Jag bestämde mig tidigt under resan för att samtala med människor vid varje campingplats, vid varje hotell, på varje café för att se vad de tänker på bortom sin mobiltelefon. Och svaren blir ganska enhälliga: den allt ökande ensamheten tär på människor, man oroar sig för barnens framtid och klimatet.

Trots att det är någorlunda postcovid-tider denna sommar 2022 har inte sommarstämningen kommit igång i Europa; jag pratar med en hotellreceptionist på hemmasemester, på ett café i tyska Husum, som numera bor i Schweiz; “folk håller sig hemma, många av ekonomiska skäl, trots att Schweiz klarat sig ganska bra igenom covidåren”. Hennes hotell är bara till hälften belagt. ”Det är obehagligt tyst” säger hon.

En kväll är jag på en bar i Dijon i norra Frankrike och drack öl med pojkarna där. En kille Yohann och jag satt och pratade. Jag såg direkt att han hade någon Asperger variant. Han var matematiklärare på en skola i närheten. Jag började prata om min pojkvän Christopher i England och han nappade! “Sån är jag med”, utbrast han och frågade efter vad min pojkvän hade. Asperger, sa jag och sedan berättade jag hur jag lärt C att använda diskmaskinen. 20 punkter på väggen: öppna luckan (1) osv. Yohann skrattade gott och kände igen sig.

Jag vågade mig på att träna honom i ögonkontakt, kroppshållning, “small talk” mm. Han var med på noterna hela vägen och några öl senare var han både trött och lycklig. Men han var nervös med andra människor, rädd att bli mobbad. “Bry dig inte om “vanliga” människor, sa jag, “de är bara till för att föda nya människor till människoflocken. Det är sådana som du som uppfinner radion, internet och månlandningen åt oss. Som för civilisationen framåt!” Han tittade på mig en lång stund med häpnad. Sedan gick han ut i livet igen.