STAMMEN
Jag vände åter
efter folket, som bebodde
min barndoms gröna hydda
med sina liv och sina röster.
Jag letade och letade
men fanns dem inte.
Allt var så tyst.
En annan vandrare gick mig till mötes
i tystnaden.
“Ditt folk är gulnade löv
från ett dött träd”,
sa mannen
med Kalahariöknens hetta
dallrande i sina ord:
“de är förlorade i världen
dömda att följa
vindens dans.
Du hittar dem aldrig
för de har själva förlorat sig.
Sök dig en ny stam
och du ska blomstra
såsom ditt folk aldrig kommer att se dig.”
Jag begrundade hans ord.
Vandraren inom mig höjde
staven, liksom för att mäta ut
nya väderstreck.
Beslutsamhet började sänka sig
från sin viloplats.
——