Med åren blir det allt viktigare att upplösa de fragment, som man håller vid liv inom sig, som tillhör det förflutna. Det frigör energi inför sista delen av den stora resan. Energi man så väl behöver.

Rent intellektuellt är analysen gjord, men själen håller ett tag om det lagrade energiminnet för att slippa sörja. Att göra en resa längs de gamla lederna aktiverar det gömda. Kontrasten, förr mot nu, får själen att inse att tiden flytt och att sorgen måste fram.

Så jag gör en bilresa i spåren av min ungdomstid: jag bilar genom Tyskland och minns  Ingers och mina liftarresor till utlandet på 70-talet när vi var unga och oskyldiga. Vi stod där vid vägkanten för nästan 50 år sedan  i våra jeanskjolar och ryggsäckar med sovsäck och plastunderlag. Vi sov i diken, i parker, i trappuppgångar, hos folk vi lärde känna och hos bekanta.

  

Nu susar jag fram i min kära vinröda Chrystler PT Cruiser, bor på hotell och pensionat – precis som affärsmannen gjorde, han som plockade upp oss på väg till Bremen: han som visade oss Bremens katedral med krypta, bjöd på mat och dryck under dagen och till slut körde oss till Oldenburg dit vi skulle för att bo i ett kollektiv en vecka. Han berättade om sin ungdom på sjön och om friheten i hamn medan han körde, parkerade och promenerade. (1/16)