Lyckovandring i Queen Camel

February 7, 2019Ingvor Sabina Le John

Med en apelsin i ena fickan och en banan i andra, sätter jag kurs mot bergen. Mina vandrarkängor trampar vant stigen fram i Somersets böljande natur. Det är ett underbart septemberväder; ljusgula mattor av skördade fält lyser längs vägen. Jag andas in den klara, höga luften och är beredd på min uppgift.

I The Times har jag nämligen läst en intressant artikel om lycka. En forskare vid namn Mihaly Csikzentmihalyi (!) har ägnat hela sitt liv åt att finna ut vad som gör en människa lycklig. Över 10.000 personer har deltagit i hans empiriska forskning under åren. Efter trettio års arbete och 18 böcker anser han sig ha kommit fram till svaret.

Han säger att lycka är något helt annat än vad folk i allmänhet strävar efter. Det är inte något man köper, inget stort som händer en. Det handlar inte heller om ett överflöd av materiella ting men det finns en undre gräns. Livets nödtorft måste man ha.

En av de komponenter som ingår i hans lyckobegrepp är ordet koncentration. Intensiv koncentration på en uppgift, i samband med att uppgiften är på en lagom svår nivå dvs lagom svår för just den personen, kommer att som slutresultat ge LYCKA.

Uppgiften ska också vara något man själv valt och vill göra för sin egen skull. Beundran och uppskattning av andra får inte vara motivet.

Så fort som uppgiften känns för lätt, måste man söka nästa nivå för att uppleva lyckokänslan igen. Kanske göra uppgiften snabbare eller mer utvecklad. Men det handlar om att ständigt gå vidare. Ibland handlar det om att helt byta uppgift för att matcha ett nytt skeende i ens liv.

Paradoxalt kommer lyckan efter det att man har fullföljt uppgiften skriver han; när bergsklättraren tittar ut över landskapet, när boken är skriven, när tavlan är målad osv.

Så nu är jag på väg genom det engelska landskapet för att testa hans teori…

Jag älskar att vandra. Jag älskar Cadbury Castle´s vyer ut över Black Valley likaväl som Dunham Hill´s. Så jag ska vandra upp till båda topparna på samma resa.

Det är min uppgift.

En timme senare sitter jag i lä på Cadbury Castle´s sydsida och äter min apelsin. Vandringen var hård i uppförslutet men inte för svår. Jag känner trygg tillfredsställelse över att jag klarat det så bra. Min blick vandrar över till den andra toppen. Där är mitt slutmål..

Efter en stunds solande vandrar jag nerför berget på andra sidan och börjar röra mig mot Dunham Hill. Kroppen är nu tröttare men fortfarande stark. All min koncentration ligger i att klara nästa topp.

Passagen mellan topparna löper på plan mark längs landsvägen och ger mig lite andhämtning.

Sakta börjar uppförslutet ta tag i knäna igen men jag kämpar på och tänker på mitt mål.

Landskapet sjunker undan återigen en gång och jag känner den fria luften runt mig. En fårahjord tittar förstrött på mig när jag lite andfådd passerar dem

Plötsligt är jag framme! Jag ser långt åt alla håll och jag tittar tillbaka mot Cadbury Castle. Nyss var jag där och nu är jag här!

Jag lägger mig raklång i gräset och tittar upp i himlen.

En lyckokänsla väller upp i mig och jag skrattar! Jag gjorde det!

Jag sätter mig upp, äter min banan och tänker att Mihaly Csikzentmihalyi, han hade rätt han!

Den judiske shamanen

February 7, 2019April 15, 2021Ingvor Sabina Le John

Som allmänt intresserad av den moderna debatten rörande Jesus, får man säga att den mängd material som finns ger en ganska rörig och motstridig bild. En kolumn av Hillevi Wahl i tidningen Metro den 1 december, där hon ifrågasätter Jesus faktiska existens, gör inte saken bättre. Det man verkligen önskar sig är den bok som så vetenskapligt som möjligt, sammanfattar den mängd nya böcker som tagit sig an ämnet !

Det finns några ”svar” jag vill ge Hillevi Wahl, för att just visa på svårigheten att bli så där ”himla självsäker” i detta ämne. Nu har hon sett en film och den har alla svar – halleluja!

I sin bok ”Historien om Jesus” berättar författaren Thomas Cahill, att det politisk-religiösa klimatet vid Jesus tid var mycket oroligt. Folk i största allmänhet var missnöjda med de egna religiösa ledarna, hasmonéerna. Esséerna var t ex en grupp som i protest lämnade templet för att bosätta sig i öknen. Romarna bevakade sina intressen och slog ner politiska uppror överallt. Många enskilda personer hävdade att de var just den Messias folket väntade på, dvs den som var utvald att rädda det judiska folket.

Dessutom fanns det i den extra bråkiga provinsen Galiléen (enligt boken ”The Story of God” av Robert Winston, en uppföljare till hans BBC – serie), en mängd ”heliga män” som vandrade omkring och helade sjuka, drev ut demoner, kontrollerade vädret osv. De var judiska shamaner. Det finns berättat hur en rabbi Gamaliel sände sin dödsjuke son till en helig man vid namn Chanina ben Dosa. Efter en bön steg sonen upp helt frisk. Enligt Winston tillhörde säkert Jesus denna schamaniska tradition.

Frågan om Jesus har existerat som historisk person överhuvudtaget, besvaras enligt Winston av en oberoende källa, nämligen historikern Josephus, som verkade på Jesus tid och som skrev om honom.

Så långt så bra, men sedan anser Winston att mycket runt denna helare är tillrättalagt material, dvs att ”spinn” var ett kraftfullt medel redan igång på den tiden!

Vi kan ta några av Wahls argument i sin kolumn och låta dem möta Winstons slutsatser. Hon skriver, att ett bevis på att Jesus inte funnits, var att judiska rådet inte skulle lägga ner så mycket energi på att fängsla Jesus under en av sina viktigaste högtider, pesach. Helt rätt, fast fel!Enligt Winston placerade Jesussekten Jesus död vid denna viktiga tidpunkt i efterhand (judarna firade uttåget ut ur Egypten) för att ”ta över” traditionen. En sak som talar för detta, är att det står att Jesus följeslagare drog sina vapen när han blev arresterad i Getsemane. Enligt Winston bar ingen människa vapen under denna viktiga högtid, så troligtvis skedde fänglandet vid en annan tidpunkt!

När det gäller frågan om Pontus Pilatus´ något suspekta uppträdande, undrar Wahl om verkligen en sådan massmördare skulle låta folket ”ta över” beslutet om Jesus. Helt riktigt igen fast återigen fel! Enligt Winston var det viktigt för den nya sekten att inte stöta sig med fel personer (läs:romarna). I testamentena framställs romarna som mjukare och det egna folkets ledare som hårdare. Mannen som gav Jesus att dricka när han hängde på korset var t ex en romersk soldat. De judiska fariséerna framställs istället som benhårda paragrafryttare medan de i verkligheten var öppna för dialog och allmänt mänskliga. Enligt Winston var Jesus själv farisé och hade goda kontakter med den religiösa överklassen. Det är inte vem som helst som får en så fin gravplats!

Pages: 1 2 3 4

“Att släcka sin törst vid det övernaturligas källor” – Simone Weil

February 6, 2019December 21, 2022Ingvor Sabina Le John

PÅ TISDAG MORGON hade ”hon haft några samtal och verkade ganska pigg”, men på eftermiddagen vid femtiden kom hon i coma och återfick inte medvetandet. Hon dog vid halvelvatiden, på kvällen den 24 augusti 1943. Begravningen ägde rum på New Cementery i Ashford, södra England med endast sju personer närvarande.

HENNES NAMN VAR SIMONE WEIL, en fransk-judisk kvinna, född i Paris 1909, som kom att influera den europeiska samhällsdebatten med sitt omfattande skrivande och sina debatterande alster. I boken ”Simone Weil”, skriven av hennes barndomskamrat och namne Simone Pètrement ( Natur och Kultur) får vi följa Simone genom hennes barndom ända fram till hennes förtidiga död. En brådmogen, överintellektuell medelklassflicka möter en verklighet som ger henne en livslång depression. Samtidigt sporrar det henne att utföra ett till synes övermäktigt projekt: att ge de ordlösa, de förtryckta i samhället analys och kraft att hävda sina liv i skuggan av sina förnedrande livsvillkor.

I SIN ESSÄ ”PERSONEN OCH DET HELIGA” skriver hon: ” Människan undslipper kollektivet endast genom att höja sig över det personliga och ta steget över i det icke-personliga. När detta sker, då finns det något hos henne, en liten del av hennes själ, som det kollektiva aldrig får makt med. Om hon kan slå rot i det icke-personliga goda, det vill säga bli i stånd att hämta kraft där, då förmår hon också, var det framstår som en plikt, hålla stånd mot vilket kollektivet som helst utan att stödja sig på ett annat: en styrka, liten visserligen, men reell.”

HON TAR ARBETE i fabriker sida vid sida med arbetarna, arbetar på vingårdar i solens hetta, samtalar med de utstötta på gatorna, besöker bordellerna, gömmer flyktingar från Hitlertyskland och deltar i det spanska inbördeskriget mot Franco. Periodvis arbetar hon som filosofilärare runt om i Frankrike åt överklassens bortskämda flickor för att försörja sig, medan hon arbetar fackligt åt gruvarbetarna och diskuterar politik med Trotskijs son. Hennes liv är en enda handling i värdighetens tecken: hon närmar sig så småningom en andlighet som inte passar in i några fållor; katolicismen kan hon inte förlåta p g a inkvisitionens utplåning av katarerna i Sydfrankrike. Hon kommer till slutsatsen att hon går Guds ärende bäst genom att stå fri från alla dogmer och kyrkotraditioner samt att möta människorna ute i samhället som ”en av de andra”. Hon fascineras även av andra religioner och studerar dem ingående. (Forts).

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8

My English life

February 5, 2019February 17, 2019Ingvor Sabina Le John

English adventures (written by myself for an English magazine, summer 2008)

During my life I have had several mystique experiences, that has changed my outlook on life. Life is a never ending story of learning and exploring. It can never get boring, if you have an open mind. The experiences I am going to tell you about, all happened in England.

Back home in Sweden in 2001, I had bought myself a computer. I was getting bored in my little town, where everyone knew each other to well. I started to browse different international dating sites and after awhile I came in contact with an Englishman. I liked his way of writing, his good punctuation and also his intellectual emails that followed. One weekend we were up to 20 long mails back and forth. I felt I had met someone to really talk with about philosophy, books and history, instead of the local football score and the local gossip. How different didn´t the relation turn out to be!

Now and then I “hitchhiked” with a lorry driver to the south of Sweden, to see my mother who lived in Malmö. He is a long-distance driver and we used to say good-bye when I stepped out of his lorry arriving in Malmö.He used to continue down through Germany and often into Italy with his load.

This early morning we sat sleepy beside each other in the lorry; it was about 5 o´clock a Saturday morning and the sun was not over the horizon. I always love this situation; sitting cosely in a warm lorry, the radio on and feeling the dawn coming on slowly, while the scenary outside the window change from the deep forest of my home town to the open plains of the south of Sweden.

He put on the coffee and tells me that he is going to England this time instead of his usual trip. I mention my English “friend” on-line and joke about just turning up on his door step.One thing leads to the other; instead of visiting my mum I follow him to England. The trip would take about a week. I want to call my English friend, but I also want to play him a joke, so I wait until we were on the M25 around London some days later.

Pages: 1 2 3 4

Det svenska folkhemmet borde få ett hus på Skansen

January 28, 2019December 8, 2020Ingvor Sabina Le John

Jag ser hur människors frustrationer kommer till uttryck i dessa tider. Det är bl a i soprummets osynlighet som den passiv-aggressive låter sin ilska projiceras på något materiellt, som kanske symboliserar en viss person.

Värre är det med de öppet aggressiva människor man läser om nästan dagligen i tidningen nuförtiden, vilka sparkar ner en cyklande kvinna för att det bara går eller skjuter in i folks bostäder för att de inte gillar hunden som skäller hela dagarna.

Denna tid är en förhårdnande tid för människan igen. Så det är inte konstigt att folk blir som de blir. Jag minns min intervju med Backapågen Ingvar Nilsson för något år sedan. Han växte upp i Kirseberg under början av förra seklet. Han skrev en bok om den hårda tiden som fick det att rysa i märgen hos läsaren. I den berättar han om hur fattigdomen gjorde människorna hårda; hårda mot sig själva, sin familj och livet i allmänhet. Barn agades mer eller mindre regelbundet. ”Det bara var så” säger han i intervjun. Det var först med socialdemokraternas 40- tal som vanligt folk fick det bättre rent ekonomiskt och då avtog också hårdheten dem emellan, fortsatte han. Agan blev allt mindre använd. Man kan se en koppling här till dagens sluttande plan – ökad fattigdom, ökat våld.

För vi har sedan 90-talet så sakteliga vandrat mot det europeiska två/tredjedels-samhället. Två tredje delar som har det ganska bra och så en underklass. Det svenska folkhemmet borde ha ett hus på Skansen nu. Vår omvärld har vandrat ännu längre: nu är det bara ett 30-tal som äger hälften av jordens resurser enligt Oxfam.

Arbetslösheten, trångboddheten göder fattigdomskänslan igen. Min syriske bekant som bott fyra år i Malmö, Sweden har ännu inte hittat en bostad trots att han ändå har fast arbete sedan flera år tillbaka och är ensamstående. Hans frustration är stor; hans advokat har förbarmat sig över honom och hos honom bor han nu som inneboende.

Vad gör ett samhälle med människan och hennes existensiella upplevelse när det tränger alltfler av oss mot den ekonomiska kanten. Hade du råd med jul ”som vanligt”? Hade du råd att resa en längre sträcka för att hälsa på släkten utan att det ekonomiska schemat började gunga? Skräcken för att hamna i den nedre tredjedelen skrämmer och tystar individen. Det är tyst på samhällets gator och torg idag. En öronbedövande tystnad. Känslor som skulle vänts utåt i gemensam dans, vänds nu inåt eller mot medmänniskan i våld.

Wolf Bierman, en vissångare på 60-talet, sjöng bl a om den hårda tiden i Östtyskland där han bodde en period. Den löd så här:

”Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid. Nej, låt dig ej förbittras i denna bittra tid, för grämelsen den bygger ett galler runt omkring dig, och makten klarar sig. Nej, låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid. Dom hoppas ju på detta, att innan kampen börjat, vi gett oss utan strid, Nej, låt dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv. Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag ska marken grönska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.”

Din ilska, din aggression har en orsak som du kanske inte ser kopplingen till ännu. Samhället smyger sig fram för att liksom inte synas. När du vaknar på morgonen har den flyttat sig en liten bit, men bara så lite att du sakta vänjer dig vid det “nya”.

Men lyssna på tystnaden därute i bostadskvarteret om kvällen. Den talar. Högt.

https://www.sydsvenskan.se/2019-02-10/kvallens-tystnad-i-bostadskvarteret-talar-sitt-tydliga-sprak

http://kirsebergsallehanda.se/2017/05/25/staden-maste-ta-over-rollen-som-valfardsskapare/

https://kvartal.se/artiklar/vi-vill-se-krafttag-mot-klyftorna-gransen-ar-passerad-for-manga/

Framtidsstaden Malmö

December 9, 2018January 13, 2019Ingvor Sabina Le John

h https://www.katalys.org/wp-content/uploads/2018/03/No-10.-En-fr%C3%A5ga-om-klass-i-framtidsstaden-Malm%C3%B6.pdf

https://timbro.se/smedjan/arbetarrorelsens-forodande-sjalvbedrageri/

Scholae Malmogiensis

FeaturedIngvor Sabina Le John

Malmö sett ifrån Sege ås mynning på 1820-talet. Nils Isak Löfgren.

”Along with the Christian faith, education has been another cornerstone of urban identity since the medieval era”.¹

¹ Clark,Peter. European Cities and Towns : 400-2000, 309.

INTRODUKTION

Under en guidad tur genom det medeltida Malmö fick jag kännedom om platsen för Malmös äldsta skola. Skolan låg i hörnet Själbodagatan/Mäster Nilsgatan, intill S:t Petri kyrka, mellan 1406 och 1826. Idag finns inget som minner om skolans tidiga existens när man passerar platsen. Jag kunde inte heller hitta en samlad skrift som spänner över skolans hela liv, dvs under 700 år, fram till sin nuvarande plats i hörnet Amiralsgatan/Drottninggatan. Syftet med denna uppsats är att ge Malmö latinskola en längre, men dock översiktlig, sammanfattande historia.

MALMÖ UNDER 1300-TALET

”Som handelsplats, blev Malmö under 1300-talet, en av de skånska centralorterna för marknadsbesökande köpmän från hela Nordeuropa: Lubeck, Hamburg, Rostock, Wismar, Stralsund, Stettin, Danzig, Greifswald, Kiel, Dortmund, Demmin, Deventer, Anklam,Utrecht, Harderwijk, Kampen, Maastricht och Haarlem. Ja, dit samlades även i ökad mängd köpmän även från England, Skottland, Flandern och Normandie. I början av 1300-talet var rikedomen, bland stadens borgare, så stor, att detta som vi veta, fångad av storstadstankar, att de lät genom en lubeckerbyggmästare uppbygga en kyrka, den ståtliga gotiska S:t Petrikyrkan, en sinnebild av storstadstanken, ja ytterst även för den tyska företagsamhetsandan, som legat till grund för samhällets framsteg och bådade om ett förverkligande av stordrömmen: en dominerande ställning i det skånska handelslivet.”¹

Dessa rader om det dåtida Malmö är tagna ur A.U. Isberg den äldres (1826 – 1900) omfattande verk om det tidiga Malmö. Han gick själv på Malmö latinskola före sin studenttid i Lund. Boken visar på en stad av stor betydelse under medeltidens slutskede. En stad som visserligen har gått igenom många cykler sedan dess, men som kanske fortfarande har stordrömmen kvar..

Den tid vi befinner oss i vid själva bildandet av Malmö skola kallas renässansen, medeltidens slutperiod. Det är vid denna tid som de etablerade makthavarna i Europa dvs den tysk-romerske kejsaren och påven, förlorar makt och börjar utmanas av andra grupper.² Många var kritiska till den katolska kyrkans dekadens. Så även fransiscanermunkarna som dominerade i Malmö.³

¹Isberg, A.U. Skolväsendet i Malmö, 426.

²Holmstedt, Leif. En historia om Malmö latinskola 1956 – 2006, 1.

³Söderlund,Kerstin. Franciskanerna och deras kloster i Malmö.Elbogen(1985) http://elbogen.nu/Skrifter_pdf/MaFo1982.pdf sid. 86 – 89. (Hämtad 2018-10-23)

Pages: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

Skadlig debatt för det redan uppnådda

November 5, 2018January 13, 2019Ingvor Sabina Le John

“De historiska händelserna äro oberäkneliga. Något slutgiltigt, någon samhällsform, som kommer att bli orubblig, finns ej och någon lycksalig framtid blir aldrig nådd.” Verner von Heidenstam

“Svensken – ett ensamt löv i vinden”

November 3, 2018May 16, 2021Ingvor Sabina Le John

Jag slår vad om att när du ser en ensam, äldre, muslimsk kvinna utomhus i Sverige, kanske sittandes på en bänk vid ett hyreshus, för att få lite sol på den enda kroppsdel som syns, hennes ansikte, så ”ser” du en stackars, äldre gumma, styrd av ett patriarkaliskt system i sitt hemland, nu bortslungad till en helt annan kultur med en kvinnlig frihet av Guds nåde, som hon aldrig kommer att ta del av.

Det kan inte vara mer fel än så.

Jag lärde känna en sådan kvinna och en helt, ny värld öppnade sig för mig. Khadra, 75 år, har aldrig gått i skola, kan inte läsa eller skriva, men styr över ett matriarkat bestående av 11 egna barn, ingifta partners, barnbarn, en del kusiner, vilket uppgår till ca 35-40 personer.

Hon visar mig en nyligen tagen film från ”sitt hus” i södra Syrien på sin mobil som någon har skickat henne. Videon visar en kal lägenhet på tre sovrum, ett storarum och ett kök. Inte en pryl finns kvar. Det är som en lägenhet som just ska hyras ut utan vitvaror installerade. “Allt är stulet, säger hon. Jag hade tre TV- apparater, vackra mattor, skinnsoffor, fyra kylskåp och fyra frysar.” I hennes kök syns ett stort hål efter en missil, stor som en kanonkula, som gått rakt genom taket och ena ytterväggen. I de andra rummen märks hur kulsprutorna sökt sig ganska lågt för att meja ner de som uppehöll sig inomhus, genom kaskaden av små hål längs väggarna. Khadra visar hur hon djupdök mot golvet och överlevde attacken. En av hennes söner gjorde det inte. Hon visar honom på en bår.

Jag funderar över hennes kök i Syrien. Vad skulle hon ska med så mycket köksattiraljer hemma som ensam änka. men efterhand förstår jag hennes liv allt bättre. Hon bodde på första våningen i ett hus med flera våningar. Över henne bodde hennes söner och döttrar med sina respektive och barn; nere hos henne bodde de ännu ogifta. Alla kom ner för att äta hos henne och umgås varje dag. Hon styrde över denna storfamilj med en vana som sitter i fortfarande, märker jag, tre år senare i en lägenhet i Malmö, tillsammans med några av sina söner. Hon försöker mata mig med vindruvor. Ett antal av döttrarna bor i Dubai sedan några år före kriget. Khadra har just varit där i tre månader och styrt och ställt. När vi ”skypade” visade hon upp alla barnbarnen, ett efter ett, för mig i bild. Nya medlemmar!

Livet i Sverige blir en utmaning för henne; hennes matriarkat håller på att splittras. Några av sönerna och deras familjer har fattat idén med kärnfamilj och mer egentid, vilket inte mottages så väl. Hennes imperium krackelerar, men hon utstrålar fortfarande bilden av den absoluta centrumpersonen. De söner som inte bor med henne, kommer hem till henne och sitter runt henne för att dricka ”chai” och röka vattenpipa och för att lyssna till hennes senaste ”råd”. Bara ett barnbarn, en kille nu i 25- års åldern, gör uppror och vägrar lyda och försöker skapa sig ett självständigt, svenskt ungdomsliv.

När vi sitter där och dricker ”chai” på köksgolvet, kommer minnesbilder från min barndom i Småland över mig. Det var ett riktigt kvinnofäste det lilla samhället; mormödrar styrde över generationer. I deras ”bonnakök” samlades de ogifta sönerna för middag varje kväll, tills en av mina ”andramödrar”, så kallade jag dem, slog näven i bordet och skrek: Ut och gift er! Någon måtta fick det ju vara på att hänga ”mor i kjolarna”, tyckte hon. Hon hade gjort sin bindande uppfostran alltför väl och nu var det risk att det inte blev några barnbarn. Hennes döttrar bodde på en annan plats i Sverige. Den matriark som hade flest barnbarn vann. Och sedan om de blev något fint så var det ännu bättre, men medelklassens ”att bli något” hade inte riktigt slagit igenom hos dem. Det var finare med många barnbarn ändå. Jag fanns en ro hos dessa kvinnor som styrde i sina kök, sina hus, på sina gårdar. De var spindeln i nätet, de fanns alltid där, de var närvarande och efter deras bortgång, blev det inte stora födelsedagskalas som innan eller stunder med handarbete när livet dryftades i lugn och ro.

I en artikel, som jag läste för några år sedan, där man jämförde den europeiska och afrikanska kvinnans situation, förfasade sig den afrikanska kvinnan över den moderna, västerländska kvinnans isolering med en man i en lägenhet. Den afrikanska kvinnan sa ”att “vi är löv på ett levande träd, som vi alla får näring av. Ni är ensamma löv i vinden, utan rötter och beskydd.”

1900-talets europeiska urbanisering och industrialisering slog sönder gammal kvinnomakt. Kvinnan var tvungen att gå ut och slåss på den manliga planhalvan och kräva samma rätt och kvinnokampen uppstod. Nu är den ekonomiska balansen upprättad ganska bra mellan könen, men vart tog vårt kvinnoliv vägen? Vad gick förlorat när vi europeiska kvinnor blev ”som män”, umgås med män och strider med män i våra yrkesverksamma liv dagen lång? Vart tog kvinnokollektivets igenkänningsmarkörer vägen? Vi kanske fortfarande bara är ”ensamma löv i vinden” trots allt vi vunnit i status och ekonomi och skilsmässotal.

Nästa gång vi ses, ska jag fråga Khadra om det.

Läs gärna också reportaget http://kirsebergsallehanda.se/2019/04/12/khadra-ett-liv-pa-flykt/

Vi är på väg mot….

October 22, 2018July 1, 2025Ingvor Sabina Le John

Den brittiska dokumentären DET HOTADE EUROPA berättar att EU:s utrikeschef Federica Mogherini har, sedan hon tillträdde, arbetat hårt för att stärka Europas säkerhet.

Hennes varning är att världen ser den största kappupprustningen sedan kalla krigets dagar. Med hennes nya strategi skulle EU få den näst största armén (EU+NATO)

frederica1