The psychology behind globalism, nationalism & political tribalism – Jonathan Haidt
“you must always look at the sacred value of each group to understand what happens.”
“every political movement is like religion”
“you can only have a shared vision among people who have a sense of shared identity”
“Social media has created political tribalism, democracy is in danger”.
Den bästa sammanfattningen av läget 2018 hitintills inför valet.
Min faster på 90 år ringer en kväll och ber mig bila upp till henne
från Malmö, för att hon inte kan få ut sitt ID-kort.
Jag beställde tid hos Polisen för en och en halv månad sedan åt henne via internet. Kötiden var lång som för många andra svenskar vid denna tid på året så inget mer med det, men det är nu det börjar bli verkligen absurt.
Min faster berättar att hon kom till polisen till denna tid i juli, nyklippt
och frissad som äldre människor är inför fotografering. Då möttes hon av
orden “du måste ha någon anhörig med dig som kan identifiera dig. Kom
tillbaka en annan dag vid kl. 09.00 så ordnar vi det hela”.
Till saken hör att hon “blev av med” körkort, id-kort, kontokort
och busskort en dag på stan.. men hade kvar ett utgånget pass hemma. Passet var mycket likt henne i nutid.
Jag bilar upp och vi infinner oss nästa morgon kl. 09.00 hos polisen. Jag
visar min legitimation på att jag är jag. Jag intygar högt och
tydligt att min faster är min fars syster.
“Hur ska vi kunna veta att ni är släkt” undrar polisen då. Krav på
dokument som styrker vår relation var inget som nämndes vid första
mötet med henne. Polisen börjar slå på sin dator i skatteregistret. Då min far
är död kan de inte styrka hans och hans systers relation och därigenom
vår.
Nu ber de oss åka till Skattemyndigheterna vilket vi också gör. Min
faster börjar bli trött. Vi väntar 20 minuter i regn innan de öppnar för dagen.
Där får vi veta att samma svar gäller som hos polisen men med undantaget att de kan göra en sammanvägd bedömning om vi är släkt efter att ärendet har gått en runda till Skattemyndigheterna i Stockholm. Jag kan återkomma med min faster
om några veckor igen, när de har fått svar. Då kan de göra
en sammanvägd bedömning med oss två framför sig om vi troligen är
släkt.
Eller, säger kvinnan, “så forskar ni i kyrkoarkiven efter en notis där
syskonskapet kan bevisas genom att föräldrarna till dem står angivna
med sina barn under”.
Nu tittar jag i väggen en stund för att inte tappa fattningen. Ska vi
behöva släktforska för att få ett ID kort för min faster!
Vi åker hem till min faster och dricker kaffe under tystnad. Otroligt,
säger min faster. Jag nickar instämmande.
Så ringer jag Riksarkivet och berättar vår situation. De kopplar vidare
till en man som räddar hela situationen. “Jag får inte göra så här, man får inte lämna ut uppgifter om människor som inte har varit döda i 100 år ( min far dog 2011) men jag gör ett undantag. Ni måste få hjälp i denna absurda situation”.
Som genom ett trollslag har han hittat min farfar och farmor med sina fyra barn på en sida och ett foto dimper ner i min mailbox. Jag tackar honom av hela mitt hjärta.
Nu susar vi tillbaka till Polisen med min surfplatta i högsta hugg. De ser
lite förvånade ut. Redan tillbaka? Jag visar upp mailet för kvinnan bakom
glaset och nu kan man göra ett IDkort åt min faster så hennes normala liv
kan komma tillbaka efter 2 månader. Fast nu är hennes hår i en enda röra
av regnet som följt oss alla dessa sex timmar vi ägnat åt att stå i kö utomhus; och springa fram och tillbaka till bilen.
Hon ler så gott det går åt passkameran och blixten kommer. En trött
människa syns på kortet och jag tycker synd om henne.
Jag frågar polisen bakom glaset hur ofta denna situation uppstår. Hon
svarar att det sker varje vecka.. Jag suckar, troligen kliver varje vecka i
en svensk stad en pensionär in för att få ett nytt IDkort. Många av dem
kommer inte att ha en brorsdotter som kan avsätta en hel vardag till
detta arbete, som dessutom också har datorvana, de kanske inte har någon
släkt kvar i livet alls. Detta krångel som min faster utsatts för är inte
värdigt ett modernt samhälle som Sverige. Denna utsatta grupp måste få
hjälp.
Jag föreslår att alla berörda myndigheter som kan utfärda IDkort/pass
får tillgång till en kontakt på Riksarkivet som snabbt kan ta fram en
relation ur det förflutna vid situationer som denna med min faster. Det
är de äldre ensamma pensionärerna verligen värda!
Fram för en Lex Ingvor!
Ur “Ingen tar skit i de lättkränktas land” av David Eberhard (2010). s 97-98
Med åren blir det allt viktigare att upplösa de fragment, som man håller vid liv inom sig, som tillhör det förflutna. Det frigör energi inför sista delen av den stora resan. Energi man så väl behöver.
Rent intellektuellt är analysen gjord, men själen håller ett tag om det lagrade energiminnet för att slippa sörja. Att göra en resa längs de gamla lederna aktiverar det gömda. Kontrasten, förr mot nu, får själen att inse att tiden flytt och att sorgen måste fram.
Så jag gör en bilresa i spåren av min ungdomstid: jag bilar genom Tyskland och minns Ingers och mina liftarresor till utlandet på 70-talet när vi var unga och oskyldiga. Vi stod där vid vägkanten för nästan 50 år sedan i våra jeanskjolar och ryggsäckar med sovsäck och plastunderlag. Vi sov i diken, i parker, i trappuppgångar, hos folk vi lärde känna och hos bekanta.
Nu susar jag fram i min kära vinröda Chrystler PT Cruiser, bor på hotell och pensionat – precis som affärsmannen gjorde, han som plockade upp oss på väg till Bremen: han som visade oss Bremens katedral med krypta, bjöd på mat och dryck under dagen och till slut körde oss till Oldenburg dit vi skulle för att bo i ett kollektiv en vecka. Han berättade om sin ungdom på sjön och om friheten i hamn medan han körde, parkerade och promenerade. (1/16)
Efter att ha tagit del av Malmös nya kommande satsningar Malmö Stad – med bl a en önskan om större grannsamverkan – för ökad trygghet för kommuninnevånarna samt bättre uppväxtvillkor för “Malmös barn”, vill jag slå ett slag för ett inrättande av trapphusvärdar i flerfamiljshus. Jag ser framför mig en variant av det franska systemet med “la concierge”, oftast en äldre kvinna boende i det trapphus det gäller.
Att jag ser detta som en del av lösningen beror på den kritik av de nya satningarna som det också stått att läsa om; dessa satsningar tenderar att rinna ut i sanden när projektpengar tar slut och ger på lång sikt inte något stadigvarande resultat enligt en initierad läsartext ganska nyligen i Sydsvenskan. Läsartext
I denna nya tid som är vår krävs nya lösningar. Med ökad social rörlighet där grannsamverkan inte hinner uppstå som förr, behövs det att vi försöker konstruera en form av nätverk grannar emellan. Jag ser en person framför mig som arbetar deltid eller har blivit pensionär, som tar sig an uppgiften av att vara den som resten av hyresgästerna kan vända sig till. Redan nu finns det många, företrädesvis äldre kvinnor, som redan frivilligt har tagit sig an det vaccum som uppstått när hyresvärdar dragit ner på underhåll av fastigheter, genom att gratis hålla rent, måla om, plantera och plocka skräp för att boendemiljön ska kännas trygg. Några av dem ordnar också gemensam FB grupp där hyresgästerna diskuterar olika spörsmål gällande störningar i närområdet och husets skötsel och försöker också återskapa något av den tillit människor emellan som gått förlorad i denna nya, sköna värld.
Jag förordar en ekonomisk satsning på dessa kvinnor som redan nu tar ansvar där det behövs i närmiljön:en mycket bortglömd egenskap i en tid där individen bara har sig själv och sina egna behov framför ögonen. En altruistisk lagd människa av idag kan till och med få höra förvånande uttryck som :”Vafför gör di på detta viset!” a la Astrid Lindgrens rumpnissar.. -:)
“Projekt kommer och går men kvinnan består.” Så kan nutidens insikt sammanfattas vare sig det handlar om mikrolån till en symaskin åt en en kvinna i Afrika eller skapa trapphusvärdar på plats vid denna nya savann av tomhet som uppstått mellan huskropparna i ett västerländskt samhälle av idag.
Ingvor Sabina Le John
Ett försök till en musikrecension.. 🙂
Genom livets märkliga samband hamnar jag, en vuxen kvinna, på en konsert med två ”metal”band en lördagskväll. Ena gruppen, Frozen Realm, spelar ”melodisk death metal” och den andra Moon loop ”progressiv death metal” står det i annonsen. För en oinvigd som inte ens vet vad ordet metal står för blir skillnaden inte så märkbar. En googling, senare på natten, undervisar mig om “strömningens destruktiva påverkan på otrygga ungdomar” men i stunden fascineras jag av det musikaliska uttryckets starka energi och för mig oväntade musikaliska vändningar.
Jag står framför en scen tillsammans med ett antal unga pojkar som samstämmigt nickar med sina huvuden och låter håret flyga när tempot byter till taktfast marsch. Jag försöker göra likadant och låter mitt huvud svänga fritt. Jag iakttar dem, både de som spelar och de framför scenen; det är tydligt att känslan av ”connection” dem emellan är viktig; bekräftandet av varandra sker med leenden, ögonkontakt, rop och närhet hela tiden. Vad är det för gemensam känsla de bekräftar i varandra?
Jag är en udda fågel där men ingen verkar bry sig; jag stöts inte ut ur halvcirkeln runt scenen.
Jag blundar och försöker gå in i musikens ljudvärld, som framförs mycket högt! Det är som en uppmaning till ”surrender”; ge upp ditt motstånd, öppna dig och ta emot vibrationerna i ditt innersta! Det är som ett uppror för den sargade själen, som i en hård tid slutit sig och inte längre kan öppnas; kanske endast ett visst mått av våld och övermakt kan få dig att ge upp din instängdhet.
När stunden av marsch, en growlande, klagande sång och huvudrörelser är över går tempot och musiken in i något annat – tempot förändras ofta, så fort du tror att du ska få vila i en rytm byts den. Likt en illustration av hur fort världar föds och dör i denna snabba tid som är vår. Inget är beständigt men vi består.
Musiken förändras nu till grandios hårdrock och du ser både Jimi Hendrix och Santana på scen; musikernas tekniska skicklighet imponerar; det här är inte ungdomlig utlevelse av ett källarband, det här är ett konstnärligt uttryck. Ljudvärlden förändras nu till vals, två pojkar dansar vals inför de andra med symfonisk rock som bakgrund, så ändras allt till en halvklassisk variant à la Queen och en av sångarna sjunger som Freddy Mercury. Jag imponeras av deras musikaliska mångfald; jag hör musikhistorien inflätad hela tiden. Så återvänder musiken till den taktfasta ”refrängen” med marsch, en growlande sångare och huvudsvängningar. Jag börjar känna igen mönstret. Samstämmighet infinner sig mellan utspelen i andra musikgenrer längs hela kvällens tidsaxel och publikens reaktioner ökar i styrka för varje omtag. En stark gruppstämning byggs upp.
Plötsligt befinner jag mig bland krigare i afrikansk stam, som testar sina psyken mot varandra som inför jakten. Hela tiden återkallas vi till varför vi är här; för att överleva. En av sångarna talar om oceanerna, om miljöförstöringen, hur vi har ”fucked up the planet” inför sin nästa låt. Ett samstämmigt sorl uppstår.
Det här är en slags “unga krigare för livet” som på sitt sätt speglar det de upplever och ser i en mörk tidsperiod för människan. De lever ut det sedda på scenen och som publik. De är fortfarande unga och levande. De har ännu inte böjts av livets alla finter i vardagslivets skyttegravar. De har ännu inte tystnat utåt. Åren och avbetalningarna har inte ätit upp de ursprungliga drömmarna och fått dem ur den inre levande kursen. De går inte med den knutna näven i byxfickan än.
Att få dela livets frustration med ett gäng unga killar fulla av liv och energi en lördagskväll, får mig att åter vilja ”surrender” till en gruppenergi, som i ungdomen. En gruppenergi som kanske kan föra mig vidare, ut ur den moderna vuxna vardagsensamheten.
Livets krigare, var ni än befinner er och i vilken ålder ni än är, ge inte upp: förena er och fortsätt kampen! Utan någon form av samstämmighet är vi bara ett textat namn på ett kontokort kastat på marken en dag.. att dö levande är målet och levande kan vi bara känna oss tillsammans.
Vetlanda kyrka sett från Tjustkulle. Foto: Ingvor Sabina Le John
Jag växte upp i utkanten av en liten, småländsk stad med skogen bakom vår tomtgräns. Det var i en 60-tals villa med panoramafönster i köket; varje morgon före skola och hundrastning kunde man se dagens väder på nära håll till frukostgröten.
Så gott som varje eftermiddag slängde jag in skolböckerna när jag kom hem och tog med mig hunden ut på långpromenad. Vi började på de upptrampade motionsstigarna nära villaområdet för att så småningom vika av ut i storskogen på våra egna stigar. På helgerna blev vandringarna längre; jag packade ryggsäcken och var borta från morgon till skymning; vi vandrade längs sjöar, åar och under höga tallar som bildade ett slags tak över en där man gick i mossan, det kunde kännas som ett Guds tempel. Allteftersom åren gick och jag växte upp hade jag fler hundar i sällskap; jag var känd som ”hundflickan” i bygden och folk lämnade in sina hundar till mig över helger.
När jag flyttade till mitt ungdomsliv i storstaden tog jag med mig mitt vandrarbehov; jag lärde känna svenska städer genom att ströva runt i dem under 80- och 90-tal. När jag så hamnade i England på 2000-talet fortsatte mitt upptäckarliv över engelska hedar, längs Dorsets kuster och i norra Londons utkanter via nerlagda järnvägsspår. Det fanns t o m en bok som hette ”How to circle London by foot” som jag försökte klara av. För 10 år sedan hamnade jag i Malmö; jag fortsatte vandra här. Med min grannes hund som sällskap lärde jag känna olika delar av staden och dess utkanter; en runda var Bulltofta rekreationsområde, över till Segevångs golfbana mot Arlöv och sedan hemåt via Östra sjukhusets park.
Men något hände för några år sedan, inte något fysiskt, men psykiskt; jag började känna mig otrygg utomhus. Det var en märklig känsla för en kvinna som vandrat i 60 år, men de senaste åren hade tärt på mitt självförtroendekapital, dels genom glåpord i närmiljön men också av alla nyheter och tidningsartiklar om gruppvåldtäkter, överfall och rån. Min faster som är 90 år vandrar fortfarande där hon bor i Västsverige och jag försöker ha henne som förebild, ”vågar hon, vågar jag”, men något har hänt i det svenska samhället som gör mig otrygg.
En frihet är hotad som är dyrbar; vandrandets revir snävas in för kvinnor likt frånvaron av flickor som är ute och leker där jag bor. Jag skulle vilja gå in till någon av dem och berätta om mina hundar och vandringsstigar när jag växte upp, om skogens trygga hem, om ostmackan och chokladmjölken i min ryggsäck, där jag under en paus satt lutad mot ett träd i den småländska landskapet med hunden vilande vid mina fötter; – när jag var fri och trodde mig förbli så livet ut.
Jag upplever ett ökat tryck mot oss kvinnor i vardagen; kvinnlig bibliotekspersonal blir uppstressad av gäng av pojkar som stormar in och högljutt kommenterar och oroar och skriker. Stök på badhus;“Det är i huvudsak straffmyndiga pojkar och män”
Min kusin i Florida, USA rapporterar om hur kvinnlig lärarpersonal gråter på skolan pga trakasserier från manliga elever från Mellanöstern.
Utländska pojkar med enbart fjun på hakan spottar när jag passerar i kort kjol i Malmö.
Att sitta med en kopp kaffe i trädgården som ensam kvinna ger reaktioner från andra huset där mödrar aldrig sitter ute eller flickor aldrig leker utomhus. Sexualiseringen av kvinnan ökar. Här är den senaste twiten från mig:
#vidfrontlinjen2020 Vid arbete i trädgården träffas jag av en sten i ryggen och orden “hora”. Ett gäng brunhyade ynglingar slänger svamp, stenar och spottar mot mig. Jag driver dem iväg med orden: “Ni förstör för andra invandrare. NI är rasister”. Jag ser hur de tänker till.
Livsytan för kvinnor dras åt; du ska känna obehag av att röra dig ensam ute i samhället och hellre välja att stanna inomhus.
Jag är inte insatt i Kanadas invandrarpolitik, men det lilla jag har läst säger mig att deras mer balanserade intag av flyktingar; kvinnor, barn och män direkt från lägren, verkar vara bättre än att göda smugglare att föra ensamma män och pojkar över Medelhavet.
Jag är inte emot flyktingar som fenomen. Jag är bara emot den nuvarande obalansen och dess konsekvenser samt massinvandring från kulturer med medeltida syn på kvinnan.
“Grupptrakasserier och ofredanden av kvinnor är fler exempel på asocialt beteende hos dessa gäng. Under sådana omständigheter blir kvinnors möjlighet att röra sig fritt på offentliga platser avsevärt svårare.” Valerie M Hudson, professor och ansvarig för the Program on Women, Peace and Security, Texas A&M University, USA
ingvor-sabina-lejohn.blog/2018/03/14/den-fria-kvinnans-revir/
Ingvor Sabina Le John 