“Vi har lärt oss i fysiken att elementarpartiklar är dualistiska till sin natur, och att de är helt och hållet beroende av betraktarens position. De kan existera som diskreta partiklar, eller också kan de samtidigt vara en våg. Du kanske redan känner till det. Men du känner antagligen inte till att människor besitter samma dualitet. Vi är vågor och partiklar på samma gång. Det beror på i vilken position vår inre observatör befinner sig. Eftersom vi anser att vi är självständiga individer, ser vi oss som partiklar som är åtskilda från varandra och från allt annat. Men samtidigt är vi alltid vågor utan några gränser alls”. s. 166

“Nu befinner du dig i ditt inre rum där Andesjön finns… Var och en av oss har ett inre rum, men hos de flesta av oss blir det mindre och mindre ju äldre vi blir.. Vi har i uppgift att bygga två saker medan vi befinner oss i vårt fysiska liv. Vår första uppgift är att bygga den fysiska verklighet vi lever i. Den andra uppgiften är att skapa oss själva – det jag som lever i denna yttre verklighet. s. 80

“Mentala sjukdomar har bara två orsaker och de är varandras fullständiga motsatser. En orsak till att en människa blir galen är att hennes själv, eller en del av den, har gått förlorad. Det sker oftast därför att någon har stulit den men ibland kan människor omedvetet bestämma sig för att ge bort den, kanske i utbyte mot något annat de vill ha. Den andra orsaken till att en människa blir galen är att hon överväldigas och tas i besittning av en främmande kraft.. s 184

“Många sjukdomar och mentala problem orsakades av kroppens omedvetna men icke desto mindre kraftfulla försök att rikta uppmärksamheten mot de inre behoven.s 212

” Vilken utväg har psykoanalysen att erbjuda en person för vilken ensamheten är en mardröm? Detta är en fråga av största betydelse om vi betänker att ett liv är en väv av oupphörliga skilsmässor, där var och en av dem kan reaktivera vår ensamhetskänsla. Om ensamheten upplevs som en mardröm så är hela livet ett haveri.

Så länge ensamheten bygger upp misstro och hat leder den till isolering och inkrökthet; det är elfenbenstornets ensamhet. Men då ensamheten tämjs blir den en stimulans till kännedom om en själv och andra och en maning att kommunicera med dem på den mest autentiska nivån.

Ensamhet är inte att avstå relationer med andra. Den är tvärtom att tillåta var och en att definiera sig och mötet med den andres särart framhäver det värdefulla och oersättliga i det som var och en är ensam om att tillföra. s. 271-272.

” Skillnaden mellan att vara och att synas vara är inte så betydande som människor i allmänhet tror, sa Kristofer. I mitt fall är den helt utplånad. Jag är vad jag föreställer. Jag bär mitt föreställande alldeles som jag bär allt annat. Föreställandet är rätt och slätt ett bärande. Sig själv är man endast när man föreställer någon eller något som man verkligen tror på.

– Är det ett uppdrag, undrade värden.

– Ja, sa den helige Kristofer, Det är ett uppdrag.

s. 64-65.

“Människan är varken natur eller Gud, hon kan inte gå tillbaka till naturen och hon kan inte nå Gud, men hon skapar sig en uppfattning om Gud för minska den svåra ensamheten. Hur den uppfattningen ser ut beror på vem man är och i vilket samhälle man befinner sig.

Gud är träning, ett mål för andligt växande. Jag har gjort mina andliga upplevelser, men hur det än är så tror jag inte att Gud går att bevisa. Då blir Gud en riktning, en adress, en övning. Och det är alldeles tillräckligt, för vad mer kan man begära?

Det är gott att leva med en gåta, det är gott att leva i ett mysterium, bara man kan bli vän med mysteriet. Svar från Gud kommer man nog inte att få, men man kan få ett svar i mysteriet ändå”.

Jag kan inte dansa, herre

men jag kan det om du leder mig.

Då dansar jag in i kärleken

och ur kärleken in i kunskapen

och ur kunskapen in i jublet

och ur jublet

dansar jag

utöver och bortom

alla mänskliga sinnen.

Där vill jag stanna, fastän väl jag vet

att jag måste strida vidare

här på jorden.

“Det fanns inte en ibland oss som så fram emot att födas. Vi tyckte illa om tillvarons stränga villkor, all ouppfylld längtan, världens inneboende orättvisor, kärlekens labyrinter, föräldrarnas okunnighet, dödens faktum och de levandes häpnadsväckande likgiltighet mitt i universums enkla skönhet. Vi var rädda för hjärtlösheten hos människorna, som alla föds blinda och av vilka få någonsin lär sig att se.” s. 9

“En internationell väpnad konflikt upprör oss. Men ett ekonomiskt krig är inte bättre än en väpnad konflikt. Det här är som ett kirurgiskt ingrepp. Ett ekonomiskt krig är utdragen tortyr. Och dess härjningar är inte mindre fruktansvärda än de som beskrivs i texter om krig i snävare mening. Vi fäster oss inte vid den andra formen av krigsföring, eftersom vi har vant oss vid dess dödliga verkan. (…)

Antikrigsrörelsen är sund. Jag ber för dess framgång. Men jag kan inte undgå att känna en gnagande oro att rörelsen kommer att misslyckas om den inte tar itu med roten till all ondska – människans girighet.”

Ur Allers juni 1996:

Han talar om oss som representanter för en högre verklighet; “vi står med ena foten på jorden och den andra i evigheten.” Och att detta skulle vara ohållbart utan en förankring i den kristna tron: att leva i två världar samtidigt.

Han skriver: Himlen har landat på ett grässtrå, därför darrar det”.

” I all förändring förflyttar vi oss från ett tillstånd av nöjdhet som gått förlorad, via ett skede av censur eller förnekelse, där vi försvarar det gamla, genom ett skede av förvirring, som avslutas när vi ger upp det gamla vi var tvungna att ge upp. Det som då inträffar är att vi blir nollställda och kommer till en vändpunkt som öppnar oss för möjligheterna, det nya, genom vilket vi förflyttas, inspireras och förnyas.”

“Ola Hanssons diktning handlar kanske djupast om att bryta upp och att komma hem – och att ingetdera är möjligt.”

” Att främlingsfientligheten också är ett betydande skånskt problem är ingen hemlighet. Sjöboandan är nämligen inte först och främst en fråga om rasism eller främlingshat, utan något ännu värre, svårare att komma åt: den finns inuti människorna, oavsett om de omges av främlingar eller ej. Verkliga främlingar kan tillhöra vilken äkta skånsk grannfamilj som helst. Det är som hos Sandemose i Jante: det är själva avvikelsen det är fel på, ur inhemsk den än är.”

“Var och en av oss – tycks Oddner mena – lever djupast sett isolerad inom sig och på platsen för sitt enskilda drama. Inga kollektivistiska påbud eller samfällda känslostormar kan upphäva denna yttersta gräns för individerna. Gemensam glädje, delad olycka, endräkt inför tillvarons tyngd eller lätthet – sådant kan för ett ögonblick självfallet avbryta den inre isoleringen och bli till lysande tillfälligheter i den privata eller allmänna historien. Men den innersta kärnan, den som ligger dold under lager av skiftande sociala skeenden och konventioner, delar var och en bara med sig själv. Likheten människor emellan ligger däri att vi alla är ensamma om våra djupaste och unika livsrum. s. 73.

“Allting är dubbelbottnat, förklarar han. Det finns ingenting som inte, åtminstone inte för en tänkande människa, rymmer en tveeggad potential. I stormens onda öga glimmar försoningens goda ljus. I vreden försoning, i hatet kärlekens princip. I dödens hångrin skymtar återfödelsens leende. Bakom det individuella uttrycket antyds någonting som är större än den enskilda personligheten. s 121