Botaren “Johan i slott”

År 1864 var ett ödesår, för alltid inbränt i Christinas minne. Det hade varit missväxt i två år och maten var knapp. Trots detta gick Johans all tid till de sjuka, som ständigt stod vid hans dörr. Hon hade slitit för att få allt att gå ihop på gården, men nu var vägs ände nådd. Hon var trött efter den elfte barnafödseln året före som slutat så illa. Hon kände att allt var nog, både med barn och knog. När de gått till sängs den kvällen och låg där i mörkret, sa hon rakt ut: ”- Antingen säljer du gården och öppnar en praktik och tar ordentligt betalt eller så slutar du med detta hjälpande och tänker på gården. Jag tyar inte mer.” Den kvällen låg de tysta sida vid sida i sängen och rörde inte varandra. Johan sa inte ett ord, bara hans snabba andetag hördes. Christina visste att nu, nu tänkte han djupt. Nästa morgon samlade Johan sitt hushåll runt sig och yttrade orden: ”Gården kommer att säljas.” Sedan gick han rakt ut genom dörren och var borta hela dagen trots att det satt patienter i farstun och väntade. I köket satt en tyst församling av familjemedlemmar, drängar och pigor. Kloka Tea syntes dock inte till; hade hon förvrängt huvudet på honom? Det fanns en hätskhet i luften och i tystnaden, som under dagens arbete riktades mot en speciell person. Så gick det en tid igen, sommarens arbete var över, och den nya ägaren Peter Johan Eliasson skulle tillträda Ellingsmåla 1:6 på hösten. Brodern Peter, som hade åsett hela den långa försämringen av broderns del av gården, under allt större förtvivlan, hade magrat av till ett ”spikatum”. En dag, den 20 november, gick han ut för att fiska på Nallesjön men kom aldrig hem igen. Ingen vet vad som hände, föll han i vattnet? Nu var det uppror i det hushållet också. Snart var det bestämt att Ellingsmåla 1:7 också skulle säljas, redan nu vid nyår, till en Israel Nilsson. Johan försökte hålla huvudet kallt, men broderns död var ett hårt slag för honom.
Där han satt med hästens tömmar i sina händer och flyttlasset färdiglastat på kärran och väntade på att de skulle ge sig av, började chocken släppa. Fram vällde känslor och tvivel på sig själv. Det var som om han själv bar skulden till både broderns död och släktgårdens försäljning. Inte kunde det väl ha varit fel av honom att hjälpa sina medmänniskor när han nu kunde? De sa adjö till den sörjande änkan Kajsa-Lisa och hennes barn.
(forts-)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s