Min bror kommer på besök till Malmö. Vi bestämmer oss för att ta en tur till Danmark och titta på när flygplan lyfter och landar på Kastrup.

En förmiddagen gav vi oss iväg med pendeln från Östervärn station. Resan till Hyllie gick enligt planen. Konduktör som lade ut ramp åt min rullstol så korrekt. Vi klev av i Hyllie för att byta till Öresundståget.

Nu började problemen. Första tåget lämnade oss på perrrongen. Ingen konduktör dök upp och hjälpte oss ombord. Vid nästa tåg dök inte heller någon konduktör upp och ett antal passagerare ryckte in och lyfte mig ombord.

Så for vi över Sundet. Vädret var halvhyfsat. Så var vi framme i Kastrup och skulle gå av. Vilket var helt omöjligt då dörrarna på avstigningssidan var avstängda. Stående folk började fly genom tågkupéerna för att hinna med sina flyg eller möta ankommande. En ung kille skulle gå på sitt skift på Ryan Air som steward.

Kvar blev de som skulle vidare – och jag i min rullstol. Min bror banade sig framåt mot tågets framända och hittade konduktören i sin hytt. Varför kallade ni inte på mig, muttrade han. Hurdå, undrade min bror. Det finns ingen knapp där vi är. Den satt visst vid en toalett i andra änden av vagnen visade det sig.

Så kommer min bror stövlande med konduktören i släptåg. Han får inte heller upp dörrarna. En mamma med barnvagn börjar få panik. Till slut lyfter hon upp den två trappsteg in i den trånga gången i vagnen och försvinner.

Nu ser vi den vägen som enda lösningen för mig också. Jag ställer mig upp och tar mig upp de två trappstegen till kupén. Några lyfter upp min rullstol efter mig. Då fastnar den i brandsläckaren så min bror river ut den från under ett säte.

Nu kan vi med nöd och näppe rulla framåt med många krockar längs sätena. Gången är extremt smal. Väl framme vid den andra utgången inser vi att det är två trappsteg ner till perrongen. Mina hjälpänglar lyfter ner mig till perrongen. Öresundståget kan äntligen börja rulla. Vi vinkar och folk vinkar tillbaka genom fönstren när de far vidare. Minst 10 minuter försenade.

Nu är vedermödorna över, tror vi..

Efter lunch på ett café på terminalen och med en dyr nota för två kaffe och två smörgåsar och ha åsett kära återseenden mellan mötande och ankommande, letar vi efter busskylten och hamnar till slut på 35:ans hållplats mot Dragör.

Danska bussar har elektriska ramper som åker ut. Första bussens ramp fungerade inte. Han åkte vidare. Nästa buss kom. Nu blev jag återigen ombordburen av medpassagerare. Vi börjar färden mot utsiktsplatsen för flygspotting. Flyvergrillen. Men väl i Dragör säger chauffören att det är fel buss. Han ska inte runda flygplatsen utan ta en annan rutt. Vi går av.

Nästa buss har fungerande ramp. Vi rundar Kastrup och närmar oss terminalen från andra hållet. Vi stiger av vid Amager Landevej och hör flygmotorer brumma i närheten.

Vi går mot det hållet och ner en återvändsväg. Där ligger Flyvergrillen vid ett stängsel. Vi ser flygplan passera accelererande. Jag uppslukas av situationen och tillsammans med andra ropar jag ”lyft”. Min bror säger att jag var den enda som skrek det.

När vi är nöjda ska vi ta bussen sista biten tillbaka till terminalen. Då visar det sig att det är byte av buss halvvägs denna korta sträcka. Vi väljer att åka hela flygplatsen runt igen, tillbaka samma väg.

Vi ser andra bättre spottingpunkter som man bara kan nå med bil eller cykel. Där ser man planen verkligen lyfta. Det får bli en annan gång!