“Den fullständiga skapelsen är sammansatt av ett oändligt antal vibrationsmönster som bildar universum av skilda täthetsgrad och medvetenhetsnivå”. s 210

“Den inre känslan, intuitionen härstammar från den högra kreativa hjärnhalvan och är förbunden med själen medan intellektet oftast är knutet till den vänstra logiska hjärnhalvan och hör till sinnet. s. 226

“Det finns något inom oss som driver oss framåt för att vi ska få de erfarenheter som är nödvändiga för vår utveckling”. s. 20

“Den utvecklingsmöjlighet som ligger i att bli medveten om sina begränsade tankemönster och medvetet förändra dem är inte bara ett lyft på det personliga planet utan också i hela det kollektiva medvetande som vi är en del av”. s. 46

“Det som för oss verkar vara ett ovälkomment kaos kan i ett vidare, kosmiskt perspektiv vara en del av en större och magnifik ordning.” s. 59

“Ofta väljer vi en partner som påminner om våra föräldrar. Våra begär och vår längtan skapas av ekon från den ointegrerade delen av oss själva, långt bortom det rationella sinnet. De ointegrerade delarna spelar upp sin bristfälliga version av kärleken och samma tema upprepas i relation efter relation tills vi speglat vårt eget mörker i en annan. s 119

“Utan självkänsla har man ingen trygghet och i nära relationer kan kärleken då ofta förvandlas till känslor av beroende snarare än känslor av kärlek”. s. 121

Ur artikel i Ordfronts Magasin nr 4/94 s. 31

“Så som de få kvarvarande bushmännen i södra Afrika lever idag, så har människan levt i 100.000 generationer. Det var i denna miljö som människan fick sin genetiska prägling. Under de endast 500 generationer som passerat sedan människan övergav samlarlivet och blev bofast har inget hänt med våra anlag. Detta liv som samlare i små grupper på ett trettiotal personer premierar folk som kan samverka. Det gör tillvaron outhärdlig för aggressiva typer som vill försöka klara sig själva. Livet är under dessa våra förfäders människoblivande en långsam vandring under trevligt prat och ditt och datt, ett stilla samlande av rötter och smådjur”.

“En öppen relation utan band medför inga krav på djupare förtrolighet. När man bundit sig försöker man kanske skydda sin integritet genom att emotionellt dra sig tillbaka”. s. 112

“Hon måste utveckla en relation till sig själv innan hon kan ha en sund relation till en man och det området återstår hårt arbete… Sökandet börjar hemma, i självet. Det man uttrycker i sitt liv är en spegling av det som finns djupt inne i ens inre; hur man uppfattar sitt eget inre, sin rätt till lycka, vad man gjort sig förtjänt av i livet. Förändras dessa uppfattningar så förändras ens liv”. s 154

“Vad är då poängen i “Den sköna och odjuret”? Det är accepterandet. Att acceptera är motsatsen till förnekelse och kontroll. Det är villighet att inse vad som är verklighet och låta den verkligheten vara vad den är utan att vilja förändra den. I detta ligger en lycka som kommer av att man inte manipulerar yttre omständigheter och människor utan utvecklar en inre frid också inför prövningar och svårigheter…. På grund av hennes accepterande attityd frigjordes han till att bli sitt bästa själv.

“Att verkligen acceptera en individ sådan han är utan att försöka ändra honom genom uppmuntran eller manipulering eller tvång är en mycket högtstående form av kärlek som de flesta av oss har svårt att kunna ge. Bakom alla våra ansträngning att ändra på en annan person ligger ett i grunden själviskt behov, tron att vi genom att han ändrar sig ska bli lyckliga. Det är inget fel att vilja vara lycklig, men att förlägga källan till vår lycka utanför oss själva, i händerna på någon annan innebär att vi sviker vår förmåga och vårt ansvar för att själva ändra vårt liv till det bättre”.

“För att bli frisk måste hon börja med att sätta en gräns där andra fick stanna, för där började hon själv, en självständig människa. s. 183

“För att undvika sin egna känslor “knarkar” hon bokstavligen med en man, använder honom som sin flyktdrog. För att kunna tillfriskna måste hon få hjälp att hålla stånd och låta de smärtsamma känslorna komma. Vid det här laget behöver både hennes känslor och hennes kropp läkas. Det är ingen överdrift att jämföra denna process med att en heroinmissbrukare plötsligt lägger av. Fruktan, smärtan och obehaget är jämförliga och frestelsen att tillgripa en ny man, en spruta till är lika stor. s 192

(ur dagbok 94)

Ur en recension om boken “Om heligheten”:
“Religionshistoriens två huvudlinjer. Den ena säger att människan förr eller senare måste företa en inre resa, den svåraste men samtidigt den mest avgörande av alla; resan till sig själv. Uppbrottet är nödvändigt, stillheten en förutsättning. Särskilt i den senare delen av livscykeln måste människan reformera sina mål, expansionen kombineras med en mognande intåtvändhet. Förutsättningen för denna inre resa är långsamheten, inbromsningen.

Den andra linjen säger följande: för att underlätta den inre resan har människor i alla tider företagit pilgrimsresor, vallfärdat till heliga platser. Att vara nära det heliga hjälper människan till den inre ron. Människor har brutit upp för att under en tid lämna det vanliga. Den yttre resan stärker den inre. Långsamhet, dröjande samtal och läsning är förutsättning för den inre resan.”

“Barnet är ambivalent i sina känslor till t ex mamma. Å ena sidan behöver barnet henne, men å andra sidan hatar det henne också… Att ha motstridiga känslor är nog så ångestskapande när man är vuxen, men för ett litet barn som inte kan resonera sig fram till ett förhållningssätt blir det en omskakande och olöslig konflikt. Ensam klarar inte barnet av det här. Om det inte får tillräckligt stöd och uppmuntran från sina föräldrar och känner att det fortfarande är lika omtyckt, grundläggs den dominerande känslan av att alltid leva på ett gungfly, en känsla som kommer att finnas med genom hela livet. Om barnet inte ens i vuxen ålder blivit särskilt självständigt kan reaktionerna bli kraftiga på en verklig eller inbillad förlust av kärlek”. s 33 Ur Svartsjuk av Smith/Åström

Den fängslande verkligheten

“Patienten svävar mellan två motpoler: rädslan för isolering i ett oberoende som innebär att han förlorar sitt jag i ett upplevelsevakuum och rädslan för att bli fängslad eller absorberad i personligheten hos den människa som han vänder sig till i hoppet om att få skydd”. s. 149 Regression

“Traumatisk förvirring uppstår huvudsakligen därför att attacken och reaktionen från barnet på den förnekas av de skuldtyngda vuxna medan barnet kan fås att känna att dess alldeles naturliga reaktion bör bestraffas. Trauma hos ett barn är en reaktion på ett olidligt stimulus som tvingar barnet att bete sig autoplastiskt ( modifierar och förändrar sin självuppfattning efter omvärldens signaler ) i motsats till plastiskt ( det ändrar sin uppfattning om aspekter av sin omgivning). s. 68

W R Bion:

“Kan vi inte bära vårt känsloliv så som en gång den som vårdade oss bar det åt oss, kommer konsekvensen att bli en utarmning av vår mänsklighet, oavsett vilka yttre framgångar vi kommer att nå. När vi upprättar försvar mot vårt känsloliv så kommer vårt tänkande och vårt seende att förvrängas i motsvarande grad.”

“En man går till kunskap som han drar i krig, klarvaken, med fruktan, med respekt, och med absolut övertygelse. Att gå till kunskap eller dra i krig på annat vis är ett misstag och vem som än gör så kommer att få ångra det steg han tog”. s. 53.

“För mig gäller det att jag bara kan färdas på stigar som har hjärta, vilken stig som helst bara den har hjärta. Den följer jag och den enda värdiga utmaningen är att följa den i hela sin längd. Och där färdas jag fram medan jag ser och ser och tappar andan.”

(ur mina dagböcker, år 93 )