Lex Ingvor – när kommer den?

Min faster på 90 år ringer en kväll och ber mig bila upp till henne

från Malmö, för att hon inte kan få ut sitt ID-kort.

Jag beställde tid hos Polisen för en och en halv månad sedan åt henne via internet. Kötiden var lång som för många andra svenskar vid denna tid på året så inget mer med det,  men det är nu det börjar bli verkligen absurt.

Min faster berättar att hon kom till polisen till denna tid i juli, nyklippt

och  frissad som äldre människor är inför fotografering. Då möttes hon av

orden “du måste ha någon anhörig med dig som kan identifiera dig. Kom

tillbaka en annan dag vid kl. 09.00 så ordnar vi det hela”.

Till saken hör att hon “blev av med” körkort, id-kort, kontokort

och  busskort en dag på stan.. men hade kvar ett utgånget pass hemma. Passet var mycket likt henne i nutid.

Jag bilar upp och vi infinner oss nästa morgon kl. 09.00 hos polisen. Jag

visar min legitimation på att jag är jag. Jag intygar högt och

tydligt att min faster är min fars syster.

“Hur ska vi kunna veta att ni är släkt” undrar polisen då. Krav på

dokument som styrker vår relation var inget som nämndes vid första

mötet med henne. Polisen börjar slå på sin dator i skatteregistret. Då min far

är död kan de inte styrka hans och hans systers relation och därigenom

vår.

Nu ber de oss åka till Skattemyndigheterna vilket vi också gör. Min

faster börjar bli trött. Vi väntar 20 minuter i regn innan de öppnar för dagen.

Där får vi veta att samma svar gäller som hos polisen men med undantaget  att de kan göra en sammanvägd bedömning om vi är släkt efter att ärendet har gått en runda till Skattemyndigheterna i Stockholm. Jag kan återkomma med min faster

om några veckor igen, när de har fått svar. Då kan de göra

en sammanvägd bedömning med oss två framför sig om vi troligen är

släkt.

Eller, säger kvinnan, “så forskar ni i kyrkoarkiven efter en notis där

syskonskapet kan bevisas genom att föräldrarna till dem står angivna

med  sina barn under”.

Nu tittar jag i väggen en stund för att inte tappa fattningen. Ska vi

behöva släktforska för att få ett ID kort för min faster!

Vi åker hem till min faster och dricker kaffe under tystnad. Otroligt,

säger min faster. Jag nickar instämmande.

Så ringer jag Riksarkivet och berättar vår situation. De kopplar vidare

till en man som räddar hela situationen. “Jag får inte göra så här,  man  får inte lämna ut uppgifter om människor som inte har varit döda i 100  år ( min far dog  2011) men jag gör ett undantag. Ni måste få hjälp i  denna absurda situation”.

Som genom ett trollslag har han hittat min  farfar och farmor med sina fyra barn på en sida och ett foto dimper ner i min mailbox. Jag tackar honom av hela mitt hjärta.

Nu susar vi tillbaka till Polisen med min surfplatta i högsta hugg. De ser

lite förvånade ut. Redan tillbaka? Jag visar upp mailet för kvinnan bakom

glaset och nu kan man göra ett IDkort åt min faster så hennes normala  liv

kan komma tillbaka efter 2 månader. Fast nu är hennes hår i en enda  röra

av regnet som följt oss alla dessa sex timmar vi ägnat åt att stå i kö  utomhus; och springa fram och tillbaka till bilen.

Hon ler så gott det går åt passkameran och blixten kommer. En trött

människa syns på kortet och jag tycker synd om henne.

Jag frågar polisen bakom glaset hur ofta denna situation uppstår. Hon

svarar att det sker varje vecka.. Jag suckar, troligen kliver varje vecka  i

en svensk stad en pensionär in för att få ett nytt IDkort. Många av  dem

kommer inte att ha en brorsdotter som kan avsätta en hel vardag till

detta  arbete, som dessutom också har datorvana, de kanske inte har någon

släkt  kvar i livet alls. Detta krångel som min faster utsatts för är inte

värdigt ett modernt samhälle som Sverige. Denna utsatta grupp måste få

hjälp.

Jag föreslår att alla berörda myndigheter som kan utfärda IDkort/pass

får tillgång till en kontakt på Riksarkivet som snabbt kan ta fram en

relation ur det förflutna vid situationer som denna med min faster. Det

är de äldre ensamma pensionärerna verligen värda!

Fram för en Lex Ingvor!

Trapphusvärdar är vägen till ökad boendetrygghet

Efter att ha tagit del av Malmös nya kommande satsningar Malmö Stad – med bl a en önskan om större grannsamverkan – för ökad trygghet för kommuninnevånarna samt bättre uppväxtvillkor för “Malmös barn”, vill jag slå ett slag för ett inrättande av trapphusvärdar i flerfamiljshus. Jag ser framför mig en variant av det franska systemet med “la concierge”, oftast en äldre kvinna boende i det trapphus det gäller.

Att jag ser detta som en del av lösningen beror på den kritik av de nya satningarna som det också stått att läsa om; dessa satsningar tenderar att rinna ut i sanden när projektpengar tar slut och ger på lång sikt inte något stadigvarande resultat enligt en initierad läsartext ganska nyligen i Sydsvenskan. Läsartext

I denna nya tid som är vår krävs nya lösningar. Med ökad social rörlighet där grannsamverkan inte hinner uppstå som förr, behövs det att vi försöker konstruera en form av nätverk grannar emellan. Jag ser en person framför mig som arbetar deltid eller har blivit pensionär, som tar sig an uppgiften av att vara den som resten av hyresgästerna kan vända sig till. Redan nu finns det många, företrädesvis äldre kvinnor, som redan frivilligt har tagit sig an det vaccum som uppstått när hyresvärdar dragit ner på underhåll av fastigheter, genom att gratis hålla rent, måla om, plantera och plocka skräp för att boendemiljön ska kännas trygg. Några av dem ordnar också gemensam FB grupp där hyresgästerna diskuterar olika spörsmål gällande störningar i närområdet och husets skötsel och försöker också återskapa något av den tillit människor emellan som gått förlorad i denna nya, sköna värld.

Jag förordar en ekonomisk satsning på dessa kvinnor som redan nu tar ansvar där det behövs i närmiljön:en mycket bortglömd egenskap i en tid där individen bara har sig själv och sina egna behov framför ögonen. En altruistisk lagd människa av idag kan till och med få höra förvånande uttryck som :”Vafför gör di på detta viset!” a la Astrid Lindgrens rumpnissar.. -:)

“Projekt kommer och går men kvinnan består.” Så kan nutidens insikt sammanfattas vare sig det handlar om mikrolån till en symaskin åt en en kvinna i Afrika eller skapa trapphusvärdar på plats vid denna nya savann av tomhet som uppstått mellan huskropparna i ett västerländskt samhälle av idag.

Ingvor Sabina Le John

Sydsvenskan

Svensk asylpolitik är antifeministisk

Jag upplever ett ökat tryck mot oss kvinnor i vardagen; kvinnlig bibliotekspersonal blir uppstressad av gäng av pojkar som stormar in och högljutt kommenterar och oroar och skriker.

Min kusin i Florida, USA rapporterar om hur kvinnlig lärarpersonal gråter på skolan pga trakasserier från manliga elever från Mellanöstern.

Utländska pojkar med enbart fjun på hakan spottar när jag passerar i kort kjol i Malmö.

Att sitta med en kopp kaffe i trädgården som ensam kvinna ger reaktioner från andra huset där mödrar aldrig sitter ute eller flickor aldrig leker utomhus.

Livsytan för kvinnor dras åt; du ska känna obehag av att röra dig ensam ute i samhället och hellre välja att stanna inomhus.

Jag är inte insatt i Kanadas invandrarpolitik, men det lilla jag har läst säger mig att deras mer balanserade intag av flyktingar; kvinnor, barn och män direkt från lägren, verkar vara bättre än att göda smugglare att föra  ensamma män och pojkar över Medelhavet.

Jag är inte emot flyktingar som fenomen. Jag är bara emot  den nuvarande obalansen och dess konsekvenser.

“Grupptrakasserier och ofredanden av kvinnor är fler exempel på asocialt beteende hos dessa gäng. Under sådana omständigheter blir kvinnors möjlighet att röra sig fritt på offentliga platser avsevärt svårare.”  Valerie M Hudson, professor och ansvarig för the Program on Women, Peace and Security, Texas A&M University, USA

Göteborgsposten

Kvartal

Ann Heberlein

Katerina Magasin

Kära Sverige, du måste lära dig att älska dem som sover med fötterna på kudden! 

Kära Sverige, jag har läst din historia som också är min;

jag kommer ur en småländsk bondeklass med rötterna i gården Slott från 1500-talet; en klass som knäcktes av 1800-talets förändringar, populationstillväxt och hungersnöd. Byn Vissefjärda med sina stadiga 300 invånare, sekel ut och in, steg snabbt till 6 000 personer under 1800-talet. Mina förfäder var medlemmar i ditt medeltida samhälle, ett samhälle som i stort sett fanns kvar till ståndsriksdagen avskaffades 1864.

Din folkliga kultur var klanväldet genom sockenstämmorna, som ihop med kyrkan, bestämde enskilda individers öden ute i stugorna; de s k ”sexmännen” dvs sex stycken utvalda bönder, höll noga koll på folks leverne i bygderna och rapporterade in; många av dina individer, kära Sverige, satt i stupstock och bespottades av andra. Du gifte bort dina döttrar mot deras vilja. Först från 1872 gällde ”Ofrälse kvinna behövde ej längre giftomannens samtycke.” Du hade inte följt med i Centraleuropas förändring från 1400-talet och framåt; renässansen – med individens inträde på samhällsplanet –  kom aldrig och besökte dig med sina nya ideal:  Eller så ville du inte ha det så. Du sov din trygga sömn här uppe i norr och lät allt vara såsom det alltid varit.

Men så slängdes  Du  abrupt in, som du stod och gick, i en ny samhällsera med industrier och migration. Du vaknade yrvaket och såg över en miljon av de dina rösta med fötterna. Mina förfäder lämnade dig och utvandrade till Amerika och skapade sig helt andra livsvillkor där, byggda på individuella krafter, medan min mormor mor stannade kvar i Småland och tog hand om sin lama syster; systern hade aldrig fått inträde i det nya landet. På Ellis Island utanför New York sorterades de dugliga från de odugliga; många var det som fick återvända till dig igen, kära Sverige. Men de utresta syskonen som lyckades väl ”over there”, sörjde för de kvarvarande systrarna genom ständiga gåvor och paket från det förlovade landet.

Ditt medeltida klanstyre utgjorde dock nu en utmärkt grogrund för det nya Sverige som industriklassen ville skulle växa fram; lydiga samhällsmedborgare som gick i flock dit man pekade. Organisationssverige växte fram; för att göra sin röst hörd måste individen tillhöra en grupp. När radion kom spelade man: ”Du ska göra som Svensson gör, om du ska göra något alls.” Var det ironi eller en uppmaning? Individer som vittrat frihet på olika sätt genom det nya samhället blev besvikna: den enhetliga, nya  klassen raderade så gott som ut eget småföretagande fram till efterkrigstiden: gatubilden med sina småföretag försvann; de företag som idag är stora på den internationella marknaden skapades i stort sett bara fram till andra världskriget. Återväxten av livskraftiga företag var mycket dålig under andra hälften av 1900-talet. Allt skulle helst fungera som i det gamla klansamhället; organisationsklanerna hade makten och delade upp dig, kära Sverige mellan sig. Är du inte lite ledsen över det? Samma tråkiga, tomma, centralstyrda torg i varje stad. Det levande gatulivet som somnade in.

Ett stereotypt kultursamhälle växte fram där Jantemänniskan härskade över individuella uttryck: mobbing blev en folksport mot den annorlunda. Folket höll reda på folket nu när sockenstämman var borta. Det gick lika bra, allt gick ju som på räls. Vart tredje psykiatrisk besök i Sverige innehåller mobbingskador. Astrid Lindgren skapade motbilder: Pippi Långstrump med sina fötter på kudden och Rumpnissarna som dök upp ur sina hålor och skrek: ”Vafför gör di på detta viset? med fasa så fort något avvek från ”normen”. Och författaren Anders Harning som stred mot likriktandet genom sina festliga kommentarer och aktioner; han berättade bl a  om de två gånger i livet när han sett mycket lättade människor ombord på ett flygplan: den ena gången var när han kom med sista flyget från Sarajevo innan kriget bröt ut, andra gången var på hans första charterresa från Sverige..

Så kom återigen nya tider för dig, kära Sverige: den industriella eran ebbar ut,  landsbygden avvecklas på ett sätt som liknar digerdödens framfart, invandrarnas energiska individualitet hade dock åter gett lite liv åt stadsmiljön: de  driver pizzerian, lunchrestaurangen, kinarestaurangen, kvarterspuben, kvartersbageriet, damfriseringen, kiosken med postställe där jag bor. Jag beundrar deras ihärdighet; långa dagar likt som tidiga morgnar och kvällar ser jag dem. Hur tom vore inte gatubilden utan dem! Samtidigt utvandrar nu igen en strid ström av människor. 50.000 svenskar lämnar ditt land per år, kära Sverige (SCB 2015). Den nya utvandringen börjar ta proportioner som liknar den förra, skriver man. På sju år flyttar ett Malmö iväg från dig. Vill du verkligen blöda så starkt igen, kära Sverige? Och ingen forskning eller statistik finns på varför de lämnar. Kanske ingen vill veta..

Det jag vill nu, kära Sverige, är att du äntligen, en gång för alla, släpper svensken fri ur  det klanvälde och den Jantelag som du styrt henne med så länge. Den antingen krossar den kreativa individen eller får henne att fly. Du behöver dessa bångstyriga människor som tänker självständigt och lämnar något nyskapat efter sig där de går. Du behöver den enskilda människans kraft. Tänk till nu innan det är för sent. Denna gången finns inte de fantastiska förutsättningarna som i början av förra seklet att luta sig mot. Denna gången finns bara de kreativa människornas lösningar.

Du måste lära dig älska dem som sover med fötterna på kudden! Leve renässansen – om den kommer!

Sydsvenskan

Vägen till Sköttas

sköttas2Milsten mellan  Eksjö och Sävsjö. Foto: Ingvor Sabina Le John

“Sköttas” var en småländsk fäbod dit korna togs om sommaren  och dit man åkte för att “sköta” och mjölka dem.

En vandring längs en skogsväg i augusti, sett ur ett nostalgiskt perspektiv; det flydda agrara samhället som vi lämnade bakom oss för industrisamhället.

Det postindustriella samhället av idag faller samman utan rötter bakåt.

“Vadan och varthän” som den småländska bygdepoeten Pelle Näver undrade i en nyårsdikt.

Bilder

 

Den nya emigrationsvågen från både svensk landsbygd och Sverige

Citat:

“Merparten av landsbygden töms på befolkning. Det är en händelse som saknar motstycke – om vi bortser från Digerdöden på 1300-talet – i svensk historia, och det sker nästan helt utan debatt.”

I dag upplever Sverige en ny emigrationsvåg. ”Större än någonsin” enligt SCB. Varje år utvandrar cirka 50 000 personer, både invandrare och svenskar, av okända anledningar. Märkligt nog har SCB inga siffror på vilka delar av befolkningen det är som emigrerar. Utvandringen har hamnat i skuggan av invandringen.”

Timbro

https://www.expressen.se/kronikorer/lotta-groning/rikspolitikerna-lamnar-stora-omraden-av-landet-at-sitt-ode/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb

SVT