(Forts.)

Det är underligt, men sant är att stora händelser ofta följa på varandra. Inte långt efter Lenas död bröts gamle Jonas ner av en svår sjukdom – lunginflammation. Han förstod att också hans dagar var räknade och beställde om sitt hus. En fattig släkting skulle få det vackra hemmet, en del pengar gavs åt missionen, lilla Ruth skulle få 100 kronor på en sparbanksbok med en särskild tillsägelse att de inte fick användas till en cykel, dessa började då bliva allmänna. Maria blev så glad, 100 kronor var mycket pengar på den tiden. Ännu en gång hackades det granris som ströddes hela vägen utanför huset. Det gjordes kransar i olika mönster. En sed som aldrig glömdes. Den gamle konstnären, som älskat det sköna hade fått lägga sitt huvud till ro. Han följdes av många tacksamma vänner mest sörjd av Maria och Ruth som i honom förlorade hem och trygghet. Ingen skulle nu komma och taga Ruths hand och säga: ”Kom nu så går vi ut i skogen”. Den dag när gamle Mattis gömts i jorden var mycket tung. Om en vecka skulle de som nu ägde huset komma och bo där. Det var tunga steg, när Maria med sin lilla flicka skulle gå till en gammal man som hon hört behövde hjälp. Han bodde en halv timmas väg bort. Det var ett gammalt grått hus och vägen upp var kantad av krusbärsbuskar. Det verkade mycket fattigt, men en vit get var bunden på gården och Ruth tyckte genast det såg litet gladare ut. ”Jo, sa gamle Jonas, jag är tacksam om Maria vill taga litet vård om mig, du får komma vilken dag som helst.”

<b<b Så kom det att Maria Charlotta och lilla Ruth flyttade till den gamle mannen som bodde i närheten av Skäveryd. Hon arbetade hos sin faster Britta-Stina som gift sig i Karamåla 2. Det är också i Skäveryd som Ruth börjar i första klass. Det fanns nu åtta nya skolhus efter ett beslut i sockenstämman 1875. Hon är glad och trivs, men får känna av hur det är att vara utan far då mor efter en tid frågar sin tös hur hon trivdes i skolan. – Jo, svarade Ruth, på timmarna går det bra och fröken är snäll, men på rasterna är det inte alltid så roligt. Jag får inte alltid vara med, jag är ju så fattig och så har jag ju ingen far.” Hur det kändes för Maria kan inte beskrivas men hon bad tyst för sig själv ”käre Herre, låt inte livet bliva alltför tungt för mitt barn för mina synders skull”. Maria Charlotta ville nu att Ruth skulle byta skola. Ruth fick börja vårterminen hos lärarinnan Norna Sjöstrand i Sidlandsmåla istället. Kanske var barnen bättre där. Denna förändring innebar en helt ny livsinriktning för Ruth, skulle det visa sig! Norna Sjöstrand beskriver mötet med Ruth i sin bok så här: ”En liten flicka på 10 år inträdde vid vårterminens början i min skola. Hon föreföll djärvt glad men på minsta vis framfusig eller näsvis. Hon hade gått sin första folkskoleklass i Skäfveryd och blifvit flyttad i 2:an. Maken till liflig och glad unge såg jag sällan. Då hon varit i skolan några månader, kom en lördag en ytterst säflig och och beskedlig kvinna, åtföljd av detta barn och efter en vördnadsfull hälsning sade hon: ”Ruth vill så gärna komma till fröken”. Som jag ej är van vid en så sällspord artighet blef jag förvånad men sade helt vänligt, att det var snällt. Så småningom kom det dock fram hvad meningen var. Flickan hade fattat tycke för mig och ville äntligen komma till oss för att att lära sig passa opp litet. Och efter vad vi sedemera fingo veta, hade modern af vänner rådts till försöket. Mer än en gång hade jag blifvit uppmanad att taga någon flicka till hjälp åt mor, som ju är gammal och här var nu ett osökt tillfälle. Men denna lilla fastän hon började räkna upp en hel mängd sysslor, kunde väl ej blifva någon vidare hjälp. Vi lofvade emellertid att tänka på saken till påsk eller hösten. Men var jag till en början tveksam, så öfvervanns denna tvekan snart, då det lifliga barnets ögon alltjämt förföljde mig med bedjande blickar och i spänd förväntan, tycktes det. Slutligen nalkades ögonblicket, då tillåtelsen gafvs och mottogs med ett ”tack så mycket, fröken” och var hon förut glad, så blef det nu jubel, så strålade hennes ögon af glädje.”