Ur ” Att tämja ensamheten” av Jean-Michel Quinodoz

” Vilken utväg har psykoanalysen att erbjuda en person för vilken ensamheten är en mardröm? Detta är en fråga av största betydelse om vi betänker att ett liv är en väv av oupphörliga skilsmässor, där var och en av dem kan reaktivera vår ensamhetskänsla. Om ensamheten upplevs som en mardröm så är hela livet ett haveri.

Så länge ensamheten bygger op misstro och hat leder den till isolering och inkrökthet; det är elfenbenstornets ensamhet. Men då ensamheten tämjs blir den en stimulans till kännedom om en själv och andra och en maning att kommunicera med dem på den mest autentiska nivån.

Ensamhet är inte att avstå relationer med andra. Den är tvärtom att tillåta var och en att definiera sig och mötet med den andres särart framhäver det värdefulla och oersättliga i det som var och en är ensam om att tillföra. s. 271-272.