Mormor Ruths självbiografi

Skolklockan kallade och alla samlades. Flickorna på ett led och pojkarna på ett framför den stora trappan.

– Framåt marsch! sa den unga vackra skolfröken som stod överst på trappen. De kommo genom samlingsrummet in i en stor sal där de intogo sina platser. Psalmen ”Din klara sol går åter upp” sjöngs, bön lästes och så var första dagen börjad.

En del mödrar hade fått stanna kvar hos sina barn men när ett par timmar hade gått lämnade de skolan. Ruth var begåvad med ett friskt och glatt humör och hon tyckte allt var så intressant och roligt. Sitta och äta middag med en hel rad flickor det var en upplevelse ensam som hon alltid varit där hemma. Det var en glad Ruth som kom hem den eftermiddagen.

– Du mor, sade hon, geten får inte gå lös imorgon, då går hon säkert med mig igen och det tycker nog inte fröken om.

Men nästa morgon gick katten med men bara så långt som stenmuren räckte för han gick uppe på den. Vid Storgården kom Stina och Greta och de pratade i munnen på varandra om allt nytt som kommit in i deras liv.

Så efter en tid frågade mor sin tös hur hon trivdes i skolan.

– Jo, svarade Ruth, på timmarna går det bra och fröken är snäll, men på rasterna är det inte alltid så roligt. Jag får inte alltid vara med, jag är ju så fattig och så har jag ju ingen far.” Hur det kändes för Maria kan inte beskrivas men hon bad tyst för sig själv ”käre Herre, låt inte livet bliva alltför tungt för mitt barn för mina synders skull”.

(Efter första klass i Skäfverud börjar Ruth i Sidlandsmåla skola hos Norna Sjöstrand. Norna skriver 🙂

En liten flicka på 10 år inträdde vid vårterminens början i min skola. Hon föreföll djärvt glad men på minsta vis framfusig eller näsvis. Hon hade gått sin första folkskoleklass i Skäfveryd och blifvit flyttad i 2:an. Maken till liflig och glad unge såg jag sällan. Då hon varit i skolan några månader, kom en lördag en ytterst säflig och och beskedlig kvinna, åtföljd av detta barn och efter en vördnadsfull hälsning sade hon: ”Ruth vill så gärna komma till fröken”. Som jag ej är van vid en så sällspord artighet blef jag förvånad men sade helt vänligt, att det var snällt. Så småningom kom det dock fram hvad meningen var. Flickan hade fattat tycke för mig och ville äntligen komma till oss för att att lära sig passa opp litet. Och efter vad vi sedemera fingo veta, hade modern af vänner rådts till försöket. Mer än en gång hade jag blifvit uppmanad att taga någon flicka till hjälp åt mor, som ju är gammal och här var nu ett osökt tillfälle. Men denna lillam fastän hon började räkna upp en hel mängd sysslor, kunde väl ej blifva någon vidare hjälp. Vi lofvade emellertid att tänka på saken till påsk eller hösten. Men var jag till en börjana tveksam, så öfvervanns denna tvekan snart, då det lifliga barnets ögon alltjämt förföljde mig med bedjande blickar och i spänd förväntan, tycktes det.

Slutligen nalkades ögonblicket, då tillåtelsen gafvs och mottogs med ett ”tack så mycket, fröken” och var hon förut glad, så blef det nu jubel, så strålade hennes ögon af glädje.

Det var dagen efter påsklovet, som hon till oss, oaktadt vädret. Modern var med och hade utrustat henne omsorgsfullt med kläder. Flickan blef oss inom kort ett kärt sällskap, treflig och herrskapsaktig.) Slut citat Norna.

(forts.)