Samhället präglas idag av en social oro med återkommande utbrott av våld som bara verkar bli värre och värre.”Vart är samhället på väg” utbrister vilken person som helst. Vad är hönan och vad är ägget? Är det individens eget fel att hon mår dåligt och utåtagerar eller är det ett “systemfel” som gör att det spårar ur som det gör? Eller vad är det som händer?

———-

”Freedom is just another word for nothing left to lose” sjunger Janis Joplin 1971 för att strax därefter dö; Kris Kristoffersons låt ”Me and Bobby McGee” är idag en av standardsångerna inom den moderna musikhistorien. Den framförs fortfarande utan att kännas det minsta tidsdaterad. Hur kommer det sig och vad ville egentligen strofen säga oss då på 70-talet? Den bet sig fast i oss som var unga på den tiden och framstår fortfarande som något mystisk, dold och lite skrämmande. Som om något skulle komma till sitt obönhörliga slut och inget fanns att förlora.

Kanske var den i själva verket en varning inför det samhälle som var satt i rullning under 1900-talet; ett samhälle som sakta men säkert förändrades från tydliga, gemensamma normer (1920-talet) till blandade normer (1970-talet) till inga gemensamma normer alls (2000-talet). I spåren av det anomiska ( normlösa) samhället har alltmer förvirrade liv följt; liv som inte hittar balansen i tillvaron, liv som drogar sin moderna, ensamma otrygghet på olika sätt; liv som slutar i kriminalitet och självmord, liv som flyr in i totalitära sekter, både politiska, religiösa och kriminella för att få ett entydig, tryggt svar på tillvaron.

Det anomiska samhället innebär den totala, individuella frihetens tyngd på ett par ensamma axlar. Det finns inget som håller dig tillbaka på din egoistiska väg längre; är du gift är du otrogen, har du för lite pengar, fifflar du lite, känner du dig deprimerad tar du lite piller. De ungas psykiska hälsa överlag har försämrats markant de sista 20 åren. Hur ska man kunna förstå och hantera allt negativt som händer runt oss idag?

Enligt den franske sociologen Emile Durkheim är svaret solklart. Ett samhälles tillstånd överförs på individen, enligt honom. Innehåller samhället för många motstridiga normer blir individen apatisk, nedstämd, känner sig ”utanför”, isolerad, anomisk. Det är inte du som är ”sjuk”, det är samhället som är det, enligt Durkheim.

Hans idéer togs upp av Robert Menton på 1930-talet, som hävdade att ett samhälle som ställer upp mål som bara få kan lyckas med, skapade sin egen kriminalitet, sitt eget våld, sitt eget drogmissbruk. Författaren Graham Greene skrev en roman 1938 som just  illustrerar  det: “Brighton Rock”.

Mentons idéer finns idag i Polisen handbok för att ”förstå” sin samtid och utanförskapet i förorten. Glappet mellan idealen och förhoppningarna om ett bra liv, grusas av isolering, arbetslöshet, fattigdom. Enligt detta sätt att se är det inte fattigdomen i sig som gör tjuven, utan bristen på medel att lyckas nå samhälleligt, uppställda ideal. På individnivå gör frånvaron av gruppnormer att jaget driver på sina personliga önskningar in i absurdum. Individen försöker rastlöst tillgodose sina omättliga behov av förströelse, genom shopping, genom kickar av olika slag. Individen pendlar mellan eufori och apati: dagar av febril aktivitet avlöses av dagar av apati i sängen. Men nej, du är inte bipolär, du är bara anomisk! Du är inte deprimerad, du lider av social ensamhet. Det är din sociala sårbarhet som pressar dig. Du är gjord för att tillhöra en flock, du är ett gruppdjur, du mår bra att följa flockens normer, inte dina egna.

Durkheim beskriver det hela ganska fint: ”det sociala jaget bildar ett skal som omsluter det fysiska jaget”. Om samhället glider isär, glider också individen isär och blir splittrad. I det anomiska samhället, skriver Durkheim, kan splittringskänsla, nedstämdhet och depression uppstå som inte härrör från individen, utan är ett uttryck för upplösningen av sociala band, menar han. Durkheim menar också på att detta tillstånd finns bara i det moderna samhället; det är en smitta från en okontrollerad marknadsekonomi i snabb förändring främst i storstaden. Där syns det extra tydligt vilka som har lyckats enligt rådande ideal, och vilka som inte lyckats, sida vid sida. Här har Sverige en ledande roll i ökande inkomstklyftor sedan 80-talet i just Norden

Så hur lyckas man vända ett samhälle som hamnat i ett anomiskt tillstånd? Enligt Durkheim är det samhället som måste behandlas inte individen. Individens mentala hälsa är beroende av att samhället lyckas genomföra en normativ integration dvs att individen återgår in i en gruppnorm. Enligt honom måste POSITIVA GRUPPER åter bildas med enhetliga normer där individen kan finna balans , sociala band och trygghet. Du kan ju själv börja så smått; nästa gång du vill byta partner, byta bil, byta arbete för att må bättre, hitta i stället en positiv grupp att tillhöra där du känner dig ”hemma”.

Du är i grund och botten en flockdjur som letar efter flockens beskydd och igenkännande.

Gästskribent Ingvor Sabina Le John: Den anomiska människan