Category Kultur

Brev till Malmö Stadsarkiv 2025

Ingvor Sabina Le John

Kirseberg 23 november 2025

Kära Malmö Stadsarkiv,

här kommer 11 års arbete med att digitalt dokumentera en stadsdel i förändring i Malmö, på ett USB. Min server Inleed, där hemsidan www.Kirsebergsallehanda.se ligger, var vänliga och förberedde allt åt mig.

Det började som ett kortare projekt när jag läste etnologi i Lund på 2010-talet och det utvecklades allt eftersom. Det var som att Kirsebergs själ ville skriva sig synlig genom mig; genom mina intervjuer, mina artiklar, föredrag, foton och videos och genom mitt liv här. Kirsebergs bibliotek bad mig också en vår att digitalisera deras dammiga pärmar på en vägg.

Nu tycker jag att jag har kommit till ett ”stopp”. Framtiden är här med nydragna monsterbusslinjer, nya bostadsbyggen och ett öde torg. Den rest av arbetarklassen som inte tog sig iväg på 60-talet tynar sakta bort och blandas upp med socialbidragsberoende, muslimer och fattigpensionärer som får matstöd varje söndag på torget. Det svenska folkhemmet är över.

Området började som en fattig arbetarförstad på 1850-talet och fick en stämpel av utanförskap som suttit i länge. Malmö Stad förlade under 1900-talet hit allt man inte ville ha på andra platser i stan; fängelse, mentalsjukhus, nödbostäder mm. Så sker förvisso fortfarande men i mindre skala; servicehuset blev hem för alkoholister istället för vårdboende.

Utanförskapet har också avspeglat sig i stadens allmänna kulturhistoriska arbete där områdets officiella dokumentation har försummats. Det fick Kirsebergs Allehanda både höra och uppleva vid infobesök på Malmö Stadsarkiv. Inte mycket matnyttigt att hämta.

Kirsebergs Allehanda vill tillrättalägga denna försummelse och ge de gamla Backaborna en plats i historiens ljus. Från att snappa upp berättelser på FB fortsatte arbetet med att intervjua folk osv.

2014 är året när Kirsebergs Allehanda anser att gamla Kirseberg slutligen börjar gå i graven. Alltmer av det gamla avvecklades för att bereda ett övertagande av medelklassens människor i framtiden.

Fängelset lades ner 2014 och står i skrivandets stund fortfarande tomt. Bostadspriserna började skjuta i höjden. De gamla arbetarpubarna började gå kräftgång, mötesplats för ”behövande” togs bort. Torgets sista betydelse dog i och med att grönsaksstånden inte längre hade råd att stå där då Malmö Stad höjde priserna till högre än på Möllevången. Nu när bussen inte längre passerar torget står det öde och tomt. Vattenverksvägen kommer att falla i slummer när företag flyttar. Kommer apoteket att finnas kvar? De har redan minskat öppettiderna.

Servicehuset, ett nav i området, med Kirsebergs Mötesplats, stadsdelskontoret Norr, Individ och Familj, tidningsredaktion, restaurang/café, fotvård, dröp av värme och gemenskap, lades ner 2016. Det var nära till sjuka anhöriga där och många utomstående kom dit dagligen för mat, biljard och gympa. Nu slussas de sjuka runt över hela Malmö.

Lucia- jul- och nyårsfirande försvann i ett slag. Se reportage från sista allt –

https://kirsebergsallehanda.se/2016/05/04/valkommen-till-kirsebergs-motesplats/
https://kirsebergsallehanda.se/2016/12/20/luciafirande-pa-kirseberg-motesplats-2016/
https://kirsebergsallehanda.se/2016/12/29/sista-gangen-julen-dansas-in-pa-kirsebergs-torg-5/
https://kirsebergsallehanda.se/2017/05/08/sista-stadsdelsmotet-for-ever/
https://kirsebergsallehanda.se/2017/04/03/foreningen-hornan-laggs-ner-tack-for-allt-hornan/
https://www.sydsvenskan.se/Nyheter/en-varld-av-myshornor-gar-i-graven-och-ingen-har-tid-nog-att-sitta-in-nya
En värld av myshörnor går i graven och ingen har tid nog att sitta in nya
https://www.sydsvenskan.se/asikter/nar-gamla-vaster-har-fatt-sallskap-av-gamla-oster-ar-jag-inte-med-langre/
När ”Gamla Väster” har fått sin motsvarighet i ”Gamla Öster” är jag inte längre här.

Bortsaneringen av det ”folkliga” suddar bort områdets historia på gott och ont. Mycket var inte vackert här men det var verkligheten till skillnad från Malmö Stads kommunikationsavdelning som förmedlar en annan bild av staden. Den är dubbelt så stor som Stockholms, betald genom 6,8 miljarder i tranfereringsbidrag från andra städer för att hålla skeppet flytande.

Kirseberg kommer att bli ett nytt medelklassområde i Malmö med sin vackra arbetarpark Beijers Park att promenera i. Det nyombyggda, dyra caféet i mitten där arbetarklassen förr träffades till låga priser är mittpunkten. Det låga priset minns även jag som bara bott här i 15 år.

De fattiga kommer att drivas vidare. Först de utslagna, sedan resten.

Undrar när första sushirestaurangen öppnar!

Ingvor Sabina Le John/Kirsebergsallehanda.se

I gränden sjunger människorna

MISSRIKTAD MEDKÄNSLA

Ingvor Sabina Le John

1/2

NIKOLAI SENNELS är den förste – och hitintills ende – anställde psykolog på Köpenhamns hårdbevakade institution Sönderbro. Han arbetade där under 2010-talet. Under hans treårsperiod genomförde han ca 250 psykologsamtal; varav 150 var med muslimsk bakgrund.

Sammansättningen av de intagna präglas av, att 67 procent av all ungdomsbrottslighet i huvudstaden, begås av personer med utländsk härkomst. Frågar man Köpenhamnspolisen, skriver han, säger de att de kriminella framförallt kommer från länder som Turkiet, Marocko, Algeriet, Somalia, Irak, Libanon och Pakistan. Hans egen erfarenhet är att det dessutom finns en hel del palestinier på Sønderbro. Omkring två tredjedelar av dessa ungdomar har alltså muslimsk bakgrund.

Under denna period växte en insikt fram hos honom att muslimsk kultur skiljer sig starkt från den danska i form av hur man uppfattar och processar livet runt sig. ”Vi måste erkänna att människor är olika och att våra känsloliv och personligheter i hög grad formas av den kultur vi växer upp i”, säger han. Han började läsa alla texter såsom Koranen, haditherna, betydelsen av Umman etc för att sätta sig in i deras värld.

Detta leder så småningom till att han skriver boken ”Helig vrede: bland kriminella muslimer” (2017).

KIRKEGAARDS VISDOM

NICOLAI SENNELS kommer fram till att de miljoner, (misslyckade) kronor som läggs på rehabilitering av muslimer visar på ett förakt mot andras utgångspunkter i livet. Han citerar den danske tänkaren Søren Kierkegaard, som kanske är den person som bäst har uttryckt vilken stor betydelse förståelse har för våra möjligheter att hjälpa andra:

”Om man verkligen ska lyckas med att föra en människa till en särskild plats, måste man först och främst se till att hitta honom där han befinner sig, och börja där.
Detta är hemligheten i all hjälpverksamhet. Var och en som inte kan det, befinner sig i en illusion när han tror att han kan hjälpa andra. För att sant kunna hjälpa en annan måste jag förstå mer än han, men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte gör det, hjälper merförståelse honom inte alls. Om jag ändå vill göra min merförståelse gällande, så är det för att jag är så fåfäng eller stolt att jag i stället för att gynna honom egentligen vill beundras av honom. Men all sann hjälp börjar med ödmjukhet.
Hjälparen måste först visa ödmjukhet mot den han vill hjälpa och därmed förstå att det inte hjälper att härska, utan att tjäna, och att det att hjälpa inte går ut på att vara den härsklystne utan den tålmodigaste, att det att hjälpa är villighet att intill vidare finna sig i att ha orätt och inte förstå vad den andre förstår.”


DEN MUSLIMSKA IDENTITEN HAR TVÅ SIDOR

Sennels skriver vidare: ”Alla kulturer driver fram vissa karaktärsdrag och den muslimska kulturen är inget undantag.. Samtidigt finns det en skriande brist på beskrivningar av de psykologiska aspekterna av att växa upp i en kultur som är formad av påverkan från islam.”

En muslimsk identitet har två sidor: en kulturell och en religiös. Han skriver: ”.. även om alla inte är religiösa är deras reaktionsmönster och sätt att tänka mycket tydligt präglat av den muslimska kulturen. Man uppfostras till att älska sin profet och att försvara islam oavsett vad som händer”

SKILLNADER MELLAN DANSK OCH MUSLIMSK KULTUR

Det finns tre stora skillnader mellan dansk och muslimsk kultur, fortsätter han. Den ena är att den danska kulturen är individualistisk, medan den muslimska är kollektivistisk. Den andra skillnaden kan beskrivas som uppfostringspyramiden och handlar om hur mycket frihet människor har under barndomen och som vuxna. Den tredje skillnaden är om man är inrestyrd eller yttrestyrd.

En kollektivistisk kultur kräver att individen underordnar sig gruppens behov. Människor som lever i den muslimska kulturen upplever för det mesta att de har mer frihet som barn än som vuxna. I muslimska familjer är framförallt pojkarna mycket fria, så länge de undviker att skada familjens självkänsla. I västliga länder som Danmark är det omvänt. Här får man mer och mer frihet efterhand som man har mindre behov av föräldrarnas hjälp och stöd. Den tredje delen kräver en utveckling av ämnet:

FRÅN YTTRE TILL INRE STYRNING

Det inte heller bara är synen på känslorna angående heder och skam som skiljer den muslimska kulturen från vår västerländska. Det går psykologiskt sett mycket djupare: Det handlar om det grundläggande psykologiska sättet att förhålla sig till känslorna.

De muslimska ungdomarna lägger långt större vikt vid ”yttre styrning” fortsätter han. De upplevde att deras känslomässiga störningar berodde på yttre faktorer (flickvännens agerande). Det var de yttre faktorerna som bar ansvaret för den psykologiska känsla som hörde ihop med dessa störningar. De muslimska ungdomarna såg sig i långt högre grad som offer för yttre omständigheter, och de tillät sig själva att reagera mera aggressivt utåt eftersom de kände att deras vrede var ”rättfärdig”. De danska intagna kunde mycket snabbare förstå tanken att titta på sitt eget handlande som grundorsak till sin situation.

I de muslimska kulturerna räknas det som en mänsklig brist om man inte kan försvara sig och angripa sin ”motståndare”, om denne irriterar en eller har kränkt ens heder. Här läggs vikten vid yttre reaktion snarare än på inre reflektion. På samhällsplanet tydliggörs detta genom att vetenskaper som pedagogik och psykologi är närmast icke-existerande i muslimska länder, och att de inte alls har samma tradition i att fördjupa sig i personlighetsutveckling som vi i västvärlden.

Från en psykologisk synvinkel är det en enorm skillnad om man tycker att det är andras fel eller om man först och främst tittar på sig själv när man har problem. Om man har en tendens att tycka att det är ”de andras fel” så kommer ens egen ilska att kännas mer ”rättfärdig”, och man gör inte mycket för att hämma sina aggressiva impulser. Risken för att man skadar omgivningen är därmed större.

En del av Sennels terapeutiska insats gick ut på att flytta ungdomarnas fokus bort från att vara ”offer” till att känna sig ansvariga för sina egna liv, sitt eget uppförande och det sätt på vilket de hanterade sina känslor. Den enda äkta självkänslan är när man inte längre går och spekulerar över vem som kan vara mer värd än andra. Äkta självkänsla är när man känner sig så pass väl till mods bland människor, och njuter deras kvaliteter, att man slutar tänka på vem som är mest ”värd”. >>

Pages: 1 2

Ur “Världen av igår”(1941) av Stefan Zweig

Ingvor Sabina Le John

I sin sista bok, före sitt självmord, “Världen av igår” (Ersatz, Stockholm 2011) summerar den österrike/judiske författaren Stefan Zweig, bilden av ett Europa statt i konstant förändring sedan slutet av 1800-talet.

Zweig skriver att hans far var den sista generationen som gick och la sig och gick upp till samma värld hela sitt liv. Hans eget liv har istället varit ett lapptäcke av “turns and twists” genom ett Europa som genomgick två världskrig redan före seklets mitt. Som judisk flykting undan Hitler tog Zweig till slut sitt liv på ett hotellrum i Brasilien.

Om tiden före andra världskrigets utbrott skriver Zweig i kapitlet Fredens dödskamp s. 431-433

“Men att resa, till och med resa långt bort under andra stjärnor och till andra världar, betydde inte att undfly Europa och oron för Europa.”

Läs gärna vidare

A la recherche du temps perdu

Ingvor Sabina Le John

Sid1/10

Kanske är det inte av en slump som jag hittar flera delar av serien “A la recherche du temps perdu” ( På jakt efter det förflutna) på en loppis på min franska sommarresa 2021; (Marcel Prousts kanske mest kända titel för utomstående.) Mina resor de senaste åren har varit i fotspåren av mitt yngre jag; jag omlever, omvärderar och uppdaterar mig till dagens datum: de resterande “seniora”-åren på jorden.

Frankrike, fransk historia, franska språket, fransk litteratur var det som fångade mig under mina ungdomsår utomlands; jag arbetade som aupair-flicka i Marseille, som köksa på ett pensionat i Les Ollières. Jag bodde en period i en grotta vid Medelhavet och liftade runt rent allmänt i Frankrike. Jag var senare student på universitetet i Avignon, jag var på klostret Taize´ och översatte deras nyhetsbrev till svenska och deltog i bibelstudier, gjorde bilresor runt i landet och besökte utflyttade svenskar i Paris och längs Cote d´Azur. Under mina universitetsår gjorde jag ett radioprogram i flera delar från olika platser i Frankrike som sändes på studentradion Radio Ryd i Linköping.

Min vän, svenske Claes, en slags “munk” på klostret Taize´ i Bourgogne sedan 50 år tillbaka, har flera gånger de senaste åren försökt få mig att bila så långt som till Frankrike och nu blir det av!

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

Släktarvet – våra nedärvda mönster

Ingvor Sabina Le John

Det är bara att inse att vi styrs lika mycket av våra nedärvda mönster som av vår egen vilja. Inte förrän man ser konturerna av de osynliga mönstren kan man lösgöra sig ifrån dem – hoppas jag.

Min mormorsmor Norna Sjöstrand var en bylärarinna i östra Småland runt sekelskiftet. Hon tog min mormor Ruth som fosterdotter som liten. Ruth kom att växa upp med två kvinnor i skolhuset i Sidlandsmåla, där de också bodde. Den andra kvinnan var fostermoderns hushållerska ”tant Netten” tillika bästa väninna.

Hemmet var fullt av böcker; allt från klassiker blandat med den spirande feminismen såsom Fredrika Bremers skrifter.

……………………………

Min mormor Ruth hade nio egna barn att ta hand om under sitt giftemål men det hindrade henne inte att bli Alvestas främsta söndagsskolelärarinna. Hon ledde grupperna ända upp till konfirmationen och sedan skapade hon ”ungdomsgrupper” och var ute och reste med dem. Hon skrev om både sitt liv, sin mors och fostermors i sin självbiografi från 1950-talet.

……………..

Min mor Märta kom inte in på lärarutbildningen som hon främst önskade, men väl på sjuksköterskelinjen. Som gift fick hon två barn, mig och min bror och arbetade även som lärare periodvis. Trots make, hem, villa och barn var det grannskapets barn hon tog sig an; i huset fanns leklådor för dem, i trädgården lekte hon med dem. Hon tog med dem till olika platser i staden t ex till stadshuset där hon berättade för dem att ”där satt folk och bestämde saker”. Hon har skrivit om sitt liv i sin självbiografi “Alla dessa dagar”

………………………..

Jag själv, Ingvor, blev fransklärare och ärvde Norna Sjöstrands franska lexikon från tidigt 1800-tal. Jag hade mina “barn” genom mina klasser på högstadiet i många år.

Jag har inga egna barn, men det nedärvda beteendet gör sig också synligt i mitt ”arbete” med att ta mig an grannskapets barn som nu är från andra länder; de har hjälpt mig att vattna i hyreshusets trädgård och leka med hunden. De visar upp sina nya fina cyklar, vi spelar freesbee och fotboll. Men tyvärr krockar islam med svenska värderingar och jag har gjort ett bokslut över den perioden.

Men jag känner att jag vill gå vidare och lämna detta släktarv. Befria mig från det förflutna och leva ett annat liv. Men inte förrän man ser konturerna så tydligt som jag gör just nu, kan jag ta itu med dem. Här lägger jag sista handen vid min berättelse Den grå klänningen om mormors riktiga mor Maria Charlotta Petersdotter.

Så skönt det ska bli!

Rosetta stenen

Ingvor Sabina Le John

“Sådan är min bestämmelse”

GUIDEN FRÅN LONDON WALKS  vandrar med sin grupp, in genom södra dörren till salen där Rosettastenen är placerad. Det ligger en förväntan i luften, när vi hunnit så här långt på vår tur genom the British Museum. En milstolpe i egyptisk historia; en symbol för hieroglyfernas gåta befinner sig inför våra ögon. Guiden stannar och väntar in. Övriga turisters sorl hörs dämpat i tystnaden.

JAG FÄSTER BLICKEN på den sten, som skapade sådan rivalitet och Egyptenfeber i Europa i början av 1800-talet. Konsten att läsa hieroglyfer föll i glömska redan  i slutet av det fjärde århundradet e. Kr. När stenen hittades blev många fascinerade av dess möjligheter att lysa upp i historiens mörker. Nu blev inte stenens tre skrifter den dechiffreringsnyckel man hoppats på. Andra inskrifter och papyrusar som följde tillhandahöll betydligt viktigare ledtrådar. Men ändå.. många var det som ville bli den förste som lät årtusendes tystnad falla.

JAG HÖR INOM MIG Jean-Francais ropa efter sin bror, anfådd och mycket upprörd; ja, så upprörd att han faller avsvimmad i broderns armar, efter att ha utropat: “Je tiens l´affaire!” (Jag har kommit på det!)

Hans enträgna arbete hade äntligen givit frukt efter 20 år av studier, motgångar och uppgivenhet. Men hur kunde en människa sluta med något som blivit hans mening med livet: att lösa hieroglyfernas gåta.

Jean-Francais skriver under en svår period in sin dagbok: “Mitt huvud, mina intressen och mitt hjärta driver mig obevekligen in på svåra vägar, vimlande av hinder som måste förnyas. Sådan är min bestämmelse och jag måste genomlida den vad som än händer..” Orden står i den biografi over universalgeniet Jean-Francais Champollion liv “Egyptens nycklar” skriven av Lesley och Roy Adkins. Vi får följa Napoelon på erövringskriget till Egypten 1798, upptäcka den gammalegyptiska kulturen och den påföljande febern i Frankrike, när Europa fylls av stöldgods från en okänd epok.

I SYDVÄSTRA FRANKRIKE föds Jean-Francais under besynnerliga omständigheter 1790. Hans mor är under havandeskapet mycket sjuk med förlamande reumatism. Läkarna kan inget göra och fruktar för fostrets liv. Trots detta utgångsläge tillfrisknar hon helt och föder sin son, till omgivningens häpnad. Miraklet tillskrivs trollkarlen Jacqou, en helbrädgagörare från trakten, som behandlade henne med diverse örter under havandeskapet. Han förkunnade, att hon skulle bli helt frisk samt föda en son som skulle bli mycket berömd under flera sekler framåt..

“BREVET TILL MONSIEUR DACIER” heter en rapport som blev en milstolpe inom egyptologin. En mörk, fuktig fredagsmorgon den 27 september 1822 började “L´Academie des inscriptions et belles-lettres” i Paris, att fyllas av akademiker från olika fakulteter. Ryktet hade gått att något extra skulle hända och de församlade blev inte besvikna. En viss Jean-Francais Champollion besteg podiet och föreläste om fonetiska hieroglyfer, vilket en gång för alla, meddelande världen att hieroglyfernas gåta var löst. Nu skulle man kunna läsa litteratur som var skriven för över tretusen år f. Kr.

JEAN-FRANCAIS CHAMPOLLION är idag fransk nationalhjälte. Han står staty på gårdsplanen utanför Collège de France i Paris och ligger begravd på Père Lachaise. Men för att bli ihågkommen för evigt krävs mer än statyer som kan rivas och gatunamn  som kan ändras. De forntida egyptierna ansåg nämlingen att en människas namn var en väsentlig del av hennes person och att sudda ut en ett namn var att utplåna en människa. De trodde vidare att efter döden red själen tillsammans med guden Thoth över skyarna på månen. Guden Thoth ansågs också vara hieroglyfernas uppfinnare.

SÅ VAD PASSADE BÄTTRE än att uppkalla något på månen efter Champollion!

För evigt skulle hans namn vandra över natthimlen tillsammans med andra själar, onåbar för tidens tand. En krater på månen har därför fått namnet “Champollion”. Genom att ge honom en plats ovanför oss, förvissade man sig om att han aldrig någonsin skulle kunna försvinna ur den franska själens djup.

“Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare”

Ingvor Sabina Le John

”Jag är ung, jag är stolt, jag är en krigare”(Eva Dahlgren)

Som ung var jag en trotsig, trosviss visionär. Jag brandtalade på allehanda torg om kvinnans frigörelse så att lördagsruschen stannade av för att lyssna – och applådera. I den stunden var jag lycklig. Varför? Jo, jag hade förvisso nått fram till ”de andra” och uttalat mitt kvinnliga hjärtas sanning( samt Simone de Beauvoirs..) men jag hade också brutit igenom individualismens fängelse och skapat en ”vi-känsla” där på Gyllentorget i studenternas Linköping. ”Tillsammans”(Lukas Moodysson) gör vi det, tillsammans befriar vi oss på alla plan. ”Förena” var 1970-talets ord.

Sedan kom 80-talet. Den yttre folkliga arenan dog undan när medelklassens amerikanska familje”värld” blev samhällsidealet i stort. Energin vandrade över till att var och en  (eller tillsammans med familjen) skulle försöka rädda balansen genom freudianska vandringar till barndomens land och skapa personliga lösningar på livets problem. Genom att förstå ditt inre och ditt personliga familjetrassel skulle ”orden som befriar” (Marie Cardinal) komma rinnande ur dig likt ett Ingmar Bergman drama.

Jag minns sena nätter med tända ljus och djupa samtal,  dagböckerna fyllda med ord och ord och dikterna som flög på silvervingar.. ”Integrera” var 1980-talets ord.

 Så  ökade ensamhushållen i takt med samhällets kollaps på 90-talet.Den nya arbetslösheten startade flyttlassvågor igen till storstäderna och pendlingslivet blev norm i deklarationen.

Småstadsorterna började sin kräftgång, psykiatrin började kosta för mycket, antidepressiva medel gjorde sitt segertåg.och människor förtidspensionerades ”en masse”.

Nu gick energiresan inåt, bortom egot, i ensamhushållens lyor. Andliga ledare, meditation och shamanism blev den gränsöverskridande metoden för att finna balans.Nu kunde du själv gå en kurs i handpåläggning och snart utföra under utan att vara varken religiös eller Uri Geller. Ur boken ”En kurs i mirakler” vaskade jag fram orden: ”The function of love is to unite”. Kärlekens mening är att förena. ”Hela” var 1990-talets ord.

Alla dessa energivågor (”förena”,”integrera”,”hela”)  flyter var de kan, för att komma fram bland tillvarons stopp och hinder. Längtan efter enhet, på alla nivåer, rullar som ett dånande hav in mot våra livs stränder. Vad är det för enhet vi längtar efter? Barndomens symbios med modern, enheten med Gud, stammens skyddande vi-känsla?

Martin Buber beskriver i sin bok ”Jag och du” hur synen på ”vad är en människa” förändrades i takt med hur civilisationen förändras.Hos de gamla grekerna ansågs människan endast vara till i sin dialog med omgivningen. Det var först när medeltidens uppblomstrande handelskapitalism gick över i renässans och den moderna fysiken kastade loss från kyrkan, som människan kom att ses som ett självständigt objekt i tillvaron, ensam på sin vandring.

Jesper Hoffmeyer har en mer biologisk syn. I sin bok ”Livstecken” säger han följande:

”Att människans väsen rymmer en grundläggande existensiell splittring är ett tema som återkommer om och om igen hos filosofer, psykologer och psykoanalytiker som har ägnat sig åt ”självet”..Och denna splittring är naturligtvis också källan till det mänskliga begäret.Den längtan efter att bli hel igen som är själva livet: den oändliga genomsökningen av existensens mångfaldiga teman.Det är splittringen, den grundläggande omättligheten, som gör att världen betyder något, att vi begär den…Det är vår alienation som ger oss längtan, driften att hitta hem. Den holistiska drömmen om splittringens upphävande är en dröm om dödens lycksalighet, om all betydelses upphörande”.

Laurens van der Post levde en stor del av sitt liv i Afrika och har ett natur-människa perspektiv.I sin bok ”Jägarens hjärta” beskriver han sina kontakter med bushmänniskan i Kalahari-öknen.

Om nutidsmänniskan skriver han: ”Människan har aldrig förut ägt så stor kunskap; men låt henne plötsligt bli ensam på en bergstopp med vinden eller vakna mitt i nattens tystnad, så får hon en skrämmande förnimmelse av att hon är en främling både för sina närmaste och för sig själv.”  Om bushmänniskan säger han: ”Denna första individ levde i den mest fullkomliga intimitet med naturen.Det fanns inget opersonligt i hans förhållande till vare sig människor eller djur eller växter…Han hade ingen förnimmelse av att han inte hörde ihop med sin omgivning eller med livets gång runt honom – ingenting av den isolering som i all hemlighet fräter på den moderna människans livsmod och individualitet.”

Och där står vi idag. Med en känsla av att världen har förlorat sin charm och att livets mening tycks ovissare än någonsin.Är det någon som kan komma med en lösning? Det är dags att träda fram nu..

Bruce Springsteen

Ingvor Sabina Le John

Den lilla människans smärta

Så är det den där gamla kärleken som aldrig rostar..

När Bruce Springsteen äntrar scenen i utkanten av London, kommer tårarna jag inte längre trodde jag hade.Men hans röst är samma röst, som alltid funnits där genom åren för mig, i vått och torrt; som, en för länge sedan, accepterad och integrerad del av livet.

HÄR SITTER JAG nu på läktaren , i början av min menopaus, med gråton under permanentfärgen och gråter ”pavlovskt”. Jag gråter i den plötsliga hemkomsten till en välkänd trygghet, som tillät mig vara mig själv fullt ut en gång. Hans röst väller ut ur högtalarna med samma vrede och smärta som förr; med den steinbeck:ska attityden till livet, som säger att detta är min värld, det är också din värld, vems annars och hur mår vi i den, hur formar den oss? Ihop med Bruce betyder även lilla människans smärta något.Ihop med Bruce betyder också jag något,finns jag till.Han sjunger för oss alla och ger oss alla värdighet.

STUNDEN FORMAS av musiken och rytmen till ett enda NU; igår–idag-imorgon fyller inte längre sin strukturerande funktion, jag är alla mina åldrar på en gång. Jag är i min ungdomskropp; jag har just flyttat till Göteborg 1975 i tjugo-års åldern.Jag är hembjuden till någon som flyttat före mig.Vi sitter i gamla Haga i ett mysigt kök med tända ljus och dricker te ur stora keramikmuggar och känner oss ”fria”; jag är på väg i mitt unga liv! Min värd sätter på en nyinköpt LP och hur hans små högtalare kom de första ackorden till ”Born to run”. Jag blir såld, förhäxad,stum.Jag känner att detta är min startskiva. Hela sommaren spelas den överallt och blir en signatur för en hel generation.

MIN FÖRSTA KONSERT kom långt senare efter många skivor och sönderlyssnade bootlegs.1986 spelar Bruce på Ullevi och lärarfröken är där.Resan till Göteborg är en enda lång resa i samhörighet.Buss efter buss länkar ihop på väg från Finland, norra Sverige, Norge, Stockholm,Malmö, ja, från hela Skandinavien. Vimplar, banderoller och musik fyller motorvägarna in mot Göteborg. Karavaner av bussar rör sig stadigt mot Ullevi.

Vi hoppar sönder betongen under konserten.( ”the first kick I got was when I hit the ground”) På väg hem skriver jag dikter i bussen som jag fortfarande har kvar, skrivna på stora ark med röd kärlekstusch.Grammofonbolaget lovade trött att sända dem vidare..Under flera år håller hans röst mig vid liv i en kaotisk tillvaro.

NU, HÄR PÅ LÄKTAREN i London år 2003, gråter jag en gråt som säger mig att vi lyckades ändå överleva och gå vidare, Bruce.Att dina sånger om livet bar många av oss över svarta vatten.Att vi alla nu kan se något lugnare på vad som komma skall i våra liv.Att livet har sina toppar och vågdalar.Du säger alltid tack från scenen, Bruce och jag svarar alltid: You are so welcome, so welcome.

 DU AVSLUTAR konserten med Born to run och vrålet bara stiger runt mig från alla håll på läktarna. Vi vet alla att tiden går och att vi alla tystnar  en gång i denna rumtidens geografi.   Men vi vet också att vi på något sätt kommer att fortsätta att sjunga tillsammans på andra sidan den magiska linjen.Vår unisona sång strömmar upp mot natthimlen som ett tecken och den alstrade energin skickas vidare. Vi ses på nästa konsert, Bruce, var än i väven den kommer att forma sig. Over and out from your Thunderbird.

26 maj 2003, Crystal Palace, London

Tacka vet jag 1600-talet!

Ingvor Sabina Le John

Montacute House, ett rikemanshus av sin tid, ligger vackert i landskapet Somerset i sydvästra England. Det är ett ståtligt minne från en epok som såg många dynastier födas. I huset kombineras gotisk tradition med nya renässansidéer från kontinenten. Husets grundare, Sir Edward Phelips, var nämligen en man av sin tid.

Under rundvandringen i detta tunga, mörka hus blickar många stränga ansikten ner på dig genom seklerna från svartglänsande porträtt. Därför fångas ens öga av något vitt skinande, när man träder in i stora salen ”the Great Hall”, en  f d matsal, senare omgjord till mottagningsrum. Det man ser är norra väggens två stora gipstavlor (”plasters of Paris”). Som två vitt skinande reliefer sträcker de sig högt över den mörkt ekbeklädda väggen.

På den vänstra framträder en bild av en kvinna, klädd i stora vida kjolar, som ilsket hötter åt sin karl med en soppslev. På en pall bredvid henne hukar mannen förskrämd med ett barn i famnen. Bredvid honom ligger en omkullvällt flaska. I guideboken står att läsa: ” Kvinna, bannar sin  make för att han dricker medan han passar barnen”: Såå, tänker man mannen passar barnen redan då, långt före modern ”faderskapspenning”. Problemet, som framställs på bilden, är att han dricker när han gör det.

Till höger finns den andra bilden. Den visar en karl som skämt ut sig på något sätt, som bärs runt i byn fastbunden vid en stång, som han ”rider”. Runt honom syns spefulla bybor peka finger åt honom. I guide boken finns att läsa: ”En make ”rider stången” (riding the Stang”). En tradition för att bestraffa en make som inte tillfredställer sin maka i sängen, så att hon måste göra sig omaket att gå till en annan.

Tacka vet jag 1600-talet! På den tiden hade det viktorianska 1800-talets England ännu inte påverkat nordeuropéens syn på sexualiteten; inte hade den svenska varianten av 1500-talets lutherdom (sträng plikttrogenhet, anspråkslöshet, ”arbeta i sitt anletes svett”) hunnit kila fast svensken i ett kuvat grepp; inte hade den borgerliga klassen tagit sin mer tydliga form, som efter den borgerliga revolutionen1789, och överfört bilden av en passiv kvinna i hemmet, till folket.

Inte hade heller den tekniska/industriella revolutionen i slutet av 1800-talet skjutit fart och medfört att en ny samhällsstruktur skapats med bondeklass, arbetareklass och en begynnande medelklass.

På 1600-talet stod inte heller iskalla vardagsrum tomma som i de senare statarhemmen och målet var inte heller en kristallkrona i var svensks tak, medan familjen trängde ihop sig i köket och smårum.

På 1600-talet var folket fortfarande ”folket”; en stor och mäktig enhet som inte skämdes för sig.

Tänk, vad allt var mycket enklare på 1600-talet!!

Granntantens Dag

Ingvor Sabina Le John

Granntantens Dag

DET BORDE FINNAS en dag i almanackan som heter “Granntantens Dag”.

Den dagen ska alla skicka ett kort till en granntant de bott nära intill.De ska då tacka för all hjälp de fått med blommor, post och tjuvakoll när de varit på semester. De ska också tacka för trevliga kaffestunder när det regnade ute och allt var trist.

OM DEN DAGEN FANNS skulle jag skriva ett kort till tant Berta (fast där hon är nu dit når inte postgången..) Hon var min allra första granntant tvärs över “svalen” på Kommendörsgatan i Majorna. Jag hade flyttat hemifrån till storstaden Göteborg och sökte lite kontaktpunkter i tillvaron. Hon bjöd snart in mig på kaffe och berättade gärna om sitt innehållsrika liv. I sekelskiftets Göteborg hade hon varit med om hungerkravaller och bröduppror, när kvinnorna kollektivt gick ut och “skaffade” mat åt sina stora familjer. Tant Berta själv hade bara två döttrar. Den ena kom då och då , den andra mer sällan.Hon verkade skygg. Hon var en av de första kvinnliga prästerna i Göteborgs stift och så småningom utmobbad till ett hörn av tillvaron.

JAG OCH TANT BERTA  tog spårvagnen ner till Haga. Jag ville visa henne en kvinnofilm och hur kvinnor försöke förändra sina livsvillkor. Vi gick på Haga bion och satt i en salong full med äppelkindade och käcka Grupp 8-feminister med livet framför sig. Tant Berta tittade sig runt och log på något sätt lite undrande.

Det var en dansk film som hette “Ta det som en man, frun”: en helt vanlig historia men med den skillnaden att kvinnor spelade män och männen spelade kvinnor. Effekten blev enormt komisk när männen behandlades som kvinnor. Syftet var att synliggöra den strukturella nedlåtenheten gentemot kvinnor som pågår i varje liten obetydlig händelse i tillvaron. Tant Berta kluckade högt av skratt i salongen när den kvinnliga överläkaren “moderligt” klappade den manliga sjuksköterskan i baken.

SÅ KOM DEN DAGEN när det var dags för tant Berta att flytta till servicehem.

Hon ringde på min dörr och stod där i dörröppningen med två tunga stekpannor i sina knotiga händer. – Du får de här, sa hon, jag kommer aldrig mer att steka i dem.

Jag minns fortfarande hur jag stod där och svalde innan jag klev fram och tog emot dem. De var som en slags kvinnlig vandringstrofe överlämnades. Kanske hade hennes mor gjort detsamma med henne.

Pages: 1 2