Grattis på födelsedagen “seniora”!

Sista koppen kaffe innan flytten till serviceboende 2011. Huset byggdes 1964.

Nu vill han flytta in på serviceboende också, bestämmer han och så gör vi det. Nu står jag med mitt barndomshem från 60-talet, från källare med gamla skidor till vinden med gamla prylar. Jag bestämmer att sälja det trots min sorg, för ensam ville jag inte bo däruppe i frireligiösa Småland. Där måste man vara gift, ha barn, Volvo, släkt osv för att anses normal. Följande dialog i min ungdom förklarar allt: En Vetlandabo säger: “Ho´ä på a..allt!” Till mitt försvar kommer en replik från en mer vidsynt person: “Ja, hon blir nog journalist”. Tystnad.

Det går lite mer än ett halvår och så går min far bort. Nu är det dags att välja typsnitt på gravstenen, ordna med begravning och avveckla honom. Snart börjar min mor bli sämre och hamnar på Eksjö-akuten varannan månad med andningsproblem. Varje gång ringer de till Malmö och säger: “Hon går om en stund. Du hinner inte upp”. Så höll det på ett drygt år. Arbetet med att hålla henne fräsch och nyklippt på demensboendet blev ett helt krig mot seg personal..Sedan gick hon. Nya tecken ska ristas in på gravstenen.

Så sitter jag till slut ensam i mammas lägenhet i Malmö med tre soffor, tre bord, dubbelt av allt.. Ett helt liv har tagits ifrån mig och jag måste börja om på noll. Då var jag glad att jag kunde gå till kvarterspuben och glömma mina sorger en stund! Så småningom började jag spela gitarr och sjunga på kvällsmötena. Några år höll jag i karaoken på en av pubarna.

Sinne, bästa kompis

Projektmänniska som jag är startade jag projektet “renovera trädgården”. Jag har sett tre bostadsbolag äga tornet under mammas tid och det senaste var nog det sämsta. Allt sjangserade, underhåll, trädgård mm. Jag kunde bara inte se det. Vi var värda en bättre miljö tyckte jag.

Bostadsbolaget gav mig fria händer när jag erbjöd min hjälp gratis… De gav mig en egen liten “snickaboa” med lås i tvättstugan där jag har redskap, färg, penslar, soppåsar och trädgårdsprylar. Jag satte igång att renovera den gemensamma trädgården; målade uteplatser, fixade soffor, planterade träd, skötte grannes fågelbad, sopade och höll rent. Gick igenom alla igenvuxna häckar och de fick hämta ett tjugotal säckar en gång fulla med löv! Ordnade nya stängsel. Fick folk att inte slänga skräp och fimpar. Ordnade fimpkrukor. Städade upp soprummet och införde byteshylla för böcker mm. Ordnade vattenslang i både sop och tvättstuga, skurar där titt som tätt för att det ska se rent ut. Fick hyresbolaget att måla om utrymmena.

Målning på gång!

Samtidigt startade jag en FB-sida för husets hyresgäster för att skapa lite gemenskap ja, nästan som en bostadsförening hade jag tänkt mig. Jag hörde ju hur fin gemenskap det var nere på Östergård men det blir det inte; jag har lärt mig att hyresgäster är hyresgäster. ” Du skulle bo i en bostadsrättsförening”, säger en bekant. Varje år uppdaterar jag mitt målande; sol, väder och vind gör sitt. Jag satte också upp julgran på gården med vackra ljus i under flera år, men hånskratten från huset bredvid gjorde att jag tröttnade. Nu har bostadsbolaget ljusslingor i träden istället.

Rakt emot trädgården ligger nämligen ankomstbostäder i ett annat hus. Jag mötte barn på gården som inte visste vad en hund var och bjöd in dem att leka med den (Sinne var min grannes hund som jag passade ofta ) i trädgården och att hjälpa mig med att vattna växterna. Det var många roliga stunder. Vi spelade fotboll och kastade freesby.

Poesitält på Backakarnevalen 2016

Så startade jag ett poesicafé ihop med caféägare och ledde lördagsmötena i flera år. Vi läste dikter, folk kom och spelade musik. Det var jättefint! Vi hade poesitält på Backakarnevalen! ;.)

Men livet är ju så funtat att Jantelagen är stenhård och man ska inte ta tag i saker utan att det blir en negativ reaktion hos folk. Förutom min projektsida är jag också HSP:are dvs en av 20% av befolkningen som är mycket känslig. I samband med min extroverta “Pippi Långstrump”-personlighet blir jag ett lätt offer för psykopater, machokulturer, religiösa och barn. De nosar sig till starka men känsliga kvinnor som tror på sin egen kraft. År av mobbing inleddes mot mitt trädgårdsarbete från alla dessa. Tänk att sitta i en trädgård i sommarklänning och dricka kaffe skulle bli en synd i vissa kulturers ögon! Tänk att göra fint och hålla ordning var något konstigt! Var kommer sådana människor ifrån? Men jag har härdat ut. Jag lärde mig redan i religiösa Småland hur obildade människor fungerar. Det enda de har i huvudet är smutsiga tankar om fria (ensamma) kvinnor. På sig själv känner man andra, som det heter.. Jag vet att jag gör något fint och bra för de flesta.

Dessutom startade jag projektet Kirsebergs Allehanda. Det var ett integrationsprojekt för att presentera gamla Backarna för nyinflyttade on-line. Jag lärde att området skulle “utvecklas” och insåg vikten av att dokumentera det gamla. Det har jag hållit på med nu i fem år och sidan växer hela tiden. FB-delen har 2 000 – 5 000 besökare i veckan. Hemsidan drar ca 20.000 om året.

I en intervju i Lokaltidningen på mitt 5-årsjubileum frågade reportern vad jag skulle göra efter pensioneringen. Jag har insett att livet verkar ändra sig vart 10/12:e år för mig. Så jag svarade att jag vet inte men kanske går det vidare. Jag vet att när jag inte längre har något att skriva om på en plats uppstår en längtan att hitta något annat att skriva om. För skriva måste jag. Det är livet för mig.

Ja, det är verkligen livet för mig. Tack och lov för skrivandet; en penna kan vara en ventil när Jantelagen och Al-Malmö blir alltför tung att bära.