Mormor Ruths självbiografi

Det hade blivit vår och Ruth kom glad inspringande till tant Norna.

-Se vad jag har hittat, de första blåsipporna! Ska vi inte gå hem till mor med dem?

– Ja, du kära lilla barn, säger tant Norna, nyss var var farbror Johan här och talade om att mor nu fått gå till ett bättre hem. Hon kan inte glädjas mer åt vårens första blommor men hon önskar säkert om hon kunde tala, att hennes flicka skulle fortsätta och sprida glädje med dem för andra gamla och sjuka.

Så tog tant Norna Ruth i sin famn och sade:

– Nu barn lilla, ska du säga mor till mig, det talade din mor och jag med varandra om och nu ska du inte gråta mer, mor behöver nu inte plågas och lida och vi äga hoppet om ett återseende om vi gå på Guds vägar.

Därför att Ruth redan lämnat sitt hem kunde hon inte känna det på samma sätt som om hon varit hemma hos mor, men det var en blek och sorgsen Ruth som följde mor på den sista färden. Den unge prästen som hon mindes så väl smekte henne och sade:

– Nu ska du bliva en duktig tös och göra din fostermor glädje. Du ser, Gud övergiver inte den som är ensam och vi ska inte glömma honom.

Mor, tänkte Ruth, nu skulle hon kalla tant Norna för Mor, men ännu hade hon inte kunnat göra det, det kändes så obegripligt svårt.

Mor ägde inte mycket av jordiska ägodelar och det lilla som fanns såldes efterhand. Det var endast den blåmålade kistan som Ruth fick behålla och en gammal tavla föreställande Jesus och Maria. Snart skulle också fattigklänningen upphöra, den hade inte varit så grå de sista åren. Tant Netten hade sytt gul kråkspark på den runt hals och armar. Den klänning Ruth nu bar hade sorgens färg och den hade hon fått av sin nya mor. Den bars alla söndagar när hon gick med blommor till mors grav. Ruths far var och förblev borta, aldrig en hälsning sände han hem till sitt barn.

Åter började dagarna bliva som vanligt. Barn grubbla inte så mycket eller sörja så djupt som äldre. Alla voro vänliga mot henne och när hon en högtidsdag fick ett vackert blommigt tyg till sommarklänning, blå blommor på vit botten, då blev hon så glad och slog armarna om mor och sade: Tack snälla Mor! Det var första gången Ruth kallade tant Norna för mor. Norna böjde på huvudet och bad tyst: ”Gud, låt mig kunna fostra detta barn till en god människa.

(forts.)