“Barnet är ambivalent i sina känslor till t ex mamma. Å ena sidan behöver barnet henne, men å andra sidan hatar det henne också… Att ha motstridiga känslor är nog så ångestskapande när man är vuxen, men för ett litet barn som inte kan resonera sig fram till ett förhållningssätt blir det en omskakande och olöslig konflikt. Ensam klarar inte barnet av det här. Om det inte får tillräckligt stöd och uppmuntran från sina föräldrar och känner att det fortfarande är lika omtyckt, grundläggs den dominerande känslan av att alltid leva på ett gungfly, en känsla som kommer att finnas med genom hela livet. Om barnet inte ens i vuxen ålder blivit särskilt självständigt kan reaktionerna bli kraftiga på en verklig eller inbillad förlust av kärlek”. s 33 Ur Svartsjuk av Smith/Åström

Den fängslande verkligheten

“Patienten svävar mellan två motpoler: rädslan för isolering i ett oberoende som innebär att han förlorar sitt jag i ett upplevelsevakuum och rädslan för att bli fängslad eller absorberad i personligheten hos den människa som han vänder sig till i hoppet om att få skydd”. s. 149 Regression

“Traumatisk förvirring uppstår huvudsakligen därför att attacken och reaktionen från barnet på den förnekas av de skuldtyngda vuxna medan barnet kan fås att känna att dess alldeles naturliga reaktion bör bestraffas. Trauma hos ett barn är en reaktion på ett olidligt stimulus som tvingar barnet att bete sig autoplastiskt ( modifierar och förändrar sin självuppfattning efter omvärldens signaler ) i motsats till plastiskt ( det ändrar sin uppfattning om aspekter av sin omgivning). s. 68

W R Bion:

“Kan vi inte bära vårt känsloliv så som en gång den som vårdade oss bar det åt oss, kommer konsekvensen att bli en utarmning av vår mänsklighet, oavsett vilka yttre framgångar vi kommer att nå. När vi upprättar försvar mot vårt känsloliv så kommer vårt tänkande och vårt seende att förvrängas i motsvarande grad.”