“Att släcka sin törst vid det övernaturligas källor” – Simone Weil

  PÅ TISDAG MORGON hade ”hon haft några samtal och verkade ganska pigg”, men på eftermiddagen vid femtiden kom hon i coma och återfick inte medvetandet. Hon dog  vid halvelvatiden, på kvällen den 24 augusti 1943. Begravningen ägde rum på New Cementery i Ashford, södra England med endast sju personer närvarande.

  HENNES NAMN VAR SIMONE WEIL, en fransk-judisk kvinna, född i Paris 1909, som kom att influera den europeiska samhällsdebatten med sitt omfattande skrivande och sina debatterande alster. I boken ”Simone Weil”, skriven av hennes barndomskamrat och namne Simone Pètrement ( Natur och Kultur) får vi följa Simone genom hennes barndom ända fram till hennes förtidiga död. En brådmogen, överintellektuell medelklassflicka möter en verklighet som ger henne en livslång depression. Samtidigt sporrar det henne att utföra ett till synes övermäktigt projekt: att ge de ordlösa, de förtryckta i samhället analys och kraft att hävda sina liv i skuggan av sina förnedrande livsvillkor.

  I SIN ESSÄ ”PERSONEN OCH DET HELIGA” skriver hon: ” Människan undslipper kollektivet endast genom att höja sig över det personliga och ta steget över i det icke-personliga. När detta sker, då finns det något hos henne, en liten del av hennes själ, som det kollektiva aldrig får makt med. Om hon kan slå rot i det icke-personliga goda, det vill säga bli i stånd att hämta kraft där, då förmår hon också, var det framstår som en plikt, hålla stånd mot vilket kollektivet som helst utan att stödja sig på ett annat: en styrka, liten visserligen, men reell.”

 HON TAR ARBETE i fabriker sida vid sida med arbetarna, arbetar på vingårdar i solens hetta, samtalar med de utstötta på gatorna, besöker bordellerna, gömmer flyktingar från Hitlertyskland och deltar i det spanska inbördeskriget mot Franco. Periodvis arbetar hon som filosofilärare runt om i Frankrike åt överklassens bortskämda flickor för att försörja sig, medan hon arbetar fackligt åt gruvarbetarna och diskuterar politik med Trotskijs son. Hennes liv är en enda handling i värdighetens tecken: hon närmar sig så småningom en andlighet som inte passar in i några fållor; katolicismen kan hon inte förlåta p g a inkvisitionens utplåning av katarerna i Sydfrankrike. Hon kommer till slutsatsen att hon går Guds ärende bäst genom att stå fri från alla dogmer och kyrkotraditioner samt att möta människorna ute i samhället som ”en av de andra”. Hon fascineras även av andra religioner och studerar dem ingående. (Forts).

Det svenska folkhemmet borde få ett hus på Skansen

Jag ser hur människors frustrationer kommer till uttryck i dessa tider. Det är bl a i soprummets osynlighet som den passiv-aggressive låter sin ilska projiceras på något materiellt, som kanske symboliserar en viss person.

Värre är det med de öppet aggressiva människor man läser om nästan dagligen i tidningen nuförtiden, vilka sparkar ner en cyklande kvinna för att det bara går eller skjuter in i folks bostäder för att de inte gillar hunden som skäller hela dagarna.

Denna tid är en förhårdnande tid för människan igen. Så det är inte konstigt att folk blir som de blir. Jag minns min intervju med Backapågen Ingvar Nilsson för något år sedan. Han växte upp i Kirseberg under början av förra seklet. Han skrev en bok om den hårda tiden som fick det att rysa i märgen hos läsaren. I den berättar han om hur fattigdomen gjorde människorna hårda; hårda mot sig själva, sin familj och livet i allmänhet. Barn agades mer eller mindre regelbundet. ”Det bara var så” säger han i intervjun. Det var först med socialdemokraternas 40- tal som vanligt folk fick det bättre rent ekonomiskt och då avtog också hårdheten dem emellan, fortsatte han. Agan blev allt mindre använd. Man kan se en koppling här till dagens sluttande plan –  ökad fattigdom, ökat våld.

För vi har sedan 90-talet så sakteliga vandrat mot det europeiska två/tredjedels-samhället. Två tredje delar som har det ganska bra och så en underklass. Det svenska folkhemmet borde ha ett hus på Skansen nu. Vår omvärld har vandrat ännu längre: nu är det bara ett 30-tal som äger hälften av jordens resurser enligt Oxfam.

Arbetslösheten, trångboddheten göder fattigdomskänslan igen. Min syriske bekant som bott fyra år i Malmö, Sweden har ännu inte hittat en bostad trots att han ändå har fast arbete sedan flera år tillbaka och är ensamstående. Hans frustration är stor; hans advokat har förbarmat sig över honom och hos honom bor han nu som inneboende.

Vad gör ett samhälle med människan och hennes existensiella upplevelse när det tränger alltfler av oss mot den ekonomiska kanten. Hade du råd med jul ”som vanligt”? Hade du råd att resa en längre sträcka för att hälsa på släkten utan att det ekonomiska schemat började gunga? Skräcken för att hamna i den nedre tredjedelen skrämmer och tystar individen. Det är tyst på samhällets gator och torg idag. En öronbedövande tystnad. Känslor som skulle vänts utåt i gemensam dans, vänds nu inåt eller mot medmänniskan i våld.

Wolf Bierman, en vissångare på 60-talet, sjöng bl a om den hårda tiden i Östtyskland där han bodde en period. Den löd så här:

”Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid. Nej, låt dig ej förbittras i denna bittra tid, för grämelsen den bygger ett galler runt omkring dig, och makten klarar sig. Nej, låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid. Dom hoppas ju på detta, att innan kampen börjat, vi gett oss utan strid, Nej, låt dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv. Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag ska marken grönska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.”

Din ilska, din aggression har en orsak som du kanske inte ser kopplingen till ännu. Samhället smyger sig fram för att liksom inte synas. När du vaknar på morgonen har den flyttat sig en liten bit, men bara så lite att du sakta vänjer dig vid det “nya”.

Men lyssna på tystnaden därute i bostadskvarteret om kvällen. Den talar. Högt.

https://www.sydsvenskan.se/2019-02-10/kvallens-tystnad-i-bostadskvarteret-talar-sitt-tydliga-sprak

http://kirsebergsallehanda.se/2017/05/25/staden-maste-ta-over-rollen-som-valfardsskapare/

https://kvartal.se/artiklar/vi-vill-se-krafttag-mot-klyftorna-gransen-ar-passerad-for-manga/

Bor du “enzam”?

 

Plötsligt hör jag en röst bakom mig som säger:  Bor du enzam?

Jag tittar upp ur mina papper som ligger på bordet framför mig. Jag sitter i trädgården vid vårt hyreshus och jobbar med en text.

Där står en nyinflyttad granne som jag sett bekanta sig med omgivningen genom att promenera runt kvarteret då och då. Hans fru har jag sett ute en gång, hans två söner har redan anslutit sig till barnen som leker på gården.

Jag bjuder honom att sätta sig vid bordet medan jag försöker utröna om det är vänligt frågat och början på en givande grannrelation. Eller ytterligare en av dessa ”kvinnokontroller” som jag råkat ut för under senare år. En ensam kvinna utomhus utan barn verkar vara provocerande på något sätt nuförtiden. Jag får lite tunghäfta när jag inte direkt kan bestämma vilket det är.

Han sätter sig faktiskt  vid bordet och börjar  uppfodrande  titta på mig. Inget leende, ingen vänlighet, bara två ögon som iakttar mig. Han bär shorts, kortärmad tröja och på fötterna flip-flops. Vi befinner oss i de sista dagarna av svensk sommar. Så tittar han på mina papper på bordet och börjar fingra bland dem som om han letar efter något. Kanske är han bara nervös.

Jag försöker stoppa honom genom att dra blocken till mig och börjar svara lite snabbt:

– Ja, jag bor ensam.

–  Är du lärare? Varför bor du ensam?

Fortsätter förhöret. För nu har jag bestämt att det är ”inre passkontroll” tills vidare. Jag väljer att svara ur repliklåda A som jag använder när jag utsätts för dessa närgångna förhör. Jag sitter ju ute och skriver ensam på olika platser runt om i staden.

– Min man dog, mina föräldrar dog, min bror bor i Afrika, min faster är 89 år. Min mage kan inte få barn. Då måste man bo ensam i Sverige, svarar jag och hoppas på ett medkännande ögonkast men jag ser inget.

Allt jag säger är ju också sant  men med den skillnaden att jag som HSP:are behöver min ensamhet för att hämta mig från vardagslivets hårda puckar av idag. Och för att kunna skriva. Men detta är ju inget jag kan förmedla till en nyanländ svensk med dåliga språkkunskaper sådär i ett första andetag. Jag bestämmer mig för att ta situationen med ro och se hur grannsämjan utvecklas. Jag frågar vad han heter och han svarar.

I samma stund som jag räcker fram handen och ska säga mitt namn är han redan uppe på benen och på väg bort. Jag tänker att nästa gång ska jag berätta vad en HSP:are är för något och vad jag skriver om.

Om han är intresserad.

Sydsvenskan

det står och väger

DET STÅR OCH VÄGER , skrivet av MAX TEGEMARK

….” Jag tyckte också min korta livstid tedde sig betydelselös jämfört med det väldiga kosmiska tidsspannet. Men vårt korta århundrade är antagligen det mest betydelsefulla i vårt universums hela historia: det är antagligen under vår livstid som det kommer att avgöras om det får en meningsfull framtid. Vi kommer att ha teknologin att antingen förinta oss själva eller att sprida frön av liv i kosmos. Det står och väger och jag tvivlar på om vi kan stanna kvar vid detta vägskäl i mer än hundra år till. Om vi till slut väljer livets väg och inte dödens kommer kosmos i en avlägsen framtid att fyllas med liv som kan spåras tillbaka till det vi gör här och nu. Jag vågar inte gissa hur man kommer att se på oss, men jag är säker på att vi inte kommer att bli ihågkomna som betydelselösa”.

risker med engagemang

RISKER MED ENGAGEMANG
Jag är en stark förespråkare för ett slut på “factory farming”, medicinska djurförsök, “you name it”. .
Jag är en stark förespråkare för en annat perspektiv på djuren, rent mentalt. Den som har överlevt med hjälp av djurens kärlek när människorna inte fanns, vet vad äkta kärlek är. För mig är djur en del av min nära familj.
Det jag vill ta upp är riskerna när människan engagerar sig inom ett område. Människan vill alltid hitta HALLELUJA-ögonblicket, då tanke och känsla sammanfaller till ett och man känner sig uppfylld av något rätt, sant, äkta tillsammans med andra. Detta utnyttjas av slipade predikanter inom religion, politik och åsiktssmedjor. Jag kan se de riskerna även inom djurrättsfrågan. Unga människor av idag behöver hitta sitt “halleluja” och är besvikna på det etablerade mainstreamsvamlet. Vissa av dem hittar det då t ex inom “kött”-frågan.
Risken är alltid att glöden i ett engagemang gör att frågan inte blir debatterad så sakligt som möjligt och på så sätt slår an hos en större publik, utan mer handlar om ens eget behov av att hitta sitt Halleluja, sin tro under sin livstid..

köpt tid

KÖPT TID

“Fångna mellan väljare och långivare var krisande stater tvungna att välja långivarna. Och så är det fortfarande idag.”

Så säger W. Streeck i sin bok “Köpt tid”. Vi lever idag i händerna på en internationell lånekapitalism och priset är att den demokratiska makten har hamnat i långivarnas händer. Antingen frigör sig kapitalismen från demokratin eller så frigör sig demokratin från kapitalismen. Det sista är Streecks önskan.

Vår välfärd idag finansieras av en allt större skuldsättning, vilket har blivit förutsättningen för att vi ska kunna fortsätta med vår nuvarande levnadsstandard. Streeck menar att redan på 1970/80-talet lämnade vi den skattefinansierade staten och blev “skuldstaten”. I takt med att skulderna har ökat, har långivarna stramat åt sina villkor och staten har sett sig tvungen att montera ner välfärden bit för bit. Det har lett till växande klyftor och potentiellt destruktiva (rent av våldsamma) politiska och sociala konflikter.

Hur detta ska lösas finns olika utopier. Streeck vill se att nationerna återtar sin makt. Hur som helst, frågan är vart den globala lånekapitalismen är på väg – och med den demokratin.

www.expressen.se/kultur/mot-vags-ande

att föda någon till världen

ATT FÖDA NÅGON TILL VÄRLDEN

Stilla flyter livets flod; glädje och vånda hos vår nästa skymtar hastigt förbi, medan vi simmar mellan där vi stiger på och av . Endast större förändringar avtecknar sig som krusningar och svall och kanske till och med som storm vid ytan för oss alla; nya partiers bildande, revolutioner, turbulens och strider. Vi kan kalla det kaos, vi kan kalla det obehagligt, men vi kan också kalla det förändring. En dag är allt stilla igen och vi kan läsa i historiens bok om det vi var med om. Håll ut i turbulensen, håll blicken fästad framåt! Simma vidare!

Lidande och grymhet

LIDANDE OCH GRYMHET

 Vi måste diskutera runt orden lidande och grymhet.

Lidande är en naturlig del av naturen när den reproducerar sig i blindo; hjortens smärta när vargen tar den, gräsets smärta när antilopen betar det, fiskynglets smärta när den större fisken tar det. Ofta kallar vi det grymhet, men jag skulle vilja ge det ordet en annan definition.

Grymhet är en handling, när du har ett val. Grymhet kan bara uppstå hos människan, som fått en fri tankeförmåga och ett fritt val att handla. Vi kan gå utanför naturens bundenhet. För att göra ett kärleksfullt val, krävs en mogen människa. Idag finns inget annat alternativ för den mogna människan än att säga nej till industriella djurfarmer, djurtransporter och djurförsök. Djurens samlade smärta, som ligger som ett mörkt moln från Ausschwitz, över vårt samhälle, fräter på vår själ, bit för bit.

Animal liberation

 “The modern animal liberation movement, also known as the animal rights movement, seeks to include nonhuman animals within the sphere of morality in a way that they that they have not been included previously. The term “animal liberation” is intended to suggest an analogy with other liberation movements, which have sought equality for blacks and women. The equality sought by the animal liberation movement, however, is not equal treatment, but equal consideration of interests – e.g. interests in not suffering and in being able to fulfill their behavioural needs. They then argue that there is no basis for refusing to take these interests into account, and giving them the same weight as we give to similar interests of human beings.

Central to the animal liberation movement is its rejection of “speciesism”. The term was coined by Richard Ryder, in the early 1970´s and taken up by Peter Singer in his 1973 essay “Animal Liberation” and his subsequent book of the same title. Singer describes speciesism as a prejudice or bias against members of species other than one´s own. He sees it as analogues to racism and sexism, in that it is a mean by which a more povwerful core group justifies its exploration of less powerful outsiders. Advocates of animal liberation do not deny that there are important differences between normal mature human beings and normal mature members of other species, but they claim that species itself is not morally significant. The suffering of non-human animals should therefore get the same concideration as we give to the sufferings of human beings at a similar mental level. The animal liberation movement sees our use of animals for food as fundamental to our attitudes to ally vegetarian or vegan. The movement also opposes experiments on animals and the use of animals as entertainment and recreations such as hunting. Some groups within the movement have broken into laboratories and released animals or damaged equipment but the movement as a whole is strongly against the use of violence towards violence against animals or people.” End quote.