“Vi ska alla vara barn vid havet”

BARNET VID HAVET

Vi ska alla vara barn vid havet
Växa upp och ta adjö
Solbruna ben, en tonårscykel
På väg till stranden

Inga tankar där du cyklar om ett slut
Om att du lever i en sagobok
Man en gång stänger och
Aldrig mer kan öppna

Jag håller sagan om barnet vid havet
I min hand tills jag dör
Men jag kan aldrig öppna den igen
Och kliva in på sidan:

..där du cyklar med solbruna ben
På din tonårscykel ner mot havet
För en evighetseftermiddag i solen.

Nelson Mandela

Vår djupaste rädsla är inte att vara
otillräckliga
Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt
kraftfulla
Det är vårt ljus inte vårt mörker som
skrämmer oss mest
Vi frågar oss själva: vem är jag som tror 
mig vara briljant och storslagen och
talangfull?
Egentligen om du inte är det vad är du
då?
Du är ett barn av Gud
att du leker liten förbättrar inte världen
Det är ingenting upplyst med att förminska
dig så att andra inte skall känna sig
osäkra omkring dig
Vi föddes till att manifestera Guds
härlighet som är i oss
Den är inte bara i några av oss den är i
oss alla:och när vi låter vårt eget ljus
skina ger vi omedvetet andra människor
tillåtelse att göra detsamma
När vi är frigjorda ifrån vår egen rädsla
frigör vår närvaro automatiskt andra

Nelson Mandela 1994

Gunnar Ekelöf om djuren

Jag läser Gunnar Ekelöf igen och hittar en dikt om hans syn på djuren:

 

VI MENA; VI TÄNKA; VI SUCKA; VI TALA

 

Jag kan inte skåda de sydliga länderna

utan att också se åsnan, oxen och fåret

hönorna bundna i knippor vid fötterna, slängda

på ömse sidor av motorcykelns pakethållare

med huvudena nedåt, paralyserade, svagt kacklande

lammet uppfläkt och ihopsytt

med spettet kört genom ändan och den flådda

grinande skallen

över en grekisk koleld

och med tarmarna, kokorètsi, halstrande bredvid

oxen vit och from under oket, i par med en ko

hart när oändliga i Toscana

åsnan skriande som en osmord lagårdsdörr

men också trippande under en hel familj

eller under en risknipaa stor som universum

småfåglar i knippor som kunnat fylla en rymd med

vår längtan

dessa som när oss, klär oss, bär oss

resignerar under oss, kanske förlåter oss

dessa äro de verkligen kristna!

 

Ur En natt i Otocac (1961)

LÄNGTAN HEM: en av mina dikter

STAMMEN

Jag vände åter

efter folket, som bebodde

min barndoms gröna hydda

med sina liv och sina röster.

Jag letade och letade

men fanns dem inte.

Allt var så tyst.

En annan vandrare gick mig till mötes

i tystnaden.

“Ditt folk är gulnade löv

från ett dött träd”,

sa mannen

med Kalahariöknens hetta

dallrande i sina ord:

“de är förlorade i världen

dömda att följa

vindens dans.

Du hittar dem aldrig

för de har själva förlorat sig.

Sök dig en ny stam

och du ska blomstra

såsom ditt folk aldrig kommer att se dig.”

Jag begrundade hans ord.

Vandraren inom mig höjde

staven, liksom för att mäta ut

nya väderstreck.

Beslutsamhet började sänka sig

från sin viloplats.

——