Den lilla människans smärta

Så är det den där gamla kärleken som aldrig rostar..

När Bruce Springsteen äntrar scenen i utkanten av London, kommer tårarna jag inte längre trodde jag hade.Men hans röst är samma röst, som alltid funnits där genom åren för mig, i vått och torrt; som, en för länge sedan, accepterad och integrerad del av livet.

HÄR SITTER JAG nu på läktaren , i början av min menopaus, med gråton under permanentfärgen och gråter ”pavlovskt”. Jag gråter i den plötsliga hemkomsten till en välkänd trygghet, som tillät mig vara mig själv fullt ut en gång. Hans röst väller ut ur högtalarna med samma vrede och smärta som förr; med den steinbeck:ska attityden till livet, som säger att detta är min värld, det är också din värld, vems annars och hur mår vi i den, hur formar den oss? Ihop med Bruce betyder även lilla människans smärta något.Ihop med Bruce betyder också jag något,finns jag till.Han sjunger för oss alla och ger oss alla värdighet.

STUNDEN FORMAS av musiken och rytmen till ett enda NU; igår–idag-imorgon fyller inte längre sin strukturerande funktion, jag är alla mina åldrar på en gång. Jag är i min ungdomskropp; jag har just flyttat till Göteborg 1975 i tjugo-års åldern.Jag är hembjuden till någon som flyttat före mig.Vi sitter i gamla Haga i ett mysigt kök med tända ljus och dricker te ur stora keramikmuggar och känner oss ”fria”; jag är på väg i mitt unga liv! Min värd sätter på en nyinköpt LP och hur hans små högtalare kom de första ackorden till ”Born to run”. Jag blir såld, förhäxad,stum.Jag känner att detta är min startskiva. Hela sommaren spelas den överallt och blir en signatur för en hel generation.

MIN FÖRSTA KONSERT kom långt senare efter många skivor och sönderlyssnade bootlegs.1986 spelar Bruce på Ullevi och lärarfröken är där.Resan till Göteborg är en enda lång resa i samhörighet.Buss efter buss länkar ihop på väg från Finland, norra Sverige, Norge, Stockholm,Malmö, ja, från hela Skandinavien. Vimplar, banderoller och musik fyller motorvägarna in mot Göteborg. Karavaner av bussar rör sig stadigt mot Ullevi.

Vi hoppar sönder betongen under konserten.( ”the first kick I got was when I hit the ground”) På väg hem skriver jag dikter i bussen som jag fortfarande har kvar, skrivna på stora ark med röd kärlekstusch.Grammofonbolaget lovade trött att sända dem vidare..Under flera år håller hans röst mig vid liv i en kaotisk tillvaro.

NU, HÄR PÅ LÄKTAREN i London år 2003, gråter jag en gråt som säger mig att vi lyckades ändå överleva och gå vidare, Bruce.Att dina sånger om livet bar många av oss över svarta vatten.Att vi alla nu kan se något lugnare på vad som komma skall i våra liv.Att livet har sina toppar och vågdalar.Du säger alltid tack från scenen, Bruce och jag svarar alltid: You are so welcome, so welcome.

 DU AVSLUTAR konserten med Born to run och vrålet bara stiger runt mig från alla håll på läktarna. Vi vet alla att tiden går och att vi alla tystnar  en gång i denna rumtidens geografi.   Men vi vet också att vi på något sätt kommer att fortsätta att sjunga tillsammans på andra sidan den magiska linjen.Vår unisona sång strömmar upp mot natthimlen som ett tecken och den alstrade energin skickas vidare. Vi ses på nästa konsert, Bruce, var än i väven den kommer att forma sig. Over and out from your Thunderbird.

26 maj 2003, Crystal Palace, London