Ur “Sökandet efter självet” av Marie-Louise von Franz

“Man kunde tro att den inre personlighetskärnans växande skulle ske som med ett träd, som lägger till den ena ringen efter den andre, men det är mycket mer som att förstöra för att sedan bygga nytt och större. I allmänhet visar drömmarna att utvecklingen ständigt på nytt rivs ner totalt och åter byggs upp…. Individuationsprocessen är ingen additiv process utan dess rytm är mycket mer komplicerad. s 42

“Det omedvetna manifesterar sig ofta i drömmar lika kusligt som papegojan i yttervärlden, nämligen när antingen inspirerande tankar eller klara röster ger en tydliga anvisningar. Utifrån min erfarenhet med analyser skulle jag till och med vilja säga att 92% av alla drömmar innehåller ett visst budskap i symbolisk form, som man kan dechiffrera genom drömtolkning. Men emellanåt säger människor att de hörde en röst i drömmen och dessa drömanvisningar är alltid mycket korta och övertygande och går i allmänhet mycket mer direkt på problemets kärna än anspelningar som är förklädda i symboliska drömbilder. De flesta människor har därför med sådana inre röster en känsla av att detta är inget att diskutera, det är bara att lyda. Och i allmänhet kan man konstatera att sådana röster kommer direkt ur Självet och förmedlar ett centralt och väsentligt budskap. Även om de också kan utgå från andra autonoma komplex är de vanligen fenomen i det omedvetna som måste besinnas mycket allvarligt, eftersom det är ovanligt att det omedvetna uttalar sig så klart och bestämt”. s . 84

“Genom ett komplex som man undertrycker eller rationaliserar bort eller skär av från livet i dess helhet förlorar man också ett visst mått av vitalitet och kraft. En extrem form av detta ser vi när det talas om “regressivt återställande av personen” efter en psykotisk episod. Sådana människor är på nytt förnuftiga och anpassade men de har förlorat något av sin vitalitet och man tänker ibland när man ser dem: Hade de inte varit rikare och vackrare om de hade fått vara lite tokiga? De har skurit bort sitt autonoma destruktiva komplex men de har också förlorat dess kraft. Det vore nog önskvärt om man kunde förvandla den destruktiva aspekten och behålla dess vitalitet, men då gör man upp räkningen utan världen, för det förmår inte jaget. Det skulle bli uppblåst genom något sådant, bli ett magiker-jag som behärskar alla krafter i himlen och på jorden. Det är ett diktatoriskt ideal, idealet för vissa moderna män, men såvitt man kan bedöma här de därmed bara huvudet mot det omedvetna. Om man verkligen förvandla demonen behöver man hjälp av Självet och dess kraft, inte av jagets. s 93

Gud – det omedvetnas högsta distans.

“Att Hatim är nära att dränkas i vatten kan vi kort tolka som det man möter när man är fången i sitt eget väsen och måste ställa sig iför det omedvetna som uppträder i en hotfull och påstridig form. s. 111

“Det högre andliga varat dränks här i materien; bad, neddroppning, flod, dop och drunkning är alkemiska synonymer och symboliserar en djupt omedveten belägenhet och – något som jag vill betona – en inkarnation av Självet varvid detta blir “återfött” eller förvandlar sig in i ett tillstånd där det kan erfaras. När självet går in i jagets medvetandefält upplevs det nämligen av Självet en drunkning eller ett sönderfall. Det är som om man spärrade in ett kosmiskt väsen i ett smutsigt stall. Vi tänker alltid på indivduationsprocessen som en underbar upplevelse för jaget som förnimmer Självet – med andlig lyftning, upprymdhet och liknande. Men från Självets synpunkt, som i omedvetet tillstånd vistas i en “plenoma” betyder det ett nersjunkande och framställs också så i sådana drömmar ( plenoma= gudomlig fullhet i livet bortom detta). s 112

“Att man inte kan komma undan en psykologisk sanning om man väl har rört vid den, visas i sagan av att vattnet långsamt stiger. Men i samma mån som han sjunker, närmar han sig Självet… han pressas mot självet, mot sin sanna personlighet.

Jung: människosjälen lever enbart av relationen. Man kan inte individueras om man sitter på toppen av Mount Everest. Att ha en normal och riktig relation till andra människor är en av förutsättningarna för en individuationsprocess. s. 123