En sak är säker: en människa som ingår i en berättelse har en inre plats för sin själ, ett syfte med sitt yttre liv och en väg att gå. Denna berättelse kan vara religiös, politisk, samhällsförändrande eller endast personlig. En sådan människa lever och fylls av energi i utbytet med andra med samma inriktning och mening i det kollektiva avstampet. Vi ger varandra liv.

Sverige hade en sådan berättelse, en saga om ett land som reste sig ur fattigdom till ett av världens främsta välståndsriken. Den berättelsen deltog mina föräldrar aktivt i; deras 1900-tal var en resa från utauktionerade barn på fattighus till dagens adopterade barn från Kina. Det gav en glödande bakgrund till deras personliga liv. 70-talet var i sin tur härligt för oss unga som kom ut då med sin kvinnokamp och önskan om en bättre värld.

En människa kan leva länge på en myt, en släktberättelse, ett lands storhetstid och framtidstro men till slut falnar elden om inte de kollektiva berättelserna byggs på med nya. Utan t ex den religiösa berättelsen att vila i blir det personliga livet som en stor, tom savann på äldre dagar, grubblade den store svenske grubblaren Ulf Lundell efter att ha fyllt 50 år: ”Människan är varken natur eller Gud, hon kan inte gå tillbaka till naturen och hon kan inte nå Gud, men hon skapar sig en uppfattning om Gud för minska den svåra ensamheten. Hur den uppfattningen ser ut beror på vem man är och i vilket samhälle man befinner sig.” Savannen utan stigar, savannen utan slut, utan riktning, bara planlöst gå. Öppna landskap var inte bara något positivt..

Vad innebär denna brist på en formulerad berättelse för framtiden för ett postmodernistiskt Sverige av idag med en stor invandring från helt andra slags kulturer? Vad för slags ram kan vi erbjuda dem att smälta in i om de inte redan tillhör den västerländska berättelsen om att Gud inte finns, klassresan är gjord och vetenskapen är sannare än själen? Den amerikanska drömmen finns inte här. Överlever de kanske mentalt endast genom att de fortsatt lever i sina enklaver med sina egna, starka berättelser om livet, Gud och de andra? Samtidigt som svensken tystnar alltmer..

Hamid Zafar ställer därför i GP (18 maj 2020) den helt korrekta och berättigade frågan: Vilken är den svenska berättelsen som integreringen ska vila på? Han skriver: ”Vi bör istället fråga oss varför den svenska integrationen ens fungerar? I ett land som saknar grundläggande mekanismer som gör människor till aktiva samhällsmedborgare bör vi kanske inte vara förvånade över utfallet.”

Johan Hakelius går så långt som att säga att svensken inte ens har någon själ, i Expressen ( 23 maj 2020) Hur märkvärdigt själlös ter sig inte svensken emot omvärlden, säger han. Underförstått att en människa utan själ inte söker någon djupare gemenskap. Det fastslog redan boken ”Är svensken en människa?” av Henrik Berggren och Lars Trägårdh 2014, där man anser att det svenska ensamhushållet av idag har sina rötter i en ensam svensks vandring över tundran.

I oktober 2020 håller president Macron ett långt tal till nationen. Han avslutar med orden: ( en så stor skillnad mellan Sverige och Frankrike! ): “Vi är inte ett individsamhälle. Vi är en nation av medborgare. Det förändrar allt. Vi lär oss att vara medborgare, vi blir en medborgare. Det handlar om rättigheter och skyldigheter.”

Christian Abrahamsson skriver i GP 2023: “Sverige måste vara ett av de svåraste länderna att komma till som invandrare, bland annat på grund av alla oskrivna men ändå järnhårda regler vi håller oss med. “

Där står vi idag, mina vänner. Ett land utan ett egentligt behov av gemenskap, en gemensam saga, berättelse, väg in i framtiden….Gud hjälpe Sverige, utbrister man nästan trots att man har gått ur kyrkan.. Och nu Coronan, blev det verkligen så stor skillnad i ditt privata liv som du twittrar om?

Sydsvenskan