“De historiska händelserna äro oberäkneliga. Något slutgiltigt, någon samhällsform, som kommer att bli orubblig, finns ej och någon lycksalig framtid blir aldrig nådd.” Verner von Heidenstam
Skadlig debatt för det redan uppnådda
Page 16 of 21
“Svensken – ett ensamt löv i vinden”
Jag slår vad om att när du ser en ensam, äldre, muslimsk kvinna utomhus i Sverige, kanske sittandes på en bänk vid ett hyreshus, för att få lite sol på den enda kroppsdel som syns, hennes ansikte, så ”ser” du en stackars, äldre gumma, styrd av ett patriarkaliskt system i sitt hemland, nu bortslungad till en helt annan kultur med en kvinnlig frihet av Guds nåde, som hon aldrig kommer att ta del av.
Det kan inte vara mer fel än så.
Jag lärde känna en sådan kvinna och en helt, ny värld öppnade sig för mig. Khadra, 75 år, har aldrig gått i skola, kan inte läsa eller skriva, men styr över ett matriarkat bestående av 11 egna barn, ingifta partners, barnbarn, en del kusiner, vilket uppgår till ca 35-40 personer.
Hon visar mig en nyligen tagen film från ”sitt hus” i södra Syrien på sin mobil som någon har skickat henne. Videon visar en kal lägenhet på tre sovrum, ett storarum och ett kök. Inte en pryl finns kvar. Det är som en lägenhet som just ska hyras ut utan vitvaror installerade. “Allt är stulet, säger hon. Jag hade tre TV- apparater, vackra mattor, skinnsoffor, fyra kylskåp och fyra frysar.” I hennes kök syns ett stort hål efter en missil, stor som en kanonkula, som gått rakt genom taket och ena ytterväggen. I de andra rummen märks hur kulsprutorna sökt sig ganska lågt för att meja ner de som uppehöll sig inomhus, genom kaskaden av små hål längs väggarna. Khadra visar hur hon djupdök mot golvet och överlevde attacken. En av hennes söner gjorde det inte. Hon visar honom på en bår.
Jag funderar över hennes kök i Syrien. Vad skulle hon ska med så mycket köksattiraljer hemma som ensam änka. men efterhand förstår jag hennes liv allt bättre. Hon bodde på första våningen i ett hus med flera våningar. Över henne bodde hennes söner och döttrar med sina respektive och barn; nere hos henne bodde de ännu ogifta. Alla kom ner för att äta hos henne och umgås varje dag. Hon styrde över denna storfamilj med en vana som sitter i fortfarande, märker jag, tre år senare i en lägenhet i Malmö, tillsammans med några av sina söner. Hon försöker mata mig med vindruvor. Ett antal av döttrarna bor i Dubai sedan några år före kriget. Khadra har just varit där i tre månader och styrt och ställt. När vi ”skypade” visade hon upp alla barnbarnen, ett efter ett, för mig i bild. Nya medlemmar!
Livet i Sverige blir en utmaning för henne; hennes matriarkat håller på att splittras. Några av sönerna och deras familjer har fattat idén med kärnfamilj och mer egentid, vilket inte mottages så väl. Hennes imperium krackelerar, men hon utstrålar fortfarande bilden av den absoluta centrumpersonen. De söner som inte bor med henne, kommer hem till henne och sitter runt henne för att dricka ”chai” och röka vattenpipa och för att lyssna till hennes senaste ”råd”. Bara ett barnbarn, en kille nu i 25- års åldern, gör uppror och vägrar lyda och försöker skapa sig ett självständigt, svenskt ungdomsliv.
När vi sitter där och dricker ”chai” på köksgolvet, kommer minnesbilder från min barndom i Småland över mig. Det var ett riktigt kvinnofäste det lilla samhället; mormödrar styrde över generationer. I deras ”bonnakök” samlades de ogifta sönerna för middag varje kväll, tills en av mina ”andramödrar”, så kallade jag dem, slog näven i bordet och skrek: Ut och gift er! Någon måtta fick det ju vara på att hänga ”mor i kjolarna”, tyckte hon. Hon hade gjort sin bindande uppfostran alltför väl och nu var det risk att det inte blev några barnbarn. Hennes döttrar bodde på en annan plats i Sverige. Den matriark som hade flest barnbarn vann. Och sedan om de blev något fint så var det ännu bättre, men medelklassens ”att bli något” hade inte riktigt slagit igenom hos dem. Det var finare med många barnbarn ändå. Jag fanns en ro hos dessa kvinnor som styrde i sina kök, sina hus, på sina gårdar. De var spindeln i nätet, de fanns alltid där, de var närvarande och efter deras bortgång, blev det inte stora födelsedagskalas som innan eller stunder med handarbete när livet dryftades i lugn och ro.
I en artikel, som jag läste för några år sedan, där man jämförde den europeiska och afrikanska kvinnans situation, förfasade sig den afrikanska kvinnan över den moderna, västerländska kvinnans isolering med en man i en lägenhet. Den afrikanska kvinnan sa ”att “vi är löv på ett levande träd, som vi alla får näring av. Ni är ensamma löv i vinden, utan rötter och beskydd.”
1900-talets europeiska urbanisering och industrialisering slog sönder gammal kvinnomakt. Kvinnan var tvungen att gå ut och slåss på den manliga planhalvan och kräva samma rätt och kvinnokampen uppstod. Nu är den ekonomiska balansen upprättad ganska bra mellan könen, men vart tog vårt kvinnoliv vägen? Vad gick förlorat när vi europeiska kvinnor blev ”som män”, umgås med män och strider med män i våra yrkesverksamma liv dagen lång? Vart tog kvinnokollektivets igenkänningsmarkörer vägen? Vi kanske fortfarande bara är ”ensamma löv i vinden” trots allt vi vunnit i status och ekonomi och skilsmässotal.
Nästa gång vi ses, ska jag fråga Khadra om det.
Läs gärna också reportaget http://kirsebergsallehanda.se/2019/04/12/khadra-ett-liv-pa-flykt/
Vi är på väg mot….
Den brittiska dokumentären DET HOTADE EUROPA berättar att EU:s utrikeschef Federica Mogherini har, sedan hon tillträdde, arbetat hårt för att stärka Europas säkerhet.
Hennes varning är att världen ser den största kappupprustningen sedan kalla krigets dagar. Med hennes nya strategi skulle EU få den näst största armén (EU+NATO)
https://www.europaportalen.se/2022/03/forskare-varlden-alltmer-auktoritar-baddar-fler-krig
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/putin-ryssland-drar-sig-ur-karnvapenavtalet-med-usa
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/eu-och-usa-glider-allt-hastigare-isar
“The post-industrial city, then, is also likely to be a dual city”
“Thus the broad middle of urban societies may be shrinking, while the income gap between the well paid and the working poor widens. The post-industrial city, then, is also likely to be a dual city,
in which rich and poor draw further away from each other spatially within the urban region, as well as in terms of differential access to economic resources. While the extent of this dichotomy and its meaning is a subject of continuing scholarly debate, few observers deny that troubling social consequences are to a greater or lesser extent a constituent accompaniment of the post-industrial urban order (Davis, 1992b; Marcuse, 1997; White,”
“The present global economy,they hold, constitutes a disordered interregnum that possesses neither adequate regulation nor the basis for a new coherence. Renewed stability can only come from ‘a new institutionalfix … at the global scale’”
Will Malmö be another Philadelphia?
“To encourage service-based economic growth, successive Philadelphia administrations after 1950 supported large-scale urban renewal that demolished numerous businesses on the margins of downtown and several neighbourhoods of mostly poor residents. In their place rose the glimmering office towers of the post-industrial service economy, along with upscale retail establishments and luxury housing targeted for the affluent professionals who would inhabit those steel-and-glass skyscrapers by day. As so often in the course of urban renewal in the United States, the poor and the marginal, who dared to live in the path of someone else’s definition of progress, were summarily bulldozed out of the way (Kantor, 1988: 256–8; see also Beauregard, 1989; Guinther, 1996: 204–35).
“The ancient world lasted for 3,000 years, the medieval age for less than 1,000 years,
and the industrial era for about 100 years. Our post-industrial revolution has
occurred in just 25 years, and its pace is quickening. In one great blow, the new
revolution has remade the industrial fabric of society, radically altered the behavior of
capital, broken down national boundaries and is remodeling government. (Savitch,
1998:249)”
The Post-Industrial City
Douglas V. Shaw
Editorial matter and selection © Ronan Paddison 2001
Varför slutade vi att bygga för arbetarklassen?
Utdrag ur Ståle Holgerssons bok “Staden och kapitalet” med underrubriken “Malmö i krisernas tid” 2017 Bokförlaget Daydalos AB:
“Varför slutade vi att bygga för arbetarklassen?”
ELLER SÅ ÄR HYRESREGLERINGEN BOVEN..
Lyckas hyresregleringen motverka segregation i Stockholm?
“Bostadsområden i städer med hyresreglering tycks vara lika segregerade som bostadsområden i städer med en fri hyresmarknad. Sammanfattningsvis påpekar Glaeser att hyresregleringen är ett socialt
kostsamt sätt för att emellanåt uppnå ökad integration.”
“Lind och Hellström kartlägger även flyttmönstrena i Stockholm och Malmö, resultaten pekar på att det är ett mycket litet utbyte av människor mellan de mest attraktiva och de minst attraktiva områdena i båda städerna.
Hyresregleringen i Stockholm lyckas inte minska segregationen, tvärtom är den reglerade hyresrättsmarknaden mer segregerad än den fria bostadsrättsmarknaden.
Idag kom jag att tänka på Suzanne Brögger
Jag läste Suzanne Brögger från 70-talet och framåt. Hon låg ett antal år före mig i livet och upplevde insikter som jag sedan kunde surfa på. Här följer några rader jag citerat av henne på min blogg Equinox :
The psychology behind globalism, nationalism & political tribalism – Jonathan Haidt
The psychology behind globalism, nationalism & political tribalism – Jonathan Haidt
“you must always look at the sacred value of each group to understand what happens.”
“every political movement is like religion”
“you can only have a shared vision among people who have a sense of shared identity”
“Social media has created political tribalism, democracy is in danger”.
The Swedish Elephant
Den bästa sammanfattningen av läget 2018 hitintills inför valet.
Lex Ingvor – när kommer den?
Min faster på 90 år ringer en kväll och ber mig bila upp till henne
från Malmö, för att hon inte kan få ut sitt ID-kort.
Jag beställde tid hos Polisen för en och en halv månad sedan åt henne via internet. Kötiden var lång som för många andra svenskar vid denna tid på året så inget mer med det, men det är nu det börjar bli verkligen absurt.
Min faster berättar att hon kom till polisen till denna tid i juli, nyklippt
och frissad som äldre människor är inför fotografering. Då möttes hon av
orden “du måste ha någon anhörig med dig som kan identifiera dig. Kom
tillbaka en annan dag vid kl. 09.00 så ordnar vi det hela”.
Till saken hör att hon “blev av med” körkort, id-kort, kontokort
och busskort en dag på stan.. men hade kvar ett utgånget pass hemma. Passet var mycket likt henne i nutid.
Jag bilar upp och vi infinner oss nästa morgon kl. 09.00 hos polisen. Jag
visar min legitimation på att jag är jag. Jag intygar högt och
tydligt att min faster är min fars syster.
“Hur ska vi kunna veta att ni är släkt” undrar polisen då. Krav på
dokument som styrker vår relation var inget som nämndes vid första
mötet med henne. Polisen börjar slå på sin dator i skatteregistret. Då min far
är död kan de inte styrka hans och hans systers relation och därigenom
vår.
Nu ber de oss åka till Skattemyndigheterna vilket vi också gör. Min
faster börjar bli trött. Vi väntar 20 minuter i regn innan de öppnar för dagen.
Där får vi veta att samma svar gäller som hos polisen men med undantaget att de kan göra en sammanvägd bedömning om vi är släkt efter att ärendet har gått en runda till Skattemyndigheterna i Stockholm. Jag kan återkomma med min faster
om några veckor igen, när de har fått svar. Då kan de göra
en sammanvägd bedömning med oss två framför sig om vi troligen är
släkt.
Eller, säger kvinnan, “så forskar ni i kyrkoarkiven efter en notis där
syskonskapet kan bevisas genom att föräldrarna till dem står angivna
med sina barn under”.
Nu tittar jag i väggen en stund för att inte tappa fattningen. Ska vi
behöva släktforska för att få ett ID kort för min faster!
Vi åker hem till min faster och dricker kaffe under tystnad. Otroligt,
säger min faster. Jag nickar instämmande.
Så ringer jag Riksarkivet och berättar vår situation. De kopplar vidare
till en man som räddar hela situationen. “Jag får inte göra så här, man får inte lämna ut uppgifter om människor som inte har varit döda i 100 år ( min far dog 2011) men jag gör ett undantag. Ni måste få hjälp i denna absurda situation”.
Som genom ett trollslag har han hittat min farfar och farmor med sina fyra barn på en sida och ett foto dimper ner i min mailbox. Jag tackar honom av hela mitt hjärta.
Nu susar vi tillbaka till Polisen med min surfplatta i högsta hugg. De ser
lite förvånade ut. Redan tillbaka? Jag visar upp mailet för kvinnan bakom
glaset och nu kan man göra ett IDkort åt min faster så hennes normala liv
kan komma tillbaka efter 2 månader. Fast nu är hennes hår i en enda röra
av regnet som följt oss alla dessa sex timmar vi ägnat åt att stå i kö utomhus; och springa fram och tillbaka till bilen.
Hon ler så gott det går åt passkameran och blixten kommer. En trött
människa syns på kortet och jag tycker synd om henne.
Jag frågar polisen bakom glaset hur ofta denna situation uppstår. Hon
svarar att det sker varje vecka.. Jag suckar, troligen kliver varje vecka i
en svensk stad en pensionär in för att få ett nytt IDkort. Många av dem
kommer inte att ha en brorsdotter som kan avsätta en hel vardag till
detta arbete, som dessutom också har datorvana, de kanske inte har någon
släkt kvar i livet alls. Detta krångel som min faster utsatts för är inte
värdigt ett modernt samhälle som Sverige. Denna utsatta grupp måste få
hjälp.
Jag föreslår att alla berörda myndigheter som kan utfärda IDkort/pass
får tillgång till en kontakt på Riksarkivet som snabbt kan ta fram en
relation ur det förflutna vid situationer som denna med min faster. Det
är de äldre ensamma pensionärerna verligen värda!
Fram för en Lex Ingvor!
“Sveriges ostrukturerade nedmontering av individen”
Ur “Ingen tar skit i de lättkränktas land” av David Eberhard (2010). s 97-98
Ingvor Sabina Le John 