ATT SÄTTA SIG i en taxi innebär i princip att välja mellan två attityder; antingen reser du från A till B under tystnad eller så inleder du ett samtal. Ett bra samtal kan innebära att du stiger ur några insikter rikare.

HUSSEIN FRÅN KURDISKA IRAK öppnar bagageutrymmet på taxin och hivar in min tunga väska. Den äldre damen jag har träffat på bussen sätter sig därbak och överlåter konversationen till mig. (Hon utsåg mig till ordna med övergången till taxi och vi delar nu på en taxiresa in mot Malmö centrum.)

Överlåter konversationen till mig, nja..,snart får vi höra att hon är änka efter 52 års äktenskap och har varit uppe i Småland för att delta i älgjakten och för att lätta på ensamheten. Vi lyssnar artigt, hon har kanske många ensamma timmar framför sig i den tomma lägenheten som väntar.

 NÄR VI LÄMNAT av henne vänder Hussein taxin mot min mors bostadsområde. Bilen ilar på i kvällsmörkret, medan gatljus och stoppljus dyker upp och försvinner.

– Så din mor bor ensam? undrar Hussein.

– Ja, svarar jag lite dröjande. Jag har inte tänkt på det så mycket, men det gör hon i allra högsta grad. Hon för ett aktivt liv som medlem i olika föreningar och har en stor vänkrets. Telefonen ringer flera gånger per dag. Hon är inte “ensam”.

Då berättar Hussein om att hans mor blev änka för något år sedan hemma i  Irak. Några bröder bor kvar och hon har nu flyttat till dem. ”Det vore otänkbart att hon skulle “lämnas” ensam,” säger han med eftertryck ”Vi hedrar de äldre och de har en självklar plats i familjen.” Jag försöker protestera lite lamt och säga att min mor trivs utmärkt och att för en svensk är ordet “självständig” ett hedersbegrepp.

 HAN FORTSÄTTER ENGAGERAT: Jag började i hemvården när jag kom till Sverige för 10 år sedan, men jag fick sluta för jag fick en kulturchock. Jag förstod inte då att det var det, men jag blev djupt deprimerad av det jag mötte i den svenska åldringsvården. Så mycket ensamhet, så många äldre damer lämnade ensamma i sina lägenheter. Var är alla deras barn!! utropar han nästan förtvivlat och slår ut med händerna så jag nervöst börjar titta på ratten framför honom.

– Så jag startade en pizzeria som jag hade till för något år sedan. Nu läser jag till maskiningenjör på universitetet och kör taxi extra på kvällar och helger. Vi har så mycket att ge varandra, vi invandrare och ni svenskar. Ni har kunskap, redighet och fred. Vi har lätt för det sociala, att prata med varandra och lätta upp stämningen.  Jag känner mig redan som en svensk, det blir perfekt den här blandningen! utbrister han energiskt och rattar runt ett hörn och så är vi framme.

 Dagarna gick fort hos mamma. Jag vinkar till henne och sätter mig i taxin för att resa iväg.

QERIM FRÅN BOSNIEN har vänliga men trötta ögon med mörka ringar under. Jag berättar om mitt nya hemland England och säger att det är inte så lätt att verkligen flytta. Qerim berättar medan han kör: Jag var lärare i franska på gymnasiet därhemma i Banja Luka, vi hade ett bra liv, min fru och jag. Så kom kriget. Vi kom hit. Hemma på Balkan så har de äldre en hög status oberoende vilket land du kommer ifrån, så jag gladde mig åt att göra en insats för de äldre när jag kom hit till Sverige. Jag blev förfärad av det jag mötte! Här har de äldre ingen status. Jag bestämde mig för att försöka medverka till en förändring och nu går både min fru och jag på Socialhögskolan för att bli socionomer. Jag kör taxi extra och studerar medan jag väntar på nästa körning. I skolboken som ligger här (han pekar mellan sätena) står det att det är den svenska välfärden och moderniseringen som har skapat denna ensamhet hos äldre, det är som ett “systemfel”. Genom att samhället tillhandahåller allt du behöver, behövs inte grannen och släkten mer. Barnen flyttar iväg till en annan stad och när så maken dör blir kvinnan ensam. Det här kommer att hända även hos oss i framtiden när vårt samhälle har förändrats och moderniserats, säger han sakligt och lugnt.

VÅR TAXIRESA är över. Mina två taxisamtal har gjort mig medveten om många tysta, ensamma liv som pågår runt mig utan att jag ser det. Det har skapat en klump i min hals och rört vid en djupt mänsklig sträng inom mig. Men det finns hopp: de som kommer hit och kan se “systemfelen” reagerar och kommer att göra sig hörda. Jag rörs över deras uppenbara medkänsla med de äldres livssituation i Sverige. När jag kliver ur tar jag hans hand och skakar den länge. Vi lever alla på samma jord.