Eva Dahlgren

”Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare”(Eva Dahlgren)Som ung var jag en trotsig, trosviss visionär. Jag brandtalade på allehanda torg om kvinnans frigörelse så att lördagsruschen stannade av för att lyssna – och applådera. I den stunden var jag lycklig. Varför? Jo, jag hade förvisso nått fram till ”de andra” och uttalat mitt kvinnliga hjärtas sanning( samt Simone de Beauvoirs..) men jag hade också brutit igenom individualismens fängelse och skapat en ”vi-känsla” där på Gyllentorget i studenternas Linköping. ”Tillsammans”(Lukas Moodysson) gör vi det, tillsammans befriar vi oss på alla plan. ”Förena” var 1970-talets ord.

Sedan kom 80-talet. Den yttre folkliga arenan dog undan när medelklassens amerikanska familje”värld” blev samhällsidealet i stort. Energin vandrade över till att var och en  (eller tillsammans med familjen) skulle försöka rädda balansen genom freudianska vandringar till barndomens land och skapa personliga lösningar på livets problem. Genom att förstå ditt inre och ditt personliga familjetrassel skulle ”orden som befriar” (Marie Cardinal) komma rinnande ur dig likt ett Ingmar Bergman drama.

Jag minns sena nätter med tända ljus och djupa samtal,  dagböckerna fyllda med ord och ord och dikterna som flög på silvervingar.. ”Integrera” var 1980-talets ord.

 Så  ökade ensamhushållen i takt med samhällets kollaps på 90-talet.Den nya arbetslösheten startade flyttlassvågor igen till storstäderna och pendlingslivet blev norm i deklarationen.

Småstadsorterna började sin kräftgång, psykiatrin började kosta för mycket, antidepressiva medel gjorde sitt segertåg.och människor förtidspensionerades ”en masse”.

Nu gick energiresan inåt, bortom egot, i ensamhushållens lyor. Andliga ledare, meditation och shamanism blev den gränsöverskridande metoden för att finna balans.Nu kunde du själv gå en kurs i handpåläggning och snart utföra under utan att vara varken religiös eller Uri Geller. Ur boken ”En kurs i mirakler” vaskade jag fram orden: ”The function of love is to unite”. Kärlekens mening är att förena. ”Hela” var 1990-talets ord.

Alla dessa energivågor (”förena”,”integrera”,”hela”)  flyter var de kan, för att komma fram bland tillvarons stopp och hinder. Längtan efter enhet, på alla nivåer, rullar som ett dånande hav in mot våra livs stränder. Vad är det för enhet vi längtar efter? Barndomens symbios med modern, enheten med Gud, stammens skyddande vi-känsla?

Martin Buber beskriver i sin bok ”Jag och du” hur synen på ”vad är en människa” förändrades i takt med hur civilisationen förändras.Hos de gamla grekerna ansågs människan endast vara till i sin dialog med omgivningen. Det var först när medeltidens uppblomstrande handelskapitalism gick över i renässans och den moderna fysiken kastade loss från kyrkan, som människan kom att ses som ett självständigt objekt i tillvaron, ensam på sin vandring.

Jesper Hoffmeyer har en mer biologisk syn. I sin bok ”Livstecken” säger han följande:

”Att människans väsen rymmer en grundläggande existensiell splittring är ett tema som återkommer om och om igen hos filosofer, psykologer och psykoanalytiker som har ägnat sig åt ”självet”..Och denna splittring är naturligtvis också källan till det mänskliga begäret.Den längtan efter att bli hel igen som är själva livet: den oändliga genomsökningen av existensens mångfaldiga teman.Det är splittringen, den grundläggande omättligheten, som gör att världen betyder något, att vi begär den…Det är vår alienation som ger oss längtan, driften att hitta hem. Den holistiska drömmen om splittringens upphävande är en dröm om dödens lycksalighet, om all betydelses upphörande”.

Laurens van der Post levde en stor del av sitt liv i Afrika och har ett natur-människa perspektiv.I sin bok ”Jägarens hjärta” beskriver han sina kontakter med bushmänniskan i Kalahari-öknen.

Om nutidsmänniskan skriver han: ”Människan har aldrig förut ägt så stor kunskap; men låt henne plötsligt bli ensam på en bergstopp med vinden eller vakna mitt i nattens tystnad, så får hon en skrämmande förnimmelse av att hon är en främling både för sina närmaste och för sig själv.”  Om bushmänniskan säger han: ”Denna första individ levde i den mest fullkomliga intimitet med naturen.Det fanns inget opersonligt i hans förhållande till vare sig människor eller djur eller växter…Han hade ingen förnimmelse av att han inte hörde ihop med sin omgivning eller med livets gång runt honom – ingenting av den isolering som i all hemlighet fräter på den moderna människans livsmod och individualitet.”

Och där står vi idag. Med en känsla av att världen har förlorat sin charm och att livets mening tycks ovissare än någonsin.Är det någon som kan komma med en lösning? Det är dags att träda fram nu..