Det är vår alienation som ger oss vår längtan, driften att hitta hem

“Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare” (musiker Eva Dahlgren).

Som ung var jag en trotsig visionär. Jag brandtalade på allehanda torg om kvinnans frigörelse så att lördagsruschen stannade av för att lyssna – och applådera. I den stunden var jag lycklig. Varför? Jo, jag hade förvisso nått fram till “de andra” och uttalat mitt kvinnliga hjärtas sanning som jag lärt mig av Simone de Beauvoir, men jag hade också brutit igenom individualismens fängelse och skapat en “vi-känsla” där på Gyllentorget i studenternas Linköping. “Tillsammans” (Lukas Moodysson) gör vi det, tillsammans befriar vi oss på alla plan. “Förena” var 1970-talets ord.

“Orden som befriar” (författare Marie Cardinal)

Sedan kom 80-talet. Den yttre folkliga arenan dog undan när medelklassens amerikanska familjevärld blev samhällsidealet i stort. Energin vandrade över till att var och en i sin familj skulle försöka rädda balansen genom freudianska vandringar till barndomens land och skapa personliga lösningar på livets problem. Genom att förstå ditt inre och ditt personliga familjetrassel skulle “orden som befriar” komma rinnande ur dig likt ett Ingmar Bergmandrama. Jag minns sena nätter med tända ljus och djupa samtal, dagböckerna fyllda med ord och dikter som flög på silvervingar. “Integrera” var 1980-talets ord.

“Kärlekens mening är att förena” (the Course of Miracle)

Så ökade ensamhushållen i takt med samhällets kollaps på 90-talet. Den nya arbetslösheten startade vågor av flyttlass igen till storstäderna och pendlingslivet blev norm i deklarationen. Småstadsorterna började  sin kräftgång, psykiatrin började kosta för mycket, antidepressiva medel gjorde sitt segertåg och människor förtidspensionerades “en masse”.

Nu gick energiresan inåt, bortom egot, i ensamhushållens lyor. Andliga ledare, meditation och shamanism blev den gränsöverskridande metoden för att finna balans, Nu kunde du själv gå en kurs i handpåläggning och utföra under utan att vara antingen religiös eller Uri Geller. Ur boken “En kurs i mirakler” vaskade jag fram orden: “The function of love is to unite”.  “Hela” var 90-talets ord.

Förena, integrera, hela

Alla dessa energivågor flyter var de kan för att komma fram bland tillvarons stopp och hinder. Längtan efter enhet, på alla nivåer, rullar som ett dånande hav in mot våra livs stränder. Vad är det för enhet vi längtar efter? Barndomens symbios med modern, enheten med Gud, stammens skyddande vi-känsla?

Några tänkare har skrivit om vår alienation: teolog Martin BUBER beskriver i sin bok “Jag och du” hur synen på vad som är en människa förändrades i takt med hur civilisationen förändrades. Hos de gamla grekerna ansågs människan endast vara till i sin dialog med omgivningen. Det var först när medeltidens uppblomstrande handelskapitalism gick över i renässansen och den moderna fysiken kastade loss från kyrkan, som människan kom att ses som ett självständigt objekt i tillvaron, ensam på sin vandring.

Jesper HOFFMEYER har en mer biologisk syn på människan. I sin bok “Livstecken” säger han följande: ” Att människans väsen rymmer en grundläggande existensiell splittring är ett tema som återkommer om och om igen hos filosofer, psykologer och psykoanalytiker som har ägnat sig åt “självet”. Och denna splittring är naturligtvis också källan till det mänskliga begäret. Den längtan att bli hel igen som är själva livet: den oändliga genomsökningen av existensens mångfaldiga teman. Det är splittringen, den grundläggande omättligheten, som gör att världen betyder något, att vi begär den.. Det är vår alienation som ger oss längtan, driften att hitta hem. Den holistiska drömmen om splittringens upphävande är en dröm om dödens lycksalighet, om all betydelses upphörande”.

Författaren Laurens van der Post levde en stor del av sitt liv i Afrika och med ett naturmänniska-perspektiv. I sin bok “Jägarens hjärta” beskriver han sina kontakter med bushmänniskan i Kalahariöknen. Om nutidsmänniskan skriver han:

“Människan har aldrig förut ägt så stor kunskap, men låt henne plötsligt bli ensam på en bergstopp med vinden eller vakna mitt i nattens tystnad, så får hon en skrämmande förnimmelse av att hon är en främling både för sina närmaste och för sig själv.” Om bushmänniskan säger han: “Denna första individ levde i den mest fullkomliga intimitet med naturen. Det fanns inget opersonligt i hans förhållande till vare sig människor eller djur eller växter.. Han hade ingen förnimmelse av att han inte hörde ihop med sin omgivning eller med livets gång runt honom – ingenting av den isolering som i all hemlighet fräter på den moderna människans livsmod och individualitet.”

Och där står vi fortfarande idag. Med en känsla av att världen förlorat sin charm och att livets mening tycks ovissare än någonsin. Är det någon som har en lösning? Det är dags att träda fram nu..