Mormor Ruths självbiografi

Så förflöto de tre närmaste åren. Om somrarna lekte Ruth med grannens flickor som voro i samma ålder. Ruth bodde i det stora äppelträdet på gården. Det var så stort att man kunde lägga bräder att sitta på högt uppe. Där sutto om sommarkvällarna de tre flickorna och sjöngo den tidens vackra visor: ”Hon växte i torpet vid susande skog””Ifrån landet uti väster tanken glider””Vid Siljans strand” m. fl.

Denna sommar gästades skolhuset av en studiekamrat till mor. Hon fick bara undervisa en termin efter sin examen innan hon blev alldeles blind. Ruth kunde aldrig nog förundra sig över hur tant Lea kunde vara så glad som aldrig kunde se allt vackert och skönt. Men fast hon var blind kunde hon spela orgel, allt vad hon hörde kunde hon sedan spela, sticka kunde hon också, Alla vackra dagar följdes de åt ner till sjöstranden där man badade och drack kaffe och så lästes där högt för tant Lea.

Ruth hade fått sin första bok. Oh, vad hon älskade den! ”Kolarkojan från Siljans strand” Ruth njöt mycket av att skriva och läsa. Tänk alla vinterkvällar då lampan tänts och mor tog fram boken de höllo på med. Där var böcker av Topelius, Runeberg, Selma Lagerlöv: Nils Holgerssons underbara resa beundrade Ruth mest. Där lästes också böcker på både norska och danska: ”Nöddebo prästgård” var så kär. De kvällarna glömde Ruth aldrig, när det byttes vid att läsa och handarbeta. Ruht Hade också en vävstol och vävde band. Vid jularna fick hon bjuda sina vänerr och då lektes och rusades det värre i skolans samlingssal: ringlekar kring den stora granen som nu var lika hög och vacker som en gång Storgårdens.

Mor sade att Ruths vänner alltid voro välkomna både pojkar och flickor och aldrig var Ruth gladare än när hon kunde få med i ringen både mor, tant Netten, gamla sköterskan Kristina och hennes barnbarn Olle. Han var så blyg för alla utom Ruth, hon var som en mor för honom. När Norna Sjöstrand satt och tänkte över sitt liv, tyckte hon att det hade blivit så mycket rikare sen Ruth kom in i hennes liv. Dessa år hade inte enbart varit ljusa, de hade växlat på både glädje och bekymmer. Ruth hade ett stort fel: hon hade inte alltid talat sanning och det var en stor sorg, men Nonra hade talat allvarligt med henne och bestraffat henne också och hon hade till sin glädje märkt, att Ruth nästan aldrig gjorde henne den sorgen mera.

Genom att läsa de goda böckerna tog hon mer och mer intryck av dessa människor. Nu hade Ruth börjat sin konfirmationsundervisning och mor hoppades så mycket att den tiden skulle få stor betydelse för henne. Den händelse som djupt planterade sig i de ungas sinnen under konfirmationstiden, var den händelse var att under denna tid en ung flicka stal ett par skor i en affär. Aldrig skulle Ruth glömma den dagen då kyrkoherden talade med dem om detta. Kamraten ångrade ej sin gärning utan måste bliva bortvisad från vidare undervisning. De fingo genomleva synden i dess verklighet alldeles inpå sig. Kyrkoherdens stora sorg över att inte flickan bad om förlåtelse, då hade ju allt kunna bli gott igen. Detta låg som en tyngd över de unga sinnena, livet blev mer allvar.

Pingstdagen mötte de upp i deh blomstersmyckade kyrkan följda av sin anhöriga. Deras konfiramtionslärare var je samma unga präst som Ruth mindes från sin barndom. Had hade för länge sedan lämnat denna församling för en högre befattning. Deras lärare var kyrkoherden i församlingen, oändligt avhållen och älskad för sitt blida väsen. Ruth har ett minne från en söndag, då mor och varit bjudna till prästgården på middag. Ruth skulle resa bort med tåget och måste gå innan middagen var slut. Kyrkoherden steg upp från bordet och gick efter Ruths kappa och följde henne ut. Han gjorde ingen åtskillnad på en ung flicka och en äldre vän till familjen. Det blir ofrånkomligt så i livet att en kristen som lever i det dagliga förhållandet till sina medmänniskor kärleksfullt i små ting, den är själv en uppenbarelse från Gud. Därför skulle de unga minnas vad han i dag talade till dem och när de alla knäböjde kring altarrunden kändes det som om de varit i himmelens förgård. Till sist gingo mor och Ruth till Marias grav med blommor. ”Stackars lilla mor, som inte fick vara med i dag, men jag tror att du på ett osynligt sätt ser ditt barn”.

(forts.)