Profeten Muhammed föddes ca 570 e. Kr i staden Mecka i släkten Quraysh. Vid denna tid genomgick livet där en stor förändring från fattigt nomadliv, där hederskodexen påbjöd att ta hand om varandra, till bofast stadsliv som köpmän där individualismen spirade.

Följande utdrag är ur religionshistorikern Karen Armstrongs bok ”Muhammed” (1992 Bokförlaget Forum AB) utgiven av Månpocket 2004.

”I början av 600-talet hade deras (Quraysh) välstånd nått långt utöver vad de hade kunnat drömma om i sin nomadiska ungdom. Naturligtvis betraktade de rikedomen och kapitalismen som sin räddning. Den hade räddat dem ur en tillvaro fylld av faror och elände och gett dem en närmast gudalik trygghet. De var inte längre hungriga, inte längre plågade av fientliga stammar. Pengarna började få ett nästan religiöst värde för dem, som vi snart skall få se. Men en aggressiv kapitalism var knappast förenligt med stamtänkandet och den gamla gruppmoralen. Av naturliga skäl uppmuntrades i stället individualismen och den ohämmade girigheten. De olika familjerna tävlade ursinnigt sinsemellan och hade i Muhammeds barndom delat upp sig i tre stora block. Vissa av de svagare klanerna, inklusive Hashim där Muhammed var född, hade inte lyckats lika bra som andra och kände att de hade tvingats dra det kortaste strået. I stället för att dela lika på välståndet enligt gammal beprövad stammoral byggde enskilda personer upp en egen förmögenhet. De trampade på änkors och faderlösas rättigheter och tillskansade sig deras arv. De brydde sig inte om stammens svaga och fattiga, som den gamla normen föreskrev. Det nya välståndet hade kapat banden till de traditionella värderingarna och många qurayshier som inte varit lika framgångsrika kände sig underligt bortkomna och desorienterade. Självklart var de mest framgångsrika köpmännen, bankirerna och finansmännen förtjusta över det nya systemet. Energiskt, med en närmast religiös nit, lagrade de allt större kapital. Nomadlivets armod låg futtiga två generationer bort, och eftersom de menade att räddningen låg i pengar och materiella ägodelar, ville de ha så mycket de kunde få tag på. I den yngre generationen blev däremot många allt mer desillusionerade. De tycks ha letat efter en ny andlig och politisk lösning för att komma till rätta med stadens oro och missnöje.

Det sägs ofta att islam är en ökenreligion, vilket inte är sant. Koranens budskap har visserligen påverkats av traditionell stametik, men det var invånarna i Mekka som först tog emot den nya religionen, och det skedde i en atmosfär av mördande kapitalism och storfinans. Liksom alla stora bekännelsereligioner och Greklands klassiska filosofiska rationalism är islam ett stadens barn. Alla vi, som har fått lära oss att betrakta en världsfrånvänd Jesus från Nasaret som själva sinnebilden för vad levande tro heter, kan uppleva detta som märkligt. Vi väntar oss inte att en profet skall träda fram i Londons city eller på Wall Street. Men hinduismen, buddismen, jainismen och konfucianismen uppstod alla på marknadsplatsen. De grekiska filosoferna undervisade på agora och Israels stora profeter predikade i städerna på den tid då israeliterna höll på att lämna nomadlivet. Alla de ovannämda stora världsreligionerna har utvecklats i en stadsatmosfär, mot en bakgrund av livlig kommers. Det har skett i en tid när köpmännen började rycka åt sig en del av den makt som förut legat i händerna på kungar, aristokrati och prästerskap. Det nya välståndet gjorde att människor fick upp ögonen för skillnaden mellan fattiga och rika. De grubblade allt mer över sociala rättviseproblem. Alla stora religiösa ledare och profeter hade tagit upp dessa frågor och lämnat sina tydliga svar. I början av 600-talet, när alltså Quraysh och andra var i färd med att lämna nomadlivet och i stället började märka av det bofasta livets sociala problem, då kom islams profet med ett nytt budskap. (s 68-69)

Som  allmänt intresserad av den moderna debatten rörande Jesus, får man säga att den mängd material som finns ger en ganska rörig och motstridig bild. En kolumn av Hillevi Wahl i tidningen Metro den 1 december, där hon ifrågasätter Jesus faktiska existens, gör inte saken bättre. Det man verkligen önskar sig är den bok som så vetenskapligt som möjligt, sammanfattar den mängd nya böcker som tagit sig an ämnet !

Det finns några ”svar” jag vill ge Hillevi Wahl, för att just visa på svårigheten att bli så där ”himla självsäker” i detta ämne. Nu har hon sett en film och den har alla svar – halleluja!

I sin bok ”Historien om Jesus” berättar författaren Thomas Cahill, att det politisk-religiösa klimatet vid Jesus tid var mycket oroligt. Folk i största allmänhet var missnöjda med de egna religiösa ledarna, hasmonéerna. Esséerna var  t ex en grupp som i protest lämnade templet för att bosätta sig i öknen. Romarna bevakade sina intressen och slog ner politiska uppror överallt. Många enskilda personer hävdade att de var just den Messias folket väntade på, dvs  den som var utvald att rädda det judiska folket.

Dessutom fanns det i den extra bråkiga provinsen Galiléen (enligt boken ”The Story of God” av Robert Winston, en uppföljare till hans BBC – serie), en mängd ”heliga män” som vandrade omkring och helade sjuka, drev ut demoner, kontrollerade vädret osv.  De var judiska shamaner. Det finns berättat hur en rabbi Gamaliel sände sin dödsjuke son till en helig man vid namn Chanina ben Dosa. Efter en bön steg sonen upp helt frisk. Enligt Winston tillhörde säkert Jesus denna schamaniska tradition.

Frågan om Jesus har existerat som historisk person överhuvudtaget, besvaras enligt Winston av en oberoende källa, nämligen historikern Josephus, som verkade på Jesus tid och som skrev om honom. 

Så långt så bra, men sedan anser Winston att mycket runt denna helare är tillrättalagt material, dvs att ”spinn” var ett kraftfullt medel redan igång på den tiden!

Vi kan ta några av Wahls argument i sin kolumn och låta dem möta Winstons slutsatser. Hon skriver, att ett bevis på att Jesus inte funnits, var att judiska rådet inte skulle lägga ner så mycket energi på att fängsla Jesus under en av sina viktigaste högtider, pesach. Helt rätt, fast fel!Enligt Winston placerade Jesussekten Jesus död vid denna viktiga tidpunkt i efterhand (judarna firade uttåget ut ur Egypten) för att ”ta över” traditionen. En sak som talar för detta, är att det står att Jesus följeslagare drog sina vapen när han blev arresterad i Getsemane. Enligt Winston bar ingen människa vapen under denna viktiga högtid, så troligtvis skedde fänglandet vid en annan tidpunkt!

När det gäller frågan om Pontus Pilatus´ något suspekta uppträdande, undrar Wahl om verkligen en sådan massmördare skulle låta folket ”ta över” beslutet om Jesus. Helt riktigt igen fast återigen fel! Enligt Winston var det viktigt för den nya sekten att inte stöta sig med fel personer (läs:romarna). I testamentena framställs romarna som mjukare och det egna folkets ledare som hårdare. Mannen som gav Jesus att dricka när han hängde på korset var t ex en romersk soldat. De judiska fariséerna framställs istället som benhårda paragrafryttare medan de i verkligheten var öppna för dialog och allmänt mänskliga. Enligt Winston var Jesus själv farisé och hade goda kontakter med den religiösa överklassen. Det är inte vem som helst som får en så fin gravplats!