“Bara i relationer kan du läras känna dig själv, inte i abstraktion och framför allt inte i isolering. Beteendemönstret är den säkra guiden till dig själv, den är ditt medvetandes spegel, denna spegel kommer att avslöja sitt innehåll – bilderna, böjelserna, rädslorna, ensamheten, glädjen och sorgen. Armod ligger i att springa bort från detta, antingen i dess sublimationer eller dess identiteter.”

“Om den väsentliga inre processen är blockerad är givetvis också alla sekundära instinktiva processer störda. Den som har fastnat i individuationsprocessen får det självklart besvärligt med makt och prestige, med sexualitet och andra problem. När det åter flyter i huvudfåran kommer alla sidokanalerna också att fungera normalt, och allt kommer på plats igen. Därför tittar vi inte så mycket på symptom som är sekundära. Om någon klagar över frigiditet, impotens, huvudvärk osv tar vi det enbart som ett tecken på att det finns en blockering någonstans och den måste bort. Det viktiga är sedan att med hjälp av drömmen ta reda på hur hela själen ska komma in i flödet igen och återvända till sin egen flodbädd. I regel öpnas då också alla sidoutgångarna för de är blockerade enbart därför att något av det väsentliga inte stämmer, nämligen utforskandet av det egna livets mening och det rätta spåret. s. 127

“Det finns ingen spänning mellan personlighetens andliga pol och instinktspolen. Om man vill få en aning om vad det innebär ska man läsa Laurens van der Posts bok The heart of the hunter där han skriver om bushmännen. Om man med nämnda fråga i tankarna ser på dessa människors beteende märker man att allt de gör bildar en absolut enhet. De hör ihop, de följs åt, och det finns inga spår av att det som vi kallar inre andligt liv – och som hos dem utan tvekan har djupa och differentierade aspekter – på minsta sätt kommer i motsättning till deras rent naturliga animaliska liv. Däremot finner man en av de största uppdelningarna i två poler i den medeltida kristendomen eller i vissa extrema asketiska rörelser i öst, där andligheten blev till en fullständigt krampaktig motpol till det instinktiva mänskliga livet. När det hela faller sönder på det sättet uppstår en neuros och man får den bild som Freud upptäckte och så ofta påträffade i sin praktik: att en falsk andlighet i en eller annan form förgiftade och förstörde instinktspersonligheten. Enligt Jung sätter en sådan förgiftning igång en rörelse i det omedvetna som försöker återställa den ursprungliga enheten.” s. 130

“Därmed förkroppsligar fågeln en process varigenom den andliga aspekten eller prima materia blir synlig och återkommer renad i flytande eller fast form. Psykologiskt skulle det motsvaras av en förverkligandeprocess. I fågelgestalt är den som en andlig aning eller varseblivning i ett mer eller mindre extatiskt ögonblick. Den syftar på en inre andlig upplevelse som förblir övergående om den inte “återvänder till jorden” dvs omsätts i handling.

Vi vet att de flesta människor emellanåt i livet har ett ögonblick då de upplever något verkligt betydelsefullt eller gör en slags religiös erfarenhet som de blir starkt emotionellt gripna och hänförda av. De får då en känsla av att allt är som det ska. Förargligt nog blir detta inte bestående utan det gamla eländet kommer så småningom tillbaka, tills efter två eller tre år då den inre upplevelsen är borta. Det beror ur alkemisk synvinkel sett på att fågeln bara är begynnelsen, bara en vägvisare till inre erfarenhet. Den symboliserar en av de första upplyftande upplevelser som man kan få, men sedan måste den äta upp sina vingar och återvända till jorden i en mer påtaglig form. Först då befästs den inre erfarenheten och i stället för allt förbli enbart emotionell – andlig “realiseras” den bokstavligen dvs den blir för alltid en inre verklighet.

… det slutliga förverkligandet, den inre upplevelsen av Självet som har blivit absolut verklig och inte längre är “flyktig”. s 181

Fågeln är alltså förvandlingssubstansen, individuationsprocessen : målet = ett absolut konkret förverkligande av Självet.

Individuationsprocessen har alltid en unik form, den är ett unikt skeende i en unik människa. s 183

“Man kunde tro att den inre personlighetskärnans växande skulle ske som med ett träd, som lägger till den ena ringen efter den andre, men det är mycket mer som att förstöra för att sedan bygga nytt och större. I allmänhet visar drömmarna att utvecklingen ständigt på nytt rivs ner totalt och åter byggs upp…. Individuationsprocessen är ingen additiv process utan dess rytm är mycket mer komplicerad. s 42

“Det omedvetna manifesterar sig ofta i drömmar lika kusligt som papegojan i yttervärlden, nämligen när antingen inspirerande tankar eller klara röster ger en tydliga anvisningar. Utifrån min erfarenhet med analyser skulle jag till och med vilja säga att 92% av alla drömmar innehåller ett visst budskap i symbolisk form, som man kan dechiffrera genom drömtolkning. Men emellanåt säger människor att de hörde en röst i drömmen och dessa drömanvisningar är alltid mycket korta och övertygande och går i allmänhet mycket mer direkt på problemets kärna än anspelningar som är förklädda i symboliska drömbilder. De flesta människor har därför med sådana inre röster en känsla av att detta är inget att diskutera, det är bara att lyda. Och i allmänhet kan man konstatera att sådana röster kommer direkt ur Självet och förmedlar ett centralt och väsentligt budskap. Även om de också kan utgå från andra autonoma komplex är de vanligen fenomen i det omedvetna som måste besinnas mycket allvarligt, eftersom det är ovanligt att det omedvetna uttalar sig så klart och bestämt”. s . 84

“Genom ett komplex som man undertrycker eller rationaliserar bort eller skär av från livet i dess helhet förlorar man också ett visst mått av vitalitet och kraft. En extrem form av detta ser vi när det talas om “regressivt återställande av personen” efter en psykotisk episod. Sådana människor är på nytt förnuftiga och anpassade men de har förlorat något av sin vitalitet och man tänker ibland när man ser dem: Hade de inte varit rikare och vackrare om de hade fått vara lite tokiga? De har skurit bort sitt autonoma destruktiva komplex men de har också förlorat dess kraft. Det vore nog önskvärt om man kunde förvandla den destruktiva aspekten och behålla dess vitalitet, men då gör man upp räkningen utan världen, för det förmår inte jaget. Det skulle bli uppblåst genom något sådant, bli ett magiker-jag som behärskar alla krafter i himlen och på jorden. Det är ett diktatoriskt ideal, idealet för vissa moderna män, men såvitt man kan bedöma här de därmed bara huvudet mot det omedvetna. Om man verkligen förvandla demonen behöver man hjälp av Självet och dess kraft, inte av jagets. s 93

Gud – det omedvetnas högsta distans.

“Att Hatim är nära att dränkas i vatten kan vi kort tolka som det man möter när man är fången i sitt eget väsen och måste ställa sig iför det omedvetna som uppträder i en hotfull och påstridig form. s. 111

“Det högre andliga varat dränks här i materien; bad, ned-droppning, flod, dop och drunkning är alkemiska synonymer och symboliserar en djupt omedveten belägenhet och – något som jag vill betona – en inkarnation av Självet varvid detta blir “återfött” eller förvandlar sig in i ett tillstånd där det kan erfaras. När självet går in i jagets medvetandefält upplevs det nämligen av Självet som en drunkning eller ett sönderfall. Det är som om man spärrade in ett kosmiskt väsen i ett smutsigt stall. Vi tänker alltid på individuationsprocessen som en underbar upplevelse för jaget som förnimmer Självet – med andlig lyftning, upprymdhet och liknande. Men från Självets synpunkt, som i omedvetet tillstånd vistas i en “plenoma” betyder det ett nersjunkande och framställs också så i sådana drömmar ( plenoma= gudomlig fullhet i livet bortom detta). s 112

“Att man inte kan komma undan en psykologisk sanning om man väl har rört vid den, visas i sagan av att vattnet långsamt stiger. Men i samma mån som han sjunker, närmar han sig Självet… han pressas mot självet, mot sin sanna personlighet.

Jung: människosjälen lever enbart av relationen. Man kan inte individueras om man sitter på toppen av Mount Everest. Att ha en normal och riktig relation till andra människor är en av förutsättningarna för en individuationsprocess. s. 123

“En vindspanare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda”. 11:4

“Allting är fåfänglighet och ett evigt enahanda. Också strävandet efter vishet är ett jagande efter vind.” 1 kap.

“Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”. 1:18

” Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är att han dricker och äter och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne, ty detta är den del hon får.” 5:17

“Det var 1997 när Donald Rumsfeld utsågs till verkställande direktör i det bioteknikföretaget Gilaed Sciences, som han skulle etablera sig ordentligt som en tidig form av katastrofkapitalist. Företaget hade registrerat patent för Tamiflu, som är verksamt mot många sorters influensa, och favoritläkemedlet mot fågelinfluensa. Om det smittsamma viruset någonsin skulle framkalla en epidemi ( eller ett hot mot en sådan) skulle regeringar tvingas köpa läkemedel för miljardtals dollar av Gilead Sciences. s. 364

“På stora delar av södra halvklotet talar man ofta om nyliberalismen som “den andra koloniala plundringen”; i den första plundringen stal man landets rikedomar och i den andra statens. Efter var och en av dessa huggsexor har man lovat att nästa gång kommer tydliga lagar att finnas på plats innan ett lands tillgångar säljs ut och hela processen kommer att övervakas av skarpögda lagstiftare och utredare med oklanderlig moral. Nästa gång kommer man att “bygga upp institutionerna” före privatiseringarna. Men att ropa på lag och ordning efter att vinsterna redan har flyttats utomlands är egentligen bara ett sätt att legalisera stölden i efterhand, ungefär som de europeiska kolonisatörerna beseglade sina landerövring med avtal. Laglöshet i gränslandet, som Adam Smith förstod det, är inte problemet utan poängen och lika mycket en del av spelet som när profitörerna ångerfullt vrider sina händer och lovar bot och bättring.” s. 307

“En del av problemet är att katastrofkapitalismen smyger sin inpå oss. På åttiotalet och nittiotalet meddelade de nya ekonomierna stolt sin ankomst med fanfarer. i synnerhet teknikbubblan blev stilbildande för en nya ägarklass och inspirerade till nya bedövande nivåer av reklamjippon – ändlösa mediaporträtt av eleganta unga verkställande direktörer bredvid sina privata jetplan, sina fjärrkontrollerade justjakter och idylliska hus i bergen utanför Seattle.” . 385

” Så här beskriver Peter Swire, som arbetade som rådgivare i sekretessfrågor åt regeringen under Clintons presidenttid, hur krafterna sammanstrålar bakom kriget mot terrorn: “Vi har en regering med ett heligt uppdrag att utveckla informationsinsamlandet och vi har en informationsteknologisk industri som desperat söker nya marknader. Med andra ord har vi KORPORATIVISM: storföreta och statsmakt som kombinerar sina väldiga styrkor för att reglera och kontrollera medborgarna.”. s. 385

” Som banbrytare för katastrofkapitalismen är arkitekterna bakom kriget mot terrorn ett annat slags korporativa politiker än sina föregångare – för nu har krig och andra katastrofer förvisso blivit ett mål i sig. s. 389

“Med kriget mot terrorn övergav inte de nykonservativa sina korporativa ekonomiska mål, De fann en ny, effektivare väg att uppnå dem. Naturligtvis är dessa hökar i Washington anhängare av att Förenta staterna ska dominera världen liksom Israel Mellanöstern. Det är dock omöjligt att skilja det militära projektet – evigt krig utomlands och en säkerhetsstat hemma – från de intressen som representeras av det katastrofkapitalistisktiska komplexet. med en mångmiljardindustri byggd på dessa förutsättningar. Aldrig har sammansmältningen av dessa politiska och vinstskapande mål varit tydligare än på slagfältet i Irak. s. 404

“När allt kom omkring skapade kriget i Irak alltså en mönstergill ekonomi – det var bara inte den Tiger vid Tigris som de neokonservativa hade tänkt sig. I stället var det ett mönster för privatiserat krig och privatiserad återuppbyggnad, ett mönster som snabbt blev färdigt att exporteras. Före Irak hade experimentområdena för Chicagoskolans korståg varit begränsade av geografin: Ryssland, Argentina, Sydkorea. Nu kan ett nytt område öppnas var nästa katastrof än slår till.”. s 479

“Denna förmåga att stå ut trots hinder och motgångar är den egenskap som människor mest beundrar hos den andre, och det med rätta: det är förmodligen den viktigaste egenskapen, inte bara för att lyckas i livet utan också för att kunna uppskatta det.” s. 44

” Vi kan kalla den kraft som håller ordning på information i medvetandet för intentioner. Intentioner uppstår i medvetandet när en människa är medveten om att hon önskar någonting eller vill åstadkomma någonting.” s. 47.

“Men var och en av oss kan bara ha en viss mängd upplevelser. Därför blir det ytterst viktigt vad vi tillåter att komma in i medvetandet: det är ju i själva verket det som bestämmer innehållet och kvaliten i livet”. s. 51

“Det som kännetecknar en människa som har kontroll över medvetandet är att hon har förmåga att med vilje koncentrera sin uppmärksamhet att göra sig okänslig för distraktioner att koncentrera sig så lång tid som det tar att uppnå ett mål och inte längre. Den människa som kan göra detta brukar ofta uppskatta vardagslivet. s. 52

“Var och en använder sin begränsade uppmärksamhet antingen genom att avsiktligt koncentrera den som en stråle av energi – eller genom att splittra den på planlösa, slumpartade handlingar. s 54

“Den optimala upplevelsen: man blir så uppslukad av det man gör att ens handlingar blir spontana, nästan automatiska: man slutar vara medveten om sig själv som skild från det man håller på med = FLOW!

Sjävupptagenhet förbrukar psykisk energi eftersom vi i det dagliga livet ofta känner oss hotade.

Den autoteliska upplevelsen=handlingen i sig är belöningen.

Flowupplevelsen ledde till en känsla av upptäckt, en kreativ känsla av ny verklighet, nytt medvetandetillstånd. Förvandlade självet till något mer komplext. I denna tillväxt hos självet finns nyckeln till flowaktiviteter.

Flow och religion är intimt förknippade.

“…. Sluta upp med att slunga ert förakt i plytet på mig och lyssna på mig, även om ni inte förstår mig… jag talar om hur jag lider och plågas och gråter, och om min oförmåga att uttrycka mig… jag hade velat vara poet.. jag hade velat kunna leka med ord, de skulle h skyddat mig mot människosläktet. I Gamla Testamentet klagar Jeremias: “Spenabarnets tunga låder av törst vid dess gom, de späda barnen bedja om bröd, men ingen bryter sådant åt dem”. Det spenabarnet är jag… Visst är jag full, men jag är ändå detta spenabarn. Min tunga har lådit av törst ända sedan jag föddes. Kärleken är en törst: s. 190-191.

Gertrude Stein återvänder till hemlandet Amerika men känner sig inte väl till mods där och skriver:

“Rötter är små och torra när man har dem och den är ens fiender. Man har sett dem på en växt och ibland verkar de förneka växten om den är kraftfull.. Fast sådär är det egentligen inte för oss. Våra rötter kan vara var som helst och vi kan överleva, för om man tänker efter så tar vi våra rötter med oss. Jag har alltid vetat det lite grann och nu vet jag det helt och hållet. Jag vet det för man kan resa tillbaka till där de är och de kan vara mindre verkliga för en än de var tusen, tvåtusen mil bort. Oroa er inte för era rötter så länge ni oroar er för dem. Det viktigaste är att känna att de finns, att de är någonstans. De kommer att sköta sig själva och de kommer att sköta om er också fastän ni kanske aldrig får reda på hur det har gått till. Att tänka på att vara tillbaka efter dem är att erkänna att växten är döende.” s. 284

Hon skriver till en väninna: ” Du vet vi ämbetsmannadöttrar från 80/90-talet med vår ballast av ideal och all vår goda tro – och vår outrotliga plikttrogenhet. Du har så rätt i att vi fick för mycket av “konserverande” doser under uppväxtåren – de slutar aldrig att göra livet surt för en”. s. 106

“Men samtidigt tyckte hon att hon var på väg någonstans, hon visste bara inte vart”. s.184

“Det är är Cora Sandels ovanskliga förtjänst att hon som den första i nutidslitteratur med rent konstnärliga medel och utan några kvinnosaks-färgade biavsikter belyser det kvinnliga frihetsproblemet i hela dess vidd och me en medveten, tragisk ironi ställt det i motsättning till den bestående ordningen och dess alltid lika grymma bödelsmentalitet”. s 325

“Öde? Öde” Slut med att gå in i en mans liv som ett tamt djur, hålla till under hans tak och äta ur hans hand. En man inte längre blir en kvinnas öde. En livskamrat kan han bli. För hela vägen eller för en bit. Men öde – nej!. s 324

Två år tidigare hade hon svarat på om det hade varit ett bra liv: “Ja, allt som allt har det varit ett bra och ett vanskligt liv. Jag tycker det är som om man gått starkare ur de konflikter man har varit med om. Och den viktigaste livsinsikten är nog den att inte vara rädd. Ju mer jag tänker på det, desto viktigare är just detta. Jag tycker det är som om man skulle komma till en punkt där man inte längre är rädd för någonting i hela världen. Men så långt har jag inte nått ännu”. s 360

“Ångest kan fungera som en säkerhetsventil som varskor människor om att de måste förbättra sin situation för att deras självuppfattning och deras mål inte ska lida skada. Den som tvingas att acceptera ständiga begränsningar av sina möjligheter kan sjunka in i en lindrigare depression, som döljer ångest. I detta fall betyder depression kanske nederlag – det tillstånd som inträder “när kampen är över”. Men om man förstår varför man är olycklig kan den ursprungliga ångesten bli en kraftkälla med vars hjälp man tar sig ur en situation som hotar att bli kvävande. Så länge en person aktiveras av ångest av normal styrka, har hon ännu tillräckligt med energi för att påverka sin situation genom att skapa ett alternativ”. s. 40

“Av de klassiska berättelserna kan vi lära oss att förändringar aldrig kommer lineärt utan i elliptiska och oförklarliga rörelser och att saker och ting ofta blir värre. ibland nästan katastrofala, innan de blir bättre. Utveckling är inte ett stadigt framåtskridande från det fragmentariska till det integrerade, från det negativa till det positiva. De gamla mönstren kämpar för att få finnas kvar. Även jaget gör motstånd och vill inte avstå från etablerade delar av identiteten. Vi är rädda för det som väntar när de gamla mönstren försvunnit. s. 113