En dag i Köpenhamn – “50” år senare

I min ungdom, på 70-talet, liftade vi till Köpenhamn och hängde på Ströget och inne på Tivoli. Till påsken 2019 gör jag samma resa igen.

På Tivoli känner jag igen mig från förr; det är samma byggnader i stort och det danska folket sitter godmodigt på sina uteplatser och pratar. Lite “danskt gemyt” finns allt i luften än. Plötsligt minns jag wienerbröden till frukost på Hovedbangården..

Efter en runda sätter jag mig på en av Tivolis många restauranger och spisar lunch.

En man vid ett annat bord muttrar något om “an old spinster”.. Att leva tills man dör, verkar bli allt omöjligare ju äldre man blir.. man ska puttas ut till den mentala ättestupan..

När jag känner mig klar med Tivoli går jag ner mot Ströget.

Är det inte gatuarbeten hela tiden överallt i Köpenhamn! Rådhusplatsen ser mest ut som en byggarbetsplats. Och det gjorde den förra gången också jag var där.

Utanför rådhuset står en imam och skriker med Koranen i sin hand. Några trogna åhörare sitter runt omkring. Jag är innerligt trött på islam i alla dess former.

Jag går in på Ströget; det har tappat stil. Fullt med billighetsaffärer som säljer klänningar för 100 kr styck. Det kunde vara Värnhemstorget.. Känslan av internationell atmosfär och kosmopolitiskt stad är borta. Folk flanerar inte längre i den avslappnade takten som förr. De tränger sig fram och förbi varandra på ett ensamt sätt utan att vilja se varandra. Inget hör ihop längre. En era är över.

Rådhusplatsen

En bit ner på Ströget söker jag upp platsen där folk brukade sitta och spela på “min tid”. Jag minns gatumusikanten som jag blev kär i och höll på att följa med på en Europaturné. Hur min kompis Inger tjatade och sa att vi måste tillbaka till arbetet på måndag… 🙂

Det sitter några musikanter där nu också. Jag slår mig i slang med några av dem och berättar att “här satt jag för “50” år sedan och spelade gatumusik”. Då erbjuder en av dem mig gitarren och jag spelar House of the Rising Sun! 🙂 Han är snäll och tar några kort på mig med min kamera. Tyvärr stannar inga förbigående för att lägga en slant i hans hatt! 🙂

Jag spelar igen på Ströget efter 50 år..

Så går jag vidare för att sätta mig i solskenet på gamla Café Norden med en glassigt dyr kaffe. Som fattigpensionär får denna dag bli en hel semester! 🙂 En gatumusiker spelar även i detta hörn. Jag ger honom mitt visitkort och bjuder in honom till Mässingshornets scener i Malmö.

Kvällskylan kommer, påsken är tidig i år. Jag tar på mig min kappa och går mot parkeringshuset. Ja, att stå där var inte billigt heller men hur ofta gör man en sådan här resa!

Backsippa – pulsatilla vulgaris

Efter vintern är det dags att sträcka ut sig i det skånska landskapet.. och att även veckla ut det invecklade livet i Malmö, där Immigranthuset strax intill redan skapar oro i luften inför sommaren. Ska en kvinna kunna sitta utomhus och skratta i sommarklänning, barärmad, i år också, eller inte? Slaget är inte avgjort än men ingen kan få mig att tro på integration längre – deras kvinnosyn är århundraden tillbaka.

Jag packar min ryggsäck med mat, fika, kaffe och plåster och går ner till Bilchi. Hon står drömmande på sin garageplats i underjorden. Vi susar upp mot vårljuset och jag tänker att jag skulle tagit med mig solglasögonen. Istället har jag långkalsongerna på, liksom tjocktröjan. I mitt inre råder det fortfarande vinter. I min sargade själ – ett ännu större mörker. Kvinnor mot strömmen ska knäckas.

Jag tar 11:an mot Dalby stenbrott och parkerar bredvid andra lördagsturister. Vädret är sol och åter sol – och tystnad: inga polissirener låter var och varannan timme, ingen ur ett Immigranthuset skriker “hora” efter mig. Jag är tillbaka i Sverige jag känner igen: i ett Sverige jag kan koppla av i och inte behöva se mig om när jag går till affären. Sikten här är lång, horisonten finns där under det blå, livet blir kanske som vanligt igen, men – nej, det blir aldrig. Det medeltida kvinnohatet har tärt på mig i min vinterbunker igen. Hur länge ska jag orka i Malmö? Eller jag orkar inte – jag sover mest, tycker jag. Lika barn leka bäst. Vem sa det första gången..

Bilchis tak lyser lika blå som vårhimlen.

Jag stúderar kartan över naturreservatet och försöker måtta avstånden. En halvmil runt?

Så får jag syn på backsippan på kartan! Det är ju jag det! I min släkt har alla ett blomnamn sedan en förfader, präst på Öland, som skrev Ölands första flora på 1800-talet. Finns hon här! Jag tar det som en symbol för att också jag får plats en stund innan det är dags att åka till Malmö och bli “nertrampad” igen.

Backsippa – pulsatilla vulgaris

Jag möter en joggande kvinna från Stockholm som beskriver området. Hon talar om omgivningarna som hon har kommit att älska: alla naturreservaten, den underbara byn Torna Hällerstad som jag bara måste besöka och dricka en kaffe i innan jag åker hem. Vi slår följe en bit. Hon får mig att komma ur mitt Malmöskal: jag blir den jag egentligen är: glad, pratsam, öppen och social. Flyktbehovet startar inom mig: bort från Malmö.. men alla försök att slå rot någon annanstans har hitintills misslyckats och jag har tvingats återvända gång på gång. Jag kuvar flyktkänslan denna gången med.

Vi tar avsked och jag vandrar vidare. Nu är jag uppe på rullstensåsen och ser Bilchi blänka i solskenet långt borta. Solen bränner och jag tar av mig vindjackan, rullar ihop den och stoppar den i min engelska ryggsäck – ryggsäcken jag bar under 10 år över de engelska kullarna, långt före jag visste vad Malmö var.

Jag hoppas att jag ska glömma Malmö och allt som hände där som en ond dröm. En dag ska jag glömma Malmö. Jag lovar mig det. Efter någon timmas vandring, där andra vandrare glatt hälsat på mig, sätter jag mig på en sluttning och tar fram matsäcken. Kaffet har hållit sig varmt. Jag vilar mina ben. Hur långt ska jag orkar denna första vandring i år?

Efter lite mer vandrande kommer jag till en hög med stockar. Jag ställer mig och räknar årsringar på ett av de fällda träden. 65 år! Precis lika gammal som jag! Den kanske planterades samma höst jag föddes. Jag sänder den en sorgsen tanke: nu blir du kaffeved hos någon.

Lite längre fram sätter jag mig och dricker mer kaffe vid en ensam sten.

Landskapet är kuperat här. Jag känner mig som i Somerset igen och pustar uppför en backe. Jag träffar en kvinna som är ute med en dalmatiner. Hon säger samma sak: det här landskapet känns mer engelskt än skånskt, eller hur? Hon bor i ett korsvirkeshus mitt i naturreservatet. Vilket välsignat liv! Nära naturen och långt bort från “the maddening crowd” som Dorsetsonen Thomas Hardy sa om London på sin tid.

Jag räknar ut att jag har gått en halvmil av Skåneleden denna eftermiddag, så mycket kvar att göra! 🙂 Ja, det får bli en annan gång.

Kvälldiset börjar komma. Jag känner hur mycket bättre jag mår i min sargade själ. Tänk om jag skulle kunna hitta en plats på landet för min pulsatilla vulgaris igen. Tänk om..

Uppdateringar vid Immigranthuset sommaren 2019:

Summer incident 1: it is the first day of summer and I wear a Swedish summer dress in the garden. Immediately a banging starts from a window in the Immigrant house opposite. Last summer that family banged their window 4 times a day towards Swedish culture. Women should be indoors, not outdoors in a garden showing skin.

Summer incident 2: Two black teenager boys and a brown one come out from the Immigrant house. They see me sitting in the garden reading, drinking coffee. They immediately start doing the clapping as when you want to scare someone away. They laugh and walk away.

Melankoliska rum – Karin Johannesson

Otroligt lärorik bok om ” känslolivet mörkare sidor” och dess historia: Augustnominerad som bästa fackbok år 2009. Melankoliska rum av Karin Johannisson.
Är du en 1700-talsmänniska, 1800-talsmänniska eller 1900-talsmänniska? Är du hypersensibel, gråter öppet är du högsta mode på 1700-talet, utverkar du känslokontroll intill neuros är du en perfekt 1800-talsmänniska eller ger du efter för dina egna begär i de flesta lägen, då är du en normal 1900-talsmänniska där hypersensibiliteten har förskjutits till sjukdom och kontroll blivit mossigt.

Citat

”Alla landsortsbor avskyr varandra. Eftersom de är ovana vid nöjen har de blivit förhärdade och avogt inställda mot allt sådant – dumma, av brist på tankar – själviska av brist på sällskap. Det finns inget gott att få på landet, och om det skulle finnas, skulle de inte låta dig få del av det. En människa som lämnas åt sig själv utvecklas snart till en mycket obehaglig person. Okunnighet är alltid svår att ha att göra med men lantlig okunnighet är outhärdlig.  William Hazlitt 1778-1830 litteraturkritiker i London                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                

Inser man att det finns mönster i samhället som gör att kvinnors liv snävs in, då är man feminist, sade Leijonborg och hänvisade till en gammal liberal husgud, nämligen John Stuart Mill som han citerade: “Vi vet inget om vad män och kvinnor förmår förrän vi behandlar dem lika. Ingen klass är så förtryckt som kvinnorna”.

Stockholm är en stad som är ett landskap: gleshet och rymd, slutna fasader, något lätt antiseptiskt.Paris däremot är förtätning och närhet, påträngande dofter, utan markerad gräns mellan inne och ute: en kropp.Därigenom- och genom mängden människor- uppnås den kritiska massa som så intensivt ger en känsla av rörlighet och förutsägbarhet. John Sundkvist, SvD.

Buddhismens utveckling i Indien visar att en djuplodande och inträngande intellektuell utforskning av verklighetens innersta natur kan kulminera i, eller åtminstone möjliggöra ett kvanthopp bortom förnuftet.Faktum är att detta är en av vägarna till upplysning på individuell nivå.I den tibetanska buddhismen kallas den VÄGEN UTAN FORM eller PSYKETS PRAKTIK.Vägen utan form föreskrivs människor människor med intellektuell läggning.Den fysiska vetenskapen följer en liknande väg.S368 De dansande Wu-Li mästarna av Zukov

Det som räddar oss är den mängd kärlek vi fått, det är vår hållbarhetsreserv.

Svetlana Aleksijevitj

Vad händer när strålkastarljuset riktas emot dig?-Äsch, det gamla vanliga, småländska.Att man inte ska göra sig märkvärdig, att man skickar någon annan att hämta kakor vid kaffebordet först för ” inte ska väl jag”..Dramatenchefen Ingrid Dahlberg 

David Bodanis

TITEL: E=mc2

David Bodanis

Nordstedts Förlag 2001

365 s.

Detta är inte mindre än en populärvetenskaplig biografi över världens mest kända ekvation.

David Bodanis, författare och lärare vid Oxford universitet, har följt ekvationen både bakåt och framåt i tiden som vid släktforskning.Resan börjar i 1600-talets Europa , vi möter män och kvinnor som ägnat sina liv åt vetenskapen, passerar Einstein 1905 och slutar med konturerna av den nya fysiken.

Om Einstein skriver författaren:

“Föreställ er att ni kan konstruera en skimrande kristallisk modell som är så liten att den ryms i er slutna hand. Öppna handen och se hela universum växer fram i all sin lysande prakt.Newton var den förste som gjorde detta, redan på 1600-talet.Han formulerade ett fullständigt system för världen som kunde beskrivas med blott en handfull ekvationer, men som samtidigt innehöll reglerna för hur man kan skapa hela världen. – Einstein var den andre.” (S.98-99)

Vi får på ett thrillerartat sätt följa hur bit läggs till bit i det stora puzzlet på väg mot ekvationens upptäckt och framtida användning. Spänningen hålls konstant hög.50 år blir en halv rad i boken medan kritiska språng berättas ingående och med stor fascination. Fast nog kunde författaren nämnt antalet omkomna i Hiroshima..

Bodanis berättar också om det samhälle en nytänkande människa möter.Den etablerade, bekväma sanningen utnyttjar prestige, äregirighet, avundsjuka, kvinnohat, rasism och religionsstrider för att tillintetgöra det hotande. Einstein framstår som undantaget som bekräftar regeln..moral och intelligens går inte automatiskt hand i hand.

Författaren berättar också om kvinnliga forskares vedermödor. Han citerar Emilie du Chatelet, kvinnlig forskare på 1700-talet, med bl a Voltaire som älskare:” Om jag vore kung…så skulle kvinnorna vara mer värda och männen skulle få något nytt att efterlikna”.(s.245)

Boken avslutas med en kort genomgång av Einsteins allmänna relativitetsteori där han gör ytterligare språng på den mänskliga insiktens väg.Han mottar nobelpriset 1922 för sina insatser.