English adventures (written by myself for an English magazine, summer 2008)
During my life I have had several mystique experiences, that has changed my outlook on life. Life is a never ending story of learning and exploring. It can never get boring, if you have an open mind. The experiences I am going to tell you about, all happened in England.
Back home in Sweden in 2001, I had bought myself a computer. I was getting bored in my little town, where everyone knew each other to well. I started to browse different international dating sites and after awhile I came in contact with an Englishman. I liked his way of writing, his good punctuation and also his intellectual emails that followed. One weekend we were up to 20 long mails back and forth. I felt I had met someone to really talk with about philosophy, books and history, instead of the local football score and the local gossip. How different didn´t the relation turn out to be!
Now and then I “hitchhiked” with a lorry driver to the south of Sweden, to see my mother who lived in Malmö. He is a long-distance driver and we used to say good-bye when I stepped out of his lorry arriving in Malmö.He used to continue down through Germany and often into Italy with his load.
This early morning we sat sleepy beside each other in the lorry; it was about 5 o´clock a Saturday morning and the sun was not over the horizon. I always love this situation; sitting cosely in a warm lorry, the radio on and feeling the dawn coming on slowly, while the scenary outside the window change from the deep forest of my home town to the open plains of the south of Sweden.
He put on the coffee and tells me that he is going to England this time instead of his usual trip. I mention my English “friend” on-line and joke about just turning up on his door step.One thing leads to the other; instead of visiting my mum I follow him to England. The trip would take about a week. I want to call my English friend, but I also want to play him a joke, so I wait until we were on the M25 around London some days later.
Jag ser hur människors frustrationer kommer till uttryck i dessa tider. Det är bl a i soprummets osynlighet som den passiv-aggressive låter sin ilska projiceras på något materiellt, som kanske symboliserar en viss person.
Värre är det med de öppet aggressiva människor man läser om nästan dagligen i tidningen nuförtiden, vilka sparkar ner en cyklande kvinna för att det bara går eller skjuter in i folks bostäder för att de inte gillar hunden som skäller hela dagarna.
Denna tid är en förhårdnande tid för människan igen. Så det är inte konstigt att folk blir som de blir. Jag minns min intervju med Backapågen Ingvar Nilsson för något år sedan. Han växte upp i Kirseberg under början av förra seklet. Han skrev en bok om den hårda tiden som fick det att rysa i märgen hos läsaren. I den berättar han om hur fattigdomen gjorde människorna hårda; hårda mot sig själva, sin familj och livet i allmänhet. Barn agades mer eller mindre regelbundet. ”Det bara var så” säger han i intervjun. Det var först med socialdemokraternas 40- tal som vanligt folk fick det bättre rent ekonomiskt och då avtog också hårdheten dem emellan, fortsatte han. Agan blev allt mindre använd. Man kan se en koppling här till dagens sluttande plan – ökad fattigdom, ökat våld.
För vi har sedan 90-talet så sakteliga vandrat mot det europeiska två/tredjedels-samhället. Två tredje delar som har det ganska bra och så en underklass. Det svenska folkhemmet borde ha ett hus på Skansen nu. Vår omvärld har vandrat ännu längre: nu är det bara ett 30-tal som äger hälften av jordens resurser enligt Oxfam.
Arbetslösheten, trångboddheten göder fattigdomskänslan igen. Min syriske bekant som bott fyra år i Malmö, Sweden har ännu inte hittat en bostad trots att han ändå har fast arbete sedan flera år tillbaka och är ensamstående. Hans frustration är stor; hans advokat har förbarmat sig över honom och hos honom bor han nu som inneboende.
Vad gör ett samhälle med människan och hennes existensiella upplevelse när det tränger alltfler av oss mot den ekonomiska kanten. Hade du råd med jul ”som vanligt”? Hade du råd att resa en längre sträcka för att hälsa på släkten utan att det ekonomiska schemat började gunga? Skräcken för att hamna i den nedre tredjedelen skrämmer och tystar individen. Det är tyst på samhällets gator och torg idag. En öronbedövande tystnad. Känslor som skulle vänts utåt i gemensam dans, vänds nu inåt eller mot medmänniskan i våld.
Wolf Bierman, en vissångare på 60-talet, sjöng bl a om den hårda tiden i Östtyskland där han bodde en period. Den löd så här:
”Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid. Nej, låt dig ej förbittras i denna bittra tid, för grämelsen den bygger ett galler runt omkring dig, och makten klarar sig. Nej, låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid. Dom hoppas ju på detta, att innan kampen börjat, vi gett oss utan strid, Nej, låt dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv. Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag ska marken grönska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.”
Din ilska, din aggression har en orsak som du kanske inte ser kopplingen till ännu. Samhället smyger sig fram för att liksom inte synas. När du vaknar på morgonen har den flyttat sig en liten bit, men bara så lite att du sakta vänjer dig vid det “nya”.
Men lyssna på tystnaden därute i bostadskvarteret om kvällen. Den talar. Högt.
Malmö sett ifrån Sege ås mynning på 1820-talet. Nils Isak Löfgren.
”Along with the Christian faith, education has been another cornerstone of urban identity since the medieval era”.¹
¹ Clark,Peter. European Cities and Towns : 400-2000, 309.
INTRODUKTION
Under en guidad tur genom det medeltida Malmö fick jag kännedom om platsen för Malmös äldsta skola. Skolan låg i hörnet Själbodagatan/Mäster Nilsgatan, intill S:t Petri kyrka, mellan 1406 och 1826. Idag finns inget som minner om skolans tidiga existens när man passerar platsen. Jag kunde inte heller hitta en samlad skrift som spänner över skolans hela liv, dvs under 700 år, fram till sin nuvarande plats i hörnet Amiralsgatan/Drottninggatan. Syftet med denna uppsats är att ge Malmö latinskola en längre, men dock översiktlig, sammanfattande historia.
MALMÖ UNDER 1300-TALET
”Som handelsplats, blev Malmö under 1300-talet, en av de skånska centralorterna för marknadsbesökande köpmän från hela Nordeuropa: Lubeck, Hamburg, Rostock, Wismar, Stralsund, Stettin, Danzig, Greifswald, Kiel, Dortmund, Demmin, Deventer, Anklam,Utrecht, Harderwijk, Kampen, Maastricht och Haarlem. Ja, dit samlades även i ökad mängd köpmän även från England, Skottland, Flandern och Normandie. I början av 1300-talet var rikedomen, bland stadens borgare, så stor, att detta som vi veta, fångad av storstadstankar, att de lät genom en lubeckerbyggmästare uppbygga en kyrka, den ståtliga gotiska S:t Petrikyrkan, en sinnebild av storstadstanken, ja ytterst även för den tyska företagsamhetsandan, som legat till grund för samhällets framsteg och bådade om ett förverkligande av stordrömmen: en dominerande ställning i det skånska handelslivet.”¹
Dessa rader om det dåtida Malmö är tagna ur A.U. Isberg den äldres (1826 – 1900) omfattande verk om det tidiga Malmö. Han gick själv på Malmö latinskola före sin studenttid i Lund. Boken visar på en stad av stor betydelse under medeltidens slutskede. En stad som visserligen har gått igenom många cykler sedan dess, men som kanske fortfarande har stordrömmen kvar..
Den tid vi befinner oss i vid själva bildandet av Malmö skola kallas renässansen, medeltidens slutperiod. Det är vid denna tid som de etablerade makthavarna i Europa dvs den tysk-romerske kejsaren och påven, förlorar makt och börjar utmanas av andra grupper.² Många var kritiska till den katolska kyrkans dekadens. Så även fransiscanermunkarna som dominerade i Malmö.³
¹Isberg,
A.U. Skolväsendet
i Malmö, 426.
²Holmstedt,
Leif. En historia om Malmö latinskola 1956 – 2006, 1.
“De historiska händelserna äro oberäkneliga. Något slutgiltigt, någon samhällsform, som kommer att bli orubblig, finns ej och någon lycksalig framtid blir aldrig nådd.” Verner von Heidenstam
Jag slår vad om att när du ser en ensam, äldre, muslimsk kvinna utomhus i Sverige, kanske sittandes på en bänk vid ett hyreshus, för att få lite sol på den enda kroppsdel som syns, hennes ansikte, så ”ser” du en stackars, äldre gumma, styrd av ett patriarkaliskt system i sitt hemland, nu bortslungad till en helt annan kultur med en kvinnlig frihet av Guds nåde, som hon aldrig kommer att ta del av.
Det kan inte vara mer fel än så.
Jag lärde känna en sådan kvinna och en helt, ny värld öppnade sig för mig. Khadra, 75 år, har aldrig gått i skola, kan inte läsa eller skriva, men styr över ett matriarkat bestående av 11 egna barn, ingifta partners, barnbarn, en del kusiner, vilket uppgår till ca 35-40 personer.
Hon visar mig en nyligen tagen film från ”sitt hus” i södra Syrien på sin mobil som någon har skickat henne. Videon visar en kal lägenhet på tre sovrum, ett storarum och ett kök. Inte en pryl finns kvar. Det är som en lägenhet som just ska hyras ut utan vitvaror installerade. “Allt är stulet, säger hon. Jag hade tre TV- apparater, vackra mattor, skinnsoffor, fyra kylskåp och fyra frysar.” I hennes kök syns ett stort hål efter en missil, stor som en kanonkula, som gått rakt genom taket och ena ytterväggen. I de andra rummen märks hur kulsprutorna sökt sig ganska lågt för att meja ner de som uppehöll sig inomhus, genom kaskaden av små hål längs väggarna. Khadra visar hur hon djupdök mot golvet och överlevde attacken. En av hennes söner gjorde det inte. Hon visar honom på en bår.
Jag funderar över hennes kök i Syrien. Vad skulle hon ska med så mycket köksattiraljer hemma som ensam änka. men efterhand förstår jag hennes liv allt bättre. Hon bodde på första våningen i ett hus med flera våningar. Över henne bodde hennes söner och döttrar med sina respektive och barn; nere hos henne bodde de ännu ogifta. Alla kom ner för att äta hos henne och umgås varje dag. Hon styrde över denna storfamilj med en vana som sitter i fortfarande, märker jag, tre år senare i en lägenhet i Malmö, tillsammans med några av sina söner. Hon försöker mata mig med vindruvor. Ett antal av döttrarna bor i Dubai sedan några år före kriget. Khadra har just varit där i tre månader och styrt och ställt. När vi ”skypade” visade hon upp alla barnbarnen, ett efter ett, för mig i bild. Nya medlemmar!
Livet i Sverige blir en utmaning för henne; hennes matriarkat håller på att splittras. Några av sönerna och deras familjer har fattat idén med kärnfamilj och mer egentid, vilket inte mottages så väl. Hennes imperium krackelerar, men hon utstrålar fortfarande bilden av den absoluta centrumpersonen. De söner som inte bor med henne, kommer hem till henne och sitter runt henne för att dricka ”chai” och röka vattenpipa och för att lyssna till hennes senaste ”råd”. Bara ett barnbarn, en kille nu i 25- års åldern, gör uppror och vägrar lyda och försöker skapa sig ett självständigt, svenskt ungdomsliv.
När vi sitter där och dricker ”chai” på köksgolvet, kommer minnesbilder från min barndom i Småland över mig. Det var ett riktigt kvinnofäste det lilla samhället; mormödrar styrde över generationer. I deras ”bonnakök” samlades de ogifta sönerna för middag varje kväll, tills en av mina ”andramödrar”, så kallade jag dem, slog näven i bordet och skrek: Ut och gift er! Någon måtta fick det ju vara på att hänga ”mor i kjolarna”, tyckte hon. Hon hade gjort sin bindande uppfostran alltför väl och nu var det risk att det inte blev några barnbarn. Hennes döttrar bodde på en annan plats i Sverige. Den matriark som hade flest barnbarn vann. Och sedan om de blev något fint så var det ännu bättre, men medelklassens ”att bli något” hade inte riktigt slagit igenom hos dem. Det var finare med många barnbarn ändå. Jag fanns en ro hos dessa kvinnor som styrde i sina kök, sina hus, på sina gårdar. De var spindeln i nätet, de fanns alltid där, de var närvarande och efter deras bortgång, blev det inte stora födelsedagskalas som innan eller stunder med handarbete när livet dryftades i lugn och ro.
I en artikel, som jag läste för några år sedan, där man jämförde den europeiska och afrikanska kvinnans situation, förfasade sig den afrikanska kvinnan över den moderna, västerländska kvinnans isolering med en man i en lägenhet. Den afrikanska kvinnan sa ”att “vi är löv på ett levande träd, som vi alla får näring av. Ni är ensamma löv i vinden, utan rötter och beskydd.”
1900-talets europeiska urbanisering och industrialisering slog sönder gammal kvinnomakt. Kvinnan var tvungen att gå ut och slåss på den manliga planhalvan och kräva samma rätt och kvinnokampen uppstod. Nu är den ekonomiska balansen upprättad ganska bra mellan könen, men vart tog vårt kvinnoliv vägen? Vad gick förlorat när vi europeiska kvinnor blev ”som män”, umgås med män och strider med män i våra yrkesverksamma liv dagen lång? Vart tog kvinnokollektivets igenkänningsmarkörer vägen? Vi kanske fortfarande bara är ”ensamma löv i vinden” trots allt vi vunnit i status och ekonomi och skilsmässotal.
Den brittiska dokumentären DET HOTADE EUROPA berättar att EU:s utrikeschef Federica Mogherini har, sedan hon tillträdde, arbetat hårt för att stärka Europas säkerhet.
Hennes varning är att världen ser den största kappupprustningen sedan kalla krigets dagar. Med hennes nya strategi skulle EU få den näst största armén (EU+NATO)
“Thus the broad middle of urban societies may be shrinking, while the income gap between the well paid and the working poor widens. The post-industrial city, then, is also likely to be a dual city,
in which rich and poor draw further away from each other spatially within the urban region, as well as in terms of differential access to economic resources. While the extent of this dichotomy and its meaning is a subject of continuing scholarly debate, few observers deny that troubling social consequences are to a greater or lesser extent a constituent accompaniment of the post-industrial urban order (Davis, 1992b; Marcuse, 1997; White,”
“The present global economy,they hold, constitutes a disordered interregnum that possesses neither adequate regulation nor the basis for a new coherence. Renewed stability can only come from ‘a new institutionalfix … at the global scale’”
Will Malmö be another Philadelphia?
“To encourage service-based economic growth, successive Philadelphia administrations after 1950 supported large-scale urban renewal that demolished numerous businesses on the margins of downtown and several neighbourhoods of mostly poor residents. In their place rose the glimmering office towers of the post-industrial service economy, along with upscale retail establishments and luxury housing targeted for the affluent professionals who would inhabit those steel-and-glass skyscrapers by day. As so often in the course of urban renewal in the United States, the poor and the marginal, who dared to live in the path of someone else’s definition of progress, were summarily bulldozed out of the way (Kantor, 1988: 256–8; see also Beauregard, 1989; Guinther, 1996: 204–35).
“The ancient world lasted for 3,000 years, the medieval age for less than 1,000 years,
and the industrial era for about 100 years. Our post-industrial revolution has
occurred in just 25 years, and its pace is quickening. In one great blow, the new
revolution has remade the industrial fabric of society, radically altered the behavior of
capital, broken down national boundaries and is remodeling government. (Savitch,
Utdrag ur Ståle Holgerssons bok “Staden och kapitalet” med underrubriken “Malmö i krisernas tid” 2017 Bokförlaget Daydalos AB:
“Varför slutade vi att bygga för arbetarklassen?”
ELLER SÅ ÄR HYRESREGLERINGEN BOVEN..
Lyckas hyresregleringen motverka segregation i Stockholm?
“Bostadsområden i städer med hyresreglering tycks vara lika segregerade som bostadsområden i städer med en fri hyresmarknad. Sammanfattningsvis påpekar Glaeser att hyresregleringen är ett socialt kostsamt sätt för att emellanåt uppnå ökad integration.”
“Lind och Hellström kartlägger även flyttmönstrena i Stockholm och Malmö, resultaten pekar på att det är ett mycket litet utbyte av människor mellan de mest attraktiva och de minst attraktiva områdena i båda städerna.
Hyresregleringen i Stockholm lyckas inte minska segregationen, tvärtom är den reglerade hyresrättsmarknaden mer segregerad än den fria bostadsrättsmarknaden.
Jag läste Suzanne Brögger från 70-talet och framåt. Hon låg ett antal år före mig i livet och upplevde insikter som jag sedan kunde surfa på. Här följer några rader jag citerat av henne på min blogg Equinox :
Ingvor Sabina Le John 