortfarande på en medeltida klanstruktur (läs: organisationsSverige) som har väldigt svårt att  se individen i sig, för att inte säga outsidern.

Renässansen, som började i centrala Europa tidigt 1400-tal, kom aldrig till Sverige med sin accepterande syn av  individen, menar han. I sin bok ”Det blinda Sverige” ( finns på Internet Archive för nerladdning) går han igenom allt från Sveriges maktstrukturer genom tiderna till outsiderns situation av idag. Bland de höga självmordern i vårt land döljer sig många individualister som i slutändan blev för ensamma., säger han.

Jag anser att i ett demokratiskt samhälle av idag måste HSP:aren få chansen att verka utifrån sin egenart för att kunna vara delaktig. Med en så obalanserad flock som dagens samhälle utgör behövs individer “med känselspröt” som kan göra sig hörda på ett konstruktivt sätt. Läget är nu så allvarligt på jordklotet, där 80%-arna nu pucklar på varandra för fullt istället för att hålla sig till ”vardagslivet”.

Det handlar nu om flocken ”homo sapiens” överlevnad in i nästa århundrade – och utan de “med känselspröten” kommer det inte att gå bra.

https://www.sydsvenskan.se/2017-10-04/om-manniskoflocken-ar-daligt-balanserad-hotas-alla-individers-overlevnad

“I Sverige är människan en kollektiv varelse och saknar existens utanför gruppen.”

Sverigekorrespondenten för den brittiska dagstidningen The Observer i Sverige på 1960-talet hette Roland Huntford. 1971 kom hans The New Totalitarians ut och året därpå i översättning som Det blinda Sverige. På 300 lättlästa sidor tecknar han bilden av ett halvt västerländskt nordligt land som mer har med Sovjetunionen att göra än med Europa.

Citat från s 277 och framåt:

“Bland svenskarna år det ofta begåvat och individuellt folk som
söker vila genom att förkorta sitt liv. Ett utomordentligt stort antal
intellektuella, särskilt författare, har begått suicidium i Sverige. Ett
urval av dem som så gjort innefattar 1940-talsdramatikern Stig Dager-
man, de två moderna kvinnliga diktarna Karin Boye och Eva Nean-
der, de mycket kända 1900-talspoetema Birger Sjoberg och Hjalmar
Gullberg, tjugotalsdramatikern Hjalmar Bergman och romanförfat-
tarinnan Victoria Benedictsson, en av åttitalisterna. Det är en akt-
ningsvärd procent av Sveriges litterära gestalter under det nu för-
gångna århundradet. Det år ungefär som om tredjedelen av de ledande
poeterna, romanförfattarna och dramatikerna i England och Amerika
begått självmord.

Dessa skribenters liv och verk visar att de överväldigades av en
ångest som härrörde från en känsla att vara annorlunda. När den
ytterliggående excentrikern Peer Gynt blir tillfrågad vad han är, svarar
han stolt att

”det är världen bakom min panna
som gör mig till vad jag är
och inget annat i världen.”

Men Ibsen, som var norrman, tillhörde ett lätt igenkännligt väster-
ländskt samhälle i vilket individen inte bara kunde existera utan också
sätta en ära i att vara annorlunda än sina kamrater. Rakt omvänt
finner vi i en novell av Hjalmar Söderberg, en välkänd svensk fin-de –
siècle-författare, en person som inser att han inte kan vara likadan
som människorna runt omkring honom och som söker begå självmord
på grund av att han är annorlunda. Excentrikem och outsidern i ett
västerländskt kulturland kan leva sitt eget liv, något så när lycklig
genom att han räcker till for sig själv emedan individualitetens erkän-
nande inom hans kultur tillåter honom ha en betydelse i sig. Men i
Sverige är människan en kollektiv varelse och saknar existens utanför
gruppen. Om hon upptäcker att hon är annorlunda finner hon sig
därmed berövad all känsla av identitet (som i stället mycket väl kan
stegras under samma omständigheter i ett annat samhälle) och förlorar
existensberättigandet som levande varelse. En sådan människa upphör
helt enkelt att finnas till.

Det finns också en annan sida av saken. Att vara annorlunda i
Sverige är att digna under skuldkänslor och vara den mest miss-
lyckade bland människor. Och åtminstone en psykoanalytiker (dr
Herbert Hendin vid Columbia University, som tillbringade fyra år i
Skandinavien under studier av självmorden där och som framlade
sina forskningsron i verket Suicide and Scandinavia, (New York 1964)
har slagit fast att självmorden i Sverige nästan uteslutande beror på
att folk inte kånner sig kunna motsvara strängt benhårda forväntningar
med åtföljande excessivt självhat for misslyckandets skull. Och en
människa har inte bara att bära sina egna självförebråelser, hon måste
också bli färdig med ett samhälle som förkastar individen och out-
sidern och envist söker bortförklara honom. Ofta tar detta form av en
kallt passionerad avund. Det är ett kollektivt känslosvall lika mycket
som ett personligt sådant, och det vändes mot var och en som avviker
från normen. Vanligast uttryckes det genom konstant nedsvärtande
och behandling av en person som om han faktiskt inte existerade. Det
behöver inte tvunget leda till självmord men kan lätt förorsaka sinnessjukdom. Förhållandet belyses genom en jämförelse mellan Ibsen och Strindberg. Når Ibsen råkade i bråk med sitt samhälle, blev han helt enkelt rosenrasande, medan Strindberg genomgick attacker av ren sinnessjukdom. Det var enligt en kännares uppfattning (regissören Alf Sjöberg, välkänd svensk teaterproducent med djupgående kännedomom Strindberg) en mekanism for sjålvförsvar: ”ett skådespel inom skådespelets ram . . . han måste bli galen for att bevara sin psykiska hålsa”. Det svenska geniets öde har varit utomordentligt hårt.

Det som saknas i det svenska samhållet år inte uppskattningen av
outsidern (som inte är särskilt framträdande i de flesta andra länder)
utan erkännandet av hans existens. I västerländska stater kan han
vål ofta nog bli illa omtyckt, men man erkänner åtminstone att han
finns till, och åven han har rätt till en plats i solen. Endast i Sverige
förvägras outsidern rätten att existera. Antingen måste han instoppas i
samhållet om han vill eller inte – eller också får han bortförklaras.
Ofta sker detta i psykiatriska termer, så att en dissident kan övertalas
att sjålv tro att han år mentalsjuk.” Slut citat.