Han var  lika långt nere i sina minnen såsom jag är nu. Undrar om han lever? Troligen inte. Nu är jag han. Sorgen slår mig: jag är inte längre 17 år trots att minnena känns så levande. Jag är snart en pensionär med ett brokigt liv bakom mig. Nu förstår jag vad som berörde honom så starkt: kontakten med sina inre tidsfragment genom mötet med oss flickor.

Jag väljer broarna över Danmarks öar istället för färjan direkt från Sverige. Jag vill gärna se landskapet  Schleswig-Holstein en gång. Alltid hade man så bråttom söderut från Sverige att det enda man såg var Autobahn i norra Tyskland efter att färjan  lagt till.

Plötsligt ser jag en ung tjej stå i baren på båten mellan Malmö – Travemünde med en “colarom” (Bacardi och Coca-Cola) i handen. Hon ler och upplever att hon nu är vuxen på väg ut i “världen” från ett Sverige som hon upplevde instängt och förmyndaraktigt. Hon var bara 16 år men lyckats köpa en drink i baren – som en vuxen..  Äntligen  börjar hennes liv..  Det är ett mäktigt minne..