Mormor Ruths självbiografi

Dagarna gingo. Väl sörjde Maria den hon älskat så högt, men därför att hon lämnat sitt liv i Guds hand, började hon mer se det ljusa, mörkret flyktade. Hur hade hon inte förut låtit draga sig av dess makt. Hur mången kväll hade hon inte gått ner till den lilla insjön som glittrade fram mellan träden och tänkt så här: ”Bara ett ögonblick och allt är slut.” men då hade tanken kommit ”Kära Lena, inte kan jag göra så här gentemot dig”.

Nu tackade hon Gud att hon hade kraft att hålla ut, solen bröt igenom molnen, när hon skötte sin lilla flicka och sedan Lena, så hon var nöjd. Morgonbönen glömdes aldrig. Lena läste och Maria sjöng ofta sin älsklingspsalm ”Jesus är min vän den bäste vilkens like icke är”. Dagens arbete gick sedan så lätt, för dem alla gick tiden så fort, månad lades till månad och år till år och när vi nästa gång återser lilla Ruth är hon redan fyra år.

Det var en liten älsklig tös som vid farbror Mattis hand vandrade genom skogen. Strax intill huset fanns en stor vacker ekpark och det var Ruths käraste värld. Roligast var det när Mattis gick med henne och satt på en stor sten medan hon lekte i sitt lilla hem. Naturen hade själv byggt ett sådant. Två stora stenar som stodo alldeles intill varandra bildade rum och kök. Stenarna voro beklädda med en stark, fast mossa och blev en fin matta i lillans ögon. Det underliga var att stenarna voro i manshöjd, men det fanns riktiga trappsteg dit upp. Litet längre bort fanns också en sten och den fick vara ladugård. Dit samlade Lillan alla grankottar som hon hittade i skogen längre bort. De blevo stora djur i trädgården. Mycket ofta lekte Ruth här ensam; här växte också fram den stora kärleken till naturen som skulle följa henne livet igenom.

Om söndagarna hade hon liksom en uppgift för egen del. Det var en mil till kyrkan och vägarna så här långt bort stängdes ofta av en grind. Det var besvärligt för dem som åkte till kyrkan att stiga av och öppna, men den grinden som fanns intill Ruths hem stod alltid öppen för kyrkfolket. Det var ingen, som inte såg den lilla flickan som stod och neg och höll grinden öppen och ingen som inte fröjdades i sitt hjärta över att se den stora glädjen när hon fick en 10-öring eller en 25-öring. Men så fick hon leta i gräset efter pengarna, de slängdes alltid från de åkande och kunde hamna långt borta, men hon letade alltid reda på dem.

(Det är troligen vid ett sådant tillfälle som Norna Sjöstrand möter på Ruth för första gången. Norna skriver i sin bok om Ruth:)

Det var under en cykelfärd förbi gården i Fornamåla som jag mötte en nosig sjuårsunge, som helt fräckt hälsade: ”God eftermiddag”. Skulle vara framsagd! Knappast besvarande denna hälsning, som föreföll mig mer än lofligt djärv genom sitt tonfall, omtalade jag den vid min hemkomst för min mor som sade: ”Det var nog Lottas flicka”. Föga anade jag då, att denna fräcka unge en gång skulle komma att bli sängkamrat åt mig och med ömhet omstoppas af min hand.)

Ett annat stort glädjeämne var att farbror Mattis hade lovat att utav de äpplen som föll ner fick hon taga så många som hon orkade äta. Till sjön fick hon följa med men aldrig ensam, mor var så rädd för sjön.. Om kvällarna fick alltid Ruth sitta på en pall vid moster Lenas säng, knäppa sina händer och bedja Gud att taga hand om detta lilla barn och sända en god människa som kunde taga hand om henne när mor inte kunde det längre. Ruth kunde inte fatta orden, hennes lilla värld som hon älskade så högt, rummet där mostern låg, blomsterbrädan vid fönstret där en lilja just slagit ut i all sin fägring, de vita törnrosorna och myrten som var så grön och vacker, en blåmålad kista, dörren som var som en spegel med glasskiva mitt på, så att man kunde stå och se in i det bästa rummet. Där var så vackert och hela hemmet liksom smektes av det blommande äppleträdet. För henne fanns endast denna värld.

(forts.)