Animal liberation

 “The modern animal liberation movement, also known as the animal rights movement, seeks to include nonhuman animals within the sphere of morality in a way that they that they have not been included previously. The term “animal liberation” is intended to suggest an analogy with other liberation movements, which have sought equality for blacks and women. The equality sought by the animal liberation movement, however, is not equal treatment, but equal consideration of interests – e.g. interests in not suffering and in being able to fulfill their behavioural needs. They then argue that there is no basis for refusing to take these interests into account, and giving them the same weight as we give to similar interests of human beings.

Central to the animal liberation movement is its rejection of “speciesism”. The term was coined by Richard Ryder, in the early 1970´s and taken up by Peter Singer in his 1973 essay “Animal Liberation” and his subsequent book of the same title. Singer describes speciesism as a prejudice or bias against members of species other than one´s own. He sees it as analogues to racism and sexism, in that it is a mean by which a more povwerful core group justifies its exploration of less powerful outsiders. Advocates of animal liberation do not deny that there are important differences between normal mature human beings and normal mature members of other species, but they claim that species itself is not morally significant. The suffering of non-human animals should therefore get the same concideration as we give to the sufferings of human beings at a similar mental level. The animal liberation movement sees our use of animals for food as fundamental to our attitudes to ally vegetarian or vegan. The movement also opposes experiments on animals and the use of animals as entertainment and recreations such as hunting. Some groups within the movement have broken into laboratories and released animals or damaged equipment but the movement as a whole is strongly against the use of violence towards violence against animals or people.” End quote.

Den ensamma kvinnans väg

 

Naturens revirstrider pågår överallt. Där jag ligger och solar i vilstolen på hyreshusets gårdsgräsmatta, startar kajor och skator upp ett luftkrig. De anfaller, retirerar, kraxar och intar nya positioner. Jag faller i lätt slummer i den ljumma lördagseftermiddagen.

Så väcks jag plötsligt av ett gäng invandrarkillar. De går förbi och gör “handklappningen”, en hånfull klapp som används flitigt på gator och torg i Malmö mot det man ogillar. Några kommentarer far på ett språk jag inte förstår, men jag förstår meddelandet: “Sitt hemma som våra morsor gör, ta inte plats härute på vårt revir på gården”.

Att bo i Malmö är som att flytta till både “1800”-talet när det gäller kvinnosyn, i synnerhet den något äldre kvinnans livsvärde och samtidigt framtidens “2100”-tal, där en ensam kvinnas väg är accepterad som något normalt, vilket det inte var i småstadens Småland..

Invandrarkillarna kan inte veta att jag är en kvinna kommen ur en tradition av Simone de Beauvoir, Ellen Key, Fredrika Bremer; hela vägen tillbaka till min mormors mor som var lärarinna i Småland på 1800.talet och lärde min mormor i kvinnofrågan. Jag kan placera deras beteende i en kontext och se på det hela ur en annan synvinkel. Jag tänker på FI:s valresultat i Malmö; där jag bor fick FI 14,75%, nere på Värnhem: 15,03%..  Det lindrar, men det sårar ändå ända in i själen. Jag kan inte rå för att jag som människa föddes som kvinna. Jag vill kunna röra mig fritt som män, sätta mig överallt där män kan sitta, bli respekterad som man till man, men de yttre stadsreviren är fortfarande männens, den manliga pubens karaktär, de boulespelande männen på torget. Den ensamma kvinnans väg är  också en flyktingväg. Om de bara visste hur mycket vi har gemensamt egentligen i den vita, västerländska mannens samhälle men kanske är det dags att retirera tillbaka till en universitetsstad för lite lugn och ro.

INGET MER ÄN INGENTING

“Säg vad en snöflinga väger” sa en svartmes till en skogsduva.

“Inget mer än ingenting” löd svaret.

“I så fall måste jag berätta en underbar historia” sa svartmesen.

“Jag satt på grenen till ett furuträd, tätt intill stammen, när det började snöa – inte tungt, ingen snöstorm – nej, som in en dröm, ljudlöst och mjukt. Eftersom jag inte hade något annat för mig, började jag att räkna snöflingorna som lade sig på kvistarna och barren på min gren. De var exakt 3 741952 stycken. När den 3 471 953:e landade på grenen, inget merän ingenting, som du sa – bröts grenen av.”

Efter att ha sagt detta flög svartmesen sn väg.

Duvan, alltsedan Noas dagar expert i ämnet, funderade en stund på saken och sa till slut till sig själv: “Kanske är det bara en persons röst som saknas för att fred ska komma till världen.”

LÄNGTAN HEM: en av mina dikter

STAMMEN

Jag vände åter

efter folket, som bebodde

min barndoms gröna hydda

med sina liv och sina röster.

Jag letade och letade

men fanns dem inte.

Allt var så tyst.

En annan vandrare gick mig till mötes

i tystnaden.

“Ditt folk är gulnade löv

från ett dött träd”,

sa mannen

med Kalahariöknens hetta

dallrande i sina ord:

“de är förlorade i världen

dömda att följa

vindens dans.

Du hittar dem aldrig

för de har själva förlorat sig.

Sök dig en ny stam

och du ska blomstra

såsom ditt folk aldrig kommer att se dig.”

Jag begrundade hans ord.

Vandraren inom mig höjde

staven, liksom för att mäta ut

nya väderstreck.

Beslutsamhet började sänka sig

från sin viloplats.

——

Fler dikter finns på min sida: http://www.equinox.hemsida.net/dikt.htm

Möten på festival

MÖTEN PÅ FESTIVAL

Jag bestämmer mig för att äta dansk fläskstek med rödkål trots alla matstånden från hela världen. Jag sätter mig i solen på Gustav Adolfs Torg med maten och en burk inköpt vatten. Jag tänker på att jag satt här i ungdomen efter att ha liftat in från Dalby och moster Nornas sjukhem. På den tiden kom hela Europas liftare hit och vände..Varje dag satt en ny person där med sin ryggsäck och tittade sig omkring.Sweden?Girls??.. Idag fylls torget av alla jordens folk, numera mer permanent boende här.Någon borde skriva torgets historia.

Jag tar en klunk ur min burk och inser inte att jag snart kommer att bli indragen i en burkstrid! En bit ifrån mig står en zigenarmamma i vida kjolar med en plastsäck på ryggen – full av tomburkar.En krona pant… Hon iakttar mig envist och följer varje rörelse jag gör. Är burken tom snart? Jag skakar på huvudet- nej, det dröjer! Då dyker det upp en man, även han från ett avlägset land och sträcker sin hand mot min burk. “Mine”! säger han, “not”….han pekar på kvinnan. På stapplande engelska försöker han förklara att måndag, tisdag, onsdag är det han som samlar upp burkar här inte hon. Nu protesterar zigenarmamman och de står framför mig och försöker övertyga mig om att burken är just deras. Burkrevir! Inte visste jag att det fanns! Jag avslutar striden med att säga att när jag druckit upp den ställer jag den här på trappan och så får första bästa ta den. De accepterar och lommar iväg efter andra burkar.. (det blir mannen som väntar istadigt på den)

Jag bestämmer mig för att höra lite ” hemlandstoner” och går till franska cafet som de har byggt upp i ena hörnet på torget.” Bonjour, madame, un café”? Jag sätter mig i trädens skugga och två sekunder är jag på ett litet torg i södra Frankrike.Solen gassar och svensk höst är långt borta. Efter en stund börjar jag iaktta människorna runt mig och hör engelska från ett grannbord. När ena damen råkar titta mot mig ler jag och säger “Sunny, isn´t it?” Hon svarar och hennes två bekanta, ett par, vänder sig också mot mig. Ett samtal utspinner sig och kommer att handla om  att leva i Israel. Paret ska flyga hem ikväll från Sturup och kvinnan är från Danmark för att se till att de kommer med. Danskan kom till en kibbutz för 45 år sedan och träffade paret där som är uppvuxna på kibbutzen och sedan dess har de kontakt. Man måste leva med konflikten, annars går det inte, säger de.

Så småningom ska jag vidare på en programpunkt och tackar och går.