Medelklassens jakt på fler centrumnära områden att förvandla till sushirestauranger och dyra cafékedjor är obönhörligen på väg mot Kirsebergsstaden. Medelklassens barn sitter också i stadens alla nämnder och lägger ner allt det folkliga i området, ett efter ett; t ex Hörnan och Mötesplatsen försvann i en nafs. Nya närområden byggs utan plats för den penningsvage. Pensionärer, gamla och utsatta schasas undan för att göra plats för omvandlingen enligt arkitekternas blyetstunna, färgglada skisser, där bara unga människor med barn syns, i diverse påkostade broschyrer från stadens förvaltningar och byggherrar som är inblandade i processen.

Gentrifieringsprocessen, som den kallas när ett område får en statushöjning, är ett alltför välkänt fenomen numera i det västerländska samhället. I Stockholm pågick kampen om den sista arbetarklassutposten Hornstull ett tag men nu är kampen över. Området fylls med glitter och designerprylar i skyltfönstren.

Kristoffer Zetterström har i sin uppsats ”I gränden sjunger människan” vid historiska institutionen i Malmö jämfört Mässingshornet i Kirseberg och Trillians pub i engelska Newcastle  och funnit de likheter som präglar de båda arbetarstädernas omvandling. Han talar om ”platser där man kan skönja själens ursprung” som går förlorade i en gentrifiering.

Ståle Holgersson i sin tur undrar i sin bok ”Staden och kapitalet”, med underrubriken ”Malmö i krisernas tid, varför vi slutade att bygga för arbetarklassen. Hans svar är att det delvis beror det på att den ekonomiska makten har förskjutits från industrikapitalet till finanskapitalet, där byggherrar mer är intresserade av att hålla bostadsbeståndet litet och dyrt. Industrikapitalet ville inte att hyror blev för höga utan inkomster skulle hellre gå till industrins varor än till hyreskostnaden.

Flera stora bostadsprojekt är aviserade i Kirsebergsstadens närhet; järnvägsområdet förvandlas till bostadsområdet Södra Kirseberg, Kirsebergsfängelset byggs om, Lundavägen får nya bostadskomplex längs gatan och Östra sjukhuset är i full gång med sin omvandling till cirkulär ekonomi. Malmös äldsta kolonilott står och svajar inför framtiden. Östervärns station kommer att bli en ny knutpunkt och blomma upp. Beijers Parks Café har fått en så grundlig renovering att den forna vackra utsikten över dammen försvunnit inifrån paviljongen. Nu kan man titta in i ett skåp istället. Om man sätter sig åt andra hållet kan man nu studera alla som går in och ut ur toaletterna istället. Mycket trivsamt..

TV-programmet Sommarlov har landat för överskådlig tid i parken med stora skaror besökare som följd. Den gamla lunken i cafét, där man kunde höra en fluga surra i ett fönster en loj sommardag, är över.

Det positiva med gentrifiering är dock att sunkiga hyreshus, bortglömda gårdar mm kommer att fräschas upp när medelklassen flyttar in, det erkänner även gamla Hornstullare i Stockholm i ett debattinlägg. Sådana platser finns det även i Kirsebergsstaden som står och väntar. Men ytan är inte allt – medelklassens vurm för ytan kommer i längden att bli ett samhälle utan innehåll där färre och färre kommer att känna sig ”hemma” och fler och fler liksom förflyttade till ett statistliv i en möbelkatalog.

När ”Gamla Väster” har fått sin motsvarighet i ”Gamla Öster” är jag inte längre här.

https://www.sydsvenskan.se/2020-02-16/nar-gamla-vaster-har-fatt-sallskap-av-gamla-oster-ar-jag-inte-med-langre