Jag tar en klunk ur min burk och inser inte att jag snart kommer att bli indragen i en burkstrid! En bit ifrån mig står en zigenarmamma i vida kjolar med en plastsäck på ryggen – full av tomburkar.En krona pant… Hon iakttar mig envist och följer varje rörelse jag gör. Är burken tom snart? Jag skakar på huvudet- nej, det dröjer! Då dyker det upp en man, även han från ett avlägset land och sträcker sin hand mot min burk. “Mine”! säger han, “not”….han pekar på kvinnan. På stapplande engelska försöker han förklara att måndag, tisdag, onsdag är det han som samlar upp burkar här inte hon. Nu protesterar zigenarmamman och de står framför mig och försöker övertyga mig om att burken är just deras. Burkrevir! Inte visste jag att det fanns! Jag avslutar striden med att säga att när jag druckit upp den ställer jag den här på trappan och så får första bästa ta den. De accepterar och lommar iväg efter andra burkar.. (det blir mannen som väntar istadigt på den)

Jag bestämmer mig för att höra lite ” hemlandstoner” och går till franska cafet som de har byggt upp i ena hörnet på torget.” Bonjour, madame, un café”? Jag sätter mig i trädens skugga och två sekunder är jag på ett litet torg i södra Frankrike.Solen gassar och svensk höst är långt borta. Efter en stund börjar jag iaktta människorna runt mig och hör engelska från ett grannbord. När ena damen råkar titta mot mig ler jag och säger “Sunny, isn´t it?” Hon svarar och hennes två bekanta, ett par, vänder sig också mot mig. Ett samtal utspinner sig och kommer att handla om  att leva i Israel. Paret ska flyga hem ikväll från Sturup och kvinnan är från Danmark för att se till att de kommer med. Danskan kom till en kibbutz för 45 år sedan och träffade paret där som är uppvuxna på kibbutzen och sedan dess har de kontakt. Man måste leva med konflikten, annars går det inte, säger de.

Så småningom ska jag vidare på en programpunkt och tackar och går.