“I Norden är människor födda med ansiktsmask” Lars Norén

” Jag hade gått tekniskt gymnasium. Inga tjejer fanns det och vi fick böja balkar – åhh, vad jag hatade det! Döden i en liten ask. Jag var omogen, frustrerad och barnslig. Senare förstod jag att det var en lång, depressiv period.

När jag började att resa på allvar förstod jag mitt rätta jag. I Sverige framstod jag som lite för snabb och intensiv, men i Frankrike och Italien var ju de flesta långt livligare än jag. I Norden är människor födda med ansiktsmask, det är hemskt.”

ur SVD 21 febr 1999

Ur “Att leva medan tiden går” av Jan Helander

” Frankl tillägger att det är inte lika självklart eller ens fördelaktigt att leva här och nu i det vidriga. Så berättar han om några av sina kamrater i lägret. Den beskrivningen kan påminna om några ord av Sören Kierkegaard: Människan är summan av sina perspektiv. Vad är det? Jo, att man inte kan förstå sitt eget här och nu om man inte känner till och inser dess historia och vet vägen framåt till här och nu. Och man kan inte använda sitt här och nu om man inte syftar till något senare, något inne i framtiden.” s. 239

“Att leva innebär ytterst att bära ansvaret för och fylla de uppgifter som livet ger varje individ.” s. 240

“Att höja blicken från sitt nu, med erfarenheten rotad i det förgångna och tanken inriktad på framtiden, att söka mönstret i den tillvaro som man just uppfattar, det är detsamma som att orientera sig. Att orientera sig är ur språklig synvinkel detsamma som att söka soluppgången, orienten. “Natten söker alltid dagen, skrev Lars Forsell. s. 241.

“Vi har en benägenhet att ge mer uppmärksamhet åt händelser än åt resultat. Men det är inte alltid som händelser följs av sådana resultat som vi räknat med. Det är således enbart genom resultaten som vi kan bedöma en händelse. s. 250

“Det finns en plats inne i varje människa en blandning av det nödvändiga och det onödiga lidandet.” s. 252

“I en helt annan del av världen brukar människor färdas på havet. De har upptäckt att två båtskrov, som var för sig är ganska vingliga, kan surras i sidled till varandra. Det som då uppstår, en katamaran, har större stabilitet. Men för att katamaranen ska uppstå, krävs att man redan har insett och bejakat den vinglighet som finns i skroven var för sig”. s 149

“Vårt liv känns ofta meningslöst. Den som ska dö snart delar aldrig denna känsla. Paradoxalt nog kan endast dödsmedvetandet ge livet dess verkliga sammanhang.” s. 270

“Känner du till dina faktiska valmöjligheter? Eller blundar du för dem för att istället få förbli i den vila som ibland kan råda i dig? Naturligtvis kan livet inte vara ett ständigt uppbrott. Det finns tider av vila då och då i ett gott liv. De behövs för att man ska kunna göra sig förtrogen med det nya som det senaste vägskälet ledde fram till. Sådant tar tid…!

“Att för stunden avstå från beslut, att fortsätta att hålla frågan öppen därför att man saknar underlag för att ta ställning allt sådant kräver mycket styrka. Det är just för att beslutsamheten ska kunna bli helhjärtad som vägen dit måste vara prövande, avvaktande, öppen. Sådant är inte lätt.

Men om en människa verkligen äger modet att före sitt beslut betrakta och bejaka sina olika alternativ, då kan en sak garanteras: den människan lever. Hon eller han håller just på att utvecklas som människa. Anders Engqvist säger: “Det är utomordentligt obehagligt att utvecklas. Tyvärr har många människor det inte tillräckligt svårt för att orka ändra sin situation. De har bara ett litet helvete och då blir det inte en nödvändighet för dem att göra något åt sin situation.” s 161.

Ur “Sov på saken” av Jane Anderson

” Mina prekognitiva drömmar har visat mig att Einstein och hans fysiker kan ha rätt och att tiden kan vara cirkulär och öppen i ändarna, så att alla händelser, förflutna och framtida äger rum samtidigt någonstans i rymden och att mitt psyke bara behöver ställa in sig på rätt frekvens”. s. 206

Ur “A guide for the advanced soul” av Susan Hayward

“Bara i relationer kan du läras känna dig själv, inte i abstraktion och framför allt inte i isolering. Beteendemönstret är den säkra guiden till dig själv, den är ditt medvetandes spegel, denna spegel kommer att avslöja sitt innehåll – bilderna, böjelserna, rädslorna, ensamheten, glädjen och sorgen. Armod ligger i att springa bort från detta, antingen i dess sublimationer eller dess identiteter.”

Ur “Sökandet efter självet” av Marie Louise von Franz (del2)

“Om den väsentliga inre processen är blockerad är givetvis också alla sekundära instinktiva processer störda. Den som har fastnat i individuationsprocessen får det självklart besvärligt med makt och prestige, med sexualitet och andra problem. När det åter flyter i huvudfåran kommer alla sidokanalerna också att fungera normalt, och allt kommer på plats igen. Därför tittar vi inte så mycket på symptom som är sekundära. Om någon klagar över frigiditet, impotens, huvudvärk osv tar vi det enbart som ett tecken på att det finns en blockering någonstans och den måste bort. Det viktiga är sedan att med hjälp av drömmen ta reda på hur hela själen ska komma in i flödet igen och återvända till sin egen flodbädd. I regel öpnas då också alla sidoutgångarna för de är blockerade enbart därför att något av det väsentliga inte stämmer, nämligen utforskandet av det egna livets mening och det rätta spåret. s. 127

“Det finns ingen spänning mellan personlighetens andliga pol och instinktspolen. Om man vill få en aning om vad det innebär ska man läsa Laurens van der Posts bok The heart of the hunter där han skriver om bushmännen. Om man med nämnda fråga i tankarna ser på dessa människors beteende märker man att allt de gör bildar en absolut enhet. De hör ihop, de följs åt, och det finns inga spår av att det som vi kallar inre andligt liv – och som hos dem utan tvekan har djupa och differentierade aspekter – på minsta sätt kommer i motsättning till deras rent naturliga animaliska liv. Däremot finner man en av de största uppdelningarna i två poler i den medeltida kristendomen eller i vissa extrema asketiska rörelser i öst, där andligheten blev till en fullständigt krampaktig motpol till det instinktiva mänskliga livet. När det hela faller sönder på det sättet uppstår en neuros och man får den bild som Freud upptäckte och så ofta påträffade i sin praktik: att en falsk andlighet i en eller annan form förgiftade och förstörde instinktspersonligheten. Enligt Jung sätter en sådan förgiftning igång en rörelse i det omedvetna som försöker återställa den ursprungliga enheten.” s. 130

“Därmed förkroppsligar fågeln en process varigenom den andliga aspekten eller prima materia blir synlig och återkommer renad i flytande eller fast form. Psykologiskt skulle det motsvaras av en förverkligandeprocess. I fågelgestalt är den som en andlig aning eller varseblivning i ett mer eller mindre extatiskt ögonblick. Den syftar på en inre andlig upplevelse som förblir övergående om den inte “återvänder till jorden” dvs omsätts i handling.

Vi vet att de flesta människor emellanåt i livet har ett ögonblick då de upplever något verkligt betydelsefullt eller gör en slags religiös erfarenhet som de blir starkt emotionellt gripna och hänförda av. De får då en känsla av att allt är som det ska. Förargligt nog blir detta inte bestående utan det gamla eländet kommer så småningom tillbaka, tills efter två eller tre år då den inre upplevelsen är borta. Det beror ur alkemisk synvinkel sett på att fågeln bara är begynnelsen, bara en vägvisare till inre erfarenhet. Den symboliserar en av de första upplyftande upplevelser som man kan få, men sedan måste den äta upp sina vingar och återvända till jorden i en mer påtaglig form. Först då befästs den inre erfarenheten och i stället för allt förbli enbart emotionell – andlig “realiseras” den bokstavligen dvs den blir för alltid en inre verklighet.

… det slutliga förverkligandet, den inre upplevelsen av Självet som har blivit absolut verklig och inte längre är “flyktig”. s 181

Fågeln är alltså förvandlingssubstansen, individuationsprocessen : målet = ett absolut konkret förverkligande av Självet.

Individuationsprocessen har alltid en unik form, den är ett unikt skeende i en unik människa. s 183

Ur “Sökandet efter självet” av Marie-Louise von Franz

“Man kunde tro att den inre personlighetskärnans växande skulle ske som med ett träd, som lägger till den ena ringen efter den andre, men det är mycket mer som att förstöra för att sedan bygga nytt och större. I allmänhet visar drömmarna att utvecklingen ständigt på nytt rivs ner totalt och åter byggs upp…. Individuationsprocessen är ingen additiv process utan dess rytm är mycket mer komplicerad. s 42

“Det omedvetna manifesterar sig ofta i drömmar lika kusligt som papegojan i yttervärlden, nämligen när antingen inspirerande tankar eller klara röster ger en tydliga anvisningar. Utifrån min erfarenhet med analyser skulle jag till och med vilja säga att 92% av alla drömmar innehåller ett visst budskap i symbolisk form, som man kan dechiffrera genom drömtolkning. Men emellanåt säger människor att de hörde en röst i drömmen och dessa drömanvisningar är alltid mycket korta och övertygande och går i allmänhet mycket mer direkt på problemets kärna än anspelningar som är förklädda i symboliska drömbilder. De flesta människor har därför med sådana inre röster en känsla av att detta är inget att diskutera, det är bara att lyda. Och i allmänhet kan man konstatera att sådana röster kommer direkt ur Självet och förmedlar ett centralt och väsentligt budskap. Även om de också kan utgå från andra autonoma komplex är de vanligen fenomen i det omedvetna som måste besinnas mycket allvarligt, eftersom det är ovanligt att det omedvetna uttalar sig så klart och bestämt”. s . 84

“Genom ett komplex som man undertrycker eller rationaliserar bort eller skär av från livet i dess helhet förlorar man också ett visst mått av vitalitet och kraft. En extrem form av detta ser vi när det talas om “regressivt återställande av personen” efter en psykotisk episod. Sådana människor är på nytt förnuftiga och anpassade men de har förlorat något av sin vitalitet och man tänker ibland när man ser dem: Hade de inte varit rikare och vackrare om de hade fått vara lite tokiga? De har skurit bort sitt autonoma destruktiva komplex men de har också förlorat dess kraft. Det vore nog önskvärt om man kunde förvandla den destruktiva aspekten och behålla dess vitalitet, men då gör man upp räkningen utan världen, för det förmår inte jaget. Det skulle bli uppblåst genom något sådant, bli ett magiker-jag som behärskar alla krafter i himlen och på jorden. Det är ett diktatoriskt ideal, idealet för vissa moderna män, men såvitt man kan bedöma här de därmed bara huvudet mot det omedvetna. Om man verkligen förvandla demonen behöver man hjälp av Självet och dess kraft, inte av jagets. s 93

Gud – det omedvetnas högsta distans.

“Att Hatim är nära att dränkas i vatten kan vi kort tolka som det man möter när man är fången i sitt eget väsen och måste ställa sig iför det omedvetna som uppträder i en hotfull och påstridig form. s. 111

“Det högre andliga varat dränks här i materien; bad, ned-droppning, flod, dop och drunkning är alkemiska synonymer och symboliserar en djupt omedveten belägenhet och – något som jag vill betona – en inkarnation av Självet varvid detta blir “återfött” eller förvandlar sig in i ett tillstånd där det kan erfaras. När självet går in i jagets medvetandefält upplevs det nämligen av Självet som en drunkning eller ett sönderfall. Det är som om man spärrade in ett kosmiskt väsen i ett smutsigt stall. Vi tänker alltid på individuationsprocessen som en underbar upplevelse för jaget som förnimmer Självet – med andlig lyftning, upprymdhet och liknande. Men från Självets synpunkt, som i omedvetet tillstånd vistas i en “plenoma” betyder det ett nersjunkande och framställs också så i sådana drömmar ( plenoma= gudomlig fullhet i livet bortom detta). s 112

“Att man inte kan komma undan en psykologisk sanning om man väl har rört vid den, visas i sagan av att vattnet långsamt stiger. Men i samma mån som han sjunker, närmar han sig Självet… han pressas mot självet, mot sin sanna personlighet.

Jung: människosjälen lever enbart av relationen. Man kan inte individueras om man sitter på toppen av Mount Everest. Att ha en normal och riktig relation till andra människor är en av förutsättningarna för en individuationsprocess. s. 123

Tacksamhet av okänd poet

Jag är så tacksam

mot dem jag inte älskar.

Med vilken lätthet finner jag mig inte i

att de är närmare någon annan.

Vilken glädje över att inte jag

är vargen för deras lamm.

Jag är lugn med dem,

jag känner frihet med dem,

men detta kan kärleken

varken ge eller ta.

Jag väntar inte på dem

från fönster till dörr.

Tålmodig,

nästan som soluret,

förstår jag det

kärlek inte kan förstå,

förlåter jag lätt

det kärlek aldrig skulle förlåta.

Från mötet till brevet

går inte en evighet,

bara några dagar eller veckor.

Resorna med dem är alltid lyckade,

konserterna hörda till slutet

katedralerna besökta.

landskapen tydliga.

Och när vi är skilda av

sju berg och sju floder

är det berg och floder

kända från geografin.

Det är tack vare dem

jag kan leva i tre dimensioner,

ett olyriskt och oretoeriskt rum

med riktiga, dvs rörliga horisonter.

De vet inte själva

hur mycket de bär

i sina tomma händer.

“Jag är inte skyldig dem något”

skulle kärleken säga

i denna öppna sak.

Predikaren

“En vindspanare får aldrig så, och en molnspanare får aldrig skörda”. 11:4

“Allting är fåfänglighet och ett evigt enahanda. Också strävandet efter vishet är ett jagande efter vind.” 1 kap.

“Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”. 1:18

” Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är att han dricker och äter och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne, ty detta är den del hon får.” 5:17

Ur “Chockdoktrinen” av Naomi Klein aka nyliberalismens fram-march

“Det var 1997 när Donald Rumsfeld utsågs till verkställande direktör i det bioteknikföretaget Gilaed Sciences, som han skulle etablera sig ordentligt som en tidig form av katastrofkapitalist. Företaget hade registrerat patent för Tamiflu, som är verksamt mot många sorters influensa, och favoritläkemedlet mot fågelinfluensa. Om det smittsamma viruset någonsin skulle framkalla en epidemi ( eller ett hot mot en sådan) skulle regeringar tvingas köpa läkemedel för miljardtals dollar av Gilead Sciences. s. 364

“På stora delar av södra halvklotet talar man ofta om nyliberalismen som “den andra koloniala plundringen”; i den första plundringen stal man landets rikedomar och i den andra statens. Efter var och en av dessa huggsexor har man lovat att nästa gång kommer tydliga lagar att finnas på plats innan ett lands tillgångar säljs ut och hela processen kommer att övervakas av skarpögda lagstiftare och utredare med oklanderlig moral. Nästa gång kommer man att “bygga upp institutionerna” före privatiseringarna. Men att ropa på lag och ordning efter att vinsterna redan har flyttats utomlands är egentligen bara ett sätt att legalisera stölden i efterhand, ungefär som de europeiska kolonisatörerna beseglade sina landerövring med avtal. Laglöshet i gränslandet, som Adam Smith förstod det, är inte problemet utan poängen och lika mycket en del av spelet som när profitörerna ångerfullt vrider sina händer och lovar bot och bättring.” s. 307

“En del av problemet är att katastrofkapitalismen smyger sin inpå oss. På åttiotalet och nittiotalet meddelade de nya ekonomierna stolt sin ankomst med fanfarer. i synnerhet teknikbubblan blev stilbildande för en nya ägarklass och inspirerade till nya bedövande nivåer av reklamjippon – ändlösa mediaporträtt av eleganta unga verkställande direktörer bredvid sina privata jetplan, sina fjärrkontrollerade justjakter och idylliska hus i bergen utanför Seattle.” . 385

” Så här beskriver Peter Swire, som arbetade som rådgivare i sekretessfrågor åt regeringen under Clintons presidenttid, hur krafterna sammanstrålar bakom kriget mot terrorn: “Vi har en regering med ett heligt uppdrag att utveckla informationsinsamlandet och vi har en informationsteknologisk industri som desperat söker nya marknader. Med andra ord har vi KORPORATIVISM: storföreta och statsmakt som kombinerar sina väldiga styrkor för att reglera och kontrollera medborgarna.”. s. 385

” Som banbrytare för katastrofkapitalismen är arkitekterna bakom kriget mot terrorn ett annat slags korporativa politiker än sina föregångare – för nu har krig och andra katastrofer förvisso blivit ett mål i sig. s. 389

“Med kriget mot terrorn övergav inte de nykonservativa sina korporativa ekonomiska mål, De fann en ny, effektivare väg att uppnå dem. Naturligtvis är dessa hökar i Washington anhängare av att Förenta staterna ska dominera världen liksom Israel Mellanöstern. Det är dock omöjligt att skilja det militära projektet – evigt krig utomlands och en säkerhetsstat hemma – från de intressen som representeras av det katastrofkapitalistisktiska komplexet. med en mångmiljardindustri byggd på dessa förutsättningar. Aldrig har sammansmältningen av dessa politiska och vinstskapande mål varit tydligare än på slagfältet i Irak. s. 404

“När allt kom omkring skapade kriget i Irak alltså en mönstergill ekonomi – det var bara inte den Tiger vid Tigris som de neokonservativa hade tänkt sig. I stället var det ett mönster för privatiserat krig och privatiserad återuppbyggnad, ett mönster som snabbt blev färdigt att exporteras. Före Irak hade experimentområdena för Chicagoskolans korståg varit begränsade av geografin: Ryssland, Argentina, Sydkorea. Nu kan ett nytt område öppnas var nästa katastrof än slår till.”. s 479