Granntantens Dag

DET BORDE FINNAS en dag i almanackan som heter “Granntantens Dag”.

Den dagen ska alla skicka ett kort till en granntant de bott nära intill.De ska då tacka för all hjälp de fått med blommor, post och tjuvakoll när de varit på semester. De ska också tacka för trevliga kaffestunder när det regnade ute och allt var trist.

OM DEN DAGEN FANNS skulle jag skriva ett kort till tant Berta (fast där hon är nu dit når inte postgången..) Hon var min allra första granntant tvärs över “svalen” på Kommendörsgatan i Majorna. Jag hade flyttat hemifrån till storstaden Göteborg och sökte lite kontaktpunkter i tillvaron. Hon bjöd snart in mig på kaffe och berättade gärna om sitt innehållsrika liv. I sekelskiftets Göteborg hade hon varit med om hungerkravaller och bröduppror, när kvinnorna kollektivt gick ut och “skaffade” mat åt sina stora familjer. Tant Berta själv hade bara två döttrar. Den ena kom då och då , den andra mer sällan.Hon verkade skygg. Hon var en av de första kvinnliga prästerna i Göteborgs stift och så småningom utmobbad till ett hörn av tillvaron.

JAG OCH TANT BERTA  tog spårvagnen ner till Haga. Jag ville visa henne en kvinnofilm och hur kvinnor försöke förändra sina livsvillkor. Vi gick på Haga bion och satt i en salong full med äppelkindade och käcka Grupp 8-feminister med livet framför sig. Tant Berta tittade sig runt och log på något sätt lite undrande.

Det var en dansk film som hette “Ta det som en man, frun”: en helt vanlig historia men med den skillnaden att kvinnor spelade män och männen spelade kvinnor. Effekten blev enormt komisk när männen behandlades som kvinnor. Syftet var att synliggöra den strukturella nedlåtenheten gentemot kvinnor som pågår i varje liten obetydlig händelse i tillvaron. Tant Berta kluckade högt av skratt i salongen när den kvinnliga överläkaren “moderligt” klappade den manliga sjuksköterskan i baken.

SÅ KOM DEN DAGEN när det var dags för tant Berta att flytta till servicehem.

Hon ringde på min dörr och stod där i dörröppningen med två tunga stekpannor i sina knotiga händer. – Du får de här, sa hon, jag kommer aldrig mer att steka i dem.

Jag minns fortfarande hur jag stod där och svalde innan jag klev fram och tog emot dem. De var som en slags kvinnlig vandringstrofe överlämnades. Kanske hade hennes mor gjort detsamma med henne.