Klämtar klockorna för Salorney?

Därefter är det dags för siesta. Hela byar stänger och folk försvinner inomhus för en timma eller så. Råkar man promenera runt vid den tiden befinner man sig som i ett öde landskap. Ett lugn lägger sig som smittar av sig även på mig; jag börjar också med siesta och när solen står som högst på himlen är det nog en klok sed att följa.

Siesta

Så börjar eftermiddagen att vakna till liv och det märks genom att affärerna öppnar sina portar igen. Plötsligt kan man handla något. Men när jag en dag bestämmer mig för att köpa en pizza redan kl. 18.00 undrar pizzabagaren: “Maintenant”! “Nu? Jag stannar upp en stund och vet inte vad jag ska svara. Han försätter: “Man äter framåt klockan åtta. Kanske ska du bara beställa..?” Jag vågar mig ändå på att säga att jag är hungrig nu. Och får min pizza.

Annars är vardagsrutinen att man kanske går till byns restaurang och tar sig några glas vin eller öl och språkar en stund efter jobbet . Framåt klockan åtta hälsar man “Bonne soiree”, en god kväll, till alla; nu utan att gå runt och pussa allas kinder pga covid, men jag ser hur svårt det är för flera att inte få vara hövliga. Sedan går man hem till middagen.

Det här med att skriva att affärerna öppnar igen är egentligen lite för generellt sagt.

Först och främst öppnar de om det är rätt dag i veckan för dem. De flesta gillar inte att ha öppet måndagar överhuvudtaget, annars är det onsdagar som inte passar. Ibland öppnar man inte på eftermiddagen. Sedan har ju folk annat att göra också så då hänger en handskriven lapp att de är på bröllop eller begravning. När bilmekanikern och jag skulle beställa en ny växellåda fick jag ringa för att jag kunde engelska. Bakom mig stod han och viskade: ” pas le lundi, pas le lundi”; växellådan fick inte levereras på en måndag.

Borgmästaren har hittat på ett fiffigt sätt att hålla reda på allt. Hon har satt upp en digital anslagstavla mitt på det lilla torget med alla affärers schema rullande om och om igen – förutom annan viktig information. Borgmästaren förresten, en kraftfull kvinna, Mme Bertrand, träffade jag på ett ganska ovanligt sätt en morgon.

Natten som gått hade fört med sig översvämningar uppe i byn, fick jag höra senare. Den natten var vi bara två på campingen. I gryningen kom en bil farande i hög hastighet och tvärbromsade vid mitt tält. Jag hörde en kvinnoröst ropa: “Bonjour, ca va? Hur står det till! Måste ni evakueras?” Jag tittande ut genom tältöppningen och undrade vem hon var.. “- Jag är borgmästaren”, sa hon. “Det är jag som evakuerar i händelse av behov.” Jag tackade allra vänligast men nej, jag behövde inte evakueras. Senare på restaurangen skröt jag att självaste borgmästaren besökt mig, en ringa turist från Sverige! Alla log.