A NEW CITY RELIGION
Page 20 of 21
Den anomiska människan
Samhället präglas idag av en social oro med återkommande utbrott av våld som bara verkar bli värre och värre.”Vart är samhället på väg” utbrister vilken person som helst. Vad är hönan och vad är ägget? Är det individens eget fel att hon mår dåligt och utåtagerar eller är det ett “systemfel” som gör att det spårar ur som det gör? Eller vad är det som händer?
———-
”Freedom is just another word for nothing left to lose” sjunger Janis Joplin 1971 för att strax därefter dö; Kris Kristoffersons låt ”Me and Bobby McGee” är idag en av standardsångerna inom den moderna musikhistorien. Den framförs fortfarande utan att kännas det minsta tidsdaterad. Hur kommer det sig och vad ville egentligen strofen säga oss då på 70-talet? Den bet sig fast i oss som var unga på den tiden och framstår fortfarande som något mystisk, dold och lite skrämmande. Som om något skulle komma till sitt obönhörliga slut och inget fanns att förlora.
Kanske var den i själva verket en varning inför det samhälle som var satt i rullning under 1900-talet; ett samhälle som sakta men säkert förändrades från tydliga, gemensamma normer (1920-talet) till blandade normer (1970-talet) till inga gemensamma normer alls (2000-talet). I spåren av det anomiska ( normlösa) samhället har alltmer förvirrade liv följt; liv som inte hittar balansen i tillvaron, liv som drogar sin moderna, ensamma otrygghet på olika sätt; liv som slutar i kriminalitet och självmord, liv som flyr in i totalitära sekter, både politiska, religiösa och kriminella för att få ett entydig, tryggt svar på tillvaron.
Det anomiska samhället innebär den totala, individuella frihetens tyngd på ett par ensamma axlar. Det finns inget som håller dig tillbaka på din egoistiska väg längre; är du gift är du otrogen, har du för lite pengar, fifflar du lite, känner du dig deprimerad tar du lite piller. De ungas psykiska hälsa överlag har försämrats markant de sista 20 åren. Hur ska man kunna förstå och hantera allt negativt som händer runt oss idag?
Enligt den franske sociologen Emile Durkheim är svaret solklart. Ett samhälles tillstånd överförs på individen, enligt honom. Innehåller samhället för många motstridiga normer blir individen apatisk, nedstämd, känner sig ”utanför”, isolerad, anomisk. Det är inte du som är ”sjuk”, det är samhället som är det, enligt Durkheim.
Hans idéer togs upp av Robert Menton på 1930-talet, som hävdade att ett samhälle som ställer upp mål som bara få kan lyckas med, skapade sin egen kriminalitet, sitt eget våld, sitt eget drogmissbruk. Författaren Graham Greene skrev en roman 1938 som just illustrerar det: “Brighton Rock”.
Mentons idéer finns idag i Polisen handbok för att ”förstå” sin samtid och utanförskapet i förorten. Glappet mellan idealen och förhoppningarna om ett bra liv, grusas av isolering, arbetslöshet, fattigdom. Enligt detta sätt att se är det inte fattigdomen i sig som gör tjuven, utan bristen på medel att lyckas nå samhälleligt, uppställda ideal. På individnivå gör frånvaron av gruppnormer att jaget driver på sina personliga önskningar in i absurdum. Individen försöker rastlöst tillgodose sina omättliga behov av förströelse, genom shopping, genom kickar av olika slag. Individen pendlar mellan eufori och apati: dagar av febril aktivitet avlöses av dagar av apati i sängen. Men nej, du är inte bipolär, du är bara anomisk! Du är inte deprimerad, du lider av social ensamhet. Det är din sociala sårbarhet som pressar dig. Du är gjord för att tillhöra en flock, du är ett gruppdjur, du mår bra att följa flockens normer, inte dina egna.
Durkheim beskriver det hela ganska fint: ”det sociala jaget bildar ett skal som omsluter det fysiska jaget”. Om samhället glider isär, glider också individen isär och blir splittrad. I det anomiska samhället, skriver Durkheim, kan splittringskänsla, nedstämdhet och depression uppstå som inte härrör från individen, utan är ett uttryck för upplösningen av sociala band, menar han. Durkheim menar också på att detta tillstånd finns bara i det moderna samhället; det är en smitta från en okontrollerad marknadsekonomi i snabb förändring främst i storstaden. Där syns det extra tydligt vilka som har lyckats enligt rådande ideal, och vilka som inte lyckats, sida vid sida. Här har Sverige en ledande roll i ökande inkomstklyftor sedan 80-talet i just Norden
Så hur lyckas man vända ett samhälle som hamnat i ett anomiskt tillstånd? Enligt Durkheim är det samhället som måste behandlas inte individen. Individens mentala hälsa är beroende av att samhället lyckas genomföra en normativ integration dvs att individen återgår in i en gruppnorm. Enligt honom måste POSITIVA GRUPPER åter bildas med enhetliga normer där individen kan finna balans , sociala band och trygghet. Du kan ju själv börja så smått; nästa gång du vill byta partner, byta bil, byta arbete för att må bättre, hitta i stället en positiv grupp att tillhöra där du känner dig ”hemma”.
Du är i grund och botten en flockdjur som letar efter flockens beskydd och igenkännande.
reflection
REFLECTION
det står och väger
DET STÅR OCH VÄGER , skrivet av MAX TEGEMARK
….” Jag tyckte också min korta livstid tedde sig betydelselös jämfört med det väldiga kosmiska tidsspannet. Men vårt korta århundrade är antagligen det mest betydelsefulla i vårt universums hela historia: det är antagligen under vår livstid som det kommer att avgöras om det får en meningsfull framtid. Vi kommer att ha teknologin att antingen förinta oss själva eller att sprida frön av liv i kosmos. Det står och väger och jag tvivlar på om vi kan stanna kvar vid detta vägskäl i mer än hundra år till. Om vi till slut väljer livets väg och inte dödens kommer kosmos i en avlägsen framtid att fyllas med liv som kan spåras tillbaka till det vi gör här och nu. Jag vågar inte gissa hur man kommer att se på oss, men jag är säker på att vi inte kommer att bli ihågkomna som betydelselösa”.
risker med engagemang
Gunnar Ekelöf om djuren
Jag läser Gunnar Ekelöf igen och hittar en dikt om hans syn på djuren:
VI MENA; VI TÄNKA; VI SUCKA; VI TALA
Jag kan inte skåda de sydliga länderna
utan att också se åsnan, oxen och fåret
hönorna bundna i knippor vid fötterna, slängda
på ömse sidor av motorcykelns pakethållare
med huvudena nedåt, paralyserade, svagt kacklande
lammet uppfläkt och ihopsytt
med spettet kört genom ändan och den flådda
grinande skallen
över en grekisk koleld
och med tarmarna, kokorètsi, halstrande bredvid
oxen vit och from under oket, i par med en ko
hart när oändliga i Toscana
åsnan skriande som en osmord lagårdsdörr
men också trippande under en hel familj
eller under en risknipaa stor som universum
småfåglar i knippor som kunnat fylla en rymd med
vår längtan
dessa som när oss, klär oss, bär oss
resignerar under oss, kanske förlåter oss
dessa äro de verkligen kristna!
Ur En natt i Otocac (1961)
tidigare texter och bilder
TIDIGARE TEXTER OCH BILDER
Mina tidigare texter är samlade på Equinox
och mina bilder på Pictures in my life
Nya partistrukturer för en ny tid
Dagen politiska landskap ser annorlunda ut än den tid som skapade den traditionella partistrukturen. En partistruktur kan ses som den “handske” som ska svara mot en viss “samhällshand”. Den traditionella partistrukturen var ett svar på det samhälle som fanns runt sekelskiftet 1900; ett klassamhälle med hierarkisk styrning, där människor underordnade sig traditionell makt. Den traditionella partistrukturen var således också hierarkisk och krävde att medlemmarna underordnade sig ledningen och målet. Den fyllde sin funktion så länge partiet arbetade och representerade medlemmarna i sak.
Idag, 100 år senare, framträder en bild av partistrukturer i kaos som inte längre har kontakt med sina gräsrötter utan har utvecklat en OLIGARKISK hållning d v s de traditionella partierna styrs av en sluten grupp partimänniskor utan större insyn och påverkan från medlemmarna i stort. Demokratin i form av folkvälde är satt på sparlåga i ett samhälle som på 2000-talet FRAGMENTISERATS, RADIKALISERATS och POLARISERATS in i flera mindre, ofta motstridiga intressegrupper. Samhället i sig har vandrat iväg från ett industrisamhälle till ett kunskapssamhälle, där individualismen skapat en grogrund för personval och politikerbloggar samt en flora av småpartier, som lever sitt eget liv inom politiken samt en större motvilja hos folk i allmänhet att inordna sig i ett gemensamt politiskt led.
I detta nya landskap behövs en modern partistruktur som lockar folk till politiken igen. En partistruktur som tar tillvara sina medlemmars åsikter och samtidigt fungerar smidigt och kommunikativt. Viktiga ord är TRANSPARENS, RESPEKT, DELEGERING och KOMMUNIKATION. En modern partistyrelse ska vara det organ som har överblicken och kan reagera i rätt stund, utifrån situationens krav utan för stor byråkrati och traditionellt tänkande. Borta är maktkamp, borta är synen på en partistyrelse som äger makten. Nu är de mer “aktieägarnas excutive organ” och ser sin roll som en aktör för att effektivisera och driva medlemmarnas uppsatta mål med partiet.
http://politiskfilosofi.com/2014/04/20/for-sverige-i-tiden/#sthash.nJY2MCQJ.dpuf
http://www.politiken.se/tidskrifter/statsvet/2010/nr2/01.pdf
http://adamcwejman.blogspot.se/2010/11/att-forandra-partier.hmtl
Tillväxt eller inte tillväxt – det är frågan
TILLVÄXT ELLER INTE TILLVÄXT – DET ÄR FRÅGAN
Gunnar Wetterberg redogör klart och tydligt, i sin artikel den 14 juli 2014, för en lång ekonomisk/industriell period i vårt svenska samhälle. En period, som gav plats för ett folkhem med pensioner, förkortad arbetstid, förbättrad sjukvård , byggd på skatter av tillväxtens resultat.
Så långt är jag med. Sedan är jag kanske inte med, lika lätt, lika nickande..
Han förfäktar att denna koppling “ökad tillväxt – ökad välfärd”, gäller även för framtiden (med tillägg av klimatsmarta lösningar) och besvärjer sig inför idéer om tillväxtlösa samhällen. Det är viktigare att styra hur tillväxten ska utformas, menar han, men utan tillväxt går det inte. Han menar att den köpkraft som skapats under senare år är av godo. Det är här jag tvekar..evigt ökande köpkraft..Av godo för planeten på lång sikt, eller numera på kort sikt..? Hans analys känns inte riktigt “updatad”.
En annan anledning till min tvekan är att jag nyss läst om en bok “Köpt tid” av Wolfgang Streek (2014) och recenserad i densamma lite tidigare. Där målar den tyske sociologen upp en bild av ett skattesamhälle som gick i graven på 70/80-talet och att vi nu lever i en välfärd byggd på lånat kapital, den s k lånestaten.
För mig ter sig detta som den stora frågan för debatt. Hur kommer det sig att Sverige ha måst låna så mycket pengar för att klara sin välfärd om nu tillväxten är lösningen? Jag skulle gärna vilja bli undervisad av Gunnar Wetterberg i en kommande artikel om detta, då jag tycker att han skriver mycket sakligt och redigt i övrigt.
www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/tillvaxten-gav-oss-det-goda-samhallet
Kanske finns en del av svaret här i programmet Lönesänkarna av Dokument inifrån:
köpt tid
KÖPT TID
“Fångna mellan väljare och långivare var krisande stater tvungna att välja långivarna. Och så är det fortfarande idag.”
Så säger W. Streeck i sin bok “Köpt tid”. Vi lever idag i händerna på en internationell lånekapitalism och priset är att den demokratiska makten har hamnat i långivarnas händer. Antingen frigör sig kapitalismen från demokratin eller så frigör sig demokratin från kapitalismen. Det sista är Streecks önskan.
Vår välfärd idag finansieras av en allt större skuldsättning, vilket har blivit förutsättningen för att vi ska kunna fortsätta med vår nuvarande levnadsstandard. Streeck menar att redan på 1970/80-talet lämnade vi den skattefinansierade staten och blev “skuldstaten”. I takt med att skulderna har ökat, har långivarna stramat åt sina villkor och staten har sett sig tvungen att montera ner välfärden bit för bit. Det har lett till växande klyftor och potentiellt destruktiva (rent av våldsamma) politiska och sociala konflikter.
Hur detta ska lösas finns olika utopier. Streeck vill se att nationerna återtar sin makt. Hur som helst, frågan är vart den globala lånekapitalismen är på väg – och med den demokratin.
