Page 19 of 21
livskraft
LIVSKRAFT ISTÄLLET FÖR KÖPKRAFT!
Forskningen om hjärnan och vårt medvetande säger i princip att vårt medvetna vardagsjag är den siste som får information om vad som sker!
🙂
Tor Nörrestranders böcker rekommenderar jag varmt även om de kanske är lite “outdatade” nu, men välskrivna. Sekunden innan du bestämmer dig för att resa dig, har redan en signal sänts till lårmuskeln. Vem sände den? Du får drömmar som säger ditt vardagsjag att något visst ska hända. Så sker det. Vem sände det?
Vardagsegot är bra på många saker; stiga på bussar och handla mat och skriva på Facebook. Men det förstår inte de stora sammanhangen i tillvaron. Lär sig inte egot att lyssna på sina andra delar, går man vilse i sitt liv, sin existens. En materiell, ytlig kultur behöver just en vardagsmänniska, som tappat känslan inför livet och fyller tomrummet med sak efter sak.
Jag säger livskraft istället för köpkraft!
Den obönhörliga pendeln

Skarhult slott, 1800-tals rummet. Foto: Ingvor Sabina Le John
DEN OBÖNHÖRLIGA PENDELN
Solen lyser och lindarna har bäddat in omgivningarna i sin söta doft vid parkeringen på Skarhults slott strax utanför Eslöv.Jag stiger ur bilen efter en kort resa på enbart en halvtimme från Malmö; så nära ligger ”framtidsstaden” och samtidigt som i en annan dimension. Här däremot, reser sig renässansslottet tyst och stilla ur den skånska myllan med sin milsvidda, flacka terräng omkring sig. Jag tar ett djupt andetag och andas in sommaren.
Vi är mitt i juli och turisterna strömmar till: några för att ströva runt i den tillhörande parken och dricka en kopp kaffe i slottscaféet, några för att med bestämda steg följa de aktuella visningarna vid bestämda klockslag. Jag tillhör de senare.
I den östra flygeln, där paradvåningen en gång låg, möts man nu av en entré med tillhörande bokförsäljning. Dörrarna leder sedan vidare in till fem olika sekel; allt från 1500-talet fram till nutid presenteras med sina tidstypiska detaljer i rum efter rum. För varje sekel har ett antal slottsfruars levnadsöden valts ut att studeras mer i detalj. Deras ansikten hänger på väggarna ovanför oss där vanligtvis män brukar hänga.
För varje rum guiden för oss in i, ökar min harm över hur svensk historiebeskrivning har kunnat gå så fel. Svensk historiebeskrivning av i dag, berättar guiden, framhäver överklassens män och kvinnor på ett helt felaktigt sätt: en manlig signatur på ett slottsköp har tolkats som en manlig aktivitet. Följebrevet har ignorerats, där mannen skriver att han bara signerar i rollen som släktens arvinge, sin hustrus köp av slottet.
Enbart på Skarhults slott har 20 slottsfruars verksamhet osynliggjorts, dolts, på så sätt. Guiden återkommer då och då under vandringen till kommentaren ”glöm inte att vi beskriver vardagen under flera sekler, så här styrde och ställde kvinnor förr i allmänhet, det här är inga undantag”.
Förklaringen är att med klasstillhörigheten tillkom träningen i att sköta och driva slott och egendomar både för män och kvinnor. Männen var oftast inte hemma, antingen var de ute och krigade eller satt i råd i huvudstaden. När Skåne var danskt var t ex slottsfrun Mette Rosenkrantz en mäktig “egen företagare” vida känd över hela Danmark.
Den andra utställningen handlar om sexualitetens historia under 500 år. Den visar hur båda könen, bredvid det mer formella äktenskapet som mest handlade om maktkonstellationer, levde med sina älskare och älskarinnor.
Det denna utställning, högst upp under tornets tinnar, vill poängtera är hur pendeln slår från århundrade till århundrade mellan sina ytterligheter: 1500-talets öppenhet ledde till 1600-talets kvävande protestantiska syndtänkande. Det ledde i sin tur till 1700-talets frivola ytterligheter där det på inbjudningskorten kunde stå ”ta endast med dig din älskare”.
1800-talet blev återigen en återhållsamt århundrade, främst för kvinnor. Den frambrytande ”hysterin” bland dem krävde i sin tur medicinskt ordinerade orgasmer utförda av läkare på sjukhus.
1900-talet såg en kvinnorevolution födas, främst genom P-pillrets födelse 1964. 2000-talet ser återigen konservativa tankar ta överhanden och utställningen vill varna för att pendeln nu slår igen..
På vägen hem tänker jag: Vad väntar för oss kvinnor runt hörnet? När detta århundrade går mot sitt slut; kan en ogift kvinna fortfarande susa iväg i sommarsolen i sin egen bil för att turista i omgivningarna, leva sitt eget valda liv, driva sitt eget företag, gå ensam på Malmös gator en sen kväll. Eller återuppstår konservativa tongångar återigen?
Jag håller hårt i ratten.
Var är arvtagarna till er vrede?
Ni föddes ur svenska myllan för 150 år sedan, som ett svar på den nya tiden som kom till Sverige: industrialismens tidevarv med förändrade spelregler.
Ni uppstod ur ett 500 år långt kulturarv av förtryck av allmogen. Den framväxande svenska staten som hade sett den svenske bonden som en pjäs i 1600-talets storhetskrig nere i Europa. Varje svensk skulle mantalsskrivas, i varje stund skulle man veta var man kunde hämta ut mer kanonmat. Den protestantiska kyrkan gjorde sitt: tvingande katekesundervisning i hemmen, horpallar i kyrkan och stupstockar vid ingången, trolovningsäktenskap som ersattes med ungmöbröllop i kyrkan. Den sexuella kontrollen blev så fruktansvärd att Gustav III till slut fick införa ett dekret och mildra kyrkans framfart för att stoppa de allt mer utbredda självmorden bland mödrar med ”oäkta” barn. Svensk allmogekultur som ursprungligen byggde på en självständig, folklig kultur krossades sakta med säkert under statens och kyrkans klack.
”Räddningen” blev industrialismen under 1860-talet och utvandringen till Amerika. Utan dessa ventiler, var hade vi varit nu? Hade det blivit revolution som i Ryssland? Och ni, organisations-Sverige av idag, ni sög upp skeenden och energi: dagens partier bildades, frikyrkor slog sig loss från statskyrkan, nykterhetsloger försökte stävja det utbredda supandet. Ni, organisations-Sverige, ni var med och formade 1900-talet och visade vägen för den svenska allmogen in i ”folkhemmet”, ett socialt projekt, där ett folk nu skulle förvandlas från Lortsverige och dåligt bordskick till en genetiskt renodlad, framgångsrik mönsterstat med hemmafruar. Majgull Axelssons senaste bok ”Ditt liv och mitt”, som kommit ut i dagarna, tar upp en svart, gömd sida i denna gyllene bur. Många var människorna som aldrig platsade i visionen: de steriliserades, sattes på gigantiska mentalsjukhus, gallrades bort och gömdes. Den svenska bondesjälen skulle fortfarande kontrolleras ända in i själen, det mentala arvet från århundraden av överhet över ett folk tog aldrig slut med er.
Men börjar det inte bli tungt nu organisations-Sverige, nu över 100 år senare? Modernismen har slagit sönder all form av genuint, folkligt sammanhang i offentliga rum. Släkten har flyttats och planterats om i det urbana landskapet. Leden har tunnats ut i individualismens och egoismens namn. Energin har gått ur er och många ensamma arbetshästar i era led drar stora lass. Tröttheten i era ögon på nätverksträffar och samarbetsmöten över gränserna lyser lång väg. Ett forntida starkt bygge krackelerar nu inifrån. Var är arvtagarna till er kollektivism, till er ursprungliga samlade vrede? Ni inser att ni behöver ett tillflöde av nya krafter och ny energi och nytänkande för att spira igen.
Det är denna kris ni måste lösa för framtidens skull, för det ändå goda med folkhemsprojektet, välfärdstaten som en balanserande faktor mellan motparter i ett samhälle. Det räcker inte med att mekaniskt ösa in miljarder kronor i olika projekt för att hålla igång en konstgjord andning. Ni behöver få in nytänkande personer med hjärta och blod som får tillräckligt mycket svängrum för att inte tröttna och ge upp. Ni behöver en väckelse. Ni behöver förena organisation med modern individuell energi. Ni behöver all hjälp ni kan få för att överleva in i framtiden. Det är nu ni behöver odalbonden igen i sin fulla, stadiga kraft. Men honom hittar man idag endast som guide på Skansen åt hemvändande amerikaner.
En värld av myshörnor går i graven
Sista Lucian på Kirsebergs servicehus 2016. Foto: Ingvor Sabina Le John
Som en röd tråd genom mitt liv kan jag minnas myshörnas betydelse.
En myshörna kan definieras som en plats dit människor kommer för att ”bara vara”, kanske sitta tyst bredvid någon och bara titta ut genom fönstret, kanske säga några ord eller dricka något.Det som krävs för att en myshörna ska uppstå är att ett visst antal människor under en längre tid möts på samma plats, för myset liksom impregnerar väggarna med sin goa energi till slut och bygger upp en atmosfär som alla, som sedan bara passerar, kan känna av och uppskatta.
Min allra första myshörna var hemma hos min andramamma Ulla-Maj, en rullstolsburen dam i Småland, som på 60-talet öppnade sitt hem för sin sons kompisar. Hon skapade en veritabel ungdomsgård i sitt vardagsrum. Där lärde man sig allt från att brodera till att lyssna på senaste popsingeln på skivgrammofonen; där lärde vi oss att ”stuffa”, en slags gående vals och våga hålla en kille i handen, där lärde man sig laga sagogrynsgröt en svettig, varm sommardag. Ja, det var en riktig myshörna. Huset står fortfarande kvar, numera tomt, men varje gång jag kör förbi värms jag i hjärtat av mina minnen därifrån.
När jag blev lite äldre, på 70-talet, flyttade myshörnan ner på stadens kafé: klockan 12-fikat varje lördag på Café Cecil blev ett stående inslag genom gymnasiet. Ofta hängde vi kvar där i flera timmar och slet på sofforna. Och så är det fortfarande för vissa av oss som stannade kvar i småstaden: lördagsfikat där är en helig stund. Så sent som 2011 skickade jag vykort till ”bord Jalle” med adress Café Cecil… och det kom fram. Levererat av caféägaren med ett leende. ”Ni har post”!
Genom åren har olika myshörnor passerat. Jag får för mig att det är de som är födda på 40-talet som uppfann dem. Vi som kom nästa decennium kunde ofta gå in varma myshörnor här och där skapade av generationen före oss.
När jag kom till Backarna i Malmö 2007 uppfattade jag direkt fem myshörnor i området.
Det var Beijers Park där äldre människor samlades för att fika, prata och sprida god stämning. Det var Baronessan, en av Christer Lindells senare pubar, som bara stank av mys. Myset satt i väggarna långt efter att han slutade. Snett över gatan ligger Mässingshornet, Christers första pub på Kirseberg, där nu Rade och Andrej ännu värnar om atmosfären med lätthet.
Inte så långt därifrån låg länge Hörnan – en plats för omsorg, stöd, aktiviteter, samtal och umgänge för människor i behov av detta. Det var en annan plats med hög mysfaktor, som nyligen gått i graven. Detsamma gällde för Mötesplats Kirseberg, med aktiviteter inriktade på äldre. Sista Lucian 2016 skred där i korridorerna i december. Platsen hade en atmosfär av mys och värme och nu är all den energin skingrad för vinden.
Ibland undrar man om beslutsfattare förstår vad de gör? Det är inte bara en lokal som stängs och kan flyttas hur som helst. Det tar år att skapa mys i väggarna som lyser av sig självt på besökaren som kommer – det tar bara en underskrift att förstöra det.
En sådan plats är guld värd. Men vad bryr sig politiker om det?
En hel värld av myshörnor går i graven överallt just nu. Och inga bygger nya för ingen hinner sitta så länge idag och göra jobbet med att skapa dem.
Staden som fängelse
Det börjar med att du inte längre trivs i storstaden. Du iakttar förvånat din känsla och undrar: Hur kommer detta sig? Du kom hit av olika anledningar: för att studera, arbeta, förverkliga dig själv eller bara fly undan småstadens små tankar om livet och dess möjligheter och om dig.
Men plötsligt känner du hur staden skaver, gör dig trött, irriterad, får dig att dra dig undan till din dator och dagdrömma om något annat. Du känner dig ytlig och utan tid för egentliga återbesök i ditt inre. Du kanske dricker en öl för mycket för att lugna något som börjar protestera inom dig.
Staden är inte längre din oas, din tillflyktsort. Den har blivit ett fängelse. Du börjar bli en älg i stadstrafik med stigande adrenalin och flyktbehov.
Att ta dig hit till storstaden var inte fel; staden som frihet finns nerlagd i oss som en arketyp sedan länge. Som svenskar kom vi dock mycket sent till stadskulturen, det är först på 1960-talet vi kan säga att de flesta av oss föddes in i staden. I Europa började folk födas in i stadssläkten redan på 1300-talet. Jag minns turisttyskarna som flyttade över till min handduk på badplatsen utanför det lilla samhället i Småland och med panik i rösten undrade: ”Var är alla?”, under det att de upplevde den tomma badstranden som ett hot, medan jag njöt av ensamheten.
Och det är här som jag tror vi hittar svaret på din känsla.
Den svenska själen har fortfarande en koppling till naturen, skogen och tystnaden som är stark. Den svenska själen återhämtar sig på älgpasset, under blåbärsplockningen, under stunderna i naturen, om än bara sittande sida vid sida med grannen i sin campingvagnen under semestern. Och detta med naturen blir det för lite av i storstaden; parkerna känns för trånga, vägen till landet för krånglig, grannarnas buller för nära.
Vi svenskar behöver koppla av från varandra som andra kulturer inte förstår: ”Ni bor i en villa i en småstad och har ändå en sommarstuga en bit bort!”. Den svenska själen får lätt nog av den andre och behöver dra sig undan. Den som inte har ett eremitstuk i själen får det svårt, med ensamhetspanik och en ständig jakt efter distraktioner. När hösten kommer finns det två reaktioner: de febrila studiecirklarna fram till jul eller ensamläsandet i lägenheten. Det är här agnarna skiljs från vetet. Det sanna svenska idealet är att inte behöva någon.
Men genom din tid i storstaden har du börjat ändra mönster. Du har stött på människor som påverkat dig, förändrat dig och skapat ett umgänge av mer kontinental karaktär. Du njuter av puben, restaurangen där du efter berikande samtal går hem något rikare, något mer vidsynt. Du möter hela världen där vid ditt bord. Du får höra om vardagsliv i Afrika, bosniska öden, långtradarhistorier från resor i Norrland, danska historier, polska öden. Du ser människor passera, som valt puben som sitt sociala rum. Möten du aldrig skulle ha fått i din hemstad, på ditt älgpass, på din lingontuva. Men din svenska själ skriker ändå efter vildmarken. Du känner att en del av dig håller på att dö utan den.
Men vad har du att återvända till? En bygd med hög arbetslöshet, utflyttning, en plats där släkten sinat ut och inte längre finns runt dig. Du är nu en av alla svenskar som längtar ”hem”, men hem finns inte längre för utvecklingen går i rasande fart. Vi är snart alla instängda i den stora staden, som i ett tillfälligt gigantiskt flyktingläger.
Så, vad tänker du göra? Ta en öl till och glömma morgondagen eller återvända till landsbygden ändå? Framtidens statistik kommer att visa hur vi reagerade. Staden som positiv arketyp kanske bleknar med varje ny generation som stagnerar här. Kanske återvänder du till morfars stuga och dina yxhugg hörs igen över nejden?
Skicka mig ett kort då och berätta hur du har det därhemma igen. Det kommer säkert fram. Även om jag flyttat.
Det behövs inte en massa kläder för att avsexualisera kvinnokroppen. Det behövs socialkulturell träning av män!
Hur gjorde t ex naturmänniskan när hon i forntiden levde utan kläder? Synen av en naken kropp ledde inte automatiskt till en våldtäkt!

Yngre kvinna utanför hydda. Naken överkropp. (ant.SK). Gran Chaco. Bolivia – SMVK – 0072.0006 Betald.
Dikt av Rumi, poet på 1200-talet.
När shejken vandrade vägen fram
Mötte han en kvinna med utslaget hår
Och han ropade: Skäms kvinna!
Varför är ditt hår obetäckt?
Kvinnan svarade:
Täck du shejk dina ögon eller vänd bort din blick
Så är mitt hår dolt för dina ögon
Shejken svarade:
Du dömer en hel stad till synd
När ditt hår inte döljs för folkets blickar.
Kvinnan svarade:
Vaka över dina egna ögon shejk
Andras synd är inte ditt ansvar
Shejken svarade:
Imorgon går du säkert naken
När du inte täcker ditt hår idag
Kvinnan svarade:
Den hungriges bord är mer naket än jag
Så varför vänder du inte din skarpa blick ditåt?
Shejken svarade:
Med en enda hårslinga har du stulit folkets tro
Utan slöjans beskydd faller de för din frestelse
Kvinnan svarade:
Om en tro kan stjälpas av ett hårstrå
Är den så svag att den inte behövde mitt uppror
Jalal al-din Rumi var en poet som levde på 1200 talet. Detta en av hans dikter som kunde vara skriven idag.
1800-talet tur och retur

(Även tryckt i I DACKEBYGD, årlig hembygdsbok för Vissefjärda sn)

Den grå klänningen
Foto: Slott, Ellingsmåla, Vissefjärda. Ingvor Sabina Le John
(Även tryckt i I DACKEBYGD, en årlig hembygdsbok för Vissefjärda sn)
DEN GRÅ KLÄNNINGEN
– en berättelse om min mormors mor Maria Charlotta Petersdotter 1856 -1906
Vid sängens fotända stod ett par nya skor; de allra första hon ägt i sitt liv. Skomakaren hade vandrat runt i bygderna för ett tag sedan och fått sig en del jobb. Bredvid dem låg ett par stickade strumpor; en gåva från mor. Vid hennes kudde låg en läspinne av trä; en gåva från far Peter. Med den skulle hon lära sig läsa och skriva i sanden, som användes istället för dyrt papper i skolan. Nu skulle far ta med henne in till skolhuset vid kyrkan och där skulle hon få träffa andra barn från andra delar av socknen. Så spännande! Hon var redo för det nya livet inne i Vissefjärda by!
Botaren “Johan i slott”

Gården Slott, Ellingsmåla, Vissefjärda. Foto: taget av nuvarande ägaren. Jag år på besök vid midsommar.
(Även tryckt i I DACKEBYGD, en årlig hembygdsbok för Vissefjärda sn)
En berättelse om min mm m farbror Johan Svensson 1814 – 1901

