Med en apelsin i ena fickan och en banan i andra, sätter jag kurs mot bergen. Mina vandrarkängor trampar vant stigen fram i Somersets böljande natur. Det är ett underbart septemberväder; ljusgula mattor av skördade fält lyser längs vägen. Jag andas in den klara, höga luften och är beredd på min uppgift.

I The Times har jag nämligen läst en intressant artikel om lycka. En forskare vid namn Mihaly Csikzentmihalyi (!) har ägnat hela sitt liv åt att finna ut vad som gör en människa lycklig. Över 10.000 personer har deltagit i hans empiriska forskning under åren. Efter trettio års arbete och 18 böcker anser han sig ha kommit fram till svaret.

Han säger att lycka är något helt annat än vad folk i allmänhet strävar efter. Det är inte något man köper, inget stort som händer en. Det handlar inte heller om ett överflöd av materiella ting men det finns en undre gräns. Livets nödtorft måste man ha.

En av de komponenter som ingår i hans lyckobegrepp är ordet koncentration. Intensiv koncentration på en uppgift, i samband med att uppgiften är på en lagom svår nivå dvs lagom svår för just den personen, kommer att som slutresultat ge LYCKA.

Uppgiften ska också vara något man själv valt och vill göra för sin egen skull. Beundran och uppskattning av andra får inte vara motivet.

Så fort som uppgiften känns för lätt, måste man söka nästa nivå för att uppleva lyckokänslan igen. Kanske göra uppgiften snabbare eller mer utvecklad. Men det handlar om att ständigt gå vidare. Ibland handlar det om att helt byta uppgift för att matcha ett nytt skeende i ens liv.

Paradoxalt kommer lyckan efter det att man har fullföljt uppgiften skriver han; när bergsklättraren tittar ut över landskapet, när boken är skriven, när tavlan är målad osv.

Så nu är jag på väg genom det engelska landskapet för att testa hans teori…

Jag älskar att vandra. Jag älskar Cadbury Castle´s vyer ut över Black Valley likaväl som Dunham Hill´s. Så jag ska vandra upp till båda topparna på samma resa.

Det är min uppgift.

En timme senare sitter jag i lä  på Cadbury Castle´s sydsida och äter min apelsin. Vandringen var hård i uppförslutet men inte för svår. Jag känner trygg tillfredsställelse över att jag klarat det så bra. Min blick vandrar över till den andra toppen. Där är mitt slutmål..

Efter en stunds solande vandrar jag nerför berget på andra sidan och börjar röra mig mot Dunham Hill. Kroppen är nu tröttare men fortfarande stark. All min koncentration ligger i att klara nästa topp.

Passagen mellan topparna löper på plan mark längs landsvägen och ger mig lite andhämtning.

Sakta börjar uppförslutet ta tag i knäna igen men jag kämpar på och tänker på mitt mål.

Landskapet sjunker undan återigen en gång och jag känner den fria luften runt mig. En fårahjord tittar förstrött på mig när jag lite andfådd passerar dem

.

Plötsligt är jag framme! Jag ser långt åt alla håll och jag tittar tillbaka mot Cadbury Castle. Nyss var jag där och nu är jag här!

Jag lägger mig raklång i gräset och tittar upp i himlen.

En lyckokänsla väller upp i mig och jag skrattar! Jag gjorde det!

Jag sätter mig upp, äter min banan och tänker att Mihaly Csikzentmihalyi, han hade rätt han!