Profeten Muhammed föddes ca 570 e. Kr i staden Mecka i släkten Quraysh. Vid denna tid genomgick livet där en stor förändring från fattigt nomadliv, där hederskodexen påbjöd att ta hand om varandra, till bofast stadsliv som köpmän där individualismen spirade.

Följande utdrag är ur religionshistorikern Karen Armstrongs bok ”Muhammed” (1992 Bokförlaget Forum AB) utgiven av Månpocket 2004.

”I början av 600-talet hade deras (Quraysh) välstånd nått långt utöver vad de hade kunnat drömma om i sin nomadiska ungdom. Naturligtvis betraktade de rikedomen och kapitalismen som sin räddning. Den hade räddat dem ur en tillvaro fylld av faror och elände och gett dem en närmast gudalik trygghet. De var inte längre hungriga, inte längre plågade av fientliga stammar. Pengarna började få ett nästan religiöst värde för dem, som vi snart skall få se. Men en aggressiv kapitalism var knappast förenligt med stamtänkandet och den gamla gruppmoralen. Av naturliga skäl uppmuntrades i stället individualismen och den ohämmade girigheten. De olika familjerna tävlade ursinnigt sinsemellan och hade i Muhammeds barndom delat upp sig i tre stora block. Vissa av de svagare klanerna, inklusive Hashim där Muhammed var född, hade inte lyckats lika bra som andra och kände att de hade tvingats dra det kortaste strået. I stället för att dela lika på välståndet enligt gammal beprövad stammoral byggde enskilda personer upp en egen förmögenhet. De trampade på änkors och faderlösas rättigheter och tillskansade sig deras arv. De brydde sig inte om stammens svaga och fattiga, som den gamla normen föreskrev. Det nya välståndet hade kapat banden till de traditionella värderingarna och många qurayshier som inte varit lika framgångsrika kände sig underligt bortkomna och desorienterade. Självklart var de mest framgångsrika köpmännen, bankirerna och finansmännen förtjusta över det nya systemet. Energiskt, med en närmast religiös nit, lagrade de allt större kapital. Nomadlivets armod låg futtiga två generationer bort, och eftersom de menade att räddningen låg i pengar och materiella ägodelar, ville de ha så mycket de kunde få tag på. I den yngre generationen blev däremot många allt mer desillusionerade. De tycks ha letat efter en ny andlig och politisk lösning för att komma till rätta med stadens oro och missnöje.

Det sägs ofta att islam är en ökenreligion, vilket inte är sant. Koranens budskap har visserligen påverkats av traditionell stametik, men det var invånarna i Mekka som först tog emot den nya religionen, och det skedde i en atmosfär av mördande kapitalism och storfinans. Liksom alla stora bekännelsereligioner och Greklands klassiska filosofiska rationalism är islam ett stadens barn. Alla vi, som har fått lära oss att betrakta en världsfrånvänd Jesus från Nasaret som själva sinnebilden för vad levande tro heter, kan uppleva detta som märkligt. Vi väntar oss inte att en profet skall träda fram i Londons city eller på Wall Street. Men hinduismen, buddismen, jainismen och konfucianismen uppstod alla på marknadsplatsen. De grekiska filosoferna undervisade på agora och Israels stora profeter predikade i städerna på den tid då israeliterna höll på att lämna nomadlivet. Alla de ovannämda stora världsreligionerna har utvecklats i en stadsatmosfär, mot en bakgrund av livlig kommers. Det har skett i en tid när köpmännen började rycka åt sig en del av den makt som förut legat i händerna på kungar, aristokrati och prästerskap. Det nya välståndet gjorde att människor fick upp ögonen för skillnaden mellan fattiga och rika. De grubblade allt mer över sociala rättviseproblem. Alla stora religiösa ledare och profeter hade tagit upp dessa frågor och lämnat sina tydliga svar. I början av 600-talet, när alltså Quraysh och andra var i färd med att lämna nomadlivet och i stället började märka av det bofasta livets sociala problem, då kom islams profet med ett nytt budskap. (s 68-69)