Den grå klänningen

(Forts:)
25 maj 1992 föds min mormor Ruth i Fornamåla. Hon fick efternamnet Forsberg så småningom vid konfirmationen. Ruth berättar vidare i sin självbiografi om livet i Fornamåla, sjuka moster Lena och om sin egen stundande födsel: ”Gamle Mattias gick där och arbetade i sin trädgård, älskade sina blommor och sina böcker. Han satt och talade med Lena om hur olika livet gestaltade sig för oss människor. – Känns det inte tungt mer än en gång Lena, sade Mattias, att du får ligga här dag ut och dag in, år efter år och se oss andra röra oss fritt? – Nej, svarade Lena, det känns inte alls så, jag har lämnat mitt liv i Guds hand och känner mig så lugn och fridfull. Jag får trösta och lugna mina vänner och bedja för oss alla. Förbönen är det största av allt, bön för dem som råkat i nöd och elände. Som nu min stackars Maria som skulle behöva gå igenom detta. Snart ska vi se ett litet barn. Jag beder till Gud varje dag att Maria ska orka igenom. Jag är så ängslig, hon ser så bedrövad ut, inte underligt, när barnets far lämnade henne. – Ja, vi får hjälpas åt med allt, svarar Mattis. Jag tror som du att Gud har sin mening med allt som händer, fast vi små människor kan inte fatta det. Den gamle gick in till sig och Lena knäppte sina händer och bad: – Gode Gud, låt detta lilla barn bliva till välsignelse i världen.”
Ruth berättar vidare om sitt tidiga liv: ”Det stora äppelträdets blomfyllda grenar nådde ända fram till fönstret. En av grenarna alldeles intill vajade sakta för vinden. Det var som den hälsade det lilla flickebarnet välkommen till jorden. Ingen annan gjorde det men hos flickebarnet blev ingjutet en stor kärlek till blommor, till det sköna i livet. En faddergåva från en bättre värld. Det hade inte gått så många dagar förrän barnet blev älskat för sin egen skull av sin mor, av Lena och gamle Mattias. I dopet erhöll barnet namnet Ruth Ottilia Elisabeth. Ur bibeln voro namn hämtade, den rikedomen ville mor giva sitt lilla barn. Den unge prästen hade döpt den lilla och sedan talat med Maria och Lena. Dessa gingo gemensamt till Herrens heliga nattvard. Det var en oförglömlig stund i det lilla hemmet. Prästen läste till slut: ”Då vi livets goda delar, dela sorgerna som bränns, bejda varmt för dem som fela, villigt våra fel bekänna. Då av andens röst vi ledas under bön i stilla stunder, genom lydnad vi beredas till att se Guds dolda under.” För Maria hade detta blivit som en ny början i livet. Hon hade fått förlåtelsen av Gud och hennes högsta önskan skulle nu bliva, att försöka fostra sin lilla flicka till en god människa, att vårda sin sjuka syster och hjälpa den gamle. De goda föresatserna behövdes så väl för människor har svårt att glömma händelser. Det som hänt satte sin särprägel i detta hem, på Maria såväl som på hennes lilla flicka. Ingen som inte fått uppleva detta själv anar inte hur det känns att ha felat så djupt och för barnet att inte äga en far. Men ännu slumrade Ruth, som hon kallades ovetande om sådana bekymmer och log så gott mot gamle Mattis. Han tittade ofta, ofta in till henne för livet hade blivit så ljust för honom. Dagarna gingo. Väl sörjde Maria den hon älskat så högt, men därför att hon lämnat sitt liv i Guds hand, började hon mer se det ljusa, mörkret flyktade. Hur hade hon inte förut låtit draga sig av dess makt. Hur mången kväll hade hon inte gått ner till den lilla insjön som glittrade fram mellan träden och tänkt så här: ”Bara ett ögonblick och allt är slut.” men då hade tanken kommit ”Kära Lena, inte kan jag göra så här gentemot dig”. Nu tackade hon Gud att hon hade kraft att hålla ut, solen bröt igenom molnen, när hon skötte sin lilla flicka och sedan Lena, så hon var nöjd. Morgonbönen glömdes aldrig. Lena läste och Maria sjöng ofta sin älsklingspsalm ”Jesus är min vän den bäste vilkens like icke är”.
Och vidare: ”Dagarna gingo och Maria såg mer och mer hur Lenas krafter avtogo. På samma gång som hon önskade henne vila och befrielse från sitt lidande visste hon hur oändligt tomt det skulle bliva. Hon hade för varje dag fått erfara hur nära Gud varit dem i den sjuka systern. Tidigt en söndagsmorgon i mars 1900 säger Lena: ”Se, där kommer Jesus och hämtar mig hem” och så sträcker hon sina händer mot honom. Stilla falla de åter ner och den kära sjuka har lämnat jordelivet. Det blev så tyst, Maria gick och hämtade Mattias och de hjälpte att ordna för den döda. Ruth bröt en ros från rosenträdet och lade den på Lenas bröst. Huvuden böjdes och Mattias läste: ”Som fåglen vid ljusan dag sig glädjer, så glad i ljusets rike jag inträder, vid änglasången och harpoklangen jag skådar evighetens dag uppgången”. Den dag jordfästningen skulle äga rum samlades Lenas vänner för att följa henne på den sista färden. Blomstren voro ej många vid den fattiges begravning, men lingonriskransarna lyste gröna, hoppet talade om ett högre liv där alla varför skola bliva besvarade. Vid graven talade den unga prästen som så ofta besökt Lena om ett liv rikt på kärlek och tålamod. Hennes älsklingspsalm sjöngs till slut: ”Snart ligger bojan krossad i gravens mörka klyft och anden är förlossad över jorden lyft. Jag ren av änglar buren hör himlaharpors ljud, nu brister klagomuren och jag får skåda Gud.” Länge talades det om Lenas stilla och fridfulla död och hon glömdes aldrig av dem som stått henne nära i livet.
(Forts. sida 8)

3 thoughts on “Den grå klänningen

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s