Staden som fängelse

Det börjar med att du inte längre trivs i storstaden. Du iakttar förvånat din känsla och undrar: Hur kommer detta sig? Du kom hit av olika anledningar: för att studera, arbeta, förverkliga dig själv eller bara fly undan småstadens små tankar om livet och dess möjligheter och om dig.

Men plötsligt känner du hur staden skaver, gör dig trött, irriterad, får dig att dra dig undan till din dator och dagdrömma om något annat. Du känner dig ytlig och utan tid för egentliga återbesök i ditt inre. Du kanske dricker en öl för mycket för att lugna något som börjar protestera inom dig.
Staden är inte längre din oas, din tillflyktsort. Den har blivit ett fängelse. Du börjar bli en älg i stadstrafik med stigande adrenalin och flyktbehov.
Att ta dig hit till storstaden var inte fel; staden som frihet finns nerlagd i oss som en arketyp sedan länge. Som svenskar kom vi dock mycket sent till stadskulturen, det är först på 1960-talet vi kan säga att de flesta av oss föddes in i staden. I Europa började folk födas in i stadssläkten redan på 1300-talet. Jag minns turisttyskarna som flyttade över till min handduk på badplatsen utanför det lilla samhället i Småland och med panik i rösten undrade: ”Var är alla?”, under det att de upplevde den tomma badstranden som ett hot, medan jag njöt av ensamheten.
Och det är här som jag tror vi hittar svaret på din känsla.
Den svenska själen har fortfarande en koppling till naturen, skogen och tystnaden som är stark. Den svenska själen återhämtar sig på älgpasset, under blåbärsplockningen, under stunderna i naturen, om än bara sittande sida vid sida med grannen i sin campingvagnen under semestern. Och detta med naturen blir det för lite av i storstaden; parkerna känns för trånga, vägen till landet för krånglig, grannarnas buller för nära.
Vi svenskar behöver koppla av från varandra som andra kulturer inte förstår: ”Ni bor i en villa i en småstad och har ändå en sommarstuga en bit bort!”. Den svenska själen får lätt nog av den andre och behöver dra sig undan. Den som inte har ett eremitstuk i själen får det svårt, med ensamhetspanik och en ständig jakt efter distraktioner. När hösten kommer finns det två reaktioner: de febrila studiecirklarna fram till jul eller ensamläsandet i lägenheten. Det är här agnarna skiljs från vetet. Det sanna svenska idealet är att inte behöva någon.

Men genom din tid i storstaden har du börjat ändra mönster. Du har stött på människor som påverkat dig, förändrat dig och skapat ett umgänge av mer kontinental karaktär. Du njuter av puben, restaurangen där du efter berikande samtal går hem något rikare, något mer vidsynt. Du möter hela världen där vid ditt bord. Du får höra om vardagsliv i Afrika, bosniska öden, långtradarhistorier från resor i Norrland, danska historier, polska öden. Du ser människor passera, som valt puben som sitt sociala rum. Möten du aldrig skulle ha fått i din hemstad, på ditt älgpass, på din lingontuva. Men din svenska själ skriker ändå efter vildmarken. Du känner att en del av dig håller på att dö utan den.
Men vad har du att återvända till? En bygd med hög arbetslöshet, utflyttning, en plats där släkten sinat ut och inte längre finns runt dig. Du är nu en av alla svenskar som längtar ”hem”, men hem finns inte längre för utvecklingen går i rasande fart. Vi är snart alla instängda i den stora staden, som i ett tillfälligt gigantiskt flyktingläger.
Så, vad tänker du göra? Ta en öl till och glömma morgondagen eller återvända till landsbygden ändå? Framtidens statistik kommer att visa hur vi reagerade. Staden som positiv arketyp kanske bleknar med varje ny generation som stagnerar här. Kanske återvänder du till morfars stuga och dina yxhugg hörs igen över nejden?
Skicka mig ett kort då och berätta hur du har det därhemma igen. Det kommer säkert fram. Även om jag flyttat.

Sydsvenskan

DET BEHÖVS INTE EN MASSA KLÄDER FÖR ATT “AVSEXUALISERA” KVINNOKROPPEN!

I dagens moderna samhälle möts kulturer med mycket olika koder runt sexualitet, kvinnans frihet och mannens ansvar.
 
I det gamla, svenska bondesamhället med sin mörka kristendomen lades ansvaret på kvinnan; även en våldtäkt kunde vara hennes fel och inte husbondens eller en mans. I det moderna, västerländska samhället har vi hittat tillbaka till en bättre balans, där mannen själv måste kunna styra sin sexualitet och kunna straffas om han inte kan kontrollera den. En kvinna kan idag bestämma när och hur hon vill känna sig sensuell utan att behöva ta ansvar för mannens eventuella reaktioner.
 
I mötet med andra kulturer som kommer till vårt land genom immigration aktualiseras nu den gamla problematiken på nytt men från ett annat religiöst/kulturellt håll. Kulturer med en mycket gammaldags kvinnosyn som möter det moderna, sekulära samhället. Det blir reaktioner och konflikter: okvädesord haglar över bikinisolande svenska kvinnor.
 
För att gå immigranterna tillmötes anpassar sig nu det europeiska, västerländska samhället genom att skicka ut signaler åt olika håll i samhället: London, Paris, Berlin inför förbud mot viss form av sexuell reklam, Holland råder sin anställda att undvika korta kjolar, Sverige inför ”kvinnotimmar” vid svenska bassänger, Tyskland skickar brev till föräldrar där de uppmanar dem att inte låta sina barn klä sig ”utmanande”. De italienska myndigheterna gjorde sig stort besvär för att bespara president Hassan Rouhani från nakenheten bland de antika skulpturerna i Kapitolinska museerna i Rom osv.
 
Är detta rätt väg att gå? Yttrandrefriheten och mänskliga rättigheter har sitt pris. Börjar den beskäras kan den skära bort allt mer tills inget finns kvar. Vem har makt att säga att nu räcker det, nu är det lagom avklätt/påklätt för kvinnor? Och varför läggs ansvaret på den VÄSTERLÄNDSKA kvinnans kropp att vara den som ska anpassa sig i denna nya, sköna multikulturella värld?
 
Det är ju inte kläderna i sig det handlar om. Det handlar om de koder för uppförande som varje kultur har.
Hur gjorde t ex naturmänniskan när hon i forntiden levde utan kläder? Synen av en naken kropp ledde inte automatiskt till en våldtäkt!
Svaret kan vi t ex hitta hos folkslag som fortfarande lever enkelt och naturligt, utan de starka macho-abrahamistiska religionernas sexualfrustation i sina överjag. Den österrikiske beteendeforskaren Irenäus Eibl-Eibesfeldt berättar att kvinnorna hos de sydamerikanska yanomami-indianerna bara bär ett tunt snöre runt midjan som sexuell kod. Med snöre runt midjan – ej naken. Var de tvungna att ta av snöret, reagerade de lika blygt som en västerländsk kvinna som ombads att klä av sig. Några av männen i yanomami-stammen binder fortfarande upp penis i förhuden, men om snöret glider ned, blir de mycket förlägna. Uppbunden penis – ej naken. Där lärs sig alla, både män och kvinnor hur man tittar på varandras kroppar och vilken kod som gäller.
I Sverige kanske skylten ”nudistplats” fyller samma funktion. När hörde man talas om våldtäkt på en sådan plats? Detta synsätt är något som dagens dominerande religioner fullständigt saknar. De abrahamitiska religionerna föddes ur en mycket lokal patriarkalisk stamkultur. Det handlar i modern tid om ett manligt medvetande och ansvar för sitt sexuella beteende, det är inte kvinnan som ska bära ansvaret.
Slutsatsen är att det behövs inte en massa kläder igen för att avsexualisera kvinnokroppen i denna nya tid! Det handlar återigen om att träna de “nya” männen i socialsexuell kompetens.
 

1800-talet tur och retur

(Även tryckt i I DACKEBYGD,  årlig hembygdsbok för Vissefjärda sn)

 Så reser jag till djupaste Småland för att släktforska igen. I år går resan i min mm m Maria Charlotta Petersdotters fotspår. Jag tar den enkla, men längre vägen upp denna gången: motorväg nästa hela sträckan mellan Malmö och Karlskrona. Det blir några timmar med foten på gaspedalen men så är jag snart framme vid den mindre avtagsvägen upp mot Emmaboda och höglandet.
Jag noterar att skogen här uppe ser allt sjaskigare och allt mer stukad ut för varje år jag kommer: kalhyggen avlöses av förbuskade områden. Det svenska kulturlandskapet är ett minne blott sedan korna försvann och skogen köpts upp av storföretaget Timber i Småland. Skogsföretagen som nu förstört ca 44 % av fornminnesarvet (vart sjätte fornminne) i Sverige i sin iver att rensa varje lingontuva för en bit profit, enligt senaste siffrorna på atl.nu .
“Om vi skulle lasta allt timmer som avverkas i Sverige varje år på timmerbilar, som vardera är 24 meter långa, så skulle raden av timmerbilar nästan nå ett halvt varv runt jorden. Så stor är volymen. I dag har vi dubbelt så stor virkesvolym som vi hade för hundra år sedan.” Citat av Skogstyrelsen.se
“Det finns bara en liten spillra kvar av den svenska naturskogen, och inte ens den skyddas i dag. Det gör att hundratals växter, djur och svampar är hotade till utrotning i vårt land”, säger Mikael Karlsson, ordförande för Naturskyddsföreningen.
Jag försöker sluta tänka på rovdriften och koncentrerar mig på att ta in det förflutnas energi som fortfarande hänger som oförlösta moln i luften över det sargade landskapet; berättelser som vill bli hörda, själar som vill komma till ro och gå vidare i livets cykler, röster som vill säga sina sista ord innan de ger upp.
(forts.)

Den grå klänningen

_DSC0222 kopieraFoto: Slott, Ellingsmåla, Vissefjärda. Ingvor Sabina Le John

(Även tryckt i I DACKEBYGD, en årlig hembygdsbok för Vissefjärda sn)

 

DEN GRÅ KLÄNNINGEN

– en berättelse om min mormors mor Maria Charlotta Petersdotter 1856 -1906

När Maria Charlotta väcktes av sin mor Kajsa-Lisa på gården Slott i Ellingsmåla tidigt en morgon, visste hon att det var en mycket speciell dag som väntade henne. Vid sängens fotända stod ett par nya skor; de allra första hon ägt i sitt liv. Skomakaren hade vandrat runt i bygderna för ett tag sedan och fått sig en del jobb. Bredvid dem låg ett par stickade strumpor; en gåva från mor. Vid hennes kudde låg en läspinne av trä; en gåva från far Peter. Med den skulle hon lära sig läsa och skriva i sanden, som användes istället för dyrt papper i skolan. Nu skulle far ta med henne in till skolhuset vid kyrkan och där skulle hon få träffa andra barn från andra delar av socknen. Så spännande! Hon var redo för det nya livet inne i Vissefjärda by!
Maria Charlottas första skoldag höstterminen 1862 blev en vacker dag. Solen lyste över en molnfri himmel. Luften var fortfarande sommarljum. Det fanns en stillhet efter skördetidens slut. Hela landskapet vilade. Hennes far hade följt henne till skolhuset vid kyrkan, där flera andra barn nu hade samlats. Somliga med föräldrar, andra utan. För vissa var det bara ett nytt år som skulle börja. Skolan hade varit igång några år redan trots protester från allmogen. Den tog barnarbetskraft från gårdarna och den måste betalas. Nu uppmanade en barsk mansröst barnen att ställa sig i ett led för ingång. Det var början på ett drillande av de unga generationerna som nu skulle lära sig att lyda och underordna sig den nya makten. Kyrkans dominans hade sakta mildrats under 1800-talet. Nu skulle andra krafter, med det militära som förebild, tukta folket. Det tilltagande proletariatets framväxt under 1800-talet skrämde överheten. Av kritiker kallades skolan för “en moralskola för underklassen.” Kyrkan höll fortfarande sin hand över det hela och influerade skolväsendet till långt in på 1920-talet. Inte för inte, låg skolan strax intill kyrkan..
Far vinkade adjö, smackade på hästen och vagnen vände för hemfärd. En annan dag skulle han lära henne ”tvärsomvägen” mellan Ellingsmåla och Vissefjärda. Så kallades den kortaste vägen mellan två platser. När hon steg in genom träporten och in i klassrummet såg hon pulpeterna stå uppradade som i givakt framför en bastant kateder. Där stod skollärare Johan Trenk i egen hög person. Han var en äldre, rundlagd herre med glasögon och med en genomträngande blick. Framför honom låg två böcker uppslagna: stora och lilla katekesen av Luther. Bakom honom hängde planscher med bokstäver och blomblad. Ett badkar stod i ett hörn. Folkskolläraren hade i uppgift att fostra barnen i både dygd och renlighet. Längst ner i rummet fanns en kamin och en trave vedträn för vintern. Det luktade torrt damm och Maria Charlotta nös till. Läraren kommenderade nu barnen att ställa sig två och två vid sina pulpeter i bokstavsordning efter förnamn. Maria Charlotta hamnade ganska nära utgången och bredvid henne stod en annan ung tös i samma ålder som henne. När läraren gick igenom namnlistan hörde hon bänkkamraten svara: Lena Stina Augustsson, Fledingstorp. De log blygt mot varandra. Maria Charlotta kände inte igen bynamnet. Det måste ligga långt från Ellingsmåla, tänkte hon, kanske kan vi inte leka då. Lite visste hon att hon skulle bli släkt med Lena-Stina en dag, på kanske ett inte så välkommet sätt..
(forts. sida 2)

Botaren “Johan i slott”

_DSC0222 kopiera

Gården Slott, Ellingsmåla, Vissefjärda. Foto: nuvarande ägaren.

(Även tryckt i I DACKEBYGD, en årlig hembygdsbok för Vissefjärda sn)

en berättelse om min mm m farbror Johan Svensson 1814 – 1901

”Då vi rodde över vår lilla insjö till den södra stranden, så kom vi till Slott, där det fanns två gårdar som också tillhörde vår by.” Så skriver Anton Gustavsson från Ellingsmåla om sitt första besök till Slott vid 1900-talets början. Det är dock inte Johan han ska besöka. När Anton kommer roendes bor det andra människor där. Tiden, den ofrånkomliga gästen, har redan varit på besök..
Johan i Slotts saga börjar redan under 1800-talets andra decennium och berättar om en man som blev botare, förlorade sin släktgård från 1500-talet och stod inför tinget för felbehandling. Han hjälpte dock många människor. Han trovärdighet visade sig bl a i att hans medikament fortfarande såldes på svenska apotek 30 år efter hans död. Men – låt oss ta det hela från början…
Till denna trakt kom de första bebyggarna redan för 5000 år sedan. De följde Lyckebyån upp från Blekingekusten och bosatte sig längs åns dalsidor. En sak vet vi säkert. Det landskap som mötte nybyggarna var skog. Från norr till söder, från öster till väster, så var dalen en enda ofantlig skog. Det skapades ett speciellt släkte av de människor som stannade där. Hans Hildebrand skriver på 1700-talet: ”Skogarna.. som djupa, mörka och tysta, sluta sig kring bygderna, utöva en starkt isolerande inverkan. De hindrade förbindelserna bygderna emellan ..de göra sinnena djupare, lynnena dystrare, viljorna trögare, de giva vanorna långvarighet.”
Traktens isolering hävdes dock i ett enda slag när den s k Kungsvägen byggdes under 1680-talet; från Stockholm till Sveriges nya örlogsstad, Karlskrona. Ett av landets mest avlägsna hörn blev nu ett av de mest trafikerade. Kungar och bemärkta personer passerade förbi, liksom även tidens alla luffare och lösarbetare, i de senares fall, efter en natts sömn i någon bondes lada.
Emmabo blev en av de platser där droskor byttes och hästar fick vatten. Gästgivargårdarna låg nu på en mils avstånd från varandra, som pärlor i ett pärlhalsband, längs vägen ner till Karlskrona. Vägen trafikerades också av kringvandrande glasknallar, som sålde en stor del av Kostas och de övriga brukens hushållsglas. De kom vandrande till gårdarna med sin hälsningsfras: ”Jag är handlande och vandrande i Nordanlanden!” Så kallades nämligen södra Småland, medan Blekinge och Skåne var Östanlanden, allt sett ur en dansks synvinkel.
Kanske var det just glasknallens rop som väckte Johans mor, Maria, där hon låg och vilade efter nattens födslovåndor. Kanske såg hon på gossen bredvid sig och bad någon gå ut och köpa ett dyrare glas än nödvändigt, för denna tisdag var ändå speciell. Torsdagsbarn eller söndagsbarn ansågs speciellt utvalda till andra uppgifter än de mest timliga, men kanske föddes Johan också mellan tolv och ett på natten, kanske hade han segerhuva vid födseln, redan en tand eller två eller något annat säreget drag. Varje moder tittade extra noga efter om kanske just deras barn var utsett till något annorlunda.
(forts. sid2)

a new city religion

A NEW CITY RELIGION

I am now reading the Koran to compare it to the Bible.
Suddenly I realize that the three Abrahamistic religions came into being during the time the human branch change from 6 million years of gather/hunters into (now) 10.000 years of settlers/farmers. We were forced to cooperate more closely with a lot of other people from other tribes with other rules. The tribe wars had to end and a peaceful cooperation had to come. Therefore all of these laws concerning conduct, marriage, punishment, land owning, testamony etc that both the Bible and the Koran starts with. A whole new world order needed to be constructed.
We live again in another time of transformation; from agricultural life to city life. The old religions cannot help us and social chaos is increasing again.
What we need now is a new religion or a common ground that helps the city woman of Hong Kong to smoothly function with the city man of Chicago or the city man of Kuala Lumpur..
We city humans need to unite on a global basis to survive the conflicts arising of today. Either we make it or the profit monsters make us fight each other to the bitter end.

Den anomiska människan

Samhället präglas idag av en social oro med återkommande utbrott av våld som bara verkar bli värre och värre.”Vart är samhället på väg” utbrister vilken person som helst. Vad är hönan och vad är ägget? Är det individens eget fel att hon mår dåligt och utåtagerar eller är det ett “systemfel” som gör att det spårar ur som det gör? Eller vad är det som händer?

———-

”Freedom is just another word for nothing left to lose” sjunger Janis Joplin 1971 för att strax därefter dö; Kris Kristoffersons låt ”Me and Bobby McGee” är idag en av standardsångerna inom den moderna musikhistorien. Den framförs fortfarande utan att kännas det minsta tidsdaterad. Hur kommer det sig och vad ville egentligen strofen säga oss då på 70-talet? Den bet sig fast i oss som var unga på den tiden och framstår fortfarande som något mystisk, dold och lite skrämmande. Som om något skulle komma till sitt obönhörliga slut och inget fanns att förlora.

Kanske var den i själva verket en varning inför det samhälle som var satt i rullning under 1900-talet; ett samhälle som sakta men säkert förändrades från tydliga, gemensamma normer (1920-talet) till blandade normer (1970-talet) till inga gemensamma normer alls (2000-talet). I spåren av det anomiska ( normlösa) samhället har alltmer förvirrade liv följt; liv som inte hittar balansen i tillvaron, liv som drogar sin moderna, ensamma otrygghet på olika sätt; liv som slutar i kriminalitet och självmord, liv som flyr in i totalitära sekter, både politiska, religiösa och kriminella för att få ett entydig, tryggt svar på tillvaron.

Det anomiska samhället innebär den totala, individuella frihetens tyngd på ett par ensamma axlar. Det finns inget som håller dig tillbaka på din egoistiska väg längre; är du gift är du otrogen, har du för lite pengar, fifflar du lite, känner du dig deprimerad tar du lite piller. De ungas psykiska hälsa överlag har försämrats markant de sista 20 åren. Hur ska man kunna förstå och hantera allt negativt som händer runt oss idag?

Enligt den franske sociologen Emile Durkheim är svaret solklart. Ett samhälles tillstånd överförs på individen, enligt honom. Innehåller samhället för många motstridiga normer blir individen apatisk, nedstämd, känner sig ”utanför”, isolerad, anomisk. Det är inte du som är ”sjuk”, det är samhället som är det, enligt Durkheim.

Hans idéer togs upp av Robert Menton på 1930-talet, som hävdade att ett samhälle som ställer upp mål som bara få kan lyckas med, skapade sin egen kriminalitet, sitt eget våld, sitt eget drogmissbruk. Författaren Graham Greene skrev en roman 1938 som just  illustrerar  det: “Brighton Rock”.

Mentons idéer finns idag i Polisen handbok för att ”förstå” sin samtid och utanförskapet i förorten. Glappet mellan idealen och förhoppningarna om ett bra liv, grusas av isolering, arbetslöshet, fattigdom. Enligt detta sätt att se är det inte fattigdomen i sig som gör tjuven, utan bristen på medel att lyckas nå samhälleligt, uppställda ideal. På individnivå gör frånvaron av gruppnormer att jaget driver på sina personliga önskningar in i absurdum. Individen försöker rastlöst tillgodose sina omättliga behov av förströelse, genom shopping, genom kickar av olika slag. Individen pendlar mellan eufori och apati: dagar av febril aktivitet avlöses av dagar av apati i sängen. Men nej, du är inte bipolär, du är bara anomisk! Du är inte deprimerad, du lider av social ensamhet. Det är din sociala sårbarhet som pressar dig. Du är gjord för att tillhöra en flock, du är ett gruppdjur, du mår bra att följa flockens normer, inte dina egna.

Durkheim beskriver det hela ganska fint: ”det sociala jaget bildar ett skal som omsluter det fysiska jaget”. Om samhället glider isär, glider också individen isär och blir splittrad. I det anomiska samhället, skriver Durkheim, kan splittringskänsla, nedstämdhet och depression uppstå som inte härrör från individen, utan är ett uttryck för upplösningen av sociala band, menar han. Durkheim menar också på att detta tillstånd finns bara i det moderna samhället; det är en smitta från en okontrollerad marknadsekonomi i snabb förändring främst i storstaden. Där syns det extra tydligt vilka som har lyckats enligt rådande ideal, och vilka som inte lyckats, sida vid sida. Här har Sverige en ledande roll i ökande inkomstklyftor sedan 80-talet i just Norden

Så hur lyckas man vända ett samhälle som hamnat i ett anomiskt tillstånd? Enligt Durkheim är det samhället som måste behandlas inte individen. Individens mentala hälsa är beroende av att samhället lyckas genomföra en normativ integration dvs att individen återgår in i en gruppnorm. Enligt honom måste POSITIVA GRUPPER åter bildas med enhetliga normer där individen kan finna balans , sociala band och trygghet. Du kan ju själv börja så smått; nästa gång du vill byta partner, byta bil, byta arbete för att må bättre, hitta i stället en positiv grupp att tillhöra där du känner dig ”hemma”.

Du är i grund och botten en flockdjur som letar efter flockens beskydd och igenkännande.

Gästskribent Ingvor Sabina Le John: Den anomiska människan

reflection

REFLECTION

The other day I was walking the dog by the rail road. There is a parking lot a bit “off” and now I saw some caravans standing there. It looked like a “settlement” I thought and wandered away. Next time I passed I saw a police car standing talking with some men there and three women leaving the spot in a hurry, in their long skirts and head scarfs. Aha, it was Romi people who tried to make a longer stop and “settle” down. I looked at them from my Swedish perspective. They felt so strange.
I went home and happened to come across a channel on Tv that showed the life of the Samis in the north of Sweden. A film crew followed their journey: they came to a place and started to put up the tent in an old fashion way, Some women in long skirt and head scarfs where proudly arranging things.
Suddenly I saw the ressemblance: the Romi at the parking lot, the Sami in the nature…
One group we adore as the free Sami of the north, the other group that interfer with us city people we detest.
Strange.

det står och väger

DET STÅR OCH VÄGER , skrivet av MAX TEGEMARK

….” Jag tyckte också min korta livstid tedde sig betydelselös jämfört med det väldiga kosmiska tidsspannet. Men vårt korta århundrade är antagligen det mest betydelsefulla i vårt universums hela historia: det är antagligen under vår livstid som det kommer att avgöras om det får en meningsfull framtid. Vi kommer att ha teknologin att antingen förinta oss själva eller att sprida frön av liv i kosmos. Det står och väger och jag tvivlar på om vi kan stanna kvar vid detta vägskäl i mer än hundra år till. Om vi till slut väljer livets väg och inte dödens kommer kosmos i en avlägsen framtid att fyllas med liv som kan spåras tillbaka till det vi gör här och nu. Jag vågar inte gissa hur man kommer att se på oss, men jag är säker på att vi inte kommer att bli ihågkomna som betydelselösa”.

risker med engagemang

RISKER MED ENGAGEMANG
Jag är en stark förespråkare för ett slut på “factory farming”, medicinska djurförsök, “you name it”. .
Jag är en stark förespråkare för en annat perspektiv på djuren, rent mentalt. Den som har överlevt med hjälp av djurens kärlek när människorna inte fanns, vet vad äkta kärlek är. För mig är djur en del av min nära familj.
Det jag vill ta upp är riskerna när människan engagerar sig inom ett område. Människan vill alltid hitta HALLELUJA-ögonblicket, då tanke och känsla sammanfaller till ett och man känner sig uppfylld av något rätt, sant, äkta tillsammans med andra. Detta utnyttjas av slipade predikanter inom religion, politik och åsiktssmedjor. Jag kan se de riskerna även inom djurrättsfrågan. Unga människor av idag behöver hitta sitt “halleluja” och är besvikna på det etablerade mainstreamsvamlet. Vissa av dem hittar det då t ex inom “kött”-frågan.
Risken är alltid att glöden i ett engagemang gör att frågan inte blir debatterad så sakligt som möjligt och på så sätt slår an hos en större publik, utan mer handlar om ens eget behov av att hitta sitt Halleluja, sin tro under sin livstid..