a new city religion

A NEW CITY RELIGION

I am now reading the Koran to compare it to the Bible.
Suddenly I realize that the three Abrahamistic religions came into being during the time the human branch change from 6 million years of gather/hunters into (now) 10.000 years of settlers/farmers. We were forced to cooperate more closely with a lot of other people from other tribes with other rules. The tribe wars had to end and a peaceful cooperation had to come. Therefore all of these laws concerning conduct, marriage, punishment, land owning, testamony etc that both the Bible and the Koran starts with. A whole new world order needed to be constructed.
We live again in another time of transformation; from agricultural life to city life. The old religions cannot help us and social chaos is increasing again.
What we need now is a new religion or a common ground that helps the city woman of Hong Kong to smoothly function with the city man of Chicago or the city man of Kuala Lumpur..
We city humans need to unite on a global basis to survive the conflicts arising of today. Either we make it or the profit monsters make us fight each other to the bitter end.

Den anomiska människan

Samhället präglas idag av en social oro med återkommande utbrott av våld som bara verkar bli värre och värre.”Vart är samhället på väg” utbrister vilken person som helst. Vad är hönan och vad är ägget? Är det individens eget fel att hon mår dåligt och utåtagerar eller är det ett “systemfel” som gör att det spårar ur som det gör? Eller vad är det som händer?

———-

”Freedom is just another word for nothing left to lose” sjunger Janis Joplin 1971 för att strax därefter dö; Kris Kristoffersons låt ”Me and Bobby McGee” är idag en av standardsångerna inom den moderna musikhistorien. Den framförs fortfarande utan att kännas det minsta tidsdaterad. Hur kommer det sig och vad ville egentligen strofen säga oss då på 70-talet? Den bet sig fast i oss som var unga på den tiden och framstår fortfarande som något mystisk, dold och lite skrämmande. Som om något skulle komma till sitt obönhörliga slut och inget fanns att förlora.

Kanske var den i själva verket en varning inför det samhälle som var satt i rullning under 1900-talet; ett samhälle som sakta men säkert förändrades från tydliga, gemensamma normer (1920-talet) till blandade normer (1970-talet) till inga gemensamma normer alls (2000-talet). I spåren av det anomiska ( normlösa) samhället har alltmer förvirrade liv följt; liv som inte hittar balansen i tillvaron, liv som drogar sin moderna, ensamma otrygghet på olika sätt; liv som slutar i kriminalitet och självmord, liv som flyr in i totalitära sekter, både politiska, religiösa och kriminella för att få ett entydig, tryggt svar på tillvaron.

Det anomiska samhället innebär den totala, individuella frihetens tyngd på ett par ensamma axlar. Det finns inget som håller dig tillbaka på din egoistiska väg längre; är du gift är du otrogen, har du för lite pengar, fifflar du lite, känner du dig deprimerad tar du lite piller. De ungas psykiska hälsa överlag har försämrats markant de sista 20 åren. Hur ska man kunna förstå och hantera allt negativt som händer runt oss idag?

Enligt den franske sociologen Emile Durkheim är svaret solklart. Ett samhälles tillstånd överförs på individen, enligt honom. Innehåller samhället för många motstridiga normer blir individen apatisk, nedstämd, känner sig ”utanför”, isolerad, anomisk. Det är inte du som är ”sjuk”, det är samhället som är det, enligt Durkheim.

Hans idéer togs upp av Robert Menton på 1930-talet, som hävdade att ett samhälle som ställer upp mål som bara få kan lyckas med, skapade sin egen kriminalitet, sitt eget våld, sitt eget drogmissbruk. Författaren Graham Greene skrev en roman 1938 som just  illustrerar  det: “Brighton Rock”.

Mentons idéer finns idag i Polisen handbok för att ”förstå” sin samtid och utanförskapet i förorten. Glappet mellan idealen och förhoppningarna om ett bra liv, grusas av isolering, arbetslöshet, fattigdom. Enligt detta sätt att se är det inte fattigdomen i sig som gör tjuven, utan bristen på medel att lyckas nå samhälleligt, uppställda ideal. På individnivå gör frånvaron av gruppnormer att jaget driver på sina personliga önskningar in i absurdum. Individen försöker rastlöst tillgodose sina omättliga behov av förströelse, genom shopping, genom kickar av olika slag. Individen pendlar mellan eufori och apati: dagar av febril aktivitet avlöses av dagar av apati i sängen. Men nej, du är inte bipolär, du är bara anomisk! Du är inte deprimerad, du lider av social ensamhet. Det är din sociala sårbarhet som pressar dig. Du är gjord för att tillhöra en flock, du är ett gruppdjur, du mår bra att följa flockens normer, inte dina egna.

Durkheim beskriver det hela ganska fint: ”det sociala jaget bildar ett skal som omsluter det fysiska jaget”. Om samhället glider isär, glider också individen isär och blir splittrad. I det anomiska samhället, skriver Durkheim, kan splittringskänsla, nedstämdhet och depression uppstå som inte härrör från individen, utan är ett uttryck för upplösningen av sociala band, menar han. Durkheim menar också på att detta tillstånd finns bara i det moderna samhället; det är en smitta från en okontrollerad marknadsekonomi i snabb förändring främst i storstaden. Där syns det extra tydligt vilka som har lyckats enligt rådande ideal, och vilka som inte lyckats, sida vid sida. Här har Sverige en ledande roll i ökande inkomstklyftor sedan 80-talet i just Norden

Så hur lyckas man vända ett samhälle som hamnat i ett anomiskt tillstånd? Enligt Durkheim är det samhället som måste behandlas inte individen. Individens mentala hälsa är beroende av att samhället lyckas genomföra en normativ integration dvs att individen återgår in i en gruppnorm. Enligt honom måste POSITIVA GRUPPER åter bildas med enhetliga normer där individen kan finna balans , sociala band och trygghet. Du kan ju själv börja så smått; nästa gång du vill byta partner, byta bil, byta arbete för att må bättre, hitta i stället en positiv grupp att tillhöra där du känner dig ”hemma”.

Du är i grund och botten en flockdjur som letar efter flockens beskydd och igenkännande.

Gästskribent Ingvor Sabina Le John: Den anomiska människan

reflection

REFLECTION

The other day I was walking the dog by the rail road. There is a parking lot a bit “off” and now I saw some caravans standing there. It looked like a “settlement” I thought and wandered away. Next time I passed I saw a police car standing talking with some men there and three women leaving the spot in a hurry, in their long skirts and head scarfs. Aha, it was Romi people who tried to make a longer stop and “settle” down. I looked at them from my Swedish perspective. They felt so strange.
I went home and happened to come across a channel on Tv that showed the life of the Samis in the north of Sweden. A film crew followed their journey: they came to a place and started to put up the tent in an old fashion way, Some women in long skirt and head scarfs where proudly arranging things.
Suddenly I saw the ressemblance: the Romi at the parking lot, the Sami in the nature…
One group we adore as the free Sami of the north, the other group that interfer with us city people we detest.
Strange.

det står och väger

DET STÅR OCH VÄGER , skrivet av MAX TEGEMARK

….” Jag tyckte också min korta livstid tedde sig betydelselös jämfört med det väldiga kosmiska tidsspannet. Men vårt korta århundrade är antagligen det mest betydelsefulla i vårt universums hela historia: det är antagligen under vår livstid som det kommer att avgöras om det får en meningsfull framtid. Vi kommer att ha teknologin att antingen förinta oss själva eller att sprida frön av liv i kosmos. Det står och väger och jag tvivlar på om vi kan stanna kvar vid detta vägskäl i mer än hundra år till. Om vi till slut väljer livets väg och inte dödens kommer kosmos i en avlägsen framtid att fyllas med liv som kan spåras tillbaka till det vi gör här och nu. Jag vågar inte gissa hur man kommer att se på oss, men jag är säker på att vi inte kommer att bli ihågkomna som betydelselösa”.

risker med engagemang

RISKER MED ENGAGEMANG
Jag är en stark förespråkare för ett slut på “factory farming”, medicinska djurförsök, “you name it”. .
Jag är en stark förespråkare för en annat perspektiv på djuren, rent mentalt. Den som har överlevt med hjälp av djurens kärlek när människorna inte fanns, vet vad äkta kärlek är. För mig är djur en del av min nära familj.
Det jag vill ta upp är riskerna när människan engagerar sig inom ett område. Människan vill alltid hitta HALLELUJA-ögonblicket, då tanke och känsla sammanfaller till ett och man känner sig uppfylld av något rätt, sant, äkta tillsammans med andra. Detta utnyttjas av slipade predikanter inom religion, politik och åsiktssmedjor. Jag kan se de riskerna även inom djurrättsfrågan. Unga människor av idag behöver hitta sitt “halleluja” och är besvikna på det etablerade mainstreamsvamlet. Vissa av dem hittar det då t ex inom “kött”-frågan.
Risken är alltid att glöden i ett engagemang gör att frågan inte blir debatterad så sakligt som möjligt och på så sätt slår an hos en större publik, utan mer handlar om ens eget behov av att hitta sitt Halleluja, sin tro under sin livstid..

Gunnar Ekelöf om djuren

Jag läser Gunnar Ekelöf igen och hittar en dikt om hans syn på djuren:

 

VI MENA; VI TÄNKA; VI SUCKA; VI TALA

 

Jag kan inte skåda de sydliga länderna

utan att också se åsnan, oxen och fåret

hönorna bundna i knippor vid fötterna, slängda

på ömse sidor av motorcykelns pakethållare

med huvudena nedåt, paralyserade, svagt kacklande

lammet uppfläkt och ihopsytt

med spettet kört genom ändan och den flådda

grinande skallen

över en grekisk koleld

och med tarmarna, kokorètsi, halstrande bredvid

oxen vit och from under oket, i par med en ko

hart när oändliga i Toscana

åsnan skriande som en osmord lagårdsdörr

men också trippande under en hel familj

eller under en risknipaa stor som universum

småfåglar i knippor som kunnat fylla en rymd med

vår längtan

dessa som när oss, klär oss, bär oss

resignerar under oss, kanske förlåter oss

dessa äro de verkligen kristna!

 

Ur En natt i Otocac (1961)

Nya partistrukturer för en ny tid

 

Dagen politiska landskap ser annorlunda ut än den tid som skapade den traditionella partistrukturen. En partistruktur kan ses som den “handske” som ska svara mot en viss “samhällshand”. Den traditionella partistrukturen var ett svar på det samhälle som fanns runt sekelskiftet 1900; ett klassamhälle med hierarkisk styrning, där människor underordnade sig traditionell makt. Den traditionella partistrukturen var således också hierarkisk och krävde att medlemmarna underordnade sig ledningen och målet. Den fyllde sin funktion så länge partiet arbetade och representerade medlemmarna i sak.

Idag, 100 år senare, framträder en bild av  partistrukturer i kaos som inte längre har kontakt med sina gräsrötter utan har utvecklat en OLIGARKISK hållning d v s de traditionella partierna styrs av en sluten grupp partimänniskor utan större insyn och påverkan från medlemmarna i stort. Demokratin i form av folkvälde är satt på sparlåga i ett samhälle som på 2000-talet FRAGMENTISERATS, RADIKALISERATS och POLARISERATS in i flera mindre, ofta motstridiga intressegrupper. Samhället i sig har vandrat iväg från ett industrisamhälle till ett kunskapssamhälle, där individualismen skapat en grogrund för personval och politikerbloggar samt en flora av småpartier, som lever sitt eget liv inom politiken samt en större motvilja hos folk i allmänhet att inordna sig i ett gemensamt politiskt led.

I detta nya landskap behövs en modern partistruktur som lockar folk till politiken igen. En partistruktur som tar tillvara sina medlemmars åsikter och samtidigt fungerar smidigt och kommunikativt. Viktiga ord är TRANSPARENS, RESPEKT, DELEGERING och KOMMUNIKATION. En modern partistyrelse ska vara det organ som har överblicken och kan reagera i rätt stund, utifrån situationens krav utan för stor byråkrati och traditionellt tänkande. Borta är maktkamp, borta är synen på en partistyrelse som äger makten. Nu är de mer “aktieägarnas excutive organ” och ser sin roll som en aktör för att effektivisera och driva medlemmarnas uppsatta mål med partiet.

http://politiskfilosofi.com/2014/04/20/for-sverige-i-tiden/#sthash.nJY2MCQJ.dpuf

http://www.politiken.se/tidskrifter/statsvet/2010/nr2/01.pdf

http://adamcwejman.blogspot.se/2010/11/att-forandra-partier.hmtl

Tillväxt eller inte tillväxt – det är frågan

TILLVÄXT ELLER INTE TILLVÄXT – DET ÄR FRÅGAN

Gunnar Wetterberg redogör klart och tydligt, i sin artikel den 14 juli 2014, för en lång ekonomisk/industriell period i vårt svenska samhälle. En period, som gav plats för ett folkhem med pensioner, förkortad arbetstid, förbättrad sjukvård , byggd på skatter av tillväxtens resultat.

Så långt är jag med. Sedan är jag kanske inte med, lika lätt, lika nickande..

Han förfäktar att denna koppling “ökad tillväxt – ökad välfärd”, gäller även för framtiden (med tillägg av klimatsmarta lösningar) och besvärjer sig inför idéer om tillväxtlösa samhällen. Det är viktigare att styra hur tillväxten ska utformas, menar han, men utan tillväxt går det inte. Han menar att den köpkraft som skapats under senare år är av godo. Det är här jag tvekar..evigt ökande köpkraft..Av godo för planeten på lång sikt, eller numera på kort sikt..? Hans analys känns inte riktigt “updatad”.

En annan anledning till min tvekan är att jag nyss läst om en bok “Köpt tid” av Wolfgang Streek (2014) och recenserad i densamma lite tidigare. Där målar den tyske sociologen upp en bild av ett skattesamhälle som gick i graven på 70/80-talet och att vi nu lever i en välfärd byggd på lånat kapital, den  s k lånestaten.

För mig ter sig detta som den stora frågan för debatt. Hur kommer det sig att Sverige ha måst låna så mycket pengar för att klara sin välfärd om nu tillväxten är lösningen? Jag skulle gärna vilja bli undervisad av Gunnar Wetterberg i en kommande artikel om detta, då jag tycker att han skriver mycket sakligt och redigt i övrigt.

www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/tillvaxten-gav-oss-det-goda-samhallet

Kanske finns en del av svaret här i programmet Lönesänkarna av Dokument inifrån:

www.youtube.com/watch?v=VF_jA7GUhY

köpt tid

KÖPT TID

“Fångna mellan väljare och långivare var krisande stater tvungna att välja långivarna. Och så är det fortfarande idag.”

Så säger W. Streeck i sin bok “Köpt tid”. Vi lever idag i händerna på en internationell lånekapitalism och priset är att den demokratiska makten har hamnat i långivarnas händer. Antingen frigör sig kapitalismen från demokratin eller så frigör sig demokratin från kapitalismen. Det sista är Streecks önskan.

Vår välfärd idag finansieras av en allt större skuldsättning, vilket har blivit förutsättningen för att vi ska kunna fortsätta med vår nuvarande levnadsstandard. Streeck menar att redan på 1970/80-talet lämnade vi den skattefinansierade staten och blev “skuldstaten”. I takt med att skulderna har ökat, har långivarna stramat åt sina villkor och staten har sett sig tvungen att montera ner välfärden bit för bit. Det har lett till växande klyftor och potentiellt destruktiva (rent av våldsamma) politiska och sociala konflikter.

Hur detta ska lösas finns olika utopier. Streeck vill se att nationerna återtar sin makt. Hur som helst, frågan är vart den globala lånekapitalismen är på väg – och med den demokratin.

www.expressen.se/kultur/mot-vags-ande