Begrundan

På festplatsen Ekbacken i Skirö i djupaste Småland snubblar jag över några stenar på väg fram mot scenen. Folk börjar samlas för en gemensam stund medan det professionella dansbandet tar paus. Det lokala bandet Coverfunkers ska spela sin lugnande musik : ”vi förstår, vi förstår, sommarens drömmar slog inte in, men ge inte upp!”

Det är första helgen efter industrisemesterns slut. Hela parken ( och parkeringen ..) sjuder av aktivitet. Runt mig snubblar ungdomar fram och tillbaka, hojtande, skrattande, vinglande; en homogen massa av unga människor utan egentliga mål, mer än att oroligt röra sig mellan laserdiscot, öltältet och hamburgerbaren. Det är augustikväll och kulörta lyktor lyser upp det begynnande mörkret runt hela dansbanan där tonerna av Wisex just har ebbat ut.

Vemod kommer över mig; vart tog ni vägen, alla ni familjer med barnvagnar, alla ni äldre som satt och pratade, alla ni yngre som stod i klungor och skrattade åt något? Minnesbilder dyker upp: längs de vitklädda långborden vid kaffeboden satt grupper av familjer och drack kaffe och hade trevligt i pausen, mötte bekanta, släkt och arbetskamrater som gick förbi. Det fanns en social dimension i det hela som tycks ha gått förlorad. Vart tog ni vägen alla ni som befolkade festplatserna med er trygga närvaro och era glada skratt? Vart tog folket vägen, det svenska folket i alla åldrar?

– – – – –

Jag sätter mig i Bluestältet nära Järnvägsstationen i Malmö för att höra kvällens amerikanska bluesband dra sitt första sorgsna ackord på Malmöfestivalens andra kväll. Det årliga evenemanget förnekar sig inte. Staden sjuder av musik, mat och tivoli. Scenen är full av sladdar, gitarrer och mikrofonställ och cowboys. Träbänkarna är fullsatta med festglada folk sida vid sida. Där sitter två äldre ”tjejer” och röker, där står en barnvagn, där sitter farbror och hans kusin ute på vift, två fnissiga ungdomar viskar hemlisar bakom en stolpe, där sitter en hitrest familj, lite ovant uppklädda. Aha, det var hit ni flyttade allihop! Till storstaden försvann ni, allt folk, som en gång nötte dansbanorna på landsbygden. Till storstaden gick flyttlassen och här fortsatte ni livet nästan som vanligt.

– – – – –

Glassen i min hand börjar smälta i det gassande solskenet på Rosengårds Centrum i utkanten av Malmö. Jag är en turist som reser i tiden. Detta är framtiden som har kommit till Sverige för en uppvisning. Förbi mig seglar en stolt beduinkvinna helt dold i sin rosa slöja, två afrikanska vänner går passagen framåt högljutt diskuterande, en bil svänger in mot parkering med fyra nunneklädda damer på väg till supermarket medan arabisk popmusik väller ur dess inre, ett välklätt par med två likaledes alltför välklädda barn promenerar förbi som vore de på hemlandets gata för söndagens uppvisningspromenad, gungande höfter svänger från sida till sida med kubansk stolthet, när väninnor i högklackat skrattande rundar hörnet tillsammans, vid höghusen sitter stora grupper av familjer och släkt ute på gräsmattan och lapar sol och dricker te. Språk blandas med språk, seder med seder, endast de moderna attributen förenar: mobiltelefonen, varukorgen, bilen på parkeringen. Min glass smälter i solen medan jag begrundar. Var föds nästa “Vilhelm Moberg” som ska berätta om de nya ”Sverigefararna”.

Den nya familjen kommer! Alla gamla kulturgränser blir historia..Inte längre östgöte mot smålänning, inte längre svensk mot danska Skåne, inte längre Norden mot Europa, inte längre vita Europa mot kolonialvärldens färgprakt, inte längre kristen mot muslim, inte längre män mot kvinnor, inte längre västerländsk rikedom mot österländsk fattigdom. Jorden kommer att snurra i frigjord kreativitet med den nya spräckliga familjen som kommer.