“Thus the broad middle of urban societies may be shrinking, while the income gap between the well paid and the working poor widens. The post-industrial city, then, is also likely to be a dual city,

in which rich and poor draw further away from each other spatially within the urban region, as well as in terms of differential access to economic resources. While the extent of this dichotomy and its meaning is a subject of continuing scholarly debate, few observers deny that troubling social consequences are to a greater or lesser extent a constituent accompaniment of the post-industrial urban order (Davis, 1992b; Marcuse, 1997; White,”

“The present global economy,they hold, constitutes a disordered interregnum that possesses neither adequate regulation nor the basis for a new coherence. Renewed stability can only come from ‘a new institutionalfix … at the global scale’”

Will Malmö be another Philadelphia?

“To encourage service-based economic growth, successive Philadelphia administrations after 1950 supported large-scale urban renewal that demolished numerous businesses on the margins of downtown and several neighbourhoods of mostly poor residents. In their place rose the glimmering office towers of the post-industrial service economy, along with upscale retail establishments and luxury housing targeted for the affluent professionals who would inhabit those steel-and-glass skyscrapers by day. As so often in the course of urban renewal in the United States, the poor and the marginal, who dared to live in the path of someone else’s definition of progress, were summarily bulldozed out of the way (Kantor, 1988: 256–8; see also Beauregard, 1989; Guinther, 1996: 204–35).

“The ancient world lasted for 3,000 years, the medieval age for less than 1,000 years,

and the industrial era for about 100 years. Our post-industrial revolution has

occurred in just 25 years, and its pace is quickening. In one great blow, the new

revolution has remade the industrial fabric of society, radically altered the behavior of

capital, broken down national boundaries and is remodeling government. (Savitch,

1998:249)”

The Post-Industrial City

Douglas V. Shaw

Editorial matter and selection © Ronan Paddison 2001

Utdrag ur Ståle Holgerssons bok “Staden och kapitalet” med underrubriken “Malmö i krisernas tid” 2017 Bokförlaget Daydalos AB:

“Varför slutade vi att bygga för arbetarklassen?”

ELLER SÅ ÄR HYRESREGLERINGEN BOVEN..

Lyckas hyresregleringen motverka segregation i Stockholm?

“Bostadsområden i städer med hyresreglering tycks vara lika segregerade som bostadsområden i städer med en fri hyresmarknad. Sammanfattningsvis påpekar Glaeser att hyresregleringen är ett socialt
kostsamt sätt för att emellanåt uppnå ökad integration.”

“Lind och Hellström kartlägger även flyttmönstrena i Stockholm och Malmö, resultaten pekar på att det är ett mycket litet utbyte av människor mellan de mest attraktiva och de minst attraktiva områdena i båda städerna.

Hyresregleringen i Stockholm lyckas inte minska segregationen, tvärtom är den reglerade hyresrättsmarknaden mer segregerad än den fria bostadsrättsmarknaden.

Ur http://arc.hhs.se/download.aspx?MediumId=239

The psychology behind globalism, nationalism & political tribalism – Jonathan Haidt

“you must always look at the sacred value of each group to understand what happens.”

“every political movement is like religion”

“you can only have a shared vision among people who have a sense of shared identity”

“Social media has created political tribalism, democracy is in danger”.

Den bästa sammanfattningen av läget 2018 hitintills inför valet.

The Swedish Elephant

Min faster på 90 år ringer en kväll och ber mig bila upp till henne

från Malmö, för att hon inte kan få ut sitt ID-kort.

Jag beställde tid hos Polisen för en och en halv månad sedan åt henne via internet. Kötiden var lång som för många andra svenskar vid denna tid på året så inget mer med det,  men det är nu det börjar bli verkligen absurt.

Min faster berättar att hon kom till polisen till denna tid i juli, nyklippt

och  frissad som äldre människor är inför fotografering. Då möttes hon av

orden “du måste ha någon anhörig med dig som kan identifiera dig. Kom

tillbaka en annan dag vid kl. 09.00 så ordnar vi det hela”.

Till saken hör att hon “blev av med” körkort, id-kort, kontokort

och  busskort en dag på stan.. men hade kvar ett utgånget pass hemma. Passet var mycket likt henne i nutid.

Jag bilar upp och vi infinner oss nästa morgon kl. 09.00 hos polisen. Jag

visar min legitimation på att jag är jag. Jag intygar högt och

tydligt att min faster är min fars syster.

“Hur ska vi kunna veta att ni är släkt” undrar polisen då. Krav på

dokument som styrker vår relation var inget som nämndes vid första

mötet med henne. Polisen börjar slå på sin dator i skatteregistret. Då min far

är död kan de inte styrka hans och hans systers relation och därigenom

vår.

Nu ber de oss åka till Skattemyndigheterna vilket vi också gör. Min

faster börjar bli trött. Vi väntar 20 minuter i regn innan de öppnar för dagen.

Där får vi veta att samma svar gäller som hos polisen men med undantaget  att de kan göra en sammanvägd bedömning om vi är släkt efter att ärendet har gått en runda till Skattemyndigheterna i Stockholm. Jag kan återkomma med min faster

om några veckor igen, när de har fått svar. Då kan de göra

en sammanvägd bedömning med oss två framför sig om vi troligen är

släkt.

Eller, säger kvinnan, “så forskar ni i kyrkoarkiven efter en notis där

syskonskapet kan bevisas genom att föräldrarna till dem står angivna

med  sina barn under”.

Nu tittar jag i väggen en stund för att inte tappa fattningen. Ska vi

behöva släktforska för att få ett ID kort för min faster!

Vi åker hem till min faster och dricker kaffe under tystnad. Otroligt,

säger min faster. Jag nickar instämmande.

Så ringer jag Riksarkivet och berättar vår situation. De kopplar vidare

till en man som räddar hela situationen. “Jag får inte göra så här,  man  får inte lämna ut uppgifter om människor som inte har varit döda i 100  år ( min far dog  2011) men jag gör ett undantag. Ni måste få hjälp i  denna absurda situation”.

Som genom ett trollslag har han hittat min  farfar och farmor med sina fyra barn på en sida och ett foto dimper ner i min mailbox. Jag tackar honom av hela mitt hjärta.

Nu susar vi tillbaka till Polisen med min surfplatta i högsta hugg. De ser

lite förvånade ut. Redan tillbaka? Jag visar upp mailet för kvinnan bakom

glaset och nu kan man göra ett IDkort åt min faster så hennes normala  liv

kan komma tillbaka efter 2 månader. Fast nu är hennes hår i en enda  röra

av regnet som följt oss alla dessa sex timmar vi ägnat åt att stå i kö  utomhus; och springa fram och tillbaka till bilen.

Hon ler så gott det går åt passkameran och blixten kommer. En trött

människa syns på kortet och jag tycker synd om henne.

Jag frågar polisen bakom glaset hur ofta denna situation uppstår. Hon

svarar att det sker varje vecka.. Jag suckar, troligen kliver varje vecka  i

en svensk stad en pensionär in för att få ett nytt IDkort. Många av  dem

kommer inte att ha en brorsdotter som kan avsätta en hel vardag till

detta  arbete, som dessutom också har datorvana, de kanske inte har någon

släkt  kvar i livet alls. Detta krångel som min faster utsatts för är inte

värdigt ett modernt samhälle som Sverige. Denna utsatta grupp måste få

hjälp.

Jag föreslår att alla berörda myndigheter som kan utfärda IDkort/pass

får tillgång till en kontakt på Riksarkivet som snabbt kan ta fram en

relation ur det förflutna vid situationer som denna med min faster. Det

är de äldre ensamma pensionärerna verligen värda!

Fram för en Lex Ingvor!

Efter att ha tagit del av Malmös nya kommande satsningar Malmö Stad – med bl a en önskan om större grannsamverkan – för ökad trygghet för kommuninnevånarna samt bättre uppväxtvillkor för “Malmös barn”, vill jag slå ett slag för ett inrättande av trapphusvärdar i flerfamiljshus. Jag ser framför mig en variant av det franska systemet med “la concierge”, oftast en äldre kvinna boende i det trapphus det gäller.

Att jag ser detta som en del av lösningen beror på den kritik av de nya satningarna som det också stått att läsa om; dessa satsningar tenderar att rinna ut i sanden när projektpengar tar slut och ger på lång sikt inte något stadigvarande resultat enligt en initierad läsartext ganska nyligen i Sydsvenskan. Läsartext

I denna nya tid som är vår krävs nya lösningar. Med ökad social rörlighet där grannsamverkan inte hinner uppstå som förr, behövs det att vi försöker konstruera en form av nätverk grannar emellan. Jag ser en person framför mig som arbetar deltid eller har blivit pensionär, som tar sig an uppgiften av att vara den som resten av hyresgästerna kan vända sig till. Redan nu finns det många, företrädesvis äldre kvinnor, som redan frivilligt har tagit sig an det vaccum som uppstått när hyresvärdar dragit ner på underhåll av fastigheter, genom att gratis hålla rent, måla om, plantera och plocka skräp för att boendemiljön ska kännas trygg. Några av dem ordnar också gemensam FB grupp där hyresgästerna diskuterar olika spörsmål gällande störningar i närområdet och husets skötsel och försöker också återskapa något av den tillit människor emellan som gått förlorad i denna nya, sköna värld.

Jag förordar en ekonomisk satsning på dessa kvinnor som redan nu tar ansvar där det behövs i närmiljön:en mycket bortglömd egenskap i en tid där individen bara har sig själv och sina egna behov framför ögonen. En altruistisk lagd människa av idag kan till och med få höra förvånande uttryck som :”Vafför gör di på detta viset!” a la Astrid Lindgrens rumpnissar.. -:)

“Projekt kommer och går men kvinnan består.” Så kan nutidens insikt sammanfattas vare sig det handlar om mikrolån till en symaskin åt en en kvinna i Afrika eller skapa trapphusvärdar på plats vid denna nya savann av tomhet som uppstått mellan huskropparna i ett västerländskt samhälle av idag.

Ingvor Sabina Le John

Sydsvenskan