Month February 2026

Ur Den destruktiva människan av Erich Fromm

Ingvor Sabina Le John

Ett samhälle kan inte handhas av schizofrena, särskilt inte ett stort och komplicerat samhälle. Men det kan mycket väl skötas av människor som lider av en låggradig schizofreni. De är fullkomligt kapabla att åta sig för samhället nödvändiga funktioner. Sådana människor har inte förlorat förmågan att se “realistiskt” på världen, om vi därmed menar att förstå uppgifterna på ett intellektuellt sätt, så som de måste förstås om man skall kunna handskas med dem på ett effektivt sätt.

De kanske helt har förlorat förmågan att uppleva saker personligt dvs subjektivt och med hela sin själ. En fullt utvecklad individ kan t ex se en ros och uppleva den som varm eller till och med brinnande (om han formulerar dessa känslor i ord kallar vi honom för diktare) men han vet också att rosen – i den fysiska verklighetens värld – inte värmer som elden gör.

Den moderna människan har förlorat förmågan till subjektiv upplevelse och upplever världen endast i förhållande till det sätt på vilket den kan utnyttjas praktiskt. Men denna defekt är inte mindre svår än den som utmärker den så kallade sjuka människan, som inte kan uppleva världen “objektivt” men som har kvar den andra mänskliga förmågan att uppleva personlig, subjektivt, symboliskt. 

Normalitetens psykologi övergår sällan till svårare former av psykisk sjukdom, därför att samhället skapar ett motgift mot en sådan försämring. När patologiska processer blir ett socialt mönster, förlorar de sin individuella karaktär. Tvärtom känner sig den sjuke hemmastadd med alla andra som lider av samma sjukdom. Hela kulturen är adapterad till detta slag av patologi och ordnar möjligheter att tillfredställa de patologiska behoven. Resultatet blir att genomsnittindividen inte upplever den avskildhet och isolering som den helt schizofrena människan känner. Hon känner sig väl till mods bland dem som lider av samma deformering.

Det är den fullkomligt friska människan som känner sig isolerad i det sjuka samhället – och hon kan komma att lida så mycket av sin oförmåga att meddela sig med andra att det är hon som blir psykotisk. 

Ur “Den destruktiva människan” av Erich Fromm. 1973. Natur och Kultur 1976 s. 386-387 

En bussresa hem med stopp i Älmhult

Ingvor Sabina Le John

Nästa morgon klockan nio satt jag på bussen mot Vetlanda. Strax före hade suttit mamma och jag på caféet på Centralstationen i Malmö och druckit en kopp kaffe. Längtan slog igenom mig och jag ville bara att vi skulle ta båten över till Danmark och sedan flyget vidare till Paris. Det stred i mitt hjärta av en sådan outsäglig längtan dit att jag blev som förlamad. Jag satt där bara tyst och hörde högtalaren annonsera om avgångar och såg människor runt mig röra sig än hit och än dit. Jag ville bara ta ett djupt andetag och resa mig upp och försvinna för alltid från Sverige. Sverige är inte mitt land och svenska är inte mitt språk.

Men så satt jag där igen på bussen tillbaka till Vetlanda och snart kom separationsångesten.. Jag tycker att det är jättekonstigt att en människa som synts flera dagar (Märta) hux flux inte syns längre. Jag vet ju i tanken att hon finns men i och med att jag inte ser henne så finns hon inte riktigt längre eller jag är inte riktigt säker på det (säkert fyraåringen i mig) men så vet jag att jag snabbt kan ersätta det ansiktet med ett annat bara jag hittar ett tillräckligt öppet ansikte. Jag börjar prata med en tjej som ska till Finland och besöka sin far som ligger för döden där. Bussen skumpar fram genom Skånes landskap. Det är bara hon och jag på bussen förutom chauffören. Medan vi pratar stiger en fruktansvärd skräck upp ur min nacke och jag känner hur den invaderar hela hjärnan. Jag tänker: snart är du hemma, du sitter bara här på bussen och så är du snart hemma. Jag försöker att inte tänka på min skräckslagna ensamhet i lägenheten som jag nyss flydde ifrån. 

Sedan händer följande: Bussen börjar krångla och det blir mycket varmt. Chauffören ringer och ringer för att få hjälp. Stannar och går ut och ser att fläktremmarna är av. Ringer vidare och åker in till olika verkstäder för att få hjälp, men ingen kan hjälpa oss. Ytterligare en dam stiger på. Hon ska till Linköping och så ytterligare en gammal dam som ska till Växjö. Nu måste han stanna mitt på vägen för motorn håller på att koka: den är uppe i 120 (ska vara 90 ) Han blir lotsad via telefon till Atteviks i Älmhult dit vi masar oss i mycket sakta tempo.Väl där är tjejen som måste med färjan till Finland samma kväll nervös. Den gamla damen säger att stambanan går ju förbi Älmhult och det är nog bättre att hon tar tåget upp. Då har hon inga pengar och chauffören har inte ett öre med sig för eventuella utlägg. Dessutom klarar han inte av situationen, han vet inte hur han ska göra med något . Jag ser hans handlingsförlamning och jag börjar handla.Jag säger till tjejen att jag lånar henne pengar så hon kommer med tåget. Så går jag in på Atteviks och får låna en hyrbil och så kör jag henne och den gamla damen till stationen och där tar vi reda på tågtider och det finns ett tåg som stannar kvart i två och är i Stockholm i tid innan båten ska gå. Hon saknar 200 kronor för att klara biljetten. Jag ger henne pengarna utan att tveka och hon skriver upp mitt personkontonummer för en insättning senare. Jag letar fram en tågtid till den gamla damen. Om en halvtimma går ett tåg till Växjö. Men så backar den gamla damen och vill med tillbaka till bussen.

På stationen fanns en pizzeria och klockan var nu halv ett. Vi bestämde oss för att äta något innan vi åkte tillbaka till bussen. Så hux flux fann jag mig sittande på Älmhults station med en stor hamburgare i handen tillsammans med en gammal dam som berättade hela sitt liv för mig. Hon hade haft en mor som mobbat henne hela livet och hon hade gått i terapi inom S:T Lukasstiftelsen och sedan gift sig och skaffat tre fosterbarn. Hux flux medan vi satt där och glufsade och pratade kom ett skrattanfall över mig och jag skrattade åt mig själv och min panikångest (som var i full blom hela tiden) och åt hela livet som var så absurt. När vi kom tillbaka hade chauffören äntligen bestämt sig och hade skickat efter en ny buss från Perstorp. Det skulle ta en timma innan den kom.Jag gick in på verkstaden och började prata med några killar som jobbade där och så dök en åkare upp och så blev i stående och diskuterade dagens underhåll på bussar och bilar. Han chauffören verkar inte må bra, sa han. Nä, sa jag han fick handlingsförlamning en stund.

Sedan kom den nya bussen och två timmar efter schemat kom vi fram till Växjö. Vinkade av den gamla tanten och så fortsatte chauffören, polskan från Linköping och jag norrut. Polskan och jag diskuterade kulturkrockar och hon berättade hur hon fått lära sig att inte vara så öppen och spontan när hon kom till Sverige för trettio år sedan och hur hon blivit tyst och inåtvänd här men nu på senare år tagit tillbaka sitt naturliga mönster igen.Svenskar är inbundna töntar, sa jag. De är nog snälla men de är obegripliga att förstå sig på. -Men du är väl svensk, sa hon. Javisst, sa jag, men ändå inte. Jag kan inte förklara varför, sa jag, men jag kan inte identifiera mig med svenskheten. Förklara det. Förklara det.

 Nu ville chauffören vara med och prata och vi hamnade på religion och han var verkligen insatt på något sätt i ämnet så till slut frågade jag honom om han var kristen. Då hade han tillhört Jehovas Vittnen i 20 år men gått ur förra året för att han insett att de inte talade sanning. Efter 20 år, sa jag förvånat !-Ja, sa han.-Stackars dig, sa jag då måste du vara i totalt kaos nu. -Ja, sa han, men jag vägrar att tro att jag bara är på jorden för att äta sova och dö. Då satte vi igång en diskussion om det som inte tagit slut när vi dundrade in i Vetlanda utan jag höll aldrig på att komma av bussen för han ville inte åka vidare förrän han sagt allt. -Jag har inte bråttom till Linköping, sa polskan. Till slut avrundade jag det hela ändå och tyckte att det var dags för honom att åka vidare mot Stockholm och så travade jag över järnvägsspåren med mina kassar.. Vilken resa!!

Ett doptal jag skrev en gång på 90-talet

Ingvor Sabina Le John

Kärleksmötet 

Alla har säkert med sig den upplevelsen i livet av hur det känns att inte känna sig välkommen. Vi vet alla hur viktigt samspelet är mellan den som kommer och den som tar emot. Den som kommer lyssnar efter signalen, blicken, ordet, gesten som ska säga: Välkommen, här kan du känna dig lugn, du är accepterad här hos oss.

På detta första möte vilar fortsättningen. Hur reagerar en människa som inte är säker på hur detta möte utföll? Kanske med dåligt självförtroende: vad är det för fel på mig? eller med aggressivitet: jag skiter väl i er! eller med prestationsångest:om jag är duktig så blir jag accepterad, eller med ensamhetskänsla: Jag är inte värd att vara med. Ja, varianterna är många och vi känner nog till dem alla. 

Jag vill påstå att första gången du gick igenom denna process var när du föddes. Du kom från universum med den villkorslösa kärleken som doppresent från Gud och hur blev det? Mötte du någon annan med samma inställning? Bara indirekt kan du svara på den frågan, processen minns du inte, men hur mår du idag? Gäller den accepterande kärleken i botten eller blev det ett krig? För det barn du en gång var bär du med dig intill dina sista dagar. Upplevde det barnet ett misslyckat kärleksmöte bär det barnet inom dig på en sorg och en distans. Blev du rädd för kärlekens smärta redan då?

 Ur denna sorg kommer all annan smärta; kroppslig och själslig. Så utelämnade är vi när vi kommer till jorden, så viktigt är detta första kärleksmöte före uppfostrans tid före gränsernas tid. Din smekmånad med jordelivet.. Till dig som ännu går med detta värkande barn inom dig vill jag säga: Kärleken är en sång du en gång sjöng, en känsla du en gång kände, ett språk. du en gång talade men som dog i brist på dialog. Gå mot den kärlekssången igen. Fly inte undan smärtan. Förlåt dem som inte kunde möta dig i dörren till Livet. De hade gjort det om de kunnat, om de själva inte varit så rädda för kärlekens smärta. Det fattade du inte då men nu!

Lyssna på första versen ur en dikt av Ylva Eggerhorn: 

Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken ett namn som följer dig nu när du går Din ensamhet har stränder in mot ljuset Var inte rädd.i sanden finns det spår. Psalm 256.