Hon skriver till en väninna: ” Du vet vi ämbetsmannadöttrar från 80/90-talet med vår ballast av ideal och all vår goda tro – och vår outrotliga plikttrogenhet. Du har så rätt i att vi fick för mycket av “konserverande” doser under uppväxtåren – de slutar aldrig att göra livet surt för en”. s. 106

“Men samtidigt tyckte hon att hon var på väg någonstans, hon visste bara inte vart”. s.184

“Det är är Cora Sandels ovanskliga förtjänst att hon som den första i nutidslitteratur med rent konstnärliga medel och utan några kvinnosaks-färgade biavsikter belyser det kvinnliga frihetsproblemet i hela dess vidd och me en medveten, tragisk ironi ställt det i motsättning till den bestående ordningen och dess alltid lika grymma bödelsmentalitet”. s 325

“Öde? Öde” Slut med att gå in i en mans liv som ett tamt djur, hålla till under hans tak och äta ur hans hand. En man inte längre blir en kvinnas öde. En livskamrat kan han bli. För hela vägen eller för en bit. Men öde – nej!. s 324

Två år tidigare hade hon svarat på om det hade varit ett bra liv: “Ja, allt som allt har det varit ett bra och ett vanskligt liv. Jag tycker det är som om man gått starkare ur de konflikter man har varit med om. Och den viktigaste livsinsikten är nog den att inte vara rädd. Ju mer jag tänker på det, desto viktigare är just detta. Jag tycker det är som om man skulle komma till en punkt där man inte längre är rädd för någonting i hela världen. Men så långt har jag inte nått ännu”. s 360